Kino – Radio Voltaire

Kino är tillbaka igen med ett nytt album. Det är 13 år sen debuten med den utmärkta plattan ”Picture”. Efter så lång tid började man undra ifall sångaren och gitarristen John Mitchell och hans kollegor faktiskt skulle göra någonting mer tillsammans. Men som den arbetsnarkoman han är (inblandad i flera band och projekt som Lonely Robot, Frost och It Bites) så lyckades John pressa in ett nytt album efter att ha fått grönt ljus för medverkan av bandkompisen och Marillion-basisten Pete Trewavas (en annan arbetsnarkoman) i samband med Marillions konsert i Royal Albert Hall förra året. Det var egentligen tänkt att John skulle jobba med en tredje fullängdare i hans Lonely Robot-projekt men han ändrade sig efter viss påtryckning från skivbolaget. 

Viss ändring i bandkonstellationen jämfört med debutplattan kan dock noteras. Ny trummis är Craig Blundell (turnerar sen ett tag med Steven Wilson, annars även aktiv i Lonely Robot) sedan Chris Maitland gått vidare till andra projekt. På keyboards hör vi fortfarande John Beck (spelar även i It Bites) på flera låtar men han betraktas mer som en gästmusiker på den här plattan till skillnad från debuten där han deltog mycket mer i låtskrivandet.

Något jag slås av då jag lyssnar på plattan är att stilarna på låtarna varierar och knappast någon av dem kan sägas vara särskilt representativ för genren Progressive Rock. På det sättet skiljer sig detta verk en del från debuten. Det här är snarare finurlig och skickligt genomförd pop och rock med bra melodier och fina arrangemang. Visst finns här grannlåt som gränsar till det lite mer ambitiösa men det är tydligt att John och de andra den här gången ville spela lite mer direkt lättillgänglig musik. För oss krävande musiklyssnare kanske det låter lite oroväckande men jag ser egentligen inget större problem här. Fortfarande gäller ju att John är en alldeles utomordentlig sångare och låtskrivare samt även duktig på gitarren. Det blir alltså högkvalitativt i alla fall!  

Bäst på plattan är de tre låtarna ”Idlewild”, ”I Won’t Break So Easily Anymore” och avslutande ”The Silent Fighter Pilot”. Första nämnda låt här är rena Melodifestival-låten, (jo, allvarligt (!) – låten har till och med tonartshöjning på slutet!). En mycket vacker melodi med fint pianokomp som för tankarna till några av Steven Wilsons lugnare låtar. På denna låt passar Johns känslosamma och småhesa röst otroligt bra. Låten handlar om smärtsamma avsked på flygplatser där titeln ”Idlewild” faktiskt är det ursprungliga namnet på John F Kennedy-flygplatsen i New York. Låt nummer två i bästa-listan är den låt som svänger mest på plattan. Ett finurligt bakgrundskomp på keyboards och en otrolig svängig refräng som är rent omöjlig att värja sig mot. Låten har även ett fint Manfred Mann-inspirerat keyboardsolo i mitten. Den tredje nämnda låten (Johns favorit enligt egen uppgift) är kanske den allvarligaste av låtarna på plattan och handlar om alla dem som rycks bort för tidigt från livet p g a orsaker som är utanför deras kontroll. Det är här exemplifierat av en stridspilot sekunderna före han blir nedskjuten. Låten har en mycket dramatisk och olycksbådande inledning som just kommer från ett störtande stridsflygplan (Spitfire). Mycket stämningsfullt kompat på piano och bra sång återigen. En låt som faktiskt ger lite rysningar.

Övriga låtar är överlag bra men det finns några stycken (bland annat ”I Don’t Know Why”) som känns som man har hört 100 gånger förut. Så talet om nyskapande och gränsöverskridande i förhandsinformationen ekar trots allt lite ihåligt. Men lite kul grepp här och där märker man, exempelvis i låten ”The Dead Club” där keyboardisten John Beck bidrar med lite kul Haken-inspirerade sekvenser. Även låten ”Grey Shades On Concrete Fields”, med en ganska knasig men ändå häftig taktmarkering, kan nämnas här. Sen måste jag väl också säga att de bästa låtarna kommer från John medan däremot de som i huvudsak skrivits av Pete är (för mig) mindre intressanta. Fast ett coolt bas-solo får vi höra i låten ”Out Of Time”. Pete står även för sköna bastoner i avslutande hälften av titellåten. Hårt slående trummisen Craig gör som vanligt det han skall med precision och utan större krusiduller.

Slutomdömet blir i alla fall gott och åtminstone för er som inte är hardcore Prog-nördar utan lite mer av rockens allätare så kan nog denna platta passa perfekt. Jag njuter i alla fall av att återigen få höra en av de bästa rocksångarna just nu.

Kino – Radio Voltaire
InsideOut Music

1. Radio Voltaire
2. The Dead Club
3. Idlewild
4. I Don’t Know Why
5. I Won’t Break So Easily Any More
6. Temple Tudor
7. Out Of Time
8. Warmth Of The Sun
9. Grey Shades On Concrete Fields
10. Keep The Faith
11. The Silent Fighter Pilot

www.facebook.com/KINObandofficial

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.