Abramis Brama – Enkel Biljett

Abramis Brama - Enkel Biljett
Abramis Brama – Enkel Biljett

Fem år har hunnit gå sedan vi senast fick något nytt från Abramis Brama och mycket har hänt sedan dess. Största förändringen är väl att basisten Dennis Berg lämnat bandet men någonstans på vägen har de även plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi. Förra skivan Smakar Söndag var ett väldigt bra och stabilt Abramis-album där de närmade sig, kanske inte metalliska, men ändå aningen hårdare tongångar. När nu deras sjätte studiogiv Enkel Biljett är här så känns hela bandet mer fokuserat och plattan summerar upp allt det som bandet står för musikaliskt. Det är ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Deras rötter är fortfarande djupt förankrade i sjuttiotalet och deras blandning av Black Sabbath, Led Zeppelin och November står fortfarande starkt på egna ben. Rent musikaliskt är det ingen nytt under solen utan det är istället som sagt mer fokuserat, mer energirikt och helt enkelt lite vassare än vad vi är vana vid med bandet. För det är så att albumet Enkel Biljett kan vara bandets starkaste stund så här långt i deras femtonåriga karriär. Inledande titellåten är en frisk fläkt som sätter tonen direkt medan trion Blåa Toner, Vaggar Mig Till Ro och Ett Steg Från Graven bjuder på ett härligt tungt riffande. Efterföljande S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn) är en riktig rockstänkare och skivans kanske bästa låt medan Ber Om Nåd är albumets kanske bluesigaste dito. Avslutningen med småflummiga Lång Tripp, omvälvande In Aeternum (Et Semper) och snyggt instrumentala Jonzos Bolero cementerar ett av årets bästa album så här långt. Abramis Brama var ett förbannat bra band även innan detta album såg dagens ljus och med lite tur kan de nu ta nästa steg på karriärstegen.

Abramis Brama – Enkel Biljett

Transubstans Records / Record Heaven

  1. Enkel Biljett
  2. Blåa Toner
  3. Vaggar Mig Till Ro
  4. Ett Steg Från Graven
  5. S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)
  6. Ber Om Nåd
  7. Lång Tripp
  8. In Aeternum (Et Semper)
  9. Jonzos Bolero

www.abramisbrama.com

Betyg: 8,5 / 10

Ulf Classon

Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Valley of the Sun - Electric Talons of the Thunderhawk
Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Från Cincinnati, Ohio kommer albumdebuterande powertrion Valley of the Sun och det borde vara enbart versaler på power för detta är kraftfullt! Kraftfullt fuzzriffande, superstabilt gungande tempo och en mer upphottad ljudbild än gemene stonerband gör dessa amerikanska gossar till ett sluggande stonerrockband som inte backar för något. Det svänger och det kränger så som bara ökenrock kan göra och eftersom de valt att hålla ett lite högre tempo så blir det heller aldrig segt eller långtråkigt. Jag som älskar ett tungt svängande riff mer än ekvilibristiskt finlir njuter i fulla drag och trots att amerikanerna inte kommer med något nytt till bordet så njuter jag i fulla drag ändå. Ljudmattan är så där härligt mättad, svänget är konstant och ökensanden yr ur högtalarna. Jag skiter i om det som bandet presenterar på Electric Talons of the Thunderhawk har gjorts förut. Jag bryr mig föga att bandet inte skapar något nytt överhuvudtaget. Det enda jag bryr mig om är att detta är ett galet starkt stoneralbum som är förbannat roligt att lyssna till när jag sitter och svingar några kalla en sommarkväll. Det behövs såklart lite mer som sticker ut och några fler ”hits” för att ett högre betyg skall kunna sättas men det behöver inte var så jävla avancerat och nyskapande hela tiden så kör bara kör! Valley of the Sun är här för att stanna!

Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Fuzzorama / Pirate Smile GbR

  1. Worn Teeth
  2. As Earth and Moon
  3. Maya
  4. Nomads
  5. Lazer Vision Intermission
  6. Within the Glare
  7. The Message is Get Down
  8. The Sleeping Sand
  9. Gunslinger
  10. Centuar Rodeo

http://www.electrictalonsofthethunderhawk.com

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Gamma Ray – Empire of the Undead

Gamma Ray - Empire of the Undead
Gamma Ray – Empire of the Undead

Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord men det är roligt att lyssna på en ny platta med Gamma Ray igen. Sedan Majestic (2005) har tyskarna mer eller mindre varit helt ointressant. Har det inte handlat om att spela så fort det bara går så har det handlat om att stjäla så mycket från Iron Maiden man kan utan att bli stämd. Inget fel med de två ingredienserna i och för sig men när låtarna har varit så galet tråkigt standardiserad power metal så har det inte hjälpt. Det Gamma Ray jag lärt mig att älska har sakta tynat bort. Men ack den som sörjer för länge! Nu verkar Kai Hansen och grabbarna ha hittat tillbaka till fornstora dar. Nåja, de har sett en skymt av den i alla fall. Inledande Avalon på nya album Empire of the Undead är nämligen ett nästan tio minuter långt mästerverk i klass med Heading for Tomorrow och Rebellion in Dreamland och hintar om en ny storhetstid. Med mörker och dramatik så visar de än en gång vilka som är mästare på episk power metal. Efterföljande låtar är jag tyvärr inte lika extatiskt laddad över. Men med det sagt så betyder det inte att de är dåliga, snarare tvärtom, det är riktigt roligt att lyssna på Gamma Ray igen som sagt. Visst, den power metal som de var med och lade grunden för, är inte tillbaka fullt ut. De riffar på som Accept i Pale Rider, marscherar som Judas Priset i Demonseed och galopperar som Iron Maiden i Seven. Däremellan visar de upp sin thrashiga sida i Empire of the Undead, kopierar sig själva i Master of Confusion och levererar en onödigt pompös ballad i Time for Deliverance. Men trots allt, det är kul att lyssna på Gamma Ray igen. De har tagit sig tid att skapa ett varierat material, snickrat ihop en hel del snygga refränger och framförallt så låter det som de har kul igen. Det är inget nytt under solen direkt men om du som jag gillade Gamma Ray på nittiotalet när de var som bäst så tycker jag du skall ge Empire of the Undead en chans. Här finns nämligen massa godis som är roligt att lyssna på trots att du förmodligen redan har hört det förut.

Gamma Ray – Empire of the Undead

Ear Music / Playground

  1. Avalon
  2. Hellbent
  3. Pale Rider
  4. Born to Fly
  5. Master of Confusion
  6. Empire of the Undead
  7. Time for Deliverance
  8. Demonseed
  9. Seven
  10. I Will Return

www.gammaray.org

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Pontus Snibb - Wreck of Blues
Pontus Snibb – Wreck of Blues

Det spelar ingen roll om det är hårt riffande med Bonafide, rockigt under eget namn med tillägget 3 eller som trummis i Jason & The Scorchers så svänger det alltid om gitarristen och sångaren Pontus Snibb. När han nu ger sig på att släppa ett bluesalbum så är det ingen överraskning att det svänger det också. Skivan spelades in under tre dagar med tre musiker i ett och samma rum så känslan av närvaro, spontanitet och spelglädje är påtaglig även om jag misstänker att en del putsats till vid senare tillfälle. Trots att skivan bjuder på tre covers så är ändå helheten genuin och låtarna krokar i varandra på ett bra sätt så det blir varken enformigt eller för spretigt. Musiken spänner från tungt elektriskt till snyggt akustiskt men är hela tiden fast rotad i bluesen även om Snibbs rockigare ådra mer än väl gör sig påmind. Mina tankar förs till Walter Trout och Kenny Wayne Shepherd och även om just de två namnen kanske kan kännas lite missvisande så är det ändå rotblues med rockinslag som gäller. Sen har vi ju Snibbs karaktäristiska stämma som färgsätter musiken på ett snyggt och eget sätt och man hör direkt att det är just han. Dock kan jag tycka att hans röst passar bättre till rivig rock men han har ändå ett sådant register och omfång att han även omfamnar bluesen med bravur.

Det enda problemet jag ser, eller hör rättare sagt, med Wreck of Blues är att skivan saknar de där riktiga topparna för att betyget skall krypa upp ytterligare ett snäpp. Stänkaren Same Same, gungande Boogie Man och snygga I’m Walking är alla tre starka kort men helhetskänslan blir aldrig mer än bara trevlig. Men även om det ”bara” är trevligt så är det ett ytterst trevligt album, så trevligt så att det lär förgylla många kvällar vid grillen i sommar framöver.

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Off Yer Rocka / Border Music

  1. More Blues and Blue Sounds
  2. Same Same
  3. No Peace of Mind
  4. Boogie Man
  5. Longing For You
  6. As I Please
  7. Lightnin’ Change
  8. I’m Walking
  9. Turning Back the Clock
  10. One’s Too Many
  11. Keep on Loving Me

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Intervju med Nad Sylvan

nad3
Foto: © Conny Myrberg
Intervju med Nad Sylvan
av Karl-Göran Karlsson

 

Bakgrund:

För några veckor sedan släpptes gitarristen Steve Hacketts dubbel-CD med titeln ”Genesis Revisited II”. Steve var själv en av de framträdande medlemmarna i Genesis-sättningen på 70-talet och detta alster är delvis en nostalgisk återblick på denna epok men även ett försök att göra om delar som Steve själv inte var riktigt nöjd med. På den nya skivan medverkar en stor del av de artister som idag är verksamma inom genren Artrock eller Progressive Rock. Bland dessa finns flera svenskar och här är sångaren Nad Sylvan från bandet Agents of Mercy kanske den mest framträdande. Han sjunger på hela tre spår på skivan.

Hur började ditt samarbete med Steve Hackett, d v s hur kom det sig att du fick möjligheten att medverka på skivan?

Ja, ibland kan jag undra själv hur det egentligen gick till. Men jag tror det hela började med att jag hade lärt känna Winfred Völklein som bland annat ligger bakom Night of the Prog-festivalen vid Loreley-klippan i S:t Goarshausen, Tyskland och som även är promotor för band som kanadensiska Musical Box (det kanske mest kända Genesis tribute-bandet). Han rekommenderade mig för Steve för att han kände till Unifaun-plattan (KG:s förtydligande: Den underbara skivan från 2008, skriven och producerad i Genesis-anda av Nad och kollegan Bonamici). Jag träffade Steve och Winfred Völklein för tre år sedan på Loreley-festivalen men det minns inte Steve säger han nu. Det var i samband med min första konsert med Agents of Mercy. Men jag kan förstå Steve – han måste ju ha träffat massor av fans och andra musiker genom alla år och det är omöjligt att komma ihåg varje individuellt möte. (KGs kommentar: Jag är också en av alla dessa anonyma fans. Jag träffade Steve och fick några ord med honom på musikpuben Dingwalls i Camden Town i London sommaren 1979).  Jag märker själv problemet nu när jag och Agents of Mercy börjar bli lite mer kända. Fans kan komma i drivor och prata snabbt med en och det finns inte en chans att komma ihåg exakt vem man mött efteråt. Och jag var egentligen bara ytterligare ett ansikte för honom på den tiden. Han fick Unifaun-skivan av mig men den försvann uppenbarligen. Fast för några månader sen fick han en ny och han har också lyssnat på den. Så, jag blev alltså rekommenderad av Winfred för Steve’s tour manager som sen ringde upp och frågade om jag ville komma över och träffa Steve och sjunga in några spår och kanske eventuellt turnera med honom.

Hur kändes det att få det samtalet?

 Ja, det kändes overkligt. Och någon vecka senare så ringde Steve mig, nån gång på förmiddagen då jag låg och sov. Surrealistiskt på något sätt. Plötsligt pratar man med en av sina absoluta hjältar här i livet, och som dessutom vill ha med mig i sitt band. Då blir man ju alldeles…ja, vad skall man säga? Och då hade han ju ännu inte hört Unifaun-skivan. Han hade ju bara hört några spår med Agents of Mercy. Så jag åkte över 16 maj och träffade honom. Jag spenderade en hel dag med honom och Roger King. Jag sjöng igenom några olika låtar och jag tror vi helt enkelt kollade om personkemin fanns där. Jag tror att de hade bestämt sig redan innan vi träffades att de ville ha med mig som sångare. Ja, så gick det till. Allt bara kom på något sätt! Jag sjöng in låtarna hemma hos mig och skickade iväg dem till Roger. Vad som är speciellt kul just nu är att vi blivit goda vänner och pratar med varandra i telefon varje vecka.

Men var det inte en hel del jobb även i studio i England?

Nej, faktiskt ingenting. Han har bara en liten studio skall du veta. Det var inget stort pådrag alls. Vi betade av olika låtar och kände efter på tonarter och så, om min röst skulle passa. Sen bestämde sig Steve ganska snabbt för vilka låtar jag skulle sjunga. Och det fick jag reda på strax efter jag varit där.

Jag får intrycket att Steve är lite perfektionist precis som hela Genesis var på 70-talet. Den här plattan liksom föregångaren ”Genesis Revisited I” (utgiven 1996) bär ju perfektionistiska drag så jag inbillade mig att det var mycket omtagningar och remixar innan Steve blev nöjd. Var det inte så även i dina låtar? Eller satt allting direkt?

Jag kan inte riktigt svara på det. Jag vet ju att Steve har jobbat väldigt länge med gitarren på ”Chamber of 32 doors”,  speciellt på introt där. För egen del brukar jag lägga sång i några olika varianter på låtarna och sen lyssna på vilken av dem som har mest liv i sig. Ibland kan det rent av bli så att man klipper ihop flera delar eftersom man kan vara olika nöjd med delar av de olika varianterna av låten. Sen kan jag säga att jag hade stor frihet att tolka de här låtarna som jag ville. Exempelvis prövade jag med olika körarrangemang på både ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”.

Jo, jag märker ju att det finns en del nya arrangemang även om Steve är väldigt trogen originalarrangemangen måste jag ändå säga.

Ja, exempelvis på ”Eleventh Earl of Mar” har jag i det lugna partiet i mitten experimenterat lite med nya kör-arrangemang. När Steve fick höra det så ringde han upp mig genast och sa att ”det där skall vi behålla, det där var bra!”. Det var ju väldigt kul och det gjorde att jag även vågade göra en del liknande grejer på ”Musical Box”. Det kändes bra att få göra ett eget avtryck på inspelningarna, inte bara genom leadsången.

Men du har väl satt ett rejält avtryck på skivan genom att vara med på så många som tre låtar? Du har väl fler låtar än någon av de andra sångarna som anlitats, eller hur?

Har jag det? Ja, kanske det.

Jag tänkte just fråga om hur själva låtvalet gick till. Jag fick intrycket att ni som gästmusiker hade en del inflytande där. Exempelvis såg jag att Steve själv skrev att Steven Wilson fick sjunga sin egen favoritlåt med Genesis; ”Can-utility and the coastliners”. Och John Wetton hade ju tidigare sjungit ”Afterglow” vilket då också blev ett givet val på denna platta. Var det inte så även för dig?

Nej. Det var Steve som ville att jag skulle sjunga in just de här tre låtarna. Först fick jag väl egentligen frågan om jag kunde sjunga bara ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”. Men i samma veva skickade jag en demoinspelning där jag sjöng ”Chamber of 32 doors”. Det spelades in till ett annat projekt. Det var Dave Kerzner som ville att jag skulle sjunga den. När Steve hörde den inspelningen så gillade han den så mycket att jag fick frågan att sjunga den även här. Så hade jag inte skickat den demon så hade det bara blivit två låtar för mig.

I det sammanhanget undrar jag om du har några speciella favoritlåtar med Genesis?

Ärligt sagt så är det jättesvårt att peka ut favoriter. Den första platta jag lyssnade på var ”The Lamb lies down on Broadway” och det är nog den jag gillar mest. Skall jag plocka låtar därifrån så är det nog ”The Lamia” som sticker ut men det definitivt starkaste partiet är skarven mellan ”Fly on a Windshield” och ”The Broadway Melody of 1974”. Hela detta suggestiva rytmpaket, de fantastiska harmonierna och den attityd som Gabriel har – ja, det är helt magnifikt! Det är kombinationen av alla olika musikaliska element här som gör att det är det absolut starkaste jag hört med Genesis.

Du nämnde just Gabriels attityd och inlevelse. Jag skrev i min recension av plattan att jag hade lite problem (nåväl, tämligen marginella) med sånginsatserna som jag inte alltid tyckte gjorde rättvisa åt den energi och inlevelse som Gabriel hade. Däremot kände jag inte motsvarande problem med låtarna där Phil Collins brukade sjunga. Hur kommenterar du det?

Ja, det ligger kanske något i det men samtidigt så får det ju inte heller bli så att man gör en rak kopia av originalet. Så, på den kommande turnén gäller det ju att få till en balans så att man inte gör alltför mycket våld på den sång som så många ”gamla” fans är så att säga inkörda på. Man måste på något sätt närma sig själva kärnan hos originalsången. Man kan inte experimentera för mycket här för då riskerar det att gå väldigt snett. Och i den meningen är kanske Gabriels sång den svåraste att ”förvalta”.

Men hur viktigt tycker du själva sångpartierna är i Genesis musik jämfört med det instrumentala? För egen del kan jag faktiskt tycka att många rent instrumentala partier är väl så bra som de som dessutom innehåller sång.

Jag måste säga att – och då tror du kanske att jag skojar – jag har aldrig varit överförtjust i att sjunga. Det har aldrig varit så att jag ställt mig upp och skrikit ”Jag älskar att sjunga och det är mitt liv!”. Jag älskar musik och jag älskar att tolka musik på olika sätt. Jag kan precis som du ibland tycka att de instrumentala bitarna är mycket intressantare än de vokala bitarna. Jag började sjunga för att jag började skriva låtar och någon måste ju sjunga låtarna. Jag har aldrig haft någon önskan att bli någon stor sångare.

Men jag får intryck att du också har något teatraliskt över dig, d vs en ambition att utföra lite mer än bara sång på scenen. Är det inte så?

Jo, jag spelade teater som ung och har alltid haft en vilja till teatraliska uttryck. Jag var ”klassens clown” och jag har alltid fjantat mig och spelat Allan. Allt det där ligger i min natur som person. För mig handlar det om uttryck väldigt mycket och att våga ta ut svängarna. Jag tillhör den grupp av människor som gillar sånt.

För att återgå till själva inspelningen så undrar jag om du har träffat många av de andra musikerna som deltar på plattan? Var det någon mer än Steve och Roger som du faktiskt spelade med?

Nej, jag träffade faktiskt inte någon av dom. Inte under själva inspelningen. Den försiggick under väldigt lång tid och varje musiker hade uppenbarligen sin egen avskilda dialog med Steve och Roger. Det var likadant för Roine Stolt och hans insats på plattan. Han spelade in sitt gitarrsolo hemma och skickade till Steve. När det gäller mig själv så inser jag också att jag kom in väldigt sent i inspelningsprocessen så det han inte bli så mycket dialog kring det hela med Steve och andra musiker.

Men ni hade väl i alla fall ett gemensamt releaseparty? 

Jo, det är riktigt och där träffade jag ju många av de andra som medverkar.

Du nämde Roine , jag undrar om hans insats är begränsad till ”The Return of the Giant Hogweed”?

Ja så är det.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hans bidrag på denna låt. Hade inte väntat mig den typen av solo han gör där.

Nej, Roine medgav att han chansade lite där. Han har ju en väldig förkärlek för Wah-wah-pedalen och här utnyttjar han den till max. Han har börjat använda den mer och mer, även under Agents of Mercy-gigen. Vissa älskar det här men andra gör det inte. Men jag tycker det är ballt.

Jag får erkänna att jag behövde lite tillvänjning. I början tyckte jag det lät märkligt men efter ett tag började jag tycka att det faktiskt låter helfestligt. En stor portion bluesgitarr insprängt i denna gamla klassiska låt. Ett riktigt rejält ansiktslyft som ändå inte förstör låten.

En helt annan fråga: Hur är det med övriga låtar på plattan – vilka tycker du är bäst framförda där?

Ja, jag måste säga att jag är överlägset mest förtjust i ”The Lamia” med Nik Kershaw. Han sjunger den så vansinnigt bra och hans röst passar så bra till just denna låt. Men jag vet också att det finns väldigt många olika åsikter om detta. Det är verkligen intressant att även om så många förenas i detta gemensamma musikintresse så finns det ändå så otroligt stora skillnader i vad man sen tycker om och inte tycker om. Kanske beror det på att jag själv är sångare och förstår svårigheterna med just genomförandet av sången. Jag kan sätta mig in i vad Nik har att göra och jag kan kanske också märka kvaliteter i sången som kanske inte andra uppfattar eller lägger så stor vikt vid.

Vad gäller övriga låtar så är det svårt att plocka ut något speciellt för det mesta är ju väldigt bra gjort. Om det är något som sticker ut speciellt så är det valda delar av ”Supper’s Ready” och även ”Dancing out with the moonlit knight”.

På den sistnämnda kanske jag själv har lite svårt för sånginsatsen.

Nja, han (Francis Dunnery) gör verkligen så gott han kan. Sen är det ju som du säger inte lätt att axla manteln efter Peter Gabriel. Den här låten har man ju hört så många gånger med Peter (det är på något sätt en del av en själv) så jag förstår verkligen om en del kan reagera negativt om det är någon annan som sjunger. När det gäller min egen sångstil så kunde jag ha gjort mina insatser annorlunda. Jag har egentligen mera en bakgrund i att sjunga soul men jag insåg på något sätt att den sångstilen inte passar alls i detta sammanhang. Så man har fått anpassa sig till uppgiften, det har man verkligen. Jag har faktiskt fått lite kritik för att jag närmast desperat försöker låta som Peter Gabriel men då har man inte riktigt förstått det här med att man ändå inte kan avvika för mycket från originalet. Som sagt, man har ju växt upp med den här musiken och man vill ju ändå försöka förmedla samma typ av känsla. Så, det kommer rakt från hjärtat och man kan knappast beskriva det som att jag bara försöker planka originalet. Jag är bara en tolkare av originalet och influerad utav det.

Det här med att jag hade lite svårt för sånginsatserna var bara en första känsla, sen vande jag mig snabbt och kan nu tycka att det mesta är näst intill lika bra sjunget som på originalen.

Jo, allting är gjort med varsamhet och utan att göra våld på den känsla som fanns i originalen. Har pratat mycket med Steve om detta. Om hur man valde låtarna och hur de skulle genomföras.

OK, men det är väl då dags att gå in på lite mer i detalj just dina låtar på plattan. Låt oss börja med ”Chamber of 32 doors” som ju är inledningsspåret. Det måste ju verkligen kännas hedrande att få öppningsspåret, eller hur?

Ja verkligen och det visste jag inte om! Hade inte en aning om att det skulle bli öppningsspåret.

Det jag noterade först här var ju ett nytt intro här på akustisk gitarr. Jag tycker det är fantastiskt bra gjort.

Ja, jag tycker det är hans starkaste sida, alla dessa partier på akustisk gitarr.

Den här låten är ju en av de tyngsta och allvarligaste rent textmässigt bland Genesis-låtarna. Den handlar om det svåra att välja väg i livet. Väldigt dyster och tung stämning på låten och jag vet att jag själv påverkades rejält när jag lyssnade på den i ungdomsåren (då det här med vägval i livet verkligen ledde till tunga funderingar). Var texten viktig för dig eller var det främst musiken som betydde något?

Det var absolut låten som betydde mest för mig. Jag har aldrig fördjupat mig så mycket i texterna på ”The Lamb”. Tycker bara de är flummiga. Har aldrig riktigt förstått storyn och det är många andra som har sagt samma sak. Jag föll framförallt pladask för musiken. Numera har man förstått mera av texterna, åtminstone i vissa delar av plattan som den här.

Men du skall veta att när jag själv skriver så känns det mera viktigt hur orden ligger i munnen än vad de egentligen betyder. Så i den meningen kan jag förstå Peter Gabriel och hans sätt att sätta text till låtarna.

Jo, Peters sätt att leka med orden i sångerna är ju symptomatiskt där. Speciellt hans förkärlek för att använda ord som låter likadant men som betyder något annat. Vi har ju exemplet i ”Dancing with the moonlit Knight” och på ”The Lamb” finns ju otaliga andra exempel. Det bästa är kanske ”Caryl Chessman sniffs the air and leads the parade, he know, in a scent he can bottle….”  (d v s här antyder han att den dödsdömde ju egentligen var ”innocent”. Genialiskt! Samtidigt som man betänker att man tog livet av honom i gaskammare).

Visst. Och sen finns det många andra exempel på låtskrivare som skriver helflummiga texter men där de ändå passar så bra till musiken. En sådan är ju Jon Andersson i Yes. Hans texter är ju verkligen helskruvade

Men, om vi återgår till låten ”Chamber of the 32 doors, den har du alltså gjort förut?

Jo, den gjordes i ett annat projekt där Dave Kurzner bad mig sjunga den. Han är även med och spelar keyboards på ”Supper’s Ready” på den här skivan. Han brukar jobba mycket med Simon Collins (Phil Collins’ son) som också är med och sjunger på skivan. Dave bad mig sjunga den här men han gillade faktiskt inte den så mycket. Han klagade på vissa delar av min sång. Så jag sjöng in den igen och då var han nöjd. Men när till slut projektet blev färdigt så fanns inte låten med, märkligt nog. Samma version hörde Steve Hackett och han älskade den! Jag tror nog att Dave känner sig lite skamsen just nu (skämt åsido).

Så har vi då ”The Musical Box” som nästa låt. Just den låten är väl inte någon stor favorit hos mig men den har icke desto mindre element som jag tycker mycket om. Särskilt slutet med det fantastiska orgelkompet och sången i höga register. Det var väl ett krävande sångparti, eller hur?

Absolut. Men låten som sådan har heller aldrig varit någon favorit. Exempelvis när jag såg tribute-bandet The Musical Box göra låten i London för några år sen så passade jag faktiskt på att gå på toaletten (!). Men just slutmomentet är fint och det absolut bästa med låten (inklusive Tony Banks mästerliga komp på orgel i partiet med texten ”..and I have been waiting here so long”). Det här kopplade Genesis exempelvis ihop jättefint med ”The Lamb lies down on Broadway” på ”Second’s Out”-plattan. Jo, när man kommer upp i det här partiet där jag sjunger ”touch me, touch  me” kommer man upp i ett sångregister som jag sällan befinner mig i. Jag är ju barytonsångare och har egentligen svårt med liknande partier. Men jag känner att jag fixar det i alla fall. Hela partiet från ”she’s a lady..” och framåt är jag väldigt nöjd med. Där har jag också fått in något eget med ett litet nytt körarrangemang.

Sen har vi då ”Eleventh Earl of Mar” och den tycker jag ju passar dig alldeles perfekt.

Vad kul att höra! Själv tycker jag faktiskt att jag ligger på gränsen till för högt i tonläget. Det var faktiskt liknande tendenser på vissa av låtarna på ”Unifaun”-plattan också. Men det kanske trots allt låter bra även om jag får anstränga mig.

Jag har redan nämnt att jag är mer nöjd med sånginsatserna (inte bara från dig) vad gäller Phil Collins låtar än motsvarande låtar där Peter Gabriel sjunger. Finns det något mer att säga om det?

Det är en rätt så svår fråga. Faktiskt kan jag tycka att Phil har en mer melodisk och vacker röst än Peter. Dessutom förmedlar han någon sorts magiskt sagoberättarkänsla som jag gillar väldigt mycket. Men Gabriel hade ju andra kvaliteter, inte minst det visuella och teatraliska på scenen och den enorma inlevelsen i sången. Så visst finns det stora skillnader som kan ha betydelse för hur man tolkar sångerna. Men faktiskt håller jag nog dem som lika bra båda två, på var sitt sätt.

Nu fick du tre låtar att sjunga på skivan men hur blir det med den stundande turnén nu? Får du sjunga fler låtar då? Inbillar mig att du nog är bra sugen på det.

Jo, det får jag. Naturligtvis beroende på att inte alla gästmusiker kommer att vara med på turnén. Men Gary O’Toole kommer ju att vara med och det är väl inte vågad gissning att han kommer att sjunga de låtar som han gör på plattan. Så, visst, det kommer ju att så småningom finnas fler inspelningar där jag sjunger andra låtar eftersom det ju kommer att spelas in live-versioner och DVD-er från den kommande turnén.

 Ja, då är det väl dags att diskutera den kommande turnén i lite mer detalj. Den börjar komma på plats med bokningar som allteftersom läggs ut på bland annat Steves websida. Men än så länge har jag inte sett några bokningar i Norden och i Sverige. Hur är det med det – blir vi så lyckligt lottade att även Sverige får spelningar?

Jodå, det blir Skandinavien. Men jag vet inga datum ännu. Men jag vill inte gå in på det i detalj ännu för då inte datumen är satta så kan jag ju egentligen inte säga så mycket. Turnén kommer att sträcka sig över nästan hela 2013 och jag vet inte alls när som de skandinaviska spelningarna kommer att läggas. Vi börjar turnén med ”Cruise to the Edge”-kryssningen tillsammans med Yes och andra band (bl a Saga, Tangerine Dream, UK, Carl Palmer band) i slutet av mars (25-31 mars).

Jo, jag tänkte just fråga om detta evenemang (se  http://cruisetotheedge.com/). Det låter ju som något alldeles fantastiskt – en riktig dröm för fans av progressive rock med 70-talsrötter. Det här är ju naturligtvis något man absolut skulle vilja åka på men vad jag kan förstå så kommer den ”vanlige” musikfantasten knappast att ha råd med dylika utsvävningar. Kostnaden inklusive flygbiljetter från Europa kommer lätt upp över 10 000:- så jag undrar lite grand vad ni egentligen kommer att få för publik? Välbärgade amerikaner? Kommer de överhuvudtaget att lyssna på er?

Jo, jag kan känna mig rätt kritiskt till ett dylikt arrangemang. Men det är faktiskt utanför min kontroll. Helt plötsligt ser jag bara att den här bokningen kommer. I mitt fall är det nog bara att s a s ”tacka och ta emot”. Men visst känns det kluvet att tänka att den stora massan av fans inte kommer att få någon möjlighet att vara med.

 Frånsett det här lilla frågetecknet så måste jag säga att jag verkligen unnar dig att få vara med om det här under nästa år som ju måste bli en sorts höjdpunkt på din artistkarriär. Jag kommer givetvis att följa detta noggrant, inte minst när ni så småningom landar på svenskt eller nordisk mark.

För att lämna det, jag känner att jag vill höra lite mer om Unifaun-plattan: Jag är fortfarande förundrad över att inte Steve kände till den sedan tidigare. Där finns ju bland annat en låt som heter ”ReHacksis” och som jag tycker väldigt mycket om. Den är ju nästan är mer Hackett-lik än någonting annat. Kan du berätta lite mer om detta underbara lilla stycke?

Steve gillar verkligen denna låt, det har han sagt så här nu i efterhand. Ursprunget till låten kom från min fd kompanjon Bonamici som hade två teman som vi bygger låten kring. Sen fick jag sitta och programmera upp arrangemanget och lägga på bland annat gitarrerna. Jag gillar låten mycket och tycker kanske att den och ”Quest for the last virtue” är det två starkaste låtarna på skivan. Vi lade ner så mycket jobb på denna platta. Till exempel låten ”Mr. Marmaduke and the minister” tog nio månader att färdigställa!

En sista fråga: Den här plattan ser ju ut att ha sålt skapligt bra (skuttade upp till 11:e plats på brittiska albumlistan för att sedan sjunka ner igen rätt snabbt) så den fick ju viss publicitet, utan tvivel. Men det är ju svårt att hoppas på mycket mer för den här typen av musik är ju inte direkt vad som säljer idag. Förmodligen var det en massa gamla Genesis-fans som vaknade till liv och köpte den nya plattan. Har egentligen svårt att tro att den hittade några nya fans. Men vad är egentligen din syn på framtiden för den här typen av musik (och då talar jag om ny musik) som bygger mycket på inspirationen från 70-talets progressiva rock?

Jag ser rätt så ljust på framtiden. För ett par veckor sedan (1 november 2012) var jag på Bryggarsalen i Stockholm på konserten med The Flower Kings. Det var jättemycket folk och konserten som sådan var strålande.  Jag känner att genren i sig verkligen inte är död, den är snarare vitalare än någonsin sen 70-talet. Det är mycket tack vare Internet som gör det lätt att hitta all ny spännande musik. Sen är jag själv kanske lite dålig på att lyssna på all denna nya musik, får jag erkänna. När man är så pass engagerad i egna projekt så finns helt enkelt inte så mycket tid för eget förutsättningslöst lyssnande. Men det går i vågor, det finns perioder då jag lyssnar mer.

Angående genrens status så delar jag den känsla du uttrycker. Det finns väldigt gott om ny musik och nya giganter inom detta fält. Såg exempelvis Mikael Åkerfelt från Opeth svinga fanan högt för Prog i senaste numret av Classic Rock presents Prog. Så visst lever genren.

Förresten – apropå ny musik och nya band – hur är nu planerna för Agents of Mercy? Får du plats med detta nu när hela nästa år ser ut att vara uppbokad? Det känns som att det finns risk för en lång paus.

Det finns faktiskt material för att gå in i studio ganska snart men det är som du säger svårt att riktigt hitta tiden för det just nu och i den närmaste framtiden. Det är inte bara jag som är upptagen nästa år. Även Roine är ju ute på turné större delen av 2013. Så skall jag vara ärlig så dröjer det förmodligen till 2014 innan nästa platta med Agents of Mercy kommer. Men det är tämligen säkert att det blir nya skivor.

Det låter jättebra. OK, med det får jag tacka för ett väldigt intressant samtal. Jag önskar verkligen lycka till inför nästa år som ser ut att bli något alldeles fantastiskt för din del.

Tack själv!

nad1

Intervjuare: Karl-Göran Karlsson

Foto: Conny Myrberg

 

 

 

Intervju med Midge Ure, Ultravox

midgeredhia4
Intervju med Midge Ure / Ultravox
av Daniel Reichberg

”English version below”

Sångaren/gitarristen James Ure föddes i Cambuslang, Skottland 1953. I unga dagar vände han bakochfram på smeknamnet Jim, och Midge var född. Ett första genombrott skedde med pojkbandet Slik; senare stod Rich Kids, Thin Lizzy, Visage och framför allt synthpionjärerna Ultravox på dagordningen. Ure är även känd för att ha medkomponerat ”Do They Know It’s Christmas” och arrangerat Live Aid 1985. Nyligen släpptes briljanta ”Brilliant”, den klassiska Ultravox-sättningens första nya album på 28 år. I oktober återvänder Ultravox till Sverige, och 15:e juni 2012 anropar Midge Ure Göteborg.

Albumet ”Brilliant” låter väldigt mycket som klassiska Ultravox. Gjordes detta med flit, eller kom det sig naturligt?

Det kom sig fullständigt naturligt. Jag tror inte vi skulle kunna göra det med flit, utan det här är ett sound som dyker upp automatiskt när vi fyra spelar ihop. Jag har ju spelat många gamla Ultravoxlåtar under mellanåren, antingen akustiskt, med solobandet eller med orkester, men det är bara när Ultravox samlas som det faktiskt låter som Ultravox.

Annars hade man kunnat tro att ni ville behaga de gamla fansen.

Hade vi försökt behaga fansen så hade det blivit en enda röra! Jag kommer att tänka på vad bilmagnaten Henry Ford sa. Han sa att hade han lyssnat på alla råd om hur bilar ska byggas, då hade det slutat med att han återuppfann hästen!

På vad sätt har ni förändrats under de 25 åren ifrån varandra?

Jag anser mig ha blivit en bättre låtskrivare, och så tycker jag att Billy Currie [klaviatur, viola] har utvecklats massor som musikskapare och arrangör. Det var riktigt häftigt att få över hans musikbakgrunder, och så skrev jag text och melodi på helt andra sätt än Billy hade föreställt sig låtarna.

Skrev ni på det sättet även på den gamla tiden?

Förr låste vi in oss hela bandet i en replokal i veckor, tills det började komma ut bra material, men det är omöjligt idag, då Warren Cann [trummor] bor i Kalifornien, Billy i London och jag och Chris Cross [bas, klaviatur] bor i Bath.

Kunde du föreställa dig att det skulle bli ett nytt Ultravox-album?

Nej. Absolut inte! I många år var Ultravox en del av min uppväxt. Visserligen en härlig och intressant del, men ändå historia. Inte ens när vi samlades för att turnera 2009 fanns det på radarn. Men efter en tid blev vi nyfikna. Kunde vi skapa ny musik, lika fräsch och livfull som den gamla? Hade vi fortfarande gnistan? Jag tycker vi har lyckats skapa musik som är precis up-to-date med vad som görs idag.

Hur kommer det sig att samtliga låttitlar består av endast ett ord vardera?

Varje låt hade en ettordig arbetstitel, och när vi skulle göra omslaget, tyckte vi det var snyggt att behålla titlarna så, rent designmässigt. Det är alltså en fråga om grafik mer än någonting annat.

Dags för historisk tillbakablick. Du är bland annat känd för att ha tackat nej till en plats i Sex Pistols. Var hade Midge Ure varit idag om han istället tackat ja?

Hahaha…den var svår! Var är grabbarna i Sex Pistols idag? Var Sid Vicious är vet vi ju alla. Steve Jones och Paul Cook har väl lagt av? Den ende som håller igång med musiken är John Lydon och jag är som han. Föds man med den här passionen är musik inte något man bara håller på med ett tag och sedan lägger av. Det blir ens öde att hålla på så länge man lever. Men det är möjligt att jag hade haft det enklare för mig ifall jag haft Sex Pistols på meritlistan.

Istället hamnade du en period i Thin Lizzy.

Jag och Phil Lynott lärde känna varandra redan i början av 70-talet. Jag älskade verkligen tidiga Thin Lizzy, då bandet var en trio. Jag såg dem i Glasgow på deras första turné, då de var förband till Nazareth. Thin Lizzy var mycket, mycket bättre än Nazareth. Senare i London sprang jag på Phil igen, vi blev polare och så ringde han från USA när de behövde en blixtsnabb ersättning, eftersom Gary Moore hade hoppat av.

Håller du med om att Ultravox var rätt pretentiösa under din första tid i bandet?

Ja, till en viss grad. Men jag tycker de flesta band är rätt pretentiösa. Det kan handla om arrogansen hos Liam Gallagher i Oasis, eller pretentioner på vårat sätt. Vissa tycker fortfarande vi är pretentiösa och pompösa! Men jag tror man måste ha en viss sorts ego för att klara sig i musikbranschen.

Jag har alltid haft svårt att förstå era texter. Vad handlar ”The Thin Wall” om, exempelvis?

Den handlar om den väldigt sköra tråden mellan sans och galenskap. Om hur lätt det är att dansa på gränsen och glida fram och tillbaka. Men egentligen är de flesta av mina gamla låtar mest ett målande med lyriken. Ena textraden behöver inte ha någon koppling till nästa. Ta bara ”Reap the Wild Wind” – den handlar verkligen inte om någonting alls! Så man ska nog inte analysera texterna alltför mycket.

Är det likadant med din lyrik numera?

Numera är mina texter mycket mer personliga. Andra kanske finner dem vaga, men för mig är de berättelser ur mitt liv.

Jag läste i en intervju om hur du på 80-talet tittade ut över publiken och såg hur hälften av det manliga klientelet tagit över din look med trenchcoat och sylvass mustasch. Kan man säga att Ultravox var visuella förebilder för den nyromantiska popkulturen?

Jag vet inte riktigt det. Vår image var vad vi kallade ”dead men’s clothes”. Vi åkte runt till Röda Korset och loppmarknader och köpte upp dödsbon, som vi sedan hade på oss.

Var ni frestade att klä er på det sättet även nu?

Absolut inte! Vi var väldigt bestämda på att göra det här på ett värdigt vis, och inte försöka spela unga rockgudar med supersnygga brudar i våra videor.

Är det med stolthet du ser tillbaka på tiden som medkompositör till Band Aid-singeln ”Do They Know It’s Christmas” 1983 och initiativtagare till den globalt direktsända välgörenhetsgalan Live Aid 1985?

Jag skulle ljuga om jag förnekade det. Vid tillfället kunde man inte ana hur stort det skulle bli. Vi gjorde något som kändes rätt, och så blev det monumentalt. Vi löste naturligtvis inte världssvälten, men vi ändrade människors attityder till välgörenhet. Så även om nu ”Do They Know It’s Christmas” inte är kronan på min musikkärriär, så är den ändå en stor höjdpunkt för mig som människa.

Så – vilka är då ditt livs musikaliska höjdpunkter?

Hhmmm…klurigt. Men om jag ska ta tre stycken i kronologisk ordning, så måste jag börja med när jag gick med i Ultravox. Det var ett djupt deprimerat Ultravox jag gick in i. De hade förlorat såväl sångare som gitarrist, de tyngdes av stora skulder och inte en jävel trodde på dem. Men när vi kopplade in instrumenten och började föra oljud…fullkomligt ljuvligt! Sedan får jag nämna spelningen på Live Aid, att framträda inför så oerhört många människor. Men några av de största tillfällena har skett i det tysta. Som när jag och Eric Clapton satt på ön Montserrat i Karibien och spelade gitarr tillsammans. För mig som hade vuxit upp med Claptons musik var det enormt stort. Eller då jag satt i en studio och fick lyssna på Japan-musikern Mick Karn när han excellerade på bas.

Slutligen – vilken är den allra bästa Midge Ure-låten?

Där väljer jag ”All Fall Down” från sista skivan jag gjorde med Ultravox innan mitt avhopp 1986.  Albumet ”Uvox” är en enda röra och visar upp ett band som faller samman, men i ”All Fall Down” lyckade vi samla oss tillsammans med folkmusikbandet The Chieftains i en väldigt enkel och kraftfull folksång. Men jag måste också säga att nya albumet ”Brilliant” troligen är den bästa samling låtar jag någonsin skrivit.

brilliant

Singer / guitarist James Ure was born in Cambuslang, Scotland in 1953. In younger days he reversed the nickname of Jim and Midge was born. A first breakthrough came with the boy band Slik; later, Rich Kids, Thin Lizzy, Visage and above all synth pioneers Ultravox ruled the agenda. Ure is also known for having co-composed ”Do They Know It’s Christmas” and organized Live Aid in 1985. Recently Ultravox released brilliant ”Brilliant,” the classic Ultravox-lineup first new album in 28 years. In October Ultravox return to Sweden; June 15, 2012, Midge Ure phones Gothenburg.

 The album ”Brilliant” sounds very much like classic Ultravox. Was this done on purpose, or did it come naturally?

It came out perfectly natural. I do not think we could do it on purpose, but this is a sound that pops up automatically when the four of us play together. I’ve played many old Ultravox songs over the years, either acoustically, with my solo band or with an orchestra, but only when Ultravox gather it actually sounds like Ultravox.

Otherwise, one could have believed that you would want to please the old fans.

 Had we tried to please the fans, it would have been a total mess! I remember what Henry Ford once said. He said that had he listened to advice on how cars should be built, then he would have reinvented the horse!

In what ways have you changed in the 25 years apart?

 I believe I have become a better songwriter, and I think Billy Currie [keyboards, viola] have developed lots as a musician and arranger. It was really cool to get his music backgrounds sent, and writing lyrics and melodies in completely different ways than Billy had imagined.

Did you work like that in the old days?

In the past, we locked the whole band in a rehearsal room for weeks, until good material started coming out, but that’s impossible today, when Warren Cann [drums] lives in California, Billy in London and I and Chris Cross [bass, keyboard ] live in Bath.

Could you imagine that there would be a new Ultravox album?

 No. Absolutely not! For many years, Ultravox was part of my upbringing. Certainly a beautiful and interesting part, yet history. Not even when we gathered to tour in 2009, this were on the radar. But after a while we became curious. Could we create new music, as fresh and vibrant as the old one? Did we still sparkle? I think we have managed to create music that is just up-to-date with what is being done today.

How is it that all the song titles consisting of only one word each?

 Each song had a one word working title, and when we would do the album cover, we thought it was neat to retain the titles so, purely in terms of design. It is thus a matter of graphics more than anything else.

Time for a retrospective. You’re known to having turned down a job with the Sex Pistols. Where would Midge Ure have been today if he had accepted?

Hahaha … that’s a difficult one! Where are the guys in the Sex Pistols today? Where Sid Vicious is, we all know. Steve Jones and Paul Cook are out of the business, aren’t they? The one still in music is John Lydon and I’m like him. If you’re born with this passion, music is not something you just hold on for a while and then quit. It is one’s destiny to hold on as long as you live. But it is possible that it would have been easier for me if I had the Sex Pistols among my merits.

Instead you ended up with Thin Lizzy for some time.

I met Phil Lynott back in the early 70’s. I really loved the early Thin Lizzy, when the band was a trio. I saw them in Glasgow on their first tour, when they were the opening act for Nazareth. Thin Lizzy was much, much better than Nazareth. Later in London I ran into Phil again, we became friends and he called from the U.S. when they needed a quick replacement, as Gary Moore had left the band mid-tour.

Was it hard to step into virtuoso Gary’s shoes?

I did not even try! Gary was truly a hero, whom I saw in the band Skid Row when he was still a teenager. It would have been ridiculous of me to even try to play like him, so instead I kept myself in the background and let Scotty Gorham play all the complex parts. There was no question of Thin Lizzy as a permanent solution for me, because I was going home to England to join Ultravox.

Do you agree that Ultravox were somewhat pretentious during your first time in the band?

 Yes, to a certain degree. But I think most bands are pretentious. It can be the arrogance of Liam Gallagher of Oasis, or pretensions in our way. Some still think we’re pretentious and pompous! But I think you have to have a certain kind of ego to survive in the music industry.

I have always found it difficult to understand your lyrics. What is ”The Thin Wall” about, for example?

 It’s about the very fragile thread between sane and insane. About how easy it is to dance on the edge and slide back and forth. But actually, most of my old songs a canvas of words. One line does not necessarily connect to the next. Take ”Reap the Wild Wind” – it’s really not about anything at all! So you probably shouldn’t analyze the lyrics too much.

Is it the same with your poetry nowadays?

 Today my lyrics are a lot more personal. Others may find them vague, but for me they are stories from my life.

I read in an interview about the 80’s, that you looked out over the audience and saw half of the male clientele having your look with the trench coat and sharp moustache. Can it be said that Ultravox were visual role models for the neo-romantic pop culture?

I really don’t know. Our image was what we called ”dead men’s clothes.” We went around to the Red Cross and flea markets and bought estates, which we wore onstage.

Were you tempted to dress in that way today as well?

 Absolutely not! We were very determined to do this in a dignified way, and not try to play young rock gods with super hot babes in our videos.

Is it with pride that you look back at your time as co-composer for Band Aid single ”Do They Know It’s Christmas” 1983, and initiator of the global charity gala Live Aid in 1985?

I would be lying if I denied it. At the moment, you could not have imagined how big it would be. We did what felt right, and it became monumental. Obviously, we didn’t solve world hunger, but we changed people’s attitudes to charity. So even if ”Do They Know It’s Christmas” isn’t the pinnacle of my career in music, it will remain a major highlight for me as a person.

So – what are your life’s musical highlights?

Hhmmm … tricky. But if I’m going to take three pieces in chronological order, I have to start with joining Ultravox. It was a deeply depressed Ultravox that I joined. They had lost both singer and guitarist, they were burdened in debt and not a bastard believed them. But when we plugged in our instruments and started to make noise … absolutely lovely! Then I’d mention the gig at Live Aid, appearing before so very many people. But some of the biggest occasions have taken place in silence. Like when I and Eric Clapton sat on the island of Montserrat in the Caribbean and played guitar together. For me, who had grown up with Clapton’s music, this was enormous. Or when I sat in a studio and got to listen to Japan musician Mick Karn when he excelled on bass.

Finally – what is the very best Midge Ure song?

I’d say ”All Fall Down” from the last album I did with Ultravox before leaving in 1986. The album ”UVOX” is a mess and displays a band falling apart, but in ”All Fall Down” we successfully gather ourselves together with folk band The Chieftains in a very easy and powerful folk song. But I must add that the new album ”Brilliant” is probably the best collection of songs I’ve ever written.

Daniel Reichberg