Marillion – F.E.A.R

Marillion - F.E.A.R

Marillion är ofta sävligt lunkande i mellantempo. Marillion får gärna vara sävligt lunkande i mellantempo. De gör det ju bra. Men när man är sävligt lunkande i mellantempo, en hel platta rakt igenom, då går det galet.

Nya albumet börjar väl helt okej. Långsviten ”El Dorado” öppnar med stort majestätiska ”The Gold”, påföljande ”Demolished Lives” är väl fin, medan tredje delen ”FEAR” via Steve Hogarths desperata sång för tankarna tillbaka till ”Quartz”. När sviten avslutas med ”The grandchildren of the apes”, har man upplevt 18 minuter av för all del känslosam musik, men nästan utan minnesvärda melodier, solon eller annat att haka upp minnet på. Och hela tiden sävligt lunkande i mellantempo.

Så följer ”Living in Fear”, något mer melodirik, och ställd för sig själv i högsta grad godkänd. Men – sävligt lunkande i mellantempo.

Därefter hör vi Mark Kelly öppna nästa långsvit ”The leavers” med ett piffigt keyboardintro. Sviten kommer igång, Hogarth sjunger som vanligt med stark emotion. Ja, det låter ju inte alls dåligt, och ”The leavers” leder oss från känslosamt segment till känslosamt segment. Bara det att…rubbet är sävligt lunkande i mellantempo. Man får väl visserligen hylla gitarristen Steve Rothery, som i partiet ”The Jumble of Days” klämmer i med ett av sina typiska solon, och så avslutas sviten med ”One Tonight”, pampigt och stort så där som Marillion kan om de bara vill.

”White Paper” följer, och jag hyllar det trumgroove som skänker låten viss karaktär. Även melodi måste applåderas, glidande i gränslandet till ”The Space”. Emellertid är det lite synd att låten är sävligt lunkande i mellantempo.

En tredje svit hinner vi med, kallad ”The New Kings”. Den inleds som så ofta annars av Hogarth mot en matta av Kelly. Sviten är cirka 20 minuter lång och….ja, du gissar rätt. Sävligt lunkande i mellantempo. När skivan så avslutas med kortisen ”The New Country”, sitter jag här som ett frågetecken. Det har ju låtit skitbra hela vägen. Musikerinsatser, ljudbild, inte minst sång – allt sitter som smäckar. Men varför måste det vara så enformigt? Det var det ju inte på förra ”Sounds That Can’t Be Made”. Eller på skivorna dessförinnan. Marillion har alltid vinnlagt sig om hooks och variation. Men inte den här gången. Och då skriver jag ändå detta efter ett tiotal genomlyssningar. Jag har längtat efter den där stunden då själva helheten slår ut som påfågelns fjädrar. Men icke. Med ”F.E.A.R.” bryter Marillion en kedja av toppalbum.

Marillion – F.E.A.R
Ear Music

1. El Dorado (I) Long-Shadowed Sun
2. El Dorado (II) The Gold
3. El Dorado (III) Demolished Lives
4. El Dorado (IV) F E A R
5. El Dorado (V) The Grandchildren of Apes
6. Living in F E A R
7. The Leavers (I) Wake Up In Music
8. The Leavers (II) The Remainers
9. The Leavers (III) Vapour Trails in the Sky
10. The Leavers (IV) The Jumble of Days
11. The Leavers (V) One Tonight
12. White Paper
13. The New Kings (I) F*** Everyone and Run
14. The New Kings (II) Russia’s Locked Doors
15. The New Kings (III) A Scary Sky
16. The New Kings (IV) Why is Nothing Ever True?
17. The Leavers (VI) Tomorrow’s New Country

http://www.marillion.com/

 

Betyg: 4/10

Daniel Reichberg  

Marillion släpper livealbum.

Ny liveplatta (2CD-DVD) från Marillion med titeln A Sunday Night Above The Rain släpps i juni månad via earMUSIC / Eagle Rock Entertainment.

 


MarillionASundayNightAboveTheRain

CD1
1. Gaza
2. Waiting To Happen
3. Lucky Man
4. This Strange Engine
5. Pour My Love
6. Neverland
7. Invisible Ink

CD2
1. Montréal
2. Power
3. Sounds That Can’t Be Made
4. The King Of Sunset Town
5. The Sky Above The Rain
6. Garden Party

Mitt (andra) möte med den store skotten

Fish-close-crop-bw

Här kommer en essä från min resa till Skottland nu i september. Historien började egentligen för flera månader sedan. Jag hade läst att Fish skulle komma till Trädgårn. Lyssnar ganska sällan på honom numera men eftersom det ändå är en av uppväxtens husgudar tyckte jag det vore kul att få intervjua honom för artrock.se. Så jag skickade iväg en förfrågan. Inget svar.

Långt senare kom ett mail från Fish. Något överrumplande eftersom jag hunnit glömma alltihop. Han svarade att visst, det går väl bra. Den första september var releasedatumet för kommande plattan A Feast Of Consequences. Han erbjöd sig att även skicka den för en recension. Jag tackade ja men talade om att jag just då skulle åka på en guidad busstur runt Skottland…av alla ställen. Snabbt kom ett svar tillbaka: ”Men om du ändå kommer hit kan vi väl träffas någonstans? Så kan du göra din intervju och även få en skiva?” Det lät ju nästan för bra för att vara sant så jag nappade naturligtvis på inbjudan. Efter lite mailväxling bestämdes Edinburgh lördagen den 7:e september. Han bifogade tågstation och telefonnumret hem.

Min svåger Tomas, också ett Fish-fan, var med på resan. Våra fruar följde med en guidad tur i stan medan vi själva gav oss ner till Edinburghs myllriga tågstation. Jag slog en signal till Fish och talade om när vi väntades anlända. Tåget rullade iväg. Efter ett par mil ut på vischan klev vi av på en grusparkering som låg vid ett litet samhälle. Vi spekulerade vilket bilmärke han kunde tänkas köra. Då dundrade en Volvo XC70 ( hyfsat oväntat) in på parkeringen. I den satt en glad Derek och vinkade. Vi hoppade in och hälsade, sen bar det av i rallyfart längs småvägar och rondeller.

Efter några kilometer kom vi fram till en liten gård. Jag uppfattade det som att han hyrde sitt hus av bonden som bodde där. Vi girade runt ett hörn och där framme låg det. Bekant från bilder på nätet. Huset var en halvstor vit enplansvilla och utanför fanns ett antal planteringsbäddar, omsorgsfullt ordnade med nät över vissa odlingar. Längre bort låg också ett blått växthus. Vi undrade när han hade tid med det. Han ryckte på axlarna och sa att det var hans stora avkopplingshobby. Fast under turnéer hade han lite hjälp av bonden. Snart skulle vi bli varse att just avkoppling kanske inte är Dereks starkaste nummer.

Vi följde efter in i huset. Viss tvekan. Tar man av sig skorna här? Svenska som vi är tog vi det säkra före det osäkra och tog av oss. Han vände sig förvånat om. ”Äh, ta på er igen. Det är ju bara japaner som håller på sådär.” Efter köket fanns en öppen dörr åt höger. Vi kom in i ett enormt vardagsrum. Eller ja, vad man nu ska kalla det. Rakt fram låg tjocka mattor under trumset, förstärkare och stolar. Replokalshörnet. Bakom detta fanns en tjock stenvägg med en stor dämpad ruta. Kollade aldrig in men förstod att mixerrummet fanns där. Åt höger låg själva vardagsrumsdelen. Ett par stora skinnsoffor och en ganska imponerande skivsamling med både cd, vinyl och dvd:er en masse.

”Kaffe eller te?”

”Öh, kaffe tack.

Han stormade tillbaka ut i köket. Borta vid ett bord satt en kille som vi småpratade lite med. Det var Steve Vantsis, bassist sedan Sunsets On Empire. Vi kollade även in plattorna och alla häftiga tavlor när Fish kom med kaffet. Sedan slängde han på nya plattan på hög volym och…försvann igen. Efter en längre stunds lyssnande ( det lät svinbra) så gick jag för att kolla vad han tagit vägen. Längst in i ett kontor hittade jag honom mitt uppe i ett intensivt samtal. Efter ett tag var han tillbaka igen. Jag talade om att vi mötts en gång tidigare och att jag då gav honom en liten karikatyrtavla. Han sken upp och vinkade med mig. Längst in i kontoret plockade han fram tavlan och flinade.

Utanför bromsade en ny bil in på grusplanen. Resten av bandet klev in och Fish presenterade dem för oss. Ganska lång tid hade gått och vi började känna oss en aning rastlösa. Skulle de inte börja repa snart? Hinner vi med intervjun? Medan Tomas snackade lite med en av bandmedlemmarna ute i trädgården frågade jag Fish om vi inte skulle ta intervjun. Han kom med ut till köksbordet och stängde dörrarna till vardagsrummet.

Jag satte telefonen på inspelning och intervjun började. Till min lättnad var det en mycket talför man som svarade uttömmande på frågorna. Tjugo minuter senare var vi klara och tog några foton tilsammans med honom utanför huset. Sedan bar det av med Volvon mot stationen igen. Vi småpratade även då. Jag frågade bland annat om vad han tyckte om att köra de gamla Marillionlåtarna live. Var det för publikens skull? Eller gillade han dem fortfarande? Svaret blev det sistnämnda. Att även Marillionlåtarna var en del av honom. Han nämnde att Assassin, He Knows You Know samt ( tror jag) Grendel skulle köras på turnén tillsammans med flera av de nya låtarna. Och till alla som undrar kan jag nu säga vilken Marillionplatta respektive Fishplatta som han personligen tycker bäst om: Clutching At Straws och A Feast Of Consequenses. Är faktiskt benägen om att hålla med. Innan vi klev ur bilen frågade jag om han ville ta en öl i Göteborg efter giget. De skulle visserligen vara lediga dagen efter men Bergen väntade nästkommande dag. Till slut sa han: tja kanske nån öl.

Vi får väl se. Men jag och Tomas fick oss åtminstone en smått surrealistisk förmiddag utanför Edinburgh.

Dennis Jacobsson

Fish – den store skotten

portrait4

Efter spänningar inom gruppen så lämnade frontmannen Fish ( Derek William Dick) sitt Marillion. Året var 1988 och gruppen hade just släppt sitt sista, och enligt undertecknad, bästa album Clutching at straws samt Fish´s definitiva avsked, liven The thieving magpie. Så långt är de flesta med. Efter detta var gruppens egentliga storhetstid över och medias fokus har alltjämt legat mer på det nya Marillion än på Fish fortsatta solokarriär.

Anledningen till att jag skriver den här artikeln är att jag ser Fish som mer intressant ur progrock-synvinkel men faktiskt även som den logiska fortsättningen på Marillion. ( Samma situation som Pink Floyd vs Waters.)

Den idag 43-årige skotten lade ribban mycket högt med debuten Vigil in a wilderness of mirrors 1989. Musiken hade blivit något förenklad men präglades av snygga arrangemang, genomarbetad produktion och framför allt texter som var bättre än någonsin. Ösiga och, i positiv bemärkelse, hitbetonade Big wedge spelades på MTV. På radion hördes då och då balladen A gentleman´s excuse me. För övrigt en av de texter Fish själv är mest nöjd med. Med andra ord en bra start på karriären. Men från och med nu dog medias bevakning nästan helt ut.

Två år senare kom uppföljaren Internal Exile. Kanske inte i samma toppklass som föregångaren men fullt godkänd. Här finns bl a den proggiga Shadowplay, den suggestiva Tongues, livefavoriten Credo och balladen Just good friends. Den sistnämda gjordes senare som duett med sångerskan Sam Brown. Tanken var väl att äntligen få till en radiohit efter Kayleigh. Så blev tyvärr inte fallet.

1993 var det dags för album nummer tre. Det var en samling covers på 70-talslåtar som hette Songs from the mirror. Också en helt OK platta med låtar som man förstår har funnits som inspiration för Fish. Eller vad sägs om Fearless ( Pink Floyd), I know what I like ( Genesis) och Five years ( Bowie). De flesta av plattans låtar är smakfullt och kärleksfullt omtolkade.

En liveskiva! Äntligen! Tänkte jag när Sushi kom 1994. Och visst, den är riktigt bra! Ett dubbelalbum befriat från overdubs och finputsning, eller som det står i innerkonvolutet: This is raw Fish. ( Med andra ord en grymt häftig skivtitel.) Låtvalet är en best of från de tre ovan nämnda plattorna samt ett par marillionspår. Credo sitter som en rak höger och Five years görs helt lysande. Sångrösten brister emellanåt men som sagt; det här är äkta och osminkat live.

Samma år ( ’94) kom även Suits och jag säger bara SUCK! Vad hände? Gick luften ur honom totalt? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men nåt saknas. Tio lagom korta, lagom käcka spår som snabbt bleknar. Det påminner varken om Fish eller Marillion. Lady let it lie släpptes som singel och är kanske inte helt kass men… Med tanke på att han inte spelade nån av plattans spår ens under denna turnén tyder ju på att han knappast var nöjd själv. Jag hoppades på en uppryckning och…

Jajamen! Ut kommer 1997 en lysande platta vid namn Sunsets on empire. Här snackar vi betydligt mer attityd. Till stor del kan han tacka den briljante Steve Wilson ( Porcupine Tree) som står för hjälp av låtskrivande, gitarr och produktion. Råa gitarrer och inspirerade låtar som mestadels behandlar livet på turné gör detta till ett starkt album. En favorit härifrån är Brother 52 som liksom Goldfish & clowns släpptes som singel. De här samt ytterligare ett par spår från skivan kördes även live under turnén 1999. En turné som gjordes i samband med släppet av…

Raingods with zippos. Ännu en riktigt stark skiva som inleds med ett gäng bra låtar, bl a Alex Harvey-covern Faithhealer. ( Har alltid tyckt att den skulle vara klockren som konsert-intro. Det tyckte uppenbarligen Fish också under den här turnén.) Faktiskt finns den live som singelbaksida redan på Big wedge 1989. På flera låtar är Steve Wilson åter med på gitarr. De inledande 6 låtarna är tillhör inte det bästa Fish presterat… men det gör sista låten Plague of ghosts. Ett fantastiskt, episkt stycke som egentligen består av 5 låtar. Här blommar man ut i sann symfonirock-anda med mycket atmosfär och vissa modernare inslag. Texterna är Fish-poesi när den är som bäst, dvs VÄLDIGT bra! Man får gå tillbaka till topparna på Clutching… för att hitta något liknande! Jag lovar, det var en rysare att få uppleva hela stycket ( ca 25 minuter) live. Under år 2000 hade Fish gått ut med att uppföljaren skulle gå i samma anda men vad händer?

Jo, 2001 kommer plattan Fellini days som visar sig vara karriärens andra totala magplask. Här händer inte mycket. Slätstruknare än så här har Fish aldrig varit. Utförligare recensioner av denna skivan publicerades i ”Artrock” 3/01.

I skrivande stund håller herr Dick på med kommande album Field of crows. Själv hoppas jag på att han visar lite mer fantasi den här gången. Vi får väl se.

Det enda som är säkert är att han trappat ner en del på spelandet. Anledningarna är flera; strulande med ett antal skivbolag, bristande uppbackning av bolagen när det gäller promotion, skilsmässa samt en popularitet som knappast kommer att hamna i närheten av Marillions igen.  Det var t o m så illa att han efter turnén ’99 gick ut med att han inte skulle turnera mer, möjligen sporadiska spelningar där han visste att det fanns rätt utrustning etc. Mycket tråkigt eftersom han är en livepersonlighet utan dess like. Har själv sett honom tre gånger och det var inget annat än magi.

Förutom detta så har Fish sedan några år slagit sig in i skådespelarbranchen. Det har blivit en del tv-roller i bl a Zorro och fler lär vara på gång.

Han har inte synts till så mycket utanför Marillion/Fish-världen. Dock kan man hitta honom som gästvokalist på Tony Banks (Genesis) soloalbum Soundtracks samt en paradroll som ”Highlander” på Ayreons ypperliga dubbelalbum Into the electric castle.

Jag är övertygad om att denne store Lothian-bo har mycket kvar att ge. Han är ändå en ikon inom neoproggen och förtjänar ett bättre öde än hittills i sin solokarriär. SLAINTE MHATH!

Dennis Jacobsson