Stoneghost – New Age of Old Ways

Stoneghost - New Age Of Old Ways - 2015
Stoneghost – New Age of Old Ways

Hade jag inte vetat bättre så hade jag satsat allt jag äger och har på att Stoneghost härstammar från ett område någonstans där USAs östkust möter de sydligare staterna. För det som bjuds på debuten New Age of Old Ways är så mycket amerikansk muskelmetal så stereon knappt orkar med att spela skivan. Musiken är fylld med så mycket testosteron och attityd att om du som kille har ifrågasatt din egen manlighet så lär det inte finnas några som helst tvivel efter att ha hört detta album. Pantera är den naturliga ledstjärnan, groovet är motorn och musikaliskt hamnar de någonstans mellan Lamb of Gods ettriga riffande och Hellyeahs Texas-gung. Men Stoneghost är från England, närmare bestämt London, och det gör att de utan problem kan plocka från hela en amerikanska groovemetalgenren utan att skämmas. De geografiska generna spelar inte så stor roll då de inte härstammar från det stora landet i väst och det är en fördel för bandet. Men med det sagt så betyder inte det att det är något som automatiskt gör New Age of Old Ways till en fullträff. För även om jag inlednings rycks med i den hyperaktiva Faceless Ghost, den skitiga Devil’s Motion och den omvälvande All They Need is the Light så börjar bandet trampa vatten ganska snabbt efter det. Fartvidundret Raynardine till trots så blir resten av skivan en jämntjock historia. Bandet gör sitt bästa med att leverera krokiga riff, melodiösa mellanspel och medryckande refränger men det lyfter aldrig. Först i avslutande och progressiva Mother of All Bastards med sina underbara death/thrash-partier vaknar jag till igen. Men det är så dags då för just det spåret är inte bara ett bonusspår utan också en demoinspelning vilket betyder att den egentligen inte skall tillhöra skivans helhet. Hur som helst så är i alla fall Stoneghost ett väldigt kompetent och talangfullt band som har lyckas knåpa ihop ett album som lär gå hem borta i USA. Men för att kunna få mig på fall så krävs det en uppryckning rent kvalitetsmässigt i låtkomponerandet till nästa gång.

Stoneghost – New Age of Old Ways
Mascot Label Group

1. Faceless Ghost
2. Devil’s Motion
3. All They Need is the Light
4. Seconds to Breathe
5. The Sound Remains
6. Raynardine
7. Sleeper
8. Your Trigger, My Finger
9. Third Degree
10. Let Sleep Beasts Lie
11. Mother of All Bastards (Demo

www.stoneghostband.com

www.facebook.com/STONEGHOSTROCKS

www.reverbnation.com/stoneghost

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Amerikanske elitgitarristen Paul Gilbert har faktiskt släppt fler studioalbum i eget namn än plattor med Racer X och Mr Big sammanräknat. Och vill du in under skinnet på hans flinka fingrar och förstå Sisyfosuppdraget i Gilberts ständiga förkovran är ”Stone pushing uphill man” en lättlyssnad introduktion till hans solokarriär.

Det som gör albumet lättlyssnat är också dess black om foten. Att spela in instrumentala versioner av låtar som utgör kotor i rockhistoriens ryggrad är som att duka upp ett julbord av sura adjektiv för sina hårdaste kritiker. Gilbert försvarar sig visserligen väl när han låter gitarren sjunga de klassiska sångmelodierna. Tolkningarna av Elton Johns ”Goodbye yellow brick road” och k.d. langs ”Wash me clean” är rent av lyriskt vackra. Men även om Loverboys ”Working for the weekend” och Aerosmiths ”Back in the saddle” är fräsiga i Gilberts händer så förblir de kuriosa i skuggan av de ultraklassiska originalen. Kanske skulle han undvikit att beträda helig mark och putsat på bortglömda pärlor istället? Det är givetvis svårt när man väljer att tolka Beatles, men ”Why don´t we do it in the road” är i alla fall på rätt väg.

Gitarristens tre egenkomponerade låtar är däremot oklanderliga. ”Shock absorber” rider till exempel på ett tungt ”Crossroads”-komp som Cream bildade skola på och bryter av med tuffa fusionfigurer som om Steely Dan eller Weather Report skulle ha hoppat med på färden. Och i titelspåret lyfter Gilbert på hatten för Frank Zappa (1940-93) utan att för den skull kopiera den bortgångne särlingen. Fler sådana grepp och jag höjer en skål; nu tar jag en slurk och nickar gillande medan jag bläddrar bland originalalbumen.

 

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Working for the weekend
2. Back in the saddle
3. I got the feelin’
4. Goodbye yellow brick road
5. Why don’t we do it in the road
6. Shock absorber
7. Purple without all the red
8. Murder by numbers
9. My girl
10. Wash me clean
11. Stone pushing uphill man

http://www.paulgilbert.com/

 

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

Flying Colors – Second nature

flyingcolorssecondnature
Flying Colors – Second nature

När amerikanska stjärnkonstellationen Flying Colors väl hade bevisat sig på dvd:n ”Live in Europe” var jag övertygad om att något unikt höll på att växa fram i gruppens kollektiva famn. Och precis som titeln antyder svävar de ljuva tonerna mer otvunget i ”Second nature” än i debuten ”Flying colors” (2012).

De enskilda medlemmarna nu är totalt infattade i musiken. Steve Morses gitarrer låter inte inklippta i låtarna utan är lika bärande och självklara som Mike Portnoys pådrivande slagverk och Neal Morses klaviaturer. Casey McPherson är inte längre en främmande fågel i progressiv rock utan en frisk fläkt med sin grungebottnade sång. Och i det uppslagsrika materialet är basisten Dave LaRue det spänstiga kitt som binder ihop musiken.

Från den karaktäristiskt Neal Morse-virvlande ”Open up your eyes” till tredelade praktfinalen ”Cosmic symphony” hör man en grupp som med elegans dekorerar ett eget fönster mot progrockvärlden. Det är bara den nervösa ”Mask machine” och av en menlös refräng tillplattad ”One love forever” som inte lever upp till utsikten. Dessbättre följs dessa direkt av plattans kronjuveler. ”Bombs away” låter som om Flying Colors hittat ett maskhål och stulit en Blackmore/Gillan/Glover/Lord/Paice framför näsorna på Deep Purple under inspelningarna av ”Fireball” (1971). ”Peaceful harbor” är som en spabehandling för själen; tänk Pink Floyds mest majestätiska ögonblick från den David Gilmour-ledda eran så är du i hamn. Resten av materialet är inte fantastiskt men ändå riktigt imponerande. Balladen ”The fury of my love” hade gjort Elton John intressant igen medan ”Lost without you” kunde vara en återgång till mer tillgänglig musik för Pearl Jam. Och döm inte ut ”A place in your world” som banal västkustrock för tidigt. För den liksom hela albumet är ett panorama att återvända till igen och igen.

Flying Colors – Second nature
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Open up your eyes
2. Mask machine
3. Bombs away
4. The fury of my love
5. A place in your world
6. Lost without you
7. One love forever
8. Peaceful harbor
9. Cosmic symphony
I. Still life of the world
II. Searching for the air
III. Pound for pound

http://flyingcolorsmusic.com

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober

Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober. Nu kan du se videon till låten Going Down Alone som innehåller gästartister som Neal Schon, Jonathan Cain och Joe Bonamassa.

Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

KennyWayneShepherd_GoinHome
Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

För ganska exakt tio år sedan företog sig den Louisianafödde gitarristen och sångaren Kenny Wayne Shepherd en studieresa. I dagarna tio kuskade han upp och ner längs Mississippifloden och runt i angränsande sydstater tillsammans med sitt kompband. Under resan samtalade och jammade gruppen med bluesmusiker som var en del av musikformens framväxt. Hela projektet dokumenterades och gavs 2007 ut som kulturgärningen Ten days out: Blues from the backroads. Coveralbumet Goin´ home kan ses som en fristående fortsättning i bemärkelsen att låtarna odödliggjorts av första generationens bluesartister som Muddy Waters, Bo Diddley och Magic Sam samt bluesens tre kungar, Albert King, BB King och Freddie King.

Warren Haynes, Keb´ Mo´, Robert Randolph och Joe Walsh gästar visserligen albumet men den här gången är det Shepherd och hans eget band som är kungarna. Det låter hela tiden fräscht men samtidigt genuint. Gästerna är som smakfullt använda kryddor och variationen i låtmaterialet är prickfri. Mina enda anmärkningar är att den majestätiske Noah Hunt skulle ha sjungit Boogie man istället för Shepherd själv samt att ett par av covervalen känns obligatoriska. Men som uppdatering av den första vågen av Mississippiblues är Goin´ home så uppfriskande som den kan bli.

Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home
Mascot/Provogue

1. Palace of the king
2. Everything’s gonna be alright
3. I love the life I live
4. The house is rockin’
5. Breaking up somebody’s home
6. You done lost your good thing
7. You can’t judge a book by its cover
8. Boogie man
9. Looking back
10. Cut you loose
11. Born under a bad sign
12. Still a fool
13. Three hundred pounds of joy
14. Can you hear me
15. Trick bag

Betyg: 8/10

http://www.kennywayneshepherd.net

Jukka Paananen

Eric Johnson – Europe Live

Eric Johnson – Europe Live
Eric Johnson – Europe Live

Den snart 60-årige perfektionisten Eric Johnson har sedan han slog igenom i tv-programmet Austin City Limits för 30 år sedan nitiskt förädlat sitt mångsidiga gitarrspel. I april förra året turnerade han i Europa och presenterar med Europe Live en provkarta på sina konster.

Johnsons tydligaste särdrag är hans solon och som hos Allan Holdsworth flyter tonerna ut som hos en violinist. Melodierna är undantagslöst vackra och det starkaste argumentet till att lyssna på hans musik. Ett annat är variationsrikedomen. De rockigare numren Zenland, Zap och Evinrude fever påminner starkt om Steve Morse Band och ibland lyser även countryimpulser igenom. Hans bluesiga sida med tunga Fatdaddy från fjolårsalbumet Up Close – Another Look i spetsen drar åt den stil Jeff Becks album gick i runt millennieskiftet. Även mastodonten Last house on the block för tankarna till Jeff Beck men innehåller inslag av både Cream och fusion. De atmosfäriska och underbart melodiösa Manhattan, Cliffs of Dover och Sun reprise motiverar både stil- och kvalitetsmässigt varför Eric Johnson förärades en plats jämte Joe Satriani och Steve Vai när den första G3-turnén gick av stapeln 1996.

Allt känns dock inte lika övertygande. Mr PC är en helvetisk jazzsmet signerad John Coltrane och placerar mig i den inre cirkeln i Dantes Inferno. Vidare är de väna balladerna Austin och Forty mile town malplacerade då de ger det i övrigt rufsiga och spontana albumet en vattenkammad lugg. Dessutom har han långt bättre västkustlåtar i sin repertoar. Och avslutningsvis en mindre anmärkning för att Song for life som enda nummer representerar Johnsons utsökta akustiska spel. Allt sammanvägt och värderat ger dock Europe Live den oinvigde en förvisso obalanserad men på något sätt ändå korrekt föreställning av gitarrgeniet Eric Johnsons karriär och förmågor.

 

Eric Johnson – Europe Live
Mascot/Provogue

1. Intro
2. Zenland
3. Austin
4. Forty mile town
5. Mr PC
6. Manhattan
7. Zap
8. Song for life
9. Fatdaddy
10. Last house on the block
11. Interlude
12. Cliffs of Dover
13. Evinrude fever
14. Sun reprise

http://www.ericjohnson.com

7/10

Jukka Paananen

F.d. gitarristen i Whitesnake Bernie Marsden släpper nytt i augusti.

Bernie Marsdens nya platta Shine släpps den 20 augusti via Warner Music Sweden (Mascot Label Group/Provogue Records)
På gästlistan återfinns namn som Joe Bonamassa, David Coverdale, Ian Paice och Don Airey.

Bernie Marsden - Shine

http://berniemarsden.co.uk