Little Hurricane – Same Sun Same Moon

Den kaliforniska alt-bluesrock-duon Little Hurricane drar sig med sitt tredje album Same Sun Same Moon ett par steg närmare den lättlyssnade mittfåran än relaterade band som White Stripes och Black Keys. Sjungande gitarristen Anthony ”Tone” Catalano låter som en blandning mellan Bono (U2), Sting (The Police) och Dicken (Broken Home, Mr Big) när han sjunger. Men det är gitarren som är hans mest flexibla vapen – ibland lätt stötigt reggaespel, ibland trasiga bluesriff och ibland spröda surfackord. Trummisen Celeste ”CC” Spina bidrar med ytterligare känslospröt till sångmelodierna i vissa av spåren men för variationens skull hade jag gärna hört mer av henne. Men utan det skönt gungande spelet från CC och de ofta elektroniskt kryddade bakgrunderna når man inte de höjder som Little Hurricane pendlar till. Pendlar skriver jag för att det emellanåt känns lite enformigt, men kvalitén på kompositionerna håller en alltigenom god nivå med några kittlande höjdpunkter. Till topparna hör den inledande programförklaringen tillika titellåten i vilken Little Hurricane med ens placerar lyssnaren i en närapå filmisk stämning. Vidare ”Lake Tahoe eyes”, även den en sugande åktur längs den amerikanska västkusten i en nedcabbad Cadillac med gungande fjädring. Den instrumentala rockabillyriviga surfrocken i ”March of the living” driver upp plattans puls i taket innan den Neil Young möter Steve Miller Band-lunkande ”Mt Senorita” ger ytterligare en nyans till gruppens repertoar. Fler godbitar som den bluesiga ”Bad business” finns men under andra halvan av skivan tenderar musiken att fastna i ett godmodigt om än skönt lunkande.

Little Hurricane – Same Sun Same Moon
Mascot

1. Same Sun Same Moon
2. Bad Business
3. OTL
4. Isn’t It Great
5. Take It Slow
6. Lake Tahoe Eyes
7. March Of The Living
8. Mt. Señorita
9. For Life
10. You Remind Me
11. Slingshot
12. Moon’s Gone Cold

https://www.facebook.com/little.hurricane.music/

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Simo – Let Love Show the Way

Simo – Let Love Show the Way
Simo – Let Love Show the Way

Nashvilletrion Simos andra fullängdare är en omtumlande och inspirerande upplevelse. Genom att spela in hela albumet inom loppet av två dygn skalade man bort allt utom musikens kärna.

Den stilmässiga variationen är vidsträckt som en ocean och hela tiden låter det som om det pågår i ditt vardagsrum. Inledande Elmore James-covern ”Stranger blues” skuttar iväg som ”Train kept a-rollin´” (Yardbirds, Led Zeppelin, Aerosmith m.fl.). Irländska powertrion Taste gör sig påmind i ”Two timin´-woman” och i de till jazzen gränsande improvisationerna i ”Ain´t doin´ nothing”. Ibland hör jag till och med inslag av grunge; ”I lied” tangerar nämligen både Stone Temple Pilots och Pearl Jam medan ”Long may you sail” är en svävande hyllning till grungens gudfäder Neil Young & Crazy Horse. Och för att du som läsare ska förstå omfattningen av Simos flexibilitet påstår jag att ”Becky´s last occupation” klapprar som något på Led Zeppelins Physical Graffiti.

JD Simos inlevelsefulla sång och gitarrspel är ett naturligt fokus men runt honom är trummisen Adam Abrashoff och basisten Elad Shapiro rena rama artilleriet. Simo går på ren känsla och den ohämmade kärleken till musiken och att spela ger albumtiteln ytterligare en dimension. Varför investera flera månader och hundratusentals dollar på en dyr inspelning när man kan bränna av ett så här bra album på 48 timmar? Fler borde följa Simos exempel.

Simo – Let Love Show the Way
Mascot/Provogue

1. Stranger blues
2. Two timin’ woman
3. Can’t say her name
4. I lied
5. Please
6. Long may you sail
7. I’ll always be around
8. Becky’s last occupation
9. I’d rather die in vain
10. Today I’m here
11. Let love show the way (Bonus)
12. Ain’t doin’ nothin’ (Bonus)
13. Please be with me (Bonus)

https://www.facebook.com/simotheband/

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Flying Colors – Second Flight: Live at the Z7

flying_colors_packshot_second-flight_live-at-the-z7
 Flying Colors – Second Flight: Live at the Z7

Att Flying Colors hunnit med två studioalbum och lika många liveutgåvor sedan debutplattan Flying Colors 2012 är smått ofattbart när man betänker medlemmarnas oupphörliga aktiviteter i grupper som Deep Purple, Steve Morse Band, Neal Morse Band, Transatlantic, Winery Dogs respektive Alpha Rev.

Det är den symfoniska progrocken som dominerar ljudbilden i det här föredömligt inspelade konsertdokumentet. Ljud- och bildkvalitén är klar som kristall. Genom melodiskt skimrande ”Open up your eyes” och den tredelade ”Cosmic symphony” känns Flying Colors som ett gott substitut till Transatlantic. Men det finns gott om exempel på hur gruppen söker egna stigar att vandra. Steve Morses närvaro ger gitarrslingorna en anstrykning av Deep Purple och ”Bombs away” har en härligt rockig tyngd som får mig att tänka på just Deep Purple. ”A place in your world” har visserligen en tjatig refräng men belyser å andra sidan Steves ofta bortglömda sejour i Kansas. Casey McPhersons bakgrund på den alternativa rockscenen som ger musiken en välkommen knuff i sidan. ”Shoulda, coulda, woulda” antar till exempel den lite ruffigare skepnad Spock´s Beard iklädde sig under början av 2000-talet när Neal Morse lämnade gruppen. Ett annat exempel på stilmässig variation är den nästan postpunkiga ”Mask machine” vilken gör sig klart bättre live än på albumet Second Nature. En annan låt som lyfter markant från sin studioversion är den svårdefinierade men lätt funkiga ”Forever in a daze”.

Men som sagt, det är den ståtliga symfoniska rocken man förknippar med Flying Colors och inget de gör är vackrare än ”Peaceful harbor”. I denna lätt Pink Floyd-majestätiska pärla visar gruppen på en potential som bara väntar på att blomma ut när Flying Colors tredje studioverk ser dagens ljus. Och när jag ändå uttalar förväntningar på nästa album kanske jag kan be om lite fräcka passningar till Steve Morse och Dave Larues tid i Dregs.

Flying Colors – Second Flight: Live at the Z7
Mascot/Music Theories Recordings

1. Overture
2. Open Up Your Eyes
3. Bombs Away
4. Kayla
5. Shoulda Coulda Woulda
6. The Fury Of My Love
7. A Place In Your World
8. Forever In A Daze
9. One Love Forever
10. Colder Months
11. Peaceful Harbor
12. The Storm
13. Cosmic Symphony
14. Mask Machine
15. Infinite Fire

 

https://www.facebook.com/flyingcolorsofficial/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Rock Candy Funk Party – Grooove is King

rockcandyfunkparty-grooveisking
Rock Candy Funk Party – Grooove is King

Med sitt andra studioalbum börjar så Rock Candy Funk Party leva upp till sitt namn. Till skillnad från de ofta improviserade och jazziga styckena på We want groove (ett album som i mångt och mycket var en hyllning till Miles Davis) har man nu lagt till ett o i groove för extra groove. Det är dansvänliga rytmer, funkiga riff och emellanåt faktiskt gitarrsolon med rockigt klös.

Ja det är faktiskt så att jag faktiskt vill ha in en sångare i bandet nu. Åtminstone hälften av spåren är nämligen strukturerade som dansvänlig R & B. Tankarna går ibland till Robert Palmers soloplattor under åttiotalet, eller varför inte hans supergrupp Power Station? Och förlänger vi tanken om Power Station: ”Don´t be stingy with the SMPTE” är rena rama Chic där rytmsektionen hette Bernard Edwards (bas) och Tony Thompson (trummor), alltså samma komp som i Power Station.

Kungarna på Grooove is king heter således Mike Merritt och Tal Bergman, bas respektive trummor. Men prinsen heter Joe Bonamassa och jag kan tänka mig att han trivs bättre i den lite rakare musikaliska inriktningen. Hans spel i ”Uber station” och ”East village” är dödsläckert och ligger betydligt närmare det han gör i solosammanhang än We want groove. En annan skillnad från debutalbumet är att jazzkeyboardisten Renato Neto numera är gästmusiker och till följd av det tar blåsarrangemang signerade Randy Brecker större plats. ”Don´t funk with me” kan vara den tydligaste exemplifieringen på detta. Men jazzen är inte helt borta. ”Rock candy” är turbojazz i en rockig kontext som bara Toto och Deep Purple skulle kunna kränga med samma eftertryck. Så om du tyckte att We want groove var lite svårtillgänglig och lösstrukturerad provar du med fördel Grooove is king.

Sedan vet jag inte om Prodigypassningen i ”The fabulous tales of two bands” är avsedd som en ploj. Det passar visserligen gruppens ”everything goes”-attityd väl men det blir för sterilt och den organiska 70-talskänslan stelnar. Likaså är slagverksnumret ”If six was eight” något man skippar efter ett par genomlyssningar. Dessa båda snedsteg påverkar dock inte helheten i större utsträckning. Ok, en pinne ryker och ännu en för att plattan hade varit ännu starkare med ett par gästsångare. Men det är oerhört uppfriskande att få höra en platta som frossar i luftigt sväng i dagens komprimerade musikklimat.

Rock Candy Funk Party – Grooove is King
Mascot/Provogue

1. Introducing the Master of Ceremonies Mr. Funkadamus
2. Groove is king
3. Low tide
4. Uber station
5. East village
6. If Six was eight
7. Cube’s brick
8. And now  a word from our fine sponsors with Mr. Funkadamus
9. Don’t be stingy with the SMPTE
10. C you on the flip side
11. Digging in the dirt
12. Don’t funk with me
13. The 6 train to the Bronx
14. Rock candy
15. Mr. Funkadamus thanks all the senors but especially the senoritas
16. The fabulous tales of two bands

http://www.rockcandyfunkparty.com/

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust

Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust
Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust

Gitarristen och sångaren Warren Haynes soloalbum kan musikaliskt betraktas som inte alltför avlägsna släktingar till den sydstatsrock och friformsbluesrock han vanligtvis förknippas med i Allman Brothers Band respektive Gov´t Mule. Ashes & Dust är hans tredje platta i eget namn och uppbackad av gruppen Railroad Earth sätter sig Haynes på sin veranda, tar på sig historieberättarhatten och framför sina visor och det är inte sällan jag får associationer till The Band och deras The Last Waltz: Haynes agerar Robbie Robertson och låter de imaginära gästerna John Mellencamp, John Hiatt och Mark Knopfler sätta sin prägel på låtarna. Instrumentationen är till stor del akustisk med fiol, banjo, ståbas, mandolin och naturligtvis gitarr i fokus. Haynes är som vanligt väldigt smakfull i sitt spel och låter även Railroad Earth-medlemmarna prunka i den luftiga ljudbilden. Den avspända, ledigt framförda musiken är alltigenom trevlig och spelar ideligen upp scener från den amerikanska södern för mitt inre. Dock är speltiden på nära 80 minuter kanske väl tilltagen men framför allt ett par, tre ballader för lång. Men det finns lysande stunder. Låtar som de inledande Mellencampdoftande ”Is it me or you” och ”Coal tattoo”, den keltiskt skimrande duetten med Grace Potter ”Gold dust woman”, samt ”Spots of time” i vilken Allman Brothers Bands rytmsektion gästar och skänker biljetten till en avstickare till sydstatsrocken.

Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust
Mascot/Provogue

1. Is It Me Or You
2. Coal Tattoo
3. Blue Maiden’s Tale
4. Company Man
5. New Year’s Eve
6. Stranded In Self-Pity
7. Glory Road
8. Gold Dust Woman
9. Beat Down The Dust
10. Wanderlust
11. Spots Of Time
12. Hallelujah Boulevard
13. Word On The Wind

http://www.warrenhaynes.net/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Neal Schon – Vortex

nealschonvortex
Neal Schon – Vortex

Journeygitarristen Neal Schons nionde soloalbum har en passande titel. Vortex betyder virvel och med hörlurarna på befinner jag mig i en virvlande ocean av gitarrsolon. Amerikanens solokarriär domineras av instrumentalmusik och då företrädesvis fusion. Stilmässigt är han lika bred som hoppet från Santana till Journey; han spelar lika gärna jazzinfluerat som med latinamerikanska inslag av flamenco och latinopop. Och naturligtvis pop och rock. Över de två cd:s som Vortex omfattar berör han allt han gjort tidigare men den här gången är musiken tyngre. Inledande ”Miles beyond” har en Led Zeppelin-pulserande rytm och en passande ”Kashmir”-klämtande melodistruktur. ”Cuban fly zone” är en rakare, rockigare låt med ett bärande ledmotiv som påminner lite om Joe Satrianis solomaterial. Men låtarna är inte lika starka som man har rätt att förvänta sig av en världsartist som Neal Schon. De dramatiskt dånande ”Tortured souls” och ”Twilight – spellbound” gömmer starka partier men Schon lyckas sällan böja till någon egentlig krok att hänga upp musiken på. Möjligen i de lite mer finstämda och romantiskt rimmande ”Lady M (our love remains)” och ”Triumph of love” där båda spåren bärs av vackra melodier. I ”Schon & Hammer now” vräker de båda kumpanerna från tidiga åttiotalsprojektet Schon & Hammer på i tuff fusionanda. Men som han dränker musiken i sina ekande lager av solon.

Neal Schon är en formidabel gitarrist. Men på Vortex har han släppt spärrarna totalt och låtit virvelströmmen leda sina fingrar. Och stackars supertrummisen Steve Smith som förgäves letar efter ett passande sväng att lägga in i låtarna. Han får istället ägna tiden åt att följa gitarrsolona med rafflande trumfigurer vilket ger stundtals röriga låtar som så gott som aldrig vill sätta sig. Som en konsekvens känns också dubbelformatet överambitiöst. Det enda spåret där jag hittar kvalitéer som möter känslan från hans förra och klart rekommenderade dubbel Electric World (1997) är den filmiskt målande ”In a cloud”. Där finns både ledmotiv, grundpuls och en genomtänkt struktur från början till slut.

Neal Schon – Vortex
Mascot

1. Miles beyond
2. Awakening
3. Cuban fly zone
4. El Matador
5. Eternal love
6. In a cloud
7. Irish cream
8. Lady M (our love remains)
9. Airliner NS910
10. Tortured souls
11. Schon & Hammer now
12. Ns Vortex
13. Unspoken faith
14. Twilight – spellbound
15. Triumph of love
16. Mom
17. Talk to me
18. White light

http://schonmusic.com/

Betyg: 5/10

Jukka Paananen