Enslaved – nytt album och videopremiär.

Norska Enslaved släpper sitt 14.e studioalbum E den 13:e oktober via Nuclear Blast Records. Videospåret Storm Son från plattan finns nu till beskådning.

 

Enslaved – E
Storm Son
The River’s Mouth
Sacred Horse
Axis Of The Worlds
Feathers Of Eolh
Hiindsiight
Djupet (Bonus)
What Else Is There? (Röyksopp cover – Bonus)

Soilwork – The ride majestic

soilwork - the ride majestic
Soilwork – The ride majestic

Väntan på ett nytt album med ett av favoritbanden kan många gånger vara både lång och kvalfylld. Handlar det dessutom om Soilwork, som levererat en så lång rad grymt bra plattor blir min förväntan närmast gigantisk. Med nio plattor innanför västen, där senaste plattan The living infinite krönte karriären så långt med tjugo magiskt bra låtar, då känns ett nytt släpp ännu mer angeläget.

Inför släppet av nya plattan The ride majestic hade Soilwork förvarnat om en smärre stilförändring, med en återgång till det mer brutala och thrashiga sound man hade i början av sin karriär. Även om jag älskar äldre plattor som: A predator´s portrait -2001 och Natural born chaos -2002, var det genom plattor som: Figure number five -2003 och Stabbing the drama -2005 som de verkligen började hitta sin melodiösa och samtidigt brutala stil. En stil som man därefter alltmer har utvecklat och som gjort bandet till ett av de största inom genren.

Det var alltså inte utan en viss bävan plattan åkte in i cd-spelaren första gången. Hur låter då Soilwork, årgång 2015?? Redan i det inledande titelspåret The ride majestic inser jag att man har förändrat sitt sound ganska så radikalt jämfört med de senaste alstren. Det finns här en nyfunnen brutalitet och råhet i bandets sound, och det är länge sedan sångaren Björn ”Speed” Strid lät så här aggressiv och förbannad. Speed sjunger fortfarande som en gud, även om han numera låter som en betydligt mer vredgad sådan. Gitarristerna David Andersson och Sylvain Coudret gör ett fantastiskt jobb med sina guror och lirar grymt tight och avstämt. Sven Karlsson lägger sköna keyboardsslingor som tillför musiken ytterligare en skön dimension. Tyvärr har galenpannan Ola Flink lämnat bandet så basen är på plattan spelad av de båda strängbändarna.

Den största skillnaden mot tidigare, förutom nyvunnen aggressivitet, är Dirk Verbeurens trumspel som alltid har varit av världsklass, men som här låter ganska annorlunda. Som vanligt extremt tekniskt och otroligt intensivt, vilket inte minst märks i låten Alight in the aftermath där dubbeltramp, två-takt och blast beats hela tiden avlöser varandra. Detta återkommer i flera låtar och det verkar som om Dirk har lagt mer fokus på just dessa nyss nämnda faktorer, istället för att som på tidigare plattor variera spelet och mer använda sig av sin fantastiska musikalitet och teknik.

Efter dessa inledande låtar frågade jag mig: Så här ska väl inte Soilwork låta! Varför denna drastiska förändring!! Efter att ha lyssnat igenom plattans elva ordinarie spår och två bonusspår är jag nästan lika frågande som i början, men det har börjat smyga sig in en nyfikenhet på vad de egentligen håller på med. Grundidéerna är precis som på tidigare plattor fantastiskt bra med stora variationer i kraft, tyngd och intensitet. Den stora skillnaden ligger nog i ett genomgående högre tempo, och den nya aggressivitet som hela tiden framkommer i låtmaterialet. Visst finns här de melodiösa refränger och snygga arrangemang som på senare år blivit något av bandets signum, men som nu har blivit mindre framträdande. I slutändan måsta jag ändå erkänna att plattan kanske inte är så illa ändå!! Det finns flera riktiga guldkorn som kommer att bli framtida livefavoriter, som den meckiga och tekniskt avancerade: Petrichor by sulphur, höghastighetsmonstret: The phantom där Verbeuren nästan slår knut på sig själv, eller den mäktiga: Father and son, watching the world go down.

Känner efter ett stort antal genomlyssningar av The ride majestic att den hade kunnat bli en ännu bättre platta än vad som nu blev fallet, om man stannat kvar vid sitt redan inarbetade koncept. Visst är Soilwork grymma på nya plattan, och visst växer plattan kraftigt för varje lyssning när man väl vant sig vid de förändringar bandet genomfört, men saknaden efter ”gamla melodiösa Soilwork” finns där ändå. Totalt sett en platta som inte helt lever upp till de skyhögt uppskruvade förväntningarna, men som ändå känns mycket angelägen och som kommer att glädja många Soilwork-fanatiker lång tid framöver, inklusive undertecknad.

Soilwork – The ride majestic
Nuclear Blast Records

1.   The ride majestic
2.   Alight in the aftermath
3.   Death in general
4.   Enemies in fidelity
5.   Petrichor by sulphur
6.   The phantom
7.   The ride majestic (Aspire angelic)
8.   Whirl of pain
9.   All along echoing paths
10. Shining lights
11. Father and son, watching the world go down
12. Of hollow dreams (Bonus track)
13. Ghosts and thunder (Bonus track)

www.soilwork.org

www.facebook.com/soilwork

 

Betyg: 8 / 10

Staffan Vässmar

Soilwork – Live in the heart of Helsinki (Dvd/cd edition)

Soilwork - Live in the heart of Helsinki
Soilwork – Live in the heart of Helsinki

Efter nästan 20 år som band och 9 plattor in i karriären släpper Soilwork ÄNTLIGEN sin första live-cd/dvd/blueray!! Varför man har väntat så länge med denna livedokumentation är för mig en gåta då bandet alltid har levererat fantastiskt bra de gånger jag sett dem lira live. Det har förekommit en hel del medlemsbyten genom åren och då inte minst den tidigare huvudsaklige låtskrivaren Peter Wichers som har hoppat av/på i bandet vid flera tillfällen. Detta har säkerligen påverkat bandet negativt och man har nog inte känt att det har varit läge att föreviga bandet live tidigare. In som ny gitarrist efter Wichers senaste avhopp kom David Andersson (The Night Flight Orchestra, Mean Streak) och axlade då även rollen som låtskrivare till fullo. I och med Davids inträde känns sättningen numera lika stabil som baken på en Ardennerhäst. Killarna i bandet verkar stortrivas ihop vilket man visade med besked på senaste studioutgåvan The living infinite -2013.

När Soilwork i fjol turnerade för senaste alstret valde man den Finska huvudstaden som avslutning för turnén och som inspelningsplats för nya plattan/dvd:n Live in the heart of Helsinki. Detta gjorde man för att man har lirat där vid ett flertal tillfällen, men också för att man har en stor och hängiven fanbase där. Den goda stämningen i bandet och det stora gensvaret från den finska publiken märks omgående i inledande låten This momentary bliss där sångaren Björn ”Speed” Strid direkt tar kommandot. Speed är en stor publikdomptör som vet när det är dags att elda på lite extra för att höja intensiteten och stämningen i lokalen. Trummisen Dirk Verbeuren piskar frenetiskt på trumskinnen och är fullständigt överjävlig i sin teknik, timing och precision och skapar tillsammans med bassisten Ola Flink ett snortight sväng. Det nya radarparet på gitarr David Andersson och Sylvain Coudret, är grymt samspelta och det riktigt lyser om dessa båda herrar då de byts av med att riffa eller köra ett läckert solo. En annan sak som ytterligare höjer bandets livenivå är att herrar Andersson och Flink numera även är med och growlar i de avsnitt där Speed sysslar med mer melodiska sångpartier. Speed är precis som tidigare nämnts i högform och sjunger och gastar på ett makalöst bra sätt. Bandet verkar ha sjukt kul ihop på scenen och garvar och spexar ihop samtidigt som man framför bandets många gånger mycket tekniskt krävande musik. Det verkar framförallt som om det är Ola Flink som ligger bakom många av galenskaperna som sker på scenen då han med sin långa lekamen far fram och tillbaka på de mest spektakulära sätt, samtidigt som han lockar med sig de båda gitarristerna på sina galna upptåg.

Soilwork blandar friskt från hela sin gedigna backkatalog och mixar nya fräscha spår som: Spectrum of eternity, Parasite blues, Long live the misanthrope och Tongue med äldre oemotståndliga låtar som: The chainheart machine, Bastard chain, Overload, Follow the hollow, Nerve och Rejection role mfl på ett mycket bra och inspirerande sätt. Just blandningen mellan de gamla mer trashiga spåren och de betydligt mer melodiösa nyare spåren ger en bra och rättvis bild av hur bandet har utvecklats musikaliskt sedan man började sin bana. Alla låtar framförs på ett extremt tight och säkert sätt och man kan inte annat än att beundra dessa supermusiker för deras inlevelse, känsla, teknik och inte minst spelglädje som definitivt smittar av sig till den finska publiken och till dig som lyssnare/tittare. När Soilwork får lite kvinnlig assistans av Floor Janssen (Nightwish, ReVamp, After Forever) ilåten Let this river flow känns det dock som om det är den kvinnliga fägringen som tillför mest, och inte något musikaliskt. I låten Black star deceiver gästas bandet av Nathan Biggs (Sonic Syndicate) som är med och gastar ihop med Speed men denna gång tillför det låten lite extra tyngd och intensitet.

Det obligatoriska extramaterialet är väl av lite blandad kvalitet men innehåller ändå en hyfsat kul dokumentär om bandets utveckling sedan starten. Tyvärr känns den bitvis lite tunn då väldigt lite nämns om alla de grymma musiker som har medverkat i bandet sedan starten. Det ingår även en dokumentär/roadstory från inspelningen av The living infinite-plattan och den efterföljande turnén som är kul att grotta ner sig i. Som avslutning bjuds man också på ett par drumcam-spår där Dirk Verbeuren visar varför han idag rankas som en av de bästa trummisarna i världen.

Soilwork – Live in the heart of Helsinki är ett fantastiskt livedokument som fångar bandets musik och scenspråk både med bild/ ljud på ett makalöst bra sätt. Det är ingen som helst tvekan om att bandet just nu är bättre än någonsin tidigare, och att de nu har kunnat dokumentera sin musik på detta sätt åt eftervärlden känns helt rätt och mycket värdefullt, inte bara för ett fanatiskt inbitet Soilwork-freak som undertecknad. Att ge denna utgåva annat än högsta betyg är alltså helt uteslutet.

Soilwork – Live in the heart of Helsinki
Nuclear Blast Records

1.  This momentary bliss
2.  Like the average stalker
3.  Overload
4.  Weapon of vanity
5.  Spectrum of eternity
6.  Follow the hollow
7.  Parasite blues
8.  Distortion sleep
9.  Bastard chain
10. Let this river flow
11. Long live the misanthrope
12. Tongue
13. Nerve
14. The chainheart machine
15. The living infinite 1
16. Rise above the sentiment
17. Late for the kill, early for the slaughter
18. Rejection role
19. Black star deceiver
20. As the sleeper awakes
21. Sadistic lullabye
22. As we speak
23. Stabbing the drama

www.soilwork.org

www.facebook.com/soilwork

 

Betyg: 10 / 10

Staffan Vässmar

 

Nightwish – Endless Forms Most Beautiful

Nightwish – Endless Forms Most Beautiful
Nightwish – Endless Forms Most Beautiful

Det är mörkt, det är tunga riff, det är symfoniskt och dramatiskt värre när Nightwish bjuder in oss till en ny tur i deras musikaliska rike. Först tyckte jag omslaget såg lite trist ut men det passar musiken ypperligt. Det mörka och dramatiska och med en rejäl skopa folkväsen menar jag då. Till denna skiva har man även passat på att byta frontsångerska till en viss Floor Jansen. Om hennes röst kan väl sägas att hon gärna vill vara Maggie Riley som tidigare sjöng för Mike Oldfield vid hans mest kända nummer som  Moonlight shadow och To France. Första singeln Elan talar mycket för det som i och för sig är en fin popsång inspirerad av folkmusik. Hennes väna röst faller väl in här.

Däremot i de mer dramatiska låtarna på skivan som inledande trilogin Shudder before the beautiful, Weak fantasy och Yours is an empty hope hade jag önskat en mer dramatisk sångerska. En med lite mer djup, riv och karaktär i rösten. Typ spanska Monica Naranjo. Vilken match in heaven det hade blivit!  (lyssna bara på hennes låt Europa och tänk in hennes röst här. Mäktigt är bara förnamnet)

Jag vet att essensen i Nightwish musik består av balansen mellan basisten Marco Hietalas maskulina stämma och sångerskans mer väna siren-lika stämma. Men i all jämlikhets namn är det väl dags att ta tag i det lite grann eller låta Marco ta mer plats. Hans vokala medverkan känns minimal denna gång.

I balladen Our decades in the sun kommer Floors mjuka röst mer till sin rätt. Liksom i nästa Mike Oldfield-stycke My walden. Däremot titellåten Endless forms most beautiful låter som en urvattnad kopia av deras egen Bye bye beautiful.

Till sist måste jag bara nämna avslutande The greatest show on earth som med sina närmare 24 minuter är ett superpampigt epos man knappt orkar ta sig igenom. Den är helt okej mellan 10.09 till och med 16.47. Ett bra stycke där Floor sjunger med Marco i en härlig duett. Här sjunger hon dessutom med mer inlevelse än tidigare. Så dags nu…

Sammanfattningsvis finns här dramatik, folksång och filmiska sekvenser blandat med klassiska inslag i överflöd. Gillar ni det så go crazy säger jag bara.

Nightwish – Endless Forms Most Beautiful

Nuclear blast, Roadrunner

  1. Shudder Before the Beautiful
  2. Weak Fantasy
  3. Élan
  4. Yours Is an Empty Hope
  5. Our Decades in the Sun
  6. My Walden
  7. Endless Forms Most Beautiful
  8. Edema Ruh
  9. Alpenglow
  10. The Eyes of Sharbat Gula (Instrumental)
  11. The Greatest Show on Earth

6 / 10

Peter Dahlberg

Blind Guardian – Beyond the red mirror

blind guardian

Blind Guardian – Beyond the red mirror

Min bekantskap med Hansi & Co sträcker sig bak till 2006 och detta är bara andra albumet sedan dess. Skivorna från 2006 och 2010 står högt i kurs hos mig och jag har sett dem live tre gånger och även beundrat den hängivna publiken som tycks kunna alla låtar ”by heart” så att säga. Det har varit snudd på väckelsemöten. Framförallt i allsången The bard song.

Frågan är nu om inte Blind Guardian har drabbats av någon slags hybris. Nya plattan är lika dramatisk som vilken Wagner-opera som helst. Första singeln Twilight of the gods bådade gott och visade upp ett Blind Guardian vid god vigör. Men inledande Ninth wave är förvisso ett mäktigt stycke men lyfter aldrig till några höjder. Likaså Prophecies går på tomgång och låter bara typisk Blind Guardian. Sådär fortsätter det några låtar framåt. Pompöst, snabbt och mäktigt men ack så uttjatat. Jag vaknar till lite när The throne kommer. Här faller bitarna på plats igen. Den är mörk, filmisk och dramatisk men samtidigt melodiös och stark nog att stå på egna ben. Miracle machine är en pianoballad men tyvärr ganska intetsägande. Avslutande Grand parade kör också på i gamla hjulspår.

Nä, sammanfattningsvis en besvikelse på det stora hela. Två okej låtar gör ingen skiva. De borde skriva av sig sina filmmusik-behov på annat sätt. Det är alldeles för pompöst och omelodiöst. Jag förstår att det är svårt att skriva nya hits i det format som de har men denna väg är helt fel att gå. Enligt mig i alla fall.

Skivans räddning: Twilight of the gods och The throne

Blind Guardian – Beyond the red mirror
Nuclear Blast

1. The Ninth Wave
2. Twilight Of The Gods
3. Prophecies
4. At The Edge Of Time
5. Ashes Of Eternity
6. The Holy Grail
7. The Throne
8. Sacred Mind
9. Miracle Machine
10.Grand Parade

 
www.blind-guardian.com

Betyg 5 /10

Peter Dahlberg

 

Threshold streamar sitt nya album

PROG Magazine kan man nu lyssna till samtliga låtar på Thresholds kommande album For the Journey. Du kan även kika in de två klipp då Damian Wilson och Richard West ger några korta kommentarer kring spåren på den nya skivan.
Fortsätt läsa ”Threshold streamar sitt nya album”

Accept – Blind Rage

accept
Accept – Blind Rage

Accept för mig är framförallt skivan Breaker (1981) som jag som 14-15-åring spelade sönder och samman till min kära mammas förtvivlan. Älskade de gudasända gitarriffen och UDO’s överjordiska stämma och skrik. De var tillsammans med Judas Priest heavy metal personifierade. Men någonstans runt 1986 tog det slut och Accept var inte längre vad de hade varit. De kändes trötta och jag hittade andra favoriter att följa.

Nu hoppar vi raskt till 2010 då Accept i och med nytändningen Blood of the nations hittade tillbaka till sin publik med nye sångaren Mark Tornillo. Hans röst är dock tillräckligt lik UDO’s för att tillfredställa även de mest kritiska fans. En stor del av framgången får även tillskrivas producenten Andy Sneap som även producerat nya alstret Blind rage.

Gitarristen Wolf Hoffman har tydligen spelat alla gitarrer på skiva ända sedan Restless and wild (1982) och gör så även på detta album. Han säger att nya skivan är en blandning av den och Balls to the wall.

Skivan öppnas med hårda Stampede som också är första singeln. Först efter några lyssningar gillar jag den. Ett spår som jag dock omedelbart gillar och som känns som en given låt i live-setet är den tyngre och mer episka Fall of the empire. Den har dramatiken, den har körerna samt den omedelbara melodin. Likaså den liknande From ashes we rise uppskattas ögonblickligen. The curse kändes bra till en början men har en melodi man tröttnar på ganska snabbt.

Sammanfattningsvis ingen ögonbrynshöjare men innehåller den blivande klassikern Fall of the empire. Jag skulle bli mycket förvånad om den låten fick sämre status än så. Eftersom det är Accept vi pratar om så är lägstanivån ändå ganska hög. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Accept – Blind Rage
Nuclear Blast

1 Stampede
2 Dying Breed
3 Dark Side Of My Heart
4 Fall Of The Empire
5 Trail Of Tears
6 Wanna Be Free
7 200 Years
8 Bloodbath Mastermind
9 From The Ashes We Rise
10 The Curse
11 Final Journey

www.acceptworldwide.com

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

 

Ny låt från Threshold

Den 19 september släpps Thresholds nya alster For the Journey men redan nu kan vi lyssna till ett spår från skivan. Watchtower on the Moon dök upp på webben alldeles nyss och återfinns här nedan i form av en (numera) klassisk ”lyric video”.

threshold-for-the-journey

Threshold – For the Journey

Nuclear Blast

1. Watchtower on the Moon
2. Unforgiven
3. The Box
4. Turned to Dust
5. Lost in your Memory
6. Autumn Red
7. The Mystery Show
8. Siren Sky
9. I Wish I Could (bonus track)

www.thresh.net