The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery

Två år efter den förra starka releasen ”A spark in the aether” släppte The Tangent under sommaren ett nytt album. Plattan släpptes under devisen ”The World changed. Not the band”. Precis så är det. Mycket har hänt i världen men The Tangent kämpar på med i stort samma manskap som tidigare. Fast en stor förändring kan i alla fall noteras den här gången: Andy Tillison är inte bara mannen bakom keyboards och mikrofon utan även bakom trummorna! Och det utför han med bravur (jag märkte inte ens att det var han som spelade förrän jag fick senare fick läsa om det i promo-materialet)! En annan nyhet är också det kvinnliga nytillskottet i bandet: Marie-Eve de Gaultier (keyboards och sång). Sen måste man också notera att plattan är producerad av Luke Machin (känd från sitt parallella project Maschine där minsann även Marie-Eve ingår) och han gör även intressanta sångbidrag här i vissa låtar (t ex ”Slow Rust”)

Den här plattan är verkligen i huvudfåran vad gäller Progressive Rock enligt min mening. Endast fem låtar på plattan men bara en låt är under 10 minuter lång (inledningslåten) och tre är runt 20 minuter! Alltså, man kan snacka om ett fullspäckat album för musiknörden! Varje låt innehåller massor av teman och arrangemang (med lite jazzig touch här och där) och det är en fröjd att lyssna till. Men det är som vanligt med den här typen av plattor: Man måste ge den tid! Första lyssningen kändes som en besvikelse men sen har det bara blivit bättre och bättre hela tiden jag arbetat mig in i verket.

Jag gläder mig särskilt åt att Andy även har lagt ner mycket krut på att skapa vettiga texter till låtarna. Han vill verkligen berätta något med sin musik. Det handlar mycket om dagsaktuella ämnen som rör politik (utveckling i Afrika, flyktingproblematiken och Brexit), avarter inom journalistik och media men även om mer privata saker som hur lätt det är att förlora vänner.

Min absoluta favoritlåt är just den senast nämnda med den något kryptiska titeln ”The Sad Story Of Lead and Astatine”. Här berättar Andy känslosamt om hur en persons (ja, det låter faktiskt självupplevt) ego ibland växer sig så starkt i diskussioner med vänner att det faktiskt kan leda till totalt avklippta relationer framöver. Är det verkligen så viktigt att driva sin egen linje så hårt? Nej, ifall det går så långt är det ju ett oförlåtligt misstag som man kan få ångra resten av sitt liv. Tänkvärda ord kompade av musik som bitvis är oerhört sorglig och gripande. Och här finns fantastiskt fina partier inbäddade som exempelvis ett parti i slutet (efter cirka 12 minuter) där vi hör ordlös sång (av Luke?) tillsammans med samma tema på akustisk gitarr kompat av triangel(!).  Helt underbart! Sen måste man berömma Andys spel på piano som bitvis är fantastiskt vackert men också ibland sprittande jazzigt. En annan pelare i bandet är ju också Jonas Reingold som på den här låten både får uttryck för känslosamt spel i lugnt tempo och mer ekvilibristiskt solospel.

Till slut måste man också skriva några ord om avslutningslåten som handlar om något som man (som den engelsman Andy är) naturligtvis inte kan ignorera: Brexit. Titeln ”A Few Steps Down The Wrong Road” säger naturligtvis allt om vad Andy tycker om detta. Men han gör här en intressant analys av Englands historia som stormakt och hur problematiskt det blivit för många engelsmän att hantera inflytandet från Europa i och med medlemskapet i EU. Han pekar på hur vissa politiker har utnyttjat detta missnöje och styrt om debatten till att handla om hur immigrationen och den fria rörligheten har förstört livet för britterna. Vilket till slut har lett till Brexit. Men sen går han kanske lite väl långt i analogin tillbaka i tiden till andra världskriget och Hitler-Tyskland där man ju tog till extraordinära åtgärder för att s a s bli av med misshagliga individer i samhället. Andy drar till och med fram Heinrich Himmler som den som skall lösa problemet för britterna. Det här är ju naturligtvis absurt men det ger ändå en tankeställare. Har vi verkligen lärt något av historien? Musikaliskt är väl denna låt kanske inte så stark utan här är det verkligen historien som berättas som betyder mest.

Jag kan bara lovorda insatserna på denna platta som på ett märkligt sätt under lyssnandet åkte från omdömet Tangents sämsta till kanske en av deras allra bästa efter många genomlyssningar. Så, ge den tid och du kanske upptäcker samma sak. Många kanske stör sig på Andys sång som tyvärr sviktar lite här och där men det uppvägs faktiskt med råge av känslan och hans ekvilibristiska komp på piano och keyboards.

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery
InsideOut Music

1 Two Rope Swings
2 Doctor Livingstone (I Presume)
3 Slow Rust
4 The Sad Story Of Lead and Astatine
5 A Few Steps Down The Wrong Road

http://www.thetangent.org

Betyg: 8.5/10 

Karl-Göran Karlsson

The Slow Rust Of Forgotten Machinery – nya albumet från The Tangent.

Andy Tillison och hans The Tangent släpper nya plattan med titeln The Slow Rust Of Forgotten Machinery den 21:e juli.

The Tangent – The Slow Rust Of Forgotten Machinery

Two Rope Swings
Doctor Livingstone (I Presume)
Slow Rust
The Sad Story Of Lead And Astatine
A Few Steps Down The Wrong Road
Basildonxit

The Tangent – A Spark In The Aether

0216tem_en_de.pdf
The Tangent – A Spark In The Aether

 Efter den senaste studioplattan med The Tangent, Le Sacre Du Travail, vilken jag för min del fann väldigt svårtillgänglig, experimentell och, ja rent märklig faktiskt, så kändes det oerhört roligt när jag släppte ner nya A Spark In The Aether, gruppens åttonde fullängdare i cd-spelaren. För den börjar verkligen, för att vara lite ordvitsig, som en spark, fast där bak. Titelspåret inleder anrättningen och det känns som en rätt lättsam historia, skulle nästan kunna passa på vilken hitlista som helst. Energi, fart och framför allt SPELGLÄDJE. Helt klart rätt start på plattan, för den symboliserar hela känslan man får. I mitt tycke, en stor kontrast till Le Sacre du Travail…!

Men innan själva recensionen, först lite om detta nya Tangentalster – ett projekt som Andy Tillison, Tangents keyboardist (huvudsakligen) och sångare – därtill obestridd ledare och frontman – säger sig ha haft planer på att göra ett bra tag. En platta tänkt som en uppföljare till debuten, fantastiska The Music That Died Alone, vilken släpptes 2003. Denna, Tangents debut, gjordes som en sorts symbol för den Progressiva genrens stilla insomnande i allmänhetens öron. En framtidsvision som tack och lov visat sig stämma mindre bra, då det snarare förefaller som att musiken är en musikart som tagit fart och både bryter mark och finner nya lyssnare. Skivan är inspelad på distans och alla musiker har haft fria händer att hantera sina delar på det sätt de själva funnit lämpligt, även om Andy givetvis haft idéer när han presenterat sina kompositioner. Andy påstår sig i princip inte ha ändrat någonting, utan är väldigt nöjd med slutresultatet. Tangent har än så länge aldrig givit ut två plattor i följd med samma musiker, den enda som varit med från start är Flower Kings, Karmakanic´s och Kaipas basist Jonas Reingold. På nya plattan återfinns, utöver Jonas och Andy själv, även unge Luke Machin på gitarr (frontar även egna bandet Maschine), välmeriterade Morgan Ågren på trummor, en man med ett fantastiskt CV som innehåller mängder av band och projekt genom åren. Där, om jag får tycka, spel med Frank Zappa givetvis sticker ut. Han är även en självklar del i Hans Lundins Kaipa. Slutligen förgyller Theo Travis ljudbilden på saxofon och flöjt.

Och så till själva musiken. Som är, precis som på The Music That Died Alone, oerhört varierad och spänner över väldigt många olika musikstilar. Rock, prog, jazz, funk… Och självklart, vi pratar ju prog, inte sällan alltihop under samma låt. Andy Tillison med sina keyboards är den som ger oss melodierna och det musikaliska arrangemanget bärs stadigt upp av bas- och trumspel i världsklass av nestorerna Jonas Reingold och Morgan Ågren. Lite Theo Travis på det och inte minst Luke Machins gitarrer, så blir anrättningen till en homogen och härlig mix av… allt!

Texterna är för det mesta berättande i sin utformning och kan vara i form av en en historisk beskrivning kring musikens utveckling, självklart kryddad med mycket ”namedropping” – som i Codpieces And Capes och Clearing The Attic. Eller så framför Andy rena reseskildringen, vilken tar oss kors och tvärs över USA med referenser till platser, händelser, tv-bilder, film, och kända personer. Allt detta under nästan 22 minuter långa The Celluloid Road. En sorts kärleksförklaring till Det Stora Landet I Väster enligt Andy själv. För mig är det emellanåt svårt att hänga med textmässigt, men de långa instrumentala partierna, där alla i bandet får möjlighet till individuell briljans är sannerligen mycket njutbara.

Emellan dessa båda spår ligger rent instrumentala Aftereugene där man går man ner rejält i tempo. Akustisk gitarr och flöjt inleder lågmält innan Travis ges fullt spelrum för ett improvisationsutbrott med sin saxofon. Vackert? Nja. Men lite coolt ändå! Han hittar tillbaka till låtens initiala harmoni till slut.

Näst sista spåret är en jazzig andra del av titelspåret där både Andy och Luke verkar vilja bli av med en hel del överskottsenergi. En riktigt härlig låt med mycket fart och återkommande tråd och refräng från inledningslåten. Finalen är en, vad jag skulle beskriva som typisk ”Andy Tillison”. Radioröster blandat med en berättande, självbiografisk text, bra fart och slutligen en härlig soloinsats av Luke som go´ slutpunkt.

Luke Machin, ja. En ung och strålande duktig gitarrist. Han fyller skivan med mängder av varierat och påhittigt gitarrspel, sköna riff, läckra harmonier och kryddar givetvis med många briljanta solon under den musikaliska resa vi får vara med om på A Spark In The Aether. Luke var en ny bekantskap som jag hörde (och såg) första gången när han turnerade med Andy och Jonas på deras gemensamma miniturné med material från både Tangent och Karmakanic i maj 2014. Men om man nu skall ta sig friheten att spinna lite på tanken att se A Spark In The Aether som en uppföljare till The Music That Died Alone och jämföra, även om jag erkänner att det blir lite ”äpplen och päron”, så är det som det är, Roine Stolts gitarr på debutplattan… Ja, vad säger man? I alla fall i min värld; det finns bara en Roine…
Är det då något som man kan tycka är lite negativt? Mnja, det känns nästan förmätet, men ingen kan väl med bästa vilja i världen påstå att Andy Tillison är en bra sångare? Det låter verkligen ”Bättre Än Bra” emellanåt. Men, vad tusan! Det är ju det som är hans signum, det SKA låta lite sprucket och sönderrökt när Andy sjunger! Jag hade, som tidigare nämnts, förmånen att se dubbelarrangemanget med Tangent och Karmakanic vid två tillfällen våren 2014, både i Lidköping och i Kungsbacka. För övrigt en helt fantastisk upplevelse där även Lalle Larsson och Göran Edman bidrog stort till oförglömliga konsertkvällar. Men, där det var oerhört spännande för mig att få se och uppleva Andy Tillison live, som scenpersonlighet för första gången. En i sanning märklig och speciell man, men för mig en mycket positiv upplevelse inför mitt fortsatta lyssnande på Tangent och deras musik. För så lär det sannerligen bli, Tangent är och förblir en stor favorit på den allt annat än insomnade och döda Progscenen!

The Tangent – A Spark In The Aether
InsideOut Music

1. A Spark In The Aether
2. Codpieces And Capes
3. Clearing The Attic
4. Aftereugene
5. The Celluloid Road
6. A Spark In The Aether (Part 2)
7. San Fransisco Radio Edit

www.thetangent.org

 

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl

 

 

 

 

Karmakanic och The Tangent går ihop för en spelning på Kunsbacka Teater.

Den 2 juni går Karmakanic och The Tangent ihop för en spelning på Kunsbacka Teater.
Där kommer det att spelas material från de två skivkatalogerna i två olika set.

karmakanic_theTangent3

Lineup
Jonas Reingold: Bass Guitar (The Flower Kings, Kaipa)
Andy Tillison: Keyboards & Vocals
Göran Edman: Vocals (Yngwie Malmsteen)
Lalle Larsson: Keyboards (Weaveworld)
Luke Machin: Guitars (Machin)
Morgan Ågren: Drums (Frank Zappa)

Arrangör: Kultur & Turism, Kungsbacka och Region Halland