The Tangent – Proxy

The Tangent har varit ett mycket produktivt band sen debuten 2003 med albumet ”The Music That Died Alone”. Plattor has släppts i stort sett varje år därefter och nu är det alltså dags för årets skivsläpp som har fått namnet ”Proxy”. Bandet leds av sångaren och det musikaliska keyboard-geniet (ja, jag måste säga det!) Andy Tillison men i övrigt har bandmedlemmar kommit och gått genom åren. Dock finns det några som ständigt återkommit och som väl får anses som åtminstone halv-permanenta medlemmar och en av dem är Jonas Reingold på bas (Jonas kan nog rent av räknas som en av grundarna av bandet jämte Andy Tillison). Övriga i bandet på den nya plattan är Theo Travis på saxofon och flöjt, Luke Machin på gitarr, Steve Roberts på trummor. Även Göran Edman finns med på lite bakgrundssång.

Den här plattan spelades in under den s k Tangekanic-turnen 2017 och 2018. Det gav bandmedlemmarna mer tid än vanligt att arbeta på plattan vilket skedde på hotellen, genom diskussioner i bussen under transporterna och under soundchecks före konserterna. Kanske bidrog detta till att samspelet mellan musikerna blev extra tajt den här gången.

För mig är Andy Tillison väldigt speciell inom den progressiva rocken. I grunden uppfattar jag honom som en jazzmusiker men med en fantastisk förmåga att plocka in element från den progressiva eller symfoniska rockmusiken och smälta samma allt till en oerhört fascinerande mix. Samarbetet med andra oerhört kompetenta musiker har naturligtvis också medverkat här. Hans största styrka är att få verken att svänga något så fenomenalt och detta utan att till exempel behöva ta till trummisar med metal-genrens dubbeltramp eller stålhårda smattrande. Låtarna är också ofta väldigt melodiska med tydliga refränger som sätter sig fort. Och detta trots att han har en tämligen medioker sångröst (en del säger till och med att han inte alls kan sjunga!).

Jag skall genast proklamera att med den nya plattan ”Proxy” så har Andy Tillison lyft sitt musicerande och komponerande till sin absoluta högstanivå! Detta trots en mycket lång karriär (alltså, för många musiker brukar ju inspirationen till slut sina) och en strid ström av ofta mycket bra och genomarbetade album. Det som får mig att tycka det är (förutom ett antal geniala kompositioner på plattan) det faktum att i princip varje låt dessutom har låttexter som är mer än vettiga, d v s som för fram viktiga och tänkvärda budskap och tankar. För en som för det mesta brukar strunta i låttexterna inom den progressiva musiken (som ärligt talat mestadels inte håller någon högre litterär klass med några få undantag) känns det denna gång som väldigt befriande med någon som vågar skriva om angelägna saker både på det politiska och på det personliga planet. Jag skall beskriva vad jag menar mera tydligt nedan då jag går igenom låt för låt (endast 5 stycken!). Här finns alltså inte så lite politisk prog på denna skiva! Smaka på det – ni som förfasar er över att prog så ofta misstas för den svenska politiska proggen från 60- och 70-talen!

I tillägg måste jag säga att som naturvetare och som tämligen väl skolad inom IT-tekniken är jag fascinerad över hur Andy Tillison väver in termer i texterna som bevisligen antyder att han har någon form av naturvetenskaplig skolning som bakgrund. Här vimlar av IT-termer som ”Proxy”, ”Pointers”, ”Runtime”, med mera. Det finns även en bonus låt på albumet med titeln ”Excerpt From Exo-Oceans” tagen från Andys sidoprojekt The Kalman Filter, där det sistnämnda är en mycket välbekant optimerings-metodik inom naturvetenskapen. För icke-naturvetare torde detta begrepp vara fullständigt, fullständigt obegripligt!

I det följande skall jag gå igenom var och en av de fem underbart långa låtarna på albumet för att försöka ge er en bild av vad som väntar ert lyssnaröra:

1. Proxy
Plattan inleds med titelspåret som i sin tur inleds med ett långt jazzigt instrumentalt parti med gott om plats för de olika musikernas improvisationer. Lyssna exempelvis på Jonas underbara utsvävningar på basen, särskilt efter cirka 3:25 in i låten. Överhuvudtaget tycker jag Jonas verkar stortrivas på denna platta med ett mycket inspirerande och drivande spel på basen. Efter detta tar själva huvudtemat för låten vid med Andys sång om hur världens stora ledare idag inte längre skitar ner sina händer i regelrätta krigsinsatser på olika håll utan att man istället skickligt använder bulvaner (proxies) för att få jobbet (d v s att styra och behålla makten) gjort. Man gör också ofta saker under täckmantel om att det handlar om välgörenhet (notera termer som ”make UNICEF a visible partner”, ”charity sponsored”, etc.) när det i själva verket rör sig om rent egoistiska syften. Det är naturligtvis övertydligt vilka han syftar på men faktum är att den store ledaren in väster inte är ensam om detta beteende. Liknande beteenden ser vi också hos andra världsledare och inom affärsvärlden. Den här låten är i alla fall en drypande uppgörelse med detta beteende med inte så lite sarkasm och ironi i beskrivningen. Den som förlorar är alltså denne ”proxy” (som närmast kan beskrivas som ”mellanhand”) vare sig det gäller enskilda stater, företag eller företags anställda. Detta symboliserar man skickligt på albumets omslag som visar en bonde från schackbrädet och som naturligtvis skall tolkas som ”bondeoffer”, en pjäs som offras för ett särskilt syfte.
En lysande komposition både musikaliskt och textmässigt!

2. Spår nummer två ”The Melting Andalusian Sky” byter riktning totalt och är en helt instrumental (sånär som på ett ”Olé” på slutet) och fullständigt formidabel låt inspirerad av andalusisk flamenco-musik. Underbara passager där vissa är så vackra att man ryser. Jag är verkligen imponerad av det tajta samspelet mellan musikerna på denna låt. Framför allt vill jag lyfta fram Theo Travis alldeles underbara spel på flöjt och sopransax. Fullständigt lysande! Även Luke Machins gitarrspel är mycket njutbart. Att ha fått in Luke i The Tangent ser jag som en riktig lyckträff. Lyssna även in det lite udda partiet strax före 4-minutersmarkeringen där en säregen improvisation tar vid (och som lite grand upprepas igen efter 7 minuter). Synnerligen uppfriskande! Det här är albumets instrumentella höjdpunkt!

3. Tredje spåret ” A Case of Misplaced Optimism” är en skön jazzig låt i lugn takt med närmast Reggae-komp (!) på orgeln från Andy. Låten ”kryddas” med diverse märkliga takt-ljud, något som trummisar som Pat Mastelotto brukar roar sig med. Uppenbarligen något som inspirerat även Steve Roberts. Refrängen spelas närmast som om det vore frågan om storbandsjazz med mycket blås. En skön låt men kanske det svagaste (om det nu finns ett sådant!) spåret på plattan.

4. Spår nummer fyra ”The Adulthood Lie” är ännu ett exempel på Andy Tillisons geniala förmåga att blanda jazz och klassisk progressiv rock med mer moderna musikföreteelser. Den här gången har han givit sig på något så udda som elektronisk dansmusik! Ni vet, det som man tvingas lyssna på i bilen när man råkat få in någon station med vad som brukar betecknas som ”Bäst musik just nu!”. Högtempolåtar med en massa elektroniska ljud som ett flertal gånger i låten accelererar upp i både tempo och tonhöjd så att man alldeles håller på att bli tokig. Men tro det eller ej, Andy lyckas använda detta på ett fenomenalt sätt till en låt som är både otroligt medryckande och njutbar. Och så naturligtvis – ännu en fenomenal text! Som handlar om hur vi som nu är till åren komna faktiskt fullständigt gått på myten från när vi var unga om att allt skulle bli så mycket bättre när vi blivit vuxna. Ni vet, det där om att mogna och bli så mycket klokare. Men samtidigt har man övergett gamla drömmar och den livsglädje som hör ungdomen till. Mitt i låten hör vi en gammal person tala om just detta. Hans slutord är ”The worst part of getting old is to remember how it was when you were young”. Hur var det nu – var det bättre förr? Det råder väl delade meningar om det men jag tycker faktiskt Andy har en poäng här med resonemanget och innebörden av låttiteln. Vad har egentligen vuxenlivet gjort med oss egentligen?

Nåväl, musikaliskt känns kanske första halvan av låten lite sådär men efter cirka 6:10 in i låten händer något fantastiskt. Låten ändrar karaktär och blir plötsligt både medryckande och vacker. Andy hittar ett otroligt passande musikaliskt tema (både kompmässigt och sångmässigt) till denna högtempokreation som så småningom exploderar i en fantastisk refräng (”When I was young I fell in love with the strangest things for those looking from above”). Denna andra halva av låten är helt otroligt bra och jag uppskattar även de improviserade elektroniska krumbukter lite senare i låten. En fantastisk låt som berör en både textmässigt och musikaliskt. Och som ändå avslutas med lite hopp på slutet när Andy sjunger ”There’s still time”.

5. Avslutande ”Supper’s Off” (alltså inte ”Supper’s Ready”!) är ännu en filosoferande sång kring vad som händer med oss när vi växer upp. Andy sjunger om ungdomens hippierörelse med Woodstockfestival och annat och gör reflektionen att mitt i allt detta fanns förmodligen en stor del av dagens etablerade politiker och affärsmän. Tog de något intryck av fredsrörelsen och anti-krigsbudskapet och som de senare tog med sig i sin karriär? Alltså, fick Rock’n Roll verkligen någon betydelse för världsutvecklingen? Jodå, idag betyder det mycket försäkrar Andy sarkastiskt! För saker som pausunderhållningen i Superbowl-turneringen! För introduktionen av band i Rock’n Roll Hall of Fame och som reklam för olika varor och presidentkampanjer (med Rolling Stones musik som typexempel)! Alltså, det är mycket satir och sarkasm över det hela. Till exempel i sångfraser som ”We tried to change the world but the world doesn’t take a hint”. Musiken har alltså slutat betyda något mer än som någon sorts nostalgisk känsla som man bara utnyttjar. Till och med nutidens musik ignoreras i dessa sammanhang (”all the other bands are skinned”). Ja, man kan inte annat än hålla med om hur underligt saker har blivit.

Även denna låt spelas självklart med bravur, både instrumentalt och sångmässigt.

 

Jag kan bara till slut hylla Andy Tillison och hans band för en alldeles fenomenalt bra platta. Kan det rent av vara årets bästa inom progressiv rock och fusion?

The Tangent – Proxy
InsideOut Music

1. Proxy (16:08)
2. The Melting Andalusian Skies (8:51)
3. A Case of Misplaced Optimism (6:13)
4. The Adulthood Lie (16:06)
5. Supper’s Off (9:54)

www.thetangent.org

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

The Tangent släpper nytt album i november.

Andy Tillison och hans The Tangent annonserar nytt albumsläpp med titeln Proxy den 16:e november via InsideOutMusic.

Albumet kan nu förhandsbokas via https://www.thetangent.org/

Andy Tillison – Vocals, Lyrics, Keyboards, Composer
Jonas Reingold (Flower Kings, Steve Hackett Band) – Bass Guitar
Theo Travis (Soft Machine, Travis-Fripp) – Sax & Flute
Luke Machin (Maschine, Francis Dunnery Band) – Guitar
Steve Roberts (ex Magenta, Godsticks) – Drums
With special guest: Göran Edman (Karmakanic/Malmsteen) – Vocals

Musikens Hus Goes Progressive Part II – 26 maj.

Göteborgs Artrockförening presenterar Musikens Hus Goes Progressive Part II med RanestRaneKarmakanicTangent.

Italienska RANESTRANE gjorde succé i Göteborg förra året med sin CineConcert, det vill säga rymlig rockmusik, inspirerad av filmer som ”Nosferatu”, ”The Shining” eller ”2001”, och ledsagad av filmer på scen. På skiva har RanestRane haft sällskap av flera medlemmar ur Marillion, och dessutom varit förband till dessas gitarrist Steve Rothery. Det är en ära att välkomna RanestRane tillbaka till Göteborg!

Svenska KARMAKANIC – ständigt ledda av Flower Kings-basisten Jonas Reingold – har alltsedan starten 2002 och på fem ambitiösa album tänjt på rockmusikens gränser, alltid med gediget manskap ombord. Mest känd är väl sångaren Göran Edman, berömd från exempelvis John Norum, Yngwie Malmsteen och Mårran. Tillsammans med likaledes progressiva, huvudsakligen brittiska THE TANGENT har de satt samman ett program passande all den publik som vill ha ut mer av sin rockmusik än de simplaste hits. Båda banden har precis som RanestRane gjort bejublade konserter i Göteborg även tidigare. Vi är genomlyckliga över att kunna ta dem hit igen!

Mer info Evenemang

Biljetter finner du här

 

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery

Två år efter den förra starka releasen ”A spark in the aether” släppte The Tangent under sommaren ett nytt album. Plattan släpptes under devisen ”The World changed. Not the band”. Precis så är det. Mycket har hänt i världen men The Tangent kämpar på med i stort samma manskap som tidigare. Fast en stor förändring kan i alla fall noteras den här gången: Andy Tillison är inte bara mannen bakom keyboards och mikrofon utan även bakom trummorna! Och det utför han med bravur (jag märkte inte ens att det var han som spelade förrän jag fick senare fick läsa om det i promo-materialet)! En annan nyhet är också det kvinnliga nytillskottet i bandet: Marie-Eve de Gaultier (keyboards och sång). Sen måste man också notera att plattan är producerad av Luke Machin (känd från sitt parallella project Maschine där minsann även Marie-Eve ingår) och han gör även intressanta sångbidrag här i vissa låtar (t ex ”Slow Rust”)

Den här plattan är verkligen i huvudfåran vad gäller Progressive Rock enligt min mening. Endast fem låtar på plattan men bara en låt är under 10 minuter lång (inledningslåten) och tre är runt 20 minuter! Alltså, man kan snacka om ett fullspäckat album för musiknörden! Varje låt innehåller massor av teman och arrangemang (med lite jazzig touch här och där) och det är en fröjd att lyssna till. Men det är som vanligt med den här typen av plattor: Man måste ge den tid! Första lyssningen kändes som en besvikelse men sen har det bara blivit bättre och bättre hela tiden jag arbetat mig in i verket.

Jag gläder mig särskilt åt att Andy även har lagt ner mycket krut på att skapa vettiga texter till låtarna. Han vill verkligen berätta något med sin musik. Det handlar mycket om dagsaktuella ämnen som rör politik (utveckling i Afrika, flyktingproblematiken och Brexit), avarter inom journalistik och media men även om mer privata saker som hur lätt det är att förlora vänner.

Min absoluta favoritlåt är just den senast nämnda med den något kryptiska titeln ”The Sad Story Of Lead and Astatine”. Här berättar Andy känslosamt om hur en persons (ja, det låter faktiskt självupplevt) ego ibland växer sig så starkt i diskussioner med vänner att det faktiskt kan leda till totalt avklippta relationer framöver. Är det verkligen så viktigt att driva sin egen linje så hårt? Nej, ifall det går så långt är det ju ett oförlåtligt misstag som man kan få ångra resten av sitt liv. Tänkvärda ord kompade av musik som bitvis är oerhört sorglig och gripande. Och här finns fantastiskt fina partier inbäddade som exempelvis ett parti i slutet (efter cirka 12 minuter) där vi hör ordlös sång (av Luke?) tillsammans med samma tema på akustisk gitarr kompat av triangel(!).  Helt underbart! Sen måste man berömma Andys spel på piano som bitvis är fantastiskt vackert men också ibland sprittande jazzigt. En annan pelare i bandet är ju också Jonas Reingold som på den här låten både får uttryck för känslosamt spel i lugnt tempo och mer ekvilibristiskt solospel.

Till slut måste man också skriva några ord om avslutningslåten som handlar om något som man (som den engelsman Andy är) naturligtvis inte kan ignorera: Brexit. Titeln ”A Few Steps Down The Wrong Road” säger naturligtvis allt om vad Andy tycker om detta. Men han gör här en intressant analys av Englands historia som stormakt och hur problematiskt det blivit för många engelsmän att hantera inflytandet från Europa i och med medlemskapet i EU. Han pekar på hur vissa politiker har utnyttjat detta missnöje och styrt om debatten till att handla om hur immigrationen och den fria rörligheten har förstört livet för britterna. Vilket till slut har lett till Brexit. Men sen går han kanske lite väl långt i analogin tillbaka i tiden till andra världskriget och Hitler-Tyskland där man ju tog till extraordinära åtgärder för att s a s bli av med misshagliga individer i samhället. Andy drar till och med fram Heinrich Himmler som den som skall lösa problemet för britterna. Det här är ju naturligtvis absurt men det ger ändå en tankeställare. Har vi verkligen lärt något av historien? Musikaliskt är väl denna låt kanske inte så stark utan här är det verkligen historien som berättas som betyder mest.

Jag kan bara lovorda insatserna på denna platta som på ett märkligt sätt under lyssnandet åkte från omdömet Tangents sämsta till kanske en av deras allra bästa efter många genomlyssningar. Så, ge den tid och du kanske upptäcker samma sak. Många kanske stör sig på Andys sång som tyvärr sviktar lite här och där men det uppvägs faktiskt med råge av känslan och hans ekvilibristiska komp på piano och keyboards.

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery
InsideOut Music

1 Two Rope Swings
2 Doctor Livingstone (I Presume)
3 Slow Rust
4 The Sad Story Of Lead and Astatine
5 A Few Steps Down The Wrong Road

http://www.thetangent.org

Betyg: 8.5/10 

Karl-Göran Karlsson

The Slow Rust Of Forgotten Machinery – nya albumet från The Tangent.

Andy Tillison och hans The Tangent släpper nya plattan med titeln The Slow Rust Of Forgotten Machinery den 21:e juli.

The Tangent – The Slow Rust Of Forgotten Machinery

Two Rope Swings
Doctor Livingstone (I Presume)
Slow Rust
The Sad Story Of Lead And Astatine
A Few Steps Down The Wrong Road
Basildonxit

The Tangent – A Spark In The Aether

0216tem_en_de.pdf
The Tangent – A Spark In The Aether

 Efter den senaste studioplattan med The Tangent, Le Sacre Du Travail, vilken jag för min del fann väldigt svårtillgänglig, experimentell och, ja rent märklig faktiskt, så kändes det oerhört roligt när jag släppte ner nya A Spark In The Aether, gruppens åttonde fullängdare i cd-spelaren. För den börjar verkligen, för att vara lite ordvitsig, som en spark, fast där bak. Titelspåret inleder anrättningen och det känns som en rätt lättsam historia, skulle nästan kunna passa på vilken hitlista som helst. Energi, fart och framför allt SPELGLÄDJE. Helt klart rätt start på plattan, för den symboliserar hela känslan man får. I mitt tycke, en stor kontrast till Le Sacre du Travail…!

Men innan själva recensionen, först lite om detta nya Tangentalster – ett projekt som Andy Tillison, Tangents keyboardist (huvudsakligen) och sångare – därtill obestridd ledare och frontman – säger sig ha haft planer på att göra ett bra tag. En platta tänkt som en uppföljare till debuten, fantastiska The Music That Died Alone, vilken släpptes 2003. Denna, Tangents debut, gjordes som en sorts symbol för den Progressiva genrens stilla insomnande i allmänhetens öron. En framtidsvision som tack och lov visat sig stämma mindre bra, då det snarare förefaller som att musiken är en musikart som tagit fart och både bryter mark och finner nya lyssnare. Skivan är inspelad på distans och alla musiker har haft fria händer att hantera sina delar på det sätt de själva funnit lämpligt, även om Andy givetvis haft idéer när han presenterat sina kompositioner. Andy påstår sig i princip inte ha ändrat någonting, utan är väldigt nöjd med slutresultatet. Tangent har än så länge aldrig givit ut två plattor i följd med samma musiker, den enda som varit med från start är Flower Kings, Karmakanic´s och Kaipas basist Jonas Reingold. På nya plattan återfinns, utöver Jonas och Andy själv, även unge Luke Machin på gitarr (frontar även egna bandet Maschine), välmeriterade Morgan Ågren på trummor, en man med ett fantastiskt CV som innehåller mängder av band och projekt genom åren. Där, om jag får tycka, spel med Frank Zappa givetvis sticker ut. Han är även en självklar del i Hans Lundins Kaipa. Slutligen förgyller Theo Travis ljudbilden på saxofon och flöjt.

Och så till själva musiken. Som är, precis som på The Music That Died Alone, oerhört varierad och spänner över väldigt många olika musikstilar. Rock, prog, jazz, funk… Och självklart, vi pratar ju prog, inte sällan alltihop under samma låt. Andy Tillison med sina keyboards är den som ger oss melodierna och det musikaliska arrangemanget bärs stadigt upp av bas- och trumspel i världsklass av nestorerna Jonas Reingold och Morgan Ågren. Lite Theo Travis på det och inte minst Luke Machins gitarrer, så blir anrättningen till en homogen och härlig mix av… allt!

Texterna är för det mesta berättande i sin utformning och kan vara i form av en en historisk beskrivning kring musikens utveckling, självklart kryddad med mycket ”namedropping” – som i Codpieces And Capes och Clearing The Attic. Eller så framför Andy rena reseskildringen, vilken tar oss kors och tvärs över USA med referenser till platser, händelser, tv-bilder, film, och kända personer. Allt detta under nästan 22 minuter långa The Celluloid Road. En sorts kärleksförklaring till Det Stora Landet I Väster enligt Andy själv. För mig är det emellanåt svårt att hänga med textmässigt, men de långa instrumentala partierna, där alla i bandet får möjlighet till individuell briljans är sannerligen mycket njutbara.

Emellan dessa båda spår ligger rent instrumentala Aftereugene där man går man ner rejält i tempo. Akustisk gitarr och flöjt inleder lågmält innan Travis ges fullt spelrum för ett improvisationsutbrott med sin saxofon. Vackert? Nja. Men lite coolt ändå! Han hittar tillbaka till låtens initiala harmoni till slut.

Näst sista spåret är en jazzig andra del av titelspåret där både Andy och Luke verkar vilja bli av med en hel del överskottsenergi. En riktigt härlig låt med mycket fart och återkommande tråd och refräng från inledningslåten. Finalen är en, vad jag skulle beskriva som typisk ”Andy Tillison”. Radioröster blandat med en berättande, självbiografisk text, bra fart och slutligen en härlig soloinsats av Luke som go´ slutpunkt.

Luke Machin, ja. En ung och strålande duktig gitarrist. Han fyller skivan med mängder av varierat och påhittigt gitarrspel, sköna riff, läckra harmonier och kryddar givetvis med många briljanta solon under den musikaliska resa vi får vara med om på A Spark In The Aether. Luke var en ny bekantskap som jag hörde (och såg) första gången när han turnerade med Andy och Jonas på deras gemensamma miniturné med material från både Tangent och Karmakanic i maj 2014. Men om man nu skall ta sig friheten att spinna lite på tanken att se A Spark In The Aether som en uppföljare till The Music That Died Alone och jämföra, även om jag erkänner att det blir lite ”äpplen och päron”, så är det som det är, Roine Stolts gitarr på debutplattan… Ja, vad säger man? I alla fall i min värld; det finns bara en Roine…
Är det då något som man kan tycka är lite negativt? Mnja, det känns nästan förmätet, men ingen kan väl med bästa vilja i världen påstå att Andy Tillison är en bra sångare? Det låter verkligen ”Bättre Än Bra” emellanåt. Men, vad tusan! Det är ju det som är hans signum, det SKA låta lite sprucket och sönderrökt när Andy sjunger! Jag hade, som tidigare nämnts, förmånen att se dubbelarrangemanget med Tangent och Karmakanic vid två tillfällen våren 2014, både i Lidköping och i Kungsbacka. För övrigt en helt fantastisk upplevelse där även Lalle Larsson och Göran Edman bidrog stort till oförglömliga konsertkvällar. Men, där det var oerhört spännande för mig att få se och uppleva Andy Tillison live, som scenpersonlighet för första gången. En i sanning märklig och speciell man, men för mig en mycket positiv upplevelse inför mitt fortsatta lyssnande på Tangent och deras musik. För så lär det sannerligen bli, Tangent är och förblir en stor favorit på den allt annat än insomnade och döda Progscenen!

The Tangent – A Spark In The Aether
InsideOut Music

1. A Spark In The Aether
2. Codpieces And Capes
3. Clearing The Attic
4. Aftereugene
5. The Celluloid Road
6. A Spark In The Aether (Part 2)
7. San Fransisco Radio Edit

www.thetangent.org

 

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl