Eyesberg – Blue

Eyesberg - Blue

Eyesberg – Blue

 

På slutet av 70-talet fanns ett gäng tyska musiker som kallade sig Eyesberg och som spelade musik inspirerad av de stora inom den symfoniska rocken på
den tiden. Men någon egentlig karriär blev det aldrig och man kom aldrig till skott med något skivsläpp. Flera av dessa gick dock vidare i andra konstellationer som spelar än i dag (t ex Thomas Klarmann i Argos och Superdrama). Men nu 30 år senare så har tre i det ursprungliga bandet (Georg Alfter på gitarr och bas, Norbert Podien på keyboards och Malcolm Shuttleworth på sång) på nytt tagit upp de gamla trådarna och satt ihop en
platta med 12 låtar. Som extra förstärkning använder man också Ulf Jacobs på trummor. Låtarna sägs vara baserade på det gamla materialet men omstöpta i mera modern form. Resultaten beskrivs som retro-prog eller neo-prog. Inspirationsmässigt tänker jag på band som Genesis, Grobschnitt, Camel och kanske tidiga Marillion.

OK, hur har då dessa gamla kompositioner klarat omstöpningen? Ja, jag får väl säga att vad som presenteras är ett rätt hyfsat hantverk men ändå känns
många av låtarna som lite väl mycket retro och, tyvärr, lite småtråkiga. Inga nya djärva grepp utan upprepningar av sådant vi hört förut och utan att
utveckla det så mycket vidare. Sen kan jag inte låta bli att tyvärr känna mig lite störd av alla möjligheter som ny teknik ger. Till exempel att på moderna keyboards lägga in ljud som efterliknar de för de symfoniska rockgrupperna så viktiga mellotron-ljuden. Jag får intrycket att resultaten varierar väldigt mycket beroende vilken utrustning (och programvara) man skaffar. I vilket fall så är jag inte riktigt nöjd med hur man hanterar detta på denna platta. Exempelvis används mellotron-flöjten flitigt men på ett sätt som inte alltid låter bra. Jag menar, att spela snabba melodisekvenser med mellotronflöjt fungerar inte (typexempel låten ”4-2-F”). Och det var något som man inte gjorde heller ”på den gamla goda tiden” eftersom mellotronen faktiskt inte tillät detta. Fast jag får medge att situationen är mycket bättre vad gäller stråkarna och körerna, här låter det som vi är vana att höra det.

Mitt favoritspår på plattan är helt klart låten ”Epitaph”. Här tror jag kanske (?) att man till del använder riktig flöjt i början eftersom det låter riktigt bra här. Stämningarna i denna låt är mycket fina och Genesis-vibbarna är många på ett positivt sätt. Mycket fina mellotron-stråkar och körer. Här har man förvaltat arvet från 70-talet på ett mycket fint sätt. Låten ”Inquisitive” är också fin med sina Camel-vibbar. Jag gillar dessutom flera av de instrumentala partierna i låten ”If I told you the truth” men sången är väl lite sisådär. Slutlåten ”Detachment and replacement” har på samma sätt återigen väldigt fina instrumental passager, även i kompet till refrängen.

Som sagt, ett hyfsat hantverk med ett och annat riktigt lyckat spår. Men mycket på skivan känns (om jag vågar säga det) lite omodernt och passé. Sen har jag lite svårt för sångaren som inte övertygar på något sätt. Lite slarv instrumentalt kan jag också notera då exempelvis partierna med (tror jag) 12-strängad gitarr känns bra ostämda – till exempel i låten ”Faces on my wall”. Men klaviaturerna låter i allmänhet bra, dock med de invändningar som jag redan nämnt.

Eyesberg – Blue
Progressive Promotion Records

01: Child’s Play
02: Epitath
03: Closed until resurrection
04: Winter gone
05: Inqusitive
06: Feed yourself
07: 4-2-F
08: Faces on my wall
09: Porcelain
10: If I told you the truth
11: SII
12: Detachment and replacement

https://www.facebook.com/EYESBERG.PROG

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

TNNE – The Clock That Went Backwards

TNNE -The Clock That Went Backwards
TNNE – The Clock That Went Backwards

 

Från Luxemburg kommer neoproggarna No Name, eller som de numera heter TNNE (The No Name Experience) – ett namn de tog efter att de faktiskt lagt ner sitt ursprungliga band 2011. Det är sångaren Patrick Kiefer och keyboardisten Alex Rukavina i No Name som tyckte att det fanns mer att bygga vidare på samtidigt som man tog in ett gäng nya musiker. Kan inte låta bli att associera till plattan ”The RWPL Experience” från tyska RPWL, inte enbart för bandnamnet utan även för en väldig massa likheter i övrigt (mer om detta senare).

Nio spår rymmer plattan och en del av dem påminner inte så lite om andra kända band i neoprog-genren (förutom nyss nämnda RPWL framförallt IQ och Riverside). Låtarna känns väl genomarbetade och det är svårt att hitta något att anmärka på mer än att en del av dem har lite svaga teman som gör att det ibland känns lite tunt. Ibland klickar också sången lite (t ex i  ”About Angels And Devils” och ”Welcome to my New World”).

Jag gillar verkligen titellåten ”The Clock that Went Backwards” som är en verkligt fin instrumental sak. Men det finns en fenomenalt bra låt på plattan som verkligen sticker ut bland mängden och det är ”Circles of Life”, en låt som också återges på slutet i en förmodad radio-anpassad och nedkortad version. Sex minuter toppklass neoprog i en låt som har klara inspirationer från RPWL och Pink Floyd. Det här är riktigt, riktigt bra och det är en låt som förtjänar mer uppmärksamhet än själva plattan. Själva avslutningen (med sångfrasen ”Turn over a new leaf”) är riktigt magiskt med stämningar, främst framkallade av en härlig keyboard-slinga, som åtminstone ger mig ståpäls. Jag kommer på mig själv att tänka på Yogi Lang när jag hör sången vilket ju enbart är positivt.

En bra platta som bör kollas upp av neoprog-fansen.

TNNE – The Clock That Went Backwards
Progressive Promotion Records

1. My inner clock
2. Clairvoyance
3. About Angels and Devils
4. Looking Back and Forward
5. The Clock That Went Backwards
6. Circles of Life
7. Welcome To My New World
8. The Snow
9. Circles of Life (edit)

www.noname.lu

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row - Mirage - A Portrayal of Figures
Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row är en för mig helt ny bekantskap bestående av fyra unga tyskar som har lirat ihop ett antal år, och som enligt pressreleasen släppte sin första platta, Elinoire (2011). Nya alstret Mirage – A Portrayal of Figures är första delen i den futuristiska trilogi som bandet ämnar släppa där storyn handlar om en framtida värld där ett tredje världskrig härjar. Där människans intellekt kraftigt ökat, men där kunskapen om vad mänskligheten ställer till för varandra inte har hängt med i samma tempo. Inga goa framtidsvisioner att vänta, alltså! Flaming Row hade på debutplattan med ett gäng gästmusiker och detta koncept har man nu byggt vidare på, för gästlistan på nya alstret är närapå lika lång som medlemsmatrikeln i en medelstor idrottsklubb. Man har lyckats samla stora delar av den progressiva eliten, med namn från band som Ayreon, Pain Of Salvation, Spock’s Beard, Haken, Enchant, Shadow Gallery, Neal Morse Band m.fl. Allt detta borgar naturligtvis för en högkvalitativ slutprodukt som borde bräcka det mesta, eller?

…första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Bandets spelmässiga skicklighet blir direkt tydlig redan i första spår Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1,  det känns som om bandet betar av de flesta förekommande musikgenrer inom en och samma låt. Även om nu nämnda låt råkar vara drygt sexton minuter lång, så blir det nästan för mycket av det goda. Tack och lov så lugnar man ner sig i följande Aim L45 där den ganska så folkmusikinspirerade låten påminner om Pain Of Salvation i dessas lugnare stunder. Klart annorlunda mot inledningen, men ett välkommet avsteg från inslagen väg. På detta vis fortsätter Flaming Row sin musikaliska resa in i den framtida apokalypsen, och varvar överjävligt tekniskt brutala partier med lugna mer finstämda avsnitt. Martin Schnella och Marek Arnold står för det musikaliska upplägget, och de har skapat en mångsidig men tyvärr också alldeles för spretig platta för min smak. Vissa spår (Burning sky, Journey to the Afterlife och Alcatraz) är riktigt bra med en stor variation när det gäller känsla, intensitet och kraft. I andra spår, som förut nämnda titelspår verkar det mest gå ut på att stapla så många riff på varandra, och klämma in så mycket krångligheter det bara går, vilket bara blir splittrande och tröttsamt. De spår som känns mest angelägna är enligt min mening de lite lugnare och eftertänksamma låtarna som Aim L45 och Pictures där bandets musikalitet kommer fram på ett bra vis, utan att det i första hand gäller att visa upp sin spelskicklighet. Musikerna i Flaming Row är själva så skickliga så de hade faktiskt inte behövt ha med alla dessa gästmusiker för att få till en riktigt bra platta.

Att lyssna på Mirage – A portrayal of figures i sin helhet är ungefär som att ha obegränsad tillgång till alla sorters alkohol i ”All-inclusive”-baren. Det är i början jävligt gott och frestande men så inser man efter en stund, att om jag fortsätter på detta sätt kan det bara gå på två sätt. Det vill säga, att antingen däckar man eller också så spyr man. I mitt fall ligger det första alternativet närmast till hands då det känns som om jag efter en hel genomlyssning ska däcka av ren utmattning. Plattan har dock växt något, och första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Progressive Promotion Records

  1. Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1
  2. Aim L45
  3. Burning Sky
  4. Journey to the Afterlife
  5. Alcatraz
  6. Memento Mori
  7. Pictures
  8. In Appearance – A Portrayal of Figures pt. 2

www.flamingrow.de

Betyg: 4,5 / 10

Staffan Vässmar

Osta – Nova Good morning Dystopia

Osta – Nova Good morning Dystopia
Osta – Nova Good morning Dystopia

Ett angenämt symfoniskt eller om man så vill progressivt verk från polska Osta, ja genrebenämning är ett återkommande samtalsämne och ”progressive” ett som många slänger sig med idag är ju nytänkande vilket den sk. ”progressiva rocken” en gång var på 70-talet.

Här presenteras en behaglig platta med inspiration från just 70-talets symfoniska art. Tankarna hamnar rätt omgående i Pink Floyd’s musikaliska värld och allteftersom spåren avlyssnas växer albumet gradvis. Ljudbilden är klanderfri även om spänningshalten i musiken håller sig till den mer lågmälda arten. Porcupine Tree och deras kanske mera moderna variant av genren stundar även de i tankarna när man befinner sig i det intensiva lyssnandet och ibland svävar även det musikalisk ut i det mer jazzinfluerande.

Duon som det egentligen är med de två unga herrarna Tobias Geberth och Leon Ackermann plus gäster presenterar inte bara en skolad presentation av musik, de gör det med bravur så även om de hyllar sina idoler som exempelvis i spåret The Guards ”tänker då naturligtvis på Pink ”God” Floyd, får de mer än godkänt.

Osta – Nova Good morning Dystopia

Progressive Promotion Records

  1. Prologue 4:51
  2. Fragile Freedom 5:35
  3. Alienation 4:34
  4. Subway 5:13
  5. Red Sky 4:59
  6. Insomnia 6:12
  7. The Guards 9:27
  8. Alaska 4:45
  9. Shine 4:37
  10. Epilogue 3:41

Betyg: 7 / 10

Conny Myrberg

Superdrama – The Promise

Superdrama - The Promise
Superdrama – The Promise

Superdrama är ett nytt tyskt band som här släpper sitt första verk som sannerligen låter som att man har förflyttats direkt tillbaka till 60- och 70-talet igen. Det var faktiskt länge sen jag hörde ett band som låter så genuint likt de gamla förebilderna från den första Prog-vågen. Enkelt utryckt så känns det här som en ganska fantastisk mix av Van der Graaf Generator, Procol Harum, Ekseption, Mike Oldfield, Genesis och Yes.

Nåväl, bara för att det låter bekant så är det ju inte givet att det blir bra. Sanningen att säga så var mitt första intryck av musiken ganska negativt eftersom jag noterade ganska stora brister i teknik hos gitarristen Michael Hahn, väldigt mycket falsksång hos sångaren Robert Gozon och ett och annat felsteg bakom Moogen hos Thilo Brauss. Men den här plattan växte och växte med tiden. Jag är väldigt svag för bra keyboards i musiken och det är det verkligen här. Thilo Brauss gör verkligen ett underbart arbete bakom tangenterna trots vissa missar. Varma sköna klanger från piano, hammondorgel och mellotron. Framförallt orgelspelet är makalöst bra och man får verkligen häftiga associationer till exempelvis det bästa med Procol Harum i flera av sångerna. Sen måste jag säga att även övriga musiker har vävt samman kompositionerna till riktigt njutbara alster när man lyssnat igenom dem några gånger. Med andra ord väldigt genomtänkta låtar där inte mycket lämnats åt slumpen. Ni som gillar Peter Hamill kan nog tänkas gilla denna platta skarpt för Robert sjunger bitvis väldigt likt honom. Den enda mer moderna associationen jag får är till den svenska gruppen Carptree (särskilt i låten Beyond the edge där sångstilen är väldigt lik Niclas Flinks).

Samtliga låtar är klart njutbara på plattan och det är svårt att plocka ut några favoriter. Men låtarna Turn the stone, Beyond the edge och avslutningslåten The Promise förtjänar nog att lyftas fram lite extra. Särskilt avslutningslåten är en sån där härligt varm och lite småsorglig sak som undertecknad smälter som smör inför. En perfekt mix av Procol Harum och Peter Hamill/Van der Graaf Generator.

En härlig platta som varmt rekommenderas för riktiga retro-prog-fans. Betyget dras dock ner något p g a lite tekniska brister och kanske för att det helt enkelt är lite för mycket retro i soundet.

Superdrama – The Promise

Progressive Promotion Records

  1. Chance of a Lifetime (05:19)
  2. Evening the Odds (06:45)
  3. Turn the Stone (10:51)
  4. In Love for a Day (06:41)
  5. Beyond the Edge (09:15)
  6. Healing Earth (05:58)
  7. The Promise (11:44)

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Toxic Smile – 7

TS_7
Toxic Smile – 7

Tyska Toxic Smile fortsätter med sin vägvinnande progressiva stil med inslag av metal, fusion och neoprog. Föregångaren I’m Your Saviour från 2011 var framför allt en melodiös urladdning som riktade sig till vänner av Dream Theater, Unitopia och Pendragon. 7, namnet till trots Toxic Smiles fjärde fullängdare, är även den melodistark men skruvar till de tekniska partierna något hårdare. Fortsätt läsa ”Toxic Smile – 7”