Magnum – Lost On The Road To Eternity

I år är det 40 år sedan första albumet kom 1978. Det är dessutom platta nummer 20 i ordningen och man frågar sig om de bara går på rutin eller om det platsar in i den övriga samlingen. Nu kanske även jag får instämma i kören som tycker att Magnum gått lite på sparlåga de senaste åren så farhågan är befogad. Det kanske har varit högst två låtar per skiva som stått ut med tidens erosion.

Inför denna platta försvann både trummisen och framförallt den långvarige medlemmen och keyboardisten Mark Stanway. De ersattes dock snabbt och deras frånvaro märks inte nämnvärt på nya skivan. Tvärtom reagerar jag på att trumljudet låter bättre än tidigare. Jag är ingen trummis eller så men tycker att det är lite skillnad till det bättre. Vad gäller keyboardspelandet är det snarlikt mot förut så jag antar att Marks ersättare är minst lika duktig som han själv.

Inför denna recension har jag satt ihop en samling med alla de bra låtarna från 2002 och framåt. Det var då de gjorde comeback efter åtta års uppehåll. Till min förvåning så smälte de nya låtarna inte bara in utan lät också väldigt vitala. Framförallt 70-årige sångaren Bob Catley imponerar och gör en enastående insats på nya skivan. Första singeln Without love ekade av det poppiga Magnum från 1980-talet och undertecknad vädrade morgonluft. Nu finns det inga fler liknande låtar på skivan. Därför tyckte jag först att skivan var lite platt och tråkig. Efter några lyssningar inser jag att det inte alls är så. Tvärtom har de gjort sin starkaste skiva sedan 2007 enligt mig.

Det är som vanligt 71-årige gitarristen Tony Clarkin som står för låtskrivandet. Förlåt att jag skriver ut åldrarna så där men det är imponerande tycker jag.

En annan låt som är värd att nämnas är själva titelspåret där sångaren delar mikrofon med ingen mindre än Tobias Sammet från Avantasia. En gentjänst är väl en kvalificerad gissning då Bob sjungit på både skivor och turneér med Avantasia tidigare. Också Storm baby och Welcome to the the cosmic cabaret är episka godbitar där avsnitt i bägge låtar tonas ner och nya keyboardisten Rick Benton får visa vad han går för.

Det finns egentligen ingen svag låt på skivan denna gång. Låtarna är genomarbetade med många spännande arrangemang. Därefter växer själva låten fram. Lite som på Deep Purples senaste skivor. De kanske har jobbat så medvetet men det vet jag inte, så det är bara något som jag själv upplever.

Detta album står sig dock inte med klassikerna från 1980-talet och det hade väl ingen väntat sig heller. Dock är det ett oväntat starkt album med mycket musikaliska små detaljer att upptäcka, och skulle det inte bli fler så behöver de verkligen inte skämmas för sig. Jag är imponerad och jag tror att ni kommer att bli det också!

Magnum – Lost On The Road To Eternity
SPV/Steamhammer

1. Peaches and cream
2. Show me your hands
3. Storm baby
4. Welcome to the cosmic cabaret
5. Lost on the road to eternity
6. Without love
7. Tell me what you´ve got to say
8. Ya wanna be someone
9. Forbidden masquerade
10. Glory to ashes
11. King of the world

http://www.magnumonline.co.uk/

https://www.facebook.com/magnumbandpage/

 

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Freedom Call – Master Of Light

freedom_call_master_of_light_red_web

Freedom Call är lite som Manowar fast gladare. Kanske även som Blind Guardian i vissa stunder fast, just det, gladare. Låtarna är positiva och medryckande och det är power metal vi pratar om. Stora allsångsrefränger som framförs i kör.

Idag när världen inte riktigt vet vad nästa steg blir, och onda makter konspirerar överallt så är det skönt att band som Freedom Call finns. De bjuder på sig själva och vill att du ska må så bra som möjligt. Fjantar kanske några skulle säga. För mycket dur i musiken kanske någon säger. Som världen ser ut borde de inte vara så glada kanske ytterligare några säger.

Tack och lov säger jag. In med muntergökarna också och inte bara dystergökar. Precis som om det skulle vara mer cred att bröla om världens undergång i tid och otid. Ibland kan det vara på sin plats men jag vill även ha musik som piggar upp lite och det gör Freedom Call med besked. Det är även snyggt producerat och skickligt framfört. Sångaren är extraordinär vilket kanske inte är så konstigt då pappan är operasångare.

Så vill ni skråla med i ett gäng arenarefränger som garanterat får er på gott humör är detta skivan för er. Ni som är lite dystrare av er vill jag slå ett slag för svenska Vindra med Mournful day. Mycket bra också!

Freedom Call – Master Of Light
SPV/Steamhammer

1. Metal is for everyone
2. Hammer of gods
3. A world beyond
4. Masters of light
5. Kings rise and fall
6. Cradle of angels
7. Emerald skies
8. Hail the legend
9. Ghost ballet
10. Rock the nation
11. Riders in the sky
12. High up

www.freedom-call.net

 

Betyg:  7 / 10

Peter Dahlberg

 

 

 

 

 

 

Pro-Pain – Voice of Rebellion

Pro-Pain - Voice Of Rebellion - 2015
Pro-Pain – Voice of Rebellion

Hardcoreveteranerna i Pro-Pain har alltså under sina tjugofyra levnadsår lyckats prångla ur sig femton studioalbum. Ett imponerande facit. Lika imponerande är den höga lägstanivå som de tunga New York-borna visar upp även då de kanske inte är helt på topp. På nya Voice of Rebellion ligger de något över medel, om än en bit i från toppformen, men Pro-Pain är aldrig dåliga. Deras förmåga att kombinera östkustens hardcore med västkustens thrashgroove är intakt och deras aggressiva, feta och svängiga riff talar till mig lika mycket nu som för tjugo år sedan. Att beskylla Pro-Pain för att förnya sig går inte utan de låter i stort sett likadant idag som när de 1992 debuterade med Foul Taste of Freedom. De var nog lite hungrigare och argare på den tiden men tar idag igen det med rutin och en aldrig falnande glöd. Voice of Rebellion lider dock av något för långa låtar. Bandet bygger sina låtar på ett stadigt riff och sedan bygger de vidare från det. Om låten då blir något för lång så finns det risk att riffet tas ett varv för mycket vilket detta album lider av emellanåt. På plussidan hittar vi dock ett ganska så varierat material för att vara Pro-Pain. De sluggande riffen är som ni förstår alltid närvarande men i Take it to The Grave så tar bandet med oss tillbaka till sina hardcorerötter medan de i DNR (Do Not Resuscitate) närmar sig Sacred Reich lite grann.

Det finns egentligen ingen poäng med att djupanalysera ett nytt album med Pro-Pain. För har du hört dem förut så känner du igen dig och har du aldrig hört dem tidigare så hör du som lyssnare förmodligen hemma i en helt annan genren. Att Voice of Rebellion är ett ytterst stabilt album från genrens tyngsta band är det dock ingen tvekan om. Att vi som redan äger flertalet skivor med bandet även köper denna platta råder det som helst inga tvivel på. Att Voice of Rebellion fungerar som bra inkörsport till bandets musik bör det inte finnas några invändningar emot. Att Pro-Pain är ett av musikvärldens mest pålitliga leverantörer av förkrossande riff är Voice of Rebellion ett ypperligt bevis på. Att Pro-Pain levererar – det kan vi alltid lita på!

Pro-Pain – Voice of Rebellion
SPV/Steamhammer

1. Voice of Rebellion
2. No Fly Zone
3. Righteous Annihilation
4. Souls on Fire
5. Take it to The Grave
6. Age of Disgust
7. Bella Morte
8. Cognitive Dissonance
9. Blade of the Cursed
10. Crushed to Dust
11. Enraged
12. Hellride
13. DNR (Do Not Resuscitate)
14. Fuck This Life

www.pro-pain.com

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Prong – Songs From the Black Hole

Prong - Songs From The Black Hole - 2015
Prong – Songs From the Black Hole

Tommy Victors skötebarn Prong har alltid haft ett helt eget sound skapat av lika delar hardcore, thrash, industri- och groove-metal. Men vart har då denna egensinniga musik kommit ifrån? Det ger Victor och han kompanjoner nu svar på då de har valt tio låtar av andra artister som på ett eller annat sätt har påverkat bandets medlemmar musikaliskt. Själv är jag inte speciellt överförtjust i covers men görs de på rätt så kan det blir väldigt underhållande. Det finns ju många sätt att göra en cover på men i mitt tycke så skall låten helst göras efter originalet men med det aktuella bandets sound. På så sätt gör de som hyllar låten den till sin egen och är det då en bra låt redan från början så kan den nå nya höjder. Prong har kanske inte lyckats förbättra dessa tio låtar avsevärt men de har verkligen satt en Prong-prägel på dem. Allt från den tunga versionen på Discharge-dängan Doomsday via troget återgivna Killing Joke-låten Seeing Red till den intensiva Banned in D.C. av Bad Brains så låter det Prong om alltihopa. Det är av naturliga skäl punk och hardcore som står i centrum när rötterna till Prongs snart trettio år långa karriär skall visas upp. Låtar som Goofy’s Concern (Butthole Surfers) och Kids of the Black Hole (Adolescent) passar ypperligt i Prongs utförande men det är avslutningen med Cortez the Killer som sticker ut. Neil Young och Crazy Horse klassiska, och melankoliska, låt har inte fått någon större justeringar men har klätts i en Prongkostym vilket gör att den passar perfekt som albumavslutare. Ett album som helhet är mer kul än spännande. Skivan är väldigt underhållande att lyssna på för oss som diggar Prong för det låter verkligen som Prong även om de inte har skrivit en enda av låtarna själva. Samtidigt har jag svårt att bli extra exalterad för det är ju trots allt bara covers. Men som aptitretare inför nästa studiogiv med egna kreationer så smakar Songs From the Black Hole gott mer än väl. Om inte annat så blev jag sugen på att plocka fram mina gamla Prong-plattor igen, en anledning god som någon.

Prong – Songs From the Black Hole
SPV/Steamhammer/Border Music

1. Doomsday (Discharge)
2. Vision Thing (Sisters of Mercy)
3. Goofy’s Concern (Butthole Surfers)
4. Kids of the Black Hole (Adolescent)
5. Bars (Black Flag)
6. Seeing Red (Killing Joke)
7. Don’t Want to Know if You Are Lonely (Hüsker Dü)
8. Give Me the Cure (Fugazi)
9. Banned in D.C. (Bad Brains)
10. Cortez the Killer (Neil Young)

http://prongmusic.com

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon