Hans Lundin – The solo years

Vad gjorde Uppsalamusikern och keyboardisten Hans Lundin när Kaipa inte fanns? Svaret får vi i slutet av mars i vårens mest späckade cd-box. 

Först ut är soloalbumet “Tales“, vilket släpptes 1982 och låter som en i huvudsak instrumental variant av de sista (nåja, för tillfället) Kaipa-albumen “Händer” och “Nattdjurstid”. Orglarna är utbytta mot synthesizers, och det är inte längre Yes man liknar, utan snarare Ultravox. Det nattliga rocksvänget i “Eyes of a creature”, “Whirlwind” med sina 80-taliga percussionljud, “Narrow escape” à la Samla Namnas Manna, ödesmättade “Messenger”… Inalles hör vi en variationsrik samling korta låtar som aldrig lättar på underhållningsvärdet.

Visions of circles of sounds” (1985) är en ambitiös titel på en ambitiös skiva bestående av två sviter strax över 20-minuterstrecket. Med sig har Hans Lundin sopransaxofonisten Ulf Wallander och gitarristen Max Åhman, men det allra mesta är gjort på hans egna syntar och programmerade trumljud. Sammanfattningsvis låter denna matiga skiva som en sorts svensk Jean Michel Jarre, ingalunda sämre än den mer namnkunnige fransosen.

Tredje och sista soloskivan heter “Houses” och släpptes 1989. “Two girls in a black house” bjuder på gästspel av Roine Stolt på gitarr, men fokus hamnar lätt på genomsuggestiva “House of pain and confusion” på tretton och en halv minut, komplett med Olof Åslund (Soul Pack) på strålande liderligt saxofonsolo. Karibiskt doftande “Nightlighthouse” pekar sedan sylvasst mot dagens Kaipa.

Men det slutar inte här, utan lådan innehåller även tre bonusdiskar. Den första heter “The veiled seveneyed dancer” och är ett helt album av tidigare outgivet material, bandat 1986-87. Musiken är rakt igenom syntetisk, men oj så majestätisk, och på sina håll svänger de så man knappt kan sitta still. Hela vägen experimentellt, men ändå lätt att ta till sig.

In search of the green glass” är sedan tolv låtar (1981-83), outtakes som aldrig kom med på Lundins första två soloskivor. Materialet låter alls inte överblivet, utan skulle lätt ha platsat på albumen. “Dustdevils and watersprouts” för exempelvis mina tankar till en rockig Ralph Lundsten, och det är läckert hur syntarna skär genom luftrummet som de vassaste elgitarrer. Vill du istället vila öronen rekommenderas “Changeshifting horizons”, där desto mer smeksamma syntar delar utrymme med vanligt, hederligt piano. “Ponds silenced by ice” hade för övrigt kunnat bli en hit om den blott försetts med sång.

Okänt öde” är slutligen en rad Kaipa-demos som sträcker sig ända bak till 1979. Detta är följaktligen boxens mest rockiga skiva (Hasse Bruniusson och Ingemar Bergman gästar på trummor) liksom även dess mest sånginriktade.

Se där, då har vi fyllt i Lundin-luckorna från de tidevarv då Kaipa inte fanns!

Hans Lundin – The solo years
Tempus Fugit

https://www.facebook.com/hans.lundin1

Betyg 8/10

Daniel Reichberg

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.