IQ – Resistance

Det har nu gått fem år sen IQ släppte senaste plattan ”The Road of Bones” som i mitt tycke var en fantastiskt bra release. Inte minst titellåten är snudd på ett mästerverk. Fem år är en lång tid och bandet har hunnit skriva mycket ny musik sen dess. I alla fall förefaller det vara så för nu släpper man ett dubbelalbum med nästa två timmars musik. Flera låtar är dessutom riktigt långa. Exempelvis är två låtar över 20 minuter långa. Det är inget konceptalbum utan bandet tyckte bara att det var bättre att ge ut ett dubbelalbum för att ge plats åt alla musikaliska idéer.

Bandet har ett grundmurat sound sen många år och det hörs verkligen att detta är IQ även på det nya verket. Det gäller främst sången från Peter Nicholls och det flitiga användandet av orgel och klassiska mellotronstråkar och körer. Möjligen är jag lite överraskad av det riktigt tunga soundet på inledningslåten ”A Missile”. Det är man kanske inte riktigt van vid. Den här låten rankar jag faktiskt som den allra bästa på plattan och den fick mig initialt att börja hoppas på att detta dubbelalbum skulle kunna bli något riktigt, riktigt bra. Låten har ett grundtema som sätter sig direkt och ett mäktigt komp med tung bas och rejäla mellotronljudmattor. Riktigt läckert! Men hoppet om ett gigantiskt mästerverk kom tyvärr av sig fort. Efter den maffiga inledningen följer ett antal låtar på CD 1 som jag faktiskt inte riktigt kan bestämma om jag gillar eller ej. Absolut inte dåligt, det finns flera bra partier, men däremellan sådant som inte känns särskilt inspirerande. Och det blev inte särskilt mycket bättre efter ytterligare ett stort antal lyssningar. Exempelvis, den lilla flörten med populärmusik i en lättlyssnad pop-ballad som ”If Anything” går inte alls hem hos mig utan gjorde mig tämligen uttråkad. Den långa låten ”For Another Lifetime” är kanske det bästa på resten av CD 1. Vi hör en spännande inledning med Peters sång till närmast tivolikomp och med ständiga och oväntade tonartsbyten som nästan låter falskt. Resten av låten fortsätter med det klassiska IQ-soundet och med rätt så spännande twists hit och dit i låten.

Dock, CD 2 ger nytt hopp med en väldigt fin lång låt (nästan 22 minuter!) i ”The Great Spirit Way”. Det inledande partiet är särskilt attraktivt för oss gamla Genesis-fans med många referenser till Genesis i både taktarter och komp. Allra först hör vi dock en långsamt inglidande stämningsfull ljudmatta som inte så lite påminner om inledningen på Yes-klassikern ”Close to the Edge”, fast här med en helt annan instrumentering. Efter detta drar själva huvudtemat igång med Peters sång läckert kompat av bas och trummor i perfekt samspel. Neil Durant bakom sina keyboards är här i sitt esse, så småningom krönt med orgelspel i Tony Banks-klass, inte minst det intensiva partiet efter cirka 7:45. Men när halva låten gått verkar det på något sätt som luften går ur bandet och det resterande partiet känns ganska avslaget. Känns märkligt när inledningen var så bra. Avslutningen på låten är sedan mer eller mindre en spegelbild av inledningen med långsamt avklingande ljud. 

Tyvärr upprepar sig mönstret från CD 1 igen, d v s en bra inledning men sen tyvärr flera tämligen ointressanta låtar. Dessutom börjar det kännas som att bandet upprepar sig alldeles för mycket. Det är för liten variation, helt enkelt. Inte ens den avslutande ”A Fallout”, en lång låt som först får en att hoppas på en maffig slutlåt, kan nu rädda verket. Trots en stämningsfull inledning så lyfter aldrig låten riktigt. Det mest anmärkningsvärda är nog att låten efter drygt 13 minuter uppvisar ett parti med tydlig inspiration av den avslutande intensiva delen av Yes mästerverk ”Awaken”. Kanske lite långsökt men jag kan inte låta bli att se parallellen. Det låter bra men man har hört det förr! Och på tal om vad man hört förr så kan jag inte låta bli att tycka att IQ och Neil Durant överdoserar mängden mellotronkörer i musiken! Jag älskar mellotronkören men den får inte användas i för stora doser för då känns den nästan störande. Genesis var mästare i att bara använda detta komp där det gjorde bäst effekt och inte som en ständig bakgrund i låtarna. IQ däremot är väldigt frikostiga med detta komp och jag tycker faktiskt det blir för mycket.

Sammantaget måste man säga att det trots allt är ett imponerande verk av bandet. Man kan inte klaga på ambitionen. Men tyvärr når man inte målet. Åtminstone tycker jag det finns alldeles för många och långa partier som inte engagerar mig. Därmed gör man det svårt för lyssnarna. Hur skall man ta till sig ett nästan 2 timmar långt verk om det är så ojämnt? En enkel CD med låtarna ”A Missile”, ”For Another Lifetime” och ”The Great Spirit Way” hade känts som en mer given succé för bandet.

IQ – Resistance
Giant Electric Pea

CD 1
1.A Missile
2.Rise
3.Stay Down
4.Alampandria
5.Shallow Bay
6.If Anything
7.For Another Lifetime
CD 2
1.The Great Spirit Way
2.Fire and Security
3.Perfect Space
4.Fallout

https://www.iq-hq.co.uk
https://www.facebook.com/IQHQLive/
https://www.instagram.com/iqhqlive/
https://twitter.com/iqhqlive
http://www.youtube.com/user/IQUK/videos

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

1 kommentar på “IQ – Resistance”

  1. Ær benägen att hålla med din rescension här där inget är dåligt men inget sticker heller ut.
    The Missile är våldsamt bra och där børjar det bra sen faller det platt.
    Førra plattan var ju sjukt bra tackolov 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.