Jag ska väl inte påstå att norska Motorpsycho började bli direkt tjatiga. Men på de skivor som följde mästerverket ”The death-defying unicorn” – utgivet 2012 ihop med den experimentelle landsmannen Ståle Storløkken och Trondheim Jazz Orchestra – har lyssnaren alltmer kunnat luta sig tillbaka i vissheten om att man vet vad man får. Alltså tungt, svängigt melodiöst, kontrollerat flum med minst en jordenruntresa per album. Det har i allmänhet varit mycket bra, dessutom, men detta är ändå ett band som under sina över trettio år haft variation som hederskodex. Country? Visst! Indiepop? Absolut.
Därför är det härligt att vi nu föräras ett i grunden akustiskt album från trojkan. Musiken är fortfarande klistrigt melodiös och hallucinatoriskt hypnotisk. Men det faktum att man vilar på en bädd av klarröstade, akustiska gitarrer skapar ny fräschör. Det är 1960-tal snarare än hämtat från decenniet därefter. ”Real again (Norway shrugs and stays at home)” låter som hämtad från ”The Who sell out” (1967) medan ”Loch meninglessness & the Mull of Dull” (utsökta titlar!) ekar av Simon and Garfunkel, dock med en indisk twist. Och inte kan ensemblen hålla sig från en relativ långkörare: ”Hotel Daedalus” är drygt sju minuter tungrockande Motorpsycho som vi lärt känna dem; härligt pompöst symfoniska, men kanske än mer melodiösa än vanligt. Stycket i fråga får nog en hedersplats på min årslista vid utgången av 2023, medan ”Yay!” å sin sida torde vara Motorpsychos starkaste album sedan sagda ”…Unicorn”.
Motorpsycho – Yay!
Stickman Records/Det Nordenfjeldske Grammofonselskab
- Cold & Bored
- Sentinels
- Patterns
- Dank State
- W.C.A.
- Real Again (Norway shrugs and stays at home)
- Loch Meaninglessness & the Mull of Dull
- Hotel Daedalus
- Scaredcrow
- The Rapture
Betyg: 8/10
Daniel Reichberg