Riot V – Unleash the Fire

Riot V - Unleash The Fire - 2014

Riot V – Unleash the Fire

Få bandnamn är väl så berättigade som Riot V. När Riots grundare och gitarrist Mark Reale gick ur tiden för några år sedan så var det på tok för tidig och lämnade många fans törstande efter mer musik. Bandet hade nämligen året innan släppt albumet Immortal Soul (2011) som fick många fans att tro på en ny storhetstid för bandet. Men så blev det inte. Eller kanske ändå? Riot V gör nämligen sitt bästa för att upprätthålla arvet efter Mark Reale och hans Riot. Inte nog med att tillägget V i namnet tydligt visar att detta är den femte upplagan av Riot så gör dom även sitt bästa för att inte svika fansen med det musikaliska. Det är fortfarande gammal hederlig power- och heavy metal med melodiösa refränger och tydliga gitarrmelodier som gäller. Nye sångaren Todd Michael Hall (Burning Starr) är ingen Tony Moore men klarar sig ändå galant när han ger röst åt musiken. Nye gitarristen Nick Lee gör inte bort sig heller när han duellerar med Mike Flyntz som gör sitt bästa att fylla Mark Reales skor. Tillsammans har de spelat in ett album som inte kommer i närheten av klassikern Thundersteel (1988) men ändå står sig bra mot förra plattan Immortal Soul. De har dessutom lyckas ge det en liten egen touch känns det som och kan bara de gamla fansen inte vara för inskränkta så tror jag Riot V kommer bli bemötta med öppna armar. Själv hade jag gärna haft fler starka refränger och några till riktiga upptempostänkare för att jag skulle höjt betyget något. Men ge grabbarna lite tid så kan kanske den där nya storhetstiden kommer, vem vet?

Riot V – Unleash the Fire
Steamhammer/SPV

1. Ride Hard Live Free
2. Metal Warrior
3. Fall from the Sky
4. Bring the Hammer Down
5. Unleash the Fire
6. Land of the Rising Sun
7. Kill to Survive
8. Return of the Outlaw
9. Immortal
10. Take Me Back
11. Fight Fight Fight
12. Until We Meet Again

www.areyoureadytoriot.com

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Nitrogods – Rats and Rumours

Nitrogods - Rats And Rumours - 2014

Nitrogods – Rats and Rumours

Då jag är extremt svag för Motörhead så var det inte så konstigt att föll även för Nitrogods debut när den kom för några år sedan. De levererade ohämmat sina Motörhead-plankningar som på något konstigt sätt kändes charmigt och inte så mycket som ett plagiat. Men det stannade vid en rolig anekdot och sedan återgick man till att spisa sina Motörhead-alser igen. Det fanns förhoppningar om att uppföljaren Rats and Rumours skulle få mer speltid i stereon än sitt äldre syskon men den ser tyvärr ut att gå samma öde till mötes. Visst kan de sina Motörhead-riff utan och innan vilket inledande titelspåret och Got Pride men framförallt Damn Right (They Call it Rock’N’Roll) är klara bevis på men det blir lite väl tydligt vart influenserna kommer ifrån. Det blir ett hyllningsband istället för ett band som vill lira tung och svängig rock’n’roll. Nu försöker de i och för sig på att flytta sina musikaliska gränser lite men det blir ganska plumpt emellanåt ändå. The Clash-stölden Irish Honey är medryckande men lite pinsam och försöket till rockabilly i Automobile och Nitrogods är beundransvärt men inte tillräckligt speciellt. Bäst blir det faktiskt när de lägger sig till med lite slidegitarr i Nothing But Trouble och sången skiljer sig markant från den annars så Lemmy-osande stämman. Då närmar de sig mer den amerikanska marknaden och något mer eget i musiken. Hur som helst så tycker jag Nitrogods är charmiga och de lirar sin Motörhead-rock med frenesi och inlevelse men tyvärr är det allt för lite eget i musiken. Det gör att hyllningsbandsstämpeln åker fram än en gång men de får även en guldstjärna i kanten för ett väl genomfört arbete.

 

Nitrogods – Rats and Rumours
Steamhammer/SPV

1. Rats and Rumours
2. Got Pride
3. Irish Honey
4. Automobile
5. Damn Right (They Call it Rock’N’Roll)
6. Nothing But Trouble
7. Back Home
8. Dirty Old Man
9. Ramblin’ Broke
10. BMW
11. Lite Bite
12  Nitrogods
13. Whiskey Supernova

www.nitrogods.de

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

 

Luicidal – Luicidal

Luicidal - Luicidal - 2014
Luicidal – Luicidal

Efter allt för lång tid borta från scenen så är nu LouieMayorga tillbaka med full kraft. Som originalbasist i SuicidalTendencies så var han på åttiotalet med och släppte bandets två första album och blev på kuppen odödligförklarad som en av skatepunkens grundare. Klassiska låtar som Institutionalized, Two Sided Politics och Join the Army har alla Mayorga som författare och med ett sådant arv så är det en stor synd att han under alla dessa år inte har släppt någon ny musik. Men det är det ändring på nu. Med nya bandet Luicidal så har han bland annat återförenats med fyra gamla polare från SuicidalTendencies och den musikaliska inriktningen kommer inte som någon överraskning. Det är old school punkrock från sent åttio- och tidigt nittiotal där den geografiska mittpunkten är Venice Beach i Los Angeles. De har verkligen lyckats att fånga soundet som präglar plattor från det området och tiden som de siktar in sig på men utan att det låter mossigt. Snarare låter det ganska opolerat och underproducerat, utan att det för den delen blir skramligt, men så är det ju attitydstinn punkrock vi pratar om här också. Det skall låta lite illa men medryckande på samma gång liksom. Hur som helst så blir jag ändå inte knockad av detta släpp men som älskare av hela SuicidalTendencies familjeträd så njuter jag naturligtvis av att än en gång få höra denna sorts punkrock. Den furiösa inledningen med Westside Familia får agera supersnabb tidsmaskin tillbaka i tiden, Live For Today får mig att tänka på SuicidalTendencies klassiska platta Join the Army (1987) och Changed World kan vara albumets starkaste stund. Men det låter inte bara SuicidalTendencies om Luicidal. Tack vare bland annat Dale Henderson (Beowulf), Mando Ochoa (Sick Sense) och Keven Guercios (No Mercy) medverkan så får Mayorgas nya skötebarn kanske inte en så stor men ändå en egen liten identitet. Dock håller inte materialet för något högre betyg. Jag uppskattar verkligen det jag hör men det blir lite för jämntjockt efter ett tag. Det finns saker som sticker ut men inte tillräckligt för att jag i alla fall skall börja tokhylla Mayorgas comeback. Men det är en lovande start och jag ser verkligen fram emot att följa Luicidal framfart och kommande musikaliska tilltag.

Luicidal – Luicidal
Cockroach/Border Music

1. Westside Familia
2. Live For Today
3. Kumbaya
4. Changed World
5. You Always Knew
6. Knife Fight
7. Mexican Crabs
8. Sinister Love
9. Least to Succeed
10. Green Light
11. Killing Skating Machine
12. Kumbaya (Feat. HR of Bad Brains)

www.facebook.com/LuicidalOffical

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Bass Drum of Death – Rip This

Bass Drum Of Death - Rip This
Bass Drum Of Death – Rip This

Mississippibördiga John Barrett har tidigare släppt två album under namnet Bass Drum of Death (stilpoäng på ett sådant bandnamn) där han gjort allting själv. Nu har han anlitat, som jag förstår det, både en trummis och en basist men om det skulle påverka slutresultatet är jag skeptiskt till. Tidigare album har varit skitig och spretig garagerock som varit hyfsat underhållande men inget jag har fastnat för. Nya given Rip This håller sig till samma recept men det är mer polerat denna gång vilket faktiskt är till en fördel i detta fall och känns som en naturlig utveckling. Inledande Electric är rullande och medryckande riffrock medan efterföljande Left for Dead har en mustig punkrockaura kring sig. Bäst på skivan är svängiga Everything’s the Same som även den andas lite punkig attityd medan Nirvana-osande Sin is in 10 höjer temperaturen med ett mer sluggande uttryck. Ungefär där slutar de lite djupare avtrycken att sättas. Resten av skivan är dock helt okej, om än lite anonym, garagerock med ett modernt snitt och Barretts ljusa och lite småskrikiga sång kan vara lite för enformig i längden. Jag kommer ibland att tänka på ett lite fuzzigare The Hives som kryddat sin musik med både Nirvana och Ramones. Det är nog där någonstans som Bass Drum of Death kommer hitta sina fans även om de behöver höja sin lägstanivå några pinnhål i framtiden.

Bass Drum of Death – Rip This

Innovative Leisure/Border Music

  1. Electric
  2. Left for Dead
  3. For Blood
  4. Everything’s the Same
  5. Sin is in 10
  6. Black Don’t Glow
  7. Burns my Eye
  8. Lose My Mind
  9. Better Days
  10. Route 69 (Yeah)

www.bassdrumofdeath.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Kris Kristofferson – An Evening With Kris

Kris Kristofferson - An Evening With Kris - 2014Kris Kristofferson – An Evening With Kris

Det är sommaren 2007 och jag befinner mig i ett soligt Göteborg på restaurangen Trädgårn’s uteservering på baksidan av huset. Det är mer en bakgård med en stor bar i mitten än en ett ställe att sitta och äta mat. I ena hörnet är en liten scen uppbyggd och dit kommer allas blickar riktas under kvällen när countryikonen Kris Kristofferson stegar upp på scen med sin akustiska gitarr. Han spelar sedan upp ett pärlband av sina bästa låtar med bland annat Me and Bobby McGee och Sunday Morning Coming Down som de största publikfriarna. Men det är inte bara hans musik som är den stora behållningen denna kväll. Även hans historieberättande mellan låtarna är minst lika underhållande. Det är svårt att inte dra på smilbanden eller beröras av hans anekdoter om vänner som Waylon Jennings, Willie Nelson och Johnny Cash. Just dessa berättelser tillsammans med underbar musik gör detta till en av de mest intima och minnesvärda konserterna jag har upplevt. När Kristofferson sedan besökte Sverige för något år sedan så kunde jag tyvärr inte besöka någon av hans framträdanden men nu kommer en liten tröst i form av en dubbel-CD. Skivan är inspelad i september 2013 på Union Chapel i London och får vi ta del av ett matigt musikdokument med det bästa och mesta ur sångarens repertoar. Återigen är han ensam på scen med sin akustiska gitarr och ett munspel men om det förekom några längre anekdoter mellan låtarna så är de bortklippta. Några små korta kommentarer lockar till skratt i publiken men mycket mer än så är det inte. Nej det är hans låtskatt som står i centrum och han täcker upp hela karriären och personliga favoriter som Help Me Make it Through The Night, Jody & The Kid, Silver-Tongued Devil och To Beat the Devil levereras med Kristoffersons självklara briljans. Man skulle kunna tro att den nu snart åttioårige svenskättlingens röst skulle ha gett upp för länge sedan men det är snarare tvärtom. Hans fåriga stämma ger inte bara djup och karaktär till låtarna, den gör även att lyriken och berättelserna får än mer trovärdighet. Konserten känns intim men mina förhoppningar om ett liknande upplägg som när jag såg honom live den där härliga sommaren för sju år sedan grusas ganska snabbt. Denna skiva blir istället mer av en samling med hans bästa låtar i livetappning och över trettio låtar blir allt för mastigt efter ett tag. Dock skall sägas att här ryms det mesta och viktigaste som man bör ha med Kristofferson om man nu bara vill ha en skiva med honom. Personligen hade jag nog hellre föredragit ett visuellt dokument över konserten men man kan inte få allt och jag är inte den som skall klaga. Detta är en oerhört trevlig konsertupptagning med en av countryns mest personliga utövare och gillar ni hans musik finns det inget att tveka på.

Kris Kristofferson – An Evening With Kris
Virgin/Proper/Border Music

CD1
1. Shipwrecked in the 80’s
2. Darby’s Castle
3. Me & Bobby McGee
4. Here Comes that Rainbow
5. Closer to the Bone
6. Best of All Possible Worlds
7. Help Me Make it Through the Night
8. Casey’s Last Ride
9. Nobody Wins
10. Feeling Mortal
11. From Here to Forever
12. The Circle
13. Loving Her Was Easier
14. Kiss the World Goodbye
15. I’d Rather Be Sorry

CD2
1. You Show Me Yours/Jesus Was a Capricorn
2. Duvalier’s Dream
3. The Heart
4. Come Sundown
5. Billy Dee
6. The Promise
7. Sabre and the Rose
8. Jody & The Kid
9. Broken Freedom Song
10. Sky King
11. They Killed Him
12. The Pilgrim: Ch 33
13. Sunday Morning Coming Down
14. Silver-Tongued Devil
15. For the Good Times
16. To Beat the Devil
17. Please Don’t Tell Me
18. A Moment Forever
19. Why Me

http://kriskristofferson.com

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Rebellious Spirit – Obsession

Rebellious Spirit - Obsession - 2014Rebellious Spirit – Obsession

Innan tyskarna i Rebellious Spirit ens fått hår på bröstet så hade de släppts sin debut och knappt ett år efter så är nu uppföljaren här. Inte många kan säga att de släppt två album innan de ens kommit ur skolåldern så något rätt måste de ju göra tycker man. Detta, mitt första möte med bandet, ger mig tyvärr ingen större svar till varför just dessa grabbar förtjänar att bland annat få åka med Axel Rudi Pell på turné. Visst, här finns ungdomlig energi, catchy refränger och ett tungt men radiovänligt sound men det finns inget i deras melodiska hårda rock som inte har gjorts förut och då bättre. Rent musikaliskt landar kvartetten i en mix av åttiotalets melodiska Los Angeles och mer modern trallvänlig radiorock/metal. Jag vill säga att de påminner om Hardcore Superstar men det känns inte helt rätt. Däremot så tycker jag de påminner en del om sina landsmän i Kissin’ Dynamite men även lite Gotthard och Axxis går att skönja. Jag måste faktiskt ge dem ett litet plus i kanten för att de lyckas hitta en liten gnutta eget uttryck i musiken och en del av det står sångaren Jannik Fischer för. Tyvärr är det inte för att han är något utöver det vanliga. Han är ju inte gammal pojken så det finns ju inget tryck i rösten att tala om och hans tyska accent bryter igenom emellanåt vilket gör att sången ibland känns aningen grötig. Det gör att den tyngd och klarhet som behövs i sången till sådan här musik går lite förlorad. Men det är inte där problemet med Obsession ligger. Problemet är att låtarna är allt för ointressant. Det är för tillrättalagt och på tok för strömlinjeformat för att detta skall, inte bara tilltala mig, utan även kunna slå igenom på bredare front. Men grabbarna har ju hela livet framför sig. Fortsätter de bara att slipa på sina låtar och odlar lite hår på sina bröst så kan de nog i framtiden bli ganska hyfsade om än inte superstora i den hårda musikbranschen.

Rebellious Spirit – Obsession
Steamhammer/SPV

1. Obsession
2. Lost
3. Silent Scream
4. Walls of Lies
5. Summer Moved On
6. Confidence Men
7. Look What I’ve Become
8. Between the Highs and Lows
9. Together
10. Forever and Ever
11. In My Dreams
12. Breakout

www.rebelliousspirit.de

 

5/10

Ulf Classon

Livingston – Animal

Livingston - Animal - 2014
Livingston – Animal

Det här var jag inte beredd på när jag tog mig an en ny albumrelease från ett välrenommerat heavy metal-bolag. Hade jag hört Livingstons musik tidigare så hade jag aldrig tagit mig an att recensera detta, deras tredje album, heller för den delen för detta var inget vidare. Dessa britter som omlokaliserade sig från London till Berlin och ”slog igenom” skall tydligen vara väldigt framgångsrika med bland annat en hitsingel vid namn Broken. Men jag har då aldrig hört talas om varken dem och eller hört deras musik vilket känns lite konstigt då jag slukar det mesta som kommer i min väg oavsett genre så länge det är gitarrbaserat. Men jag skulle bli förvånad om de skulle slå igenom på en bredare front för även om Animal är ett väl genomfört hantverk som är snyggt paketerad så är inte detta något som den breda massa tuggar i sig. Musikaliskt rör dom sig i ett luddigt poprockigt landskap i mellantempo där en del metalliska inslag susar förbi och allt är väldigt emotionellt och det är de stora och deppiga känsloutryckningarna som gäller. Ljudbilden känns programmerad och en ständig ekoeffekt ligger och gnager på trumhinnan. Jag kommer att tänka på band som U2, Muse, The Killers och även lite Manic Street Preachers men närmast hamnar de nog Chris Cornells James Bond-låt You Know My Name minus stråkarna. Eller nej, det gör dom nog inte, men ändå inte överdrivet långt ifrån. Oavsett så dryper det av melodier och catchy refränger mitt i en melankolisk känslostorm som garanterat lär attrahera en och annan nedstämd tonårstjej. Låtar som Chemicals och The Hunter kan säkert leta sig in på de alternativa rockradiostationerna men i min stereon kommer de för evigt att vara ospelade från och med nu.

Livingston – Animal
Long Branch Records/SPV

1. Intro
2. When it Goes Away
3. Big Mouth
4. Chemicals
5. Time Bomb
6. Skin & Bones
7. The Hunter
8. Opposite Tracks
9. In My Head
10. Into the Rain
11. Reckless
12. Human Animal

www.livingstonmusic.co.uk

 

Betyg: 3/10

Ulf Classon

Ironbird – Black Mountain

Ironbird - Black Mountain
Ironbird – Black Mountain

 

Precis när man börjar fundera på vart svenska Mangrove tagit vägen så dyker gitarristen Magnus Jernström upp som gubben i lådan med ett nytt band vid namn Ironbird. Denna järnfågel är precis vad en riffjunkie som mig behöver just nu när höstens stora vemod börjar rulla in. De lyckas kombinera Black Sabbaths tunga sjuttiotalsriffande med nittiotalets stonerrocksgung utan att det skär sig det minsta. Däremellan petar de in ett svängigt Thin Lizzy-riff, lite yvigt Led Zeppelin-djup och inte allt för sällan kommer jag att tänka på Pepper Keenan-eran av Corrosion of Conformity. Det bästa med alltihopa är att de inte tvingar ner alla influenser i en och samma gryta utan varje låt har fått sin egen identitet. Tillsammans med bandets härliga förmåga att knyta samman låtarna med varandra gör att Black Mountain blir ett väl sammansatt och varierat album. Många band inom den så kallade retrorock-genre har en tendens att bli allt för odynamiska och bara riffa på men Ironbird undviker den fällan utan problem. En del av det är sångaren Rasmus Jansson förtjänst som har en förmåga att anpassa sig efter vad låten behöver. På det blytunga titelspåret lägger han sig till med ett högt Ozzy Osbourne-register, på de spår som andas mer ökenrock så hittar han ett lägre tonfall och på de mer sansade låtarna får han utnyttja hela sin strupe. Jag säger inte att han har det bredaste registret en sångare kan han men till denna sorts tunga rock så funkar det utmärkt och han utnyttjar de resurser han har mycket bra. Detta är en debut som smakar mumma för en sådan som mig som har fallit för den nya vågen av gammal tung rock. Med en speltid på strax under fyrtio minuter så har albumet en lagom längd för att det inte skall bli för långrandigt men ändå lämna ett sug efter att få höra mer. Låten som bär bandets namn har snabbt blivit en favorit och jag ser fram emot vad detta band kan uträtta i framtiden. Men först och främst väntar jag ivrigt på vinylutgåvan för jag tror att det retrodoftande sound bandet lyckas få till kommer blomma ut än mer när det väl spelas upp på svart vax. Precis vad denna sorts musik förtjänar.

Ironbird – Black Mountain
Transubstans Records/Record Heaven

1. Hard Times Light Shines
2. Black Mountain
3. Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)
4. Tomorrows Dream
5. Ironbird
6. Up On the Hill
7. In Time
8. Nothing’s Real

www.facebook.com/ironbirdsweden

https://soundcloud.com/transubstans-records/ironbird-black-mountain

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Lucifer Was – DiesGrows

Lucifer Was - DiesGrows
Lucifer Was – DiesGrows

Med sin sjätte giv tar norska Lucifer Was nya tag med sin lite egensinniga progressiva rock och levererar ett album fullt med örongodis. Den orkesterindränkta musik som de bjöd på med förra albumet The Crown of Creation (2010) är nu borta men dramatiken är det ingen fel på ändå. Att kalla norrmännens musik för storlaget och episkt är att ta i men de många olika instrumenten och variationen på låtarna gör ändå DiesGrows till en ganska omvälvande historia. Mellan inledande och trevande Afterlife till avslutande och småsymfoniska Yellow House så trängs det det mesta som ett vant Luficer Was-fan känner igen. Den rikligt använda tvärflöjten, den stämningshöjande mellotronen och den gungande hammondorgeln ackompanjerar som vanligt den progressiva rocken med en kärna av riffdriven och hård sjuttiotalsrock. Denna gång förs tankarna mest mot Deep Purples mer sentida, böljande och dramatiska låtar medan tvärflöjten hela tiden skänker en härlig Jethro Tull-känsla. Men låt er inte luras, Lucifer Was har sedan tidigt sjuttiotal odlat sin egen identitet och det tar ett tag innan deras kompositioner sjunker in, så även denna gång. En del spår känns aningen anonyma medan andra spår pockar på din uppmärksamhet direkt. Bäst är det när de höjer tempot en aning, låter en stabilt gungande gitarr och den drivande orgeln föra låten framåt. Jag föll för bandet redan på In Anadi’s Bower (2000) och utvecklingen sedan dess är väldigt påtaglig, men aldrig till ondo, snarare tvärtom.

Lucifer Was – DiesGrows
Transubstans Records/Record Heaven

 

1. Afterlife
2. The Devil is the Boss Universal
3. Crazy World Turns To Me
4. I’m Cornered
5. I am Outside
6. Glass Shoe
7. Silver Spoon
8. From Behind Everybody’s Blind
9. Diesgrows
10. Yellow House

www.luciferwas.org

https://soundcloud.com/transubstans-records/lucifer-was-silver-spoon

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

John Garcia – John Garcia

john-garcia-solo
John Garcia – John Garcia

Så har då äntligen John Garcias efterlängtade solodebut anlänt och väntan var väl värd. Han är sällan ledig från musiken den gode Garcia. Genom åren har han inte bara varit med och lagt grunden till stonerrocken med Kyuss han har även levererat album med bland annat Slo Burn, Unida, Hermano och nu senast Vista Chino. Alla med ett härligt fuzzigt riffande, en ständig närhet till den kaliforniska öknen och Garcias lite säregna sångstämma. Då han inte bidragit i någon större utsträckning med musik i sina band så har han samlat på sig en del egna idéer genom åren som vi nu får ta del av och det gör jag med glädje. När detta album började snurra igång så spreds sig ett fånigt leende över mitt ansikte. Detta är helt suveränt. Garcia har lyckas behålla stoner-känslan från sina tidigare åtaganden intakt med tunga fuzziga riff, målande melodier, varma toner och den där torra sköna ökenkänslan. Men han har skalat bort de för genren utdragna och långsamt malande riffen samt det värsta flummet och ersatt det med ett rockigare och rakare anslag. Man skulle kunna säga att John Garcia en gång för alla har satt ordet rock på plats i namnet stonerrock. Svängiga låtar som My Mind och 5000 Miles är bra exempel på catchy spår med stark refränger, ödesmättade Confusion visar upp Garcias bluesiga sida och den svärtade balladen Her Bullets Energy är så där smärtsamt vacker som man vill ha en ballad. Han har förmodligen grävt djup i sin demolåda för att hitta den Slo Burn-minnande Saddleback och Black Mastiffs låt Rolling Stoned gör han med hjälp av ett Visa Chino-filter till sin egen. Till sin hjälp på skivan har han vänner som bland annat Robbie Kreiger (The Doors), Danko Jones och Nick Oliveri (Kyuss) men vem som spelar vad på skivan framkommer inte. Men det spelar mindre roll. Garcias gitarrspel har det aldrig varit något fel på och hans lite säregna stämma är omisskännlig och en stor del i varför jag alltid har älskat de skivor han medverkat på. Denna självbetitlade debut är helt lysande i mitt tycke och för ett fan av svängig stonerrock så är det här en så nära fullträff man kan komma. John Garcia är känd för att starta och lägga band på is på löpande band. Jag hoppas att han slutar upp med det nu och istället satsar fullt ut på en solokarriär.

John Garcia – John Garcia
Napalm Records/Border Music

1. My Mind
2. Rolling Stoned (Black Mastiff Cover)
3. Flower
4. The Blvd
5. 5000 Miles
6. Confusion
7. His Bullets Energy
8. Argleben
9. Saddleback
10. All these Walls
11. Her Bullets Energy

 

9/10

Ulf Classon