WAMI – Kill the King

WAMI - Kill The King - 2014
WAMI – Kill the King

Bakom akronymen WAMI döljer sig idel hårdrocksadel plus en fjunig polack. Det var när basisten Marco Mendoza var ute på turné som han imponerades av gitarristen Iggy Gwadera i förbandet Anti Tank Nun. Det ena ledde till det andra och här är vi nu med bandet WAMI vars bokstavskombination är sammansatt av, förutom Mendoca och Iggy, sångaren Doogie White och trummisen Vinny Appice namn. Detta betyder att den gemensamma meritlistan innehåller band och artister som Rainbow, Michael Schenker, Black Sabbath, Heaven & Hell, Yngwie Malmsteen, DIO, Thin Lizzy och Whitesnake. Inte illa för en tonårig aspirerande gitarrist att få ingå i ett sådant sällskap. Men det är inte för inte som Iggy har fått denna chans för som han spelar gitarr! Det är varken överambitiöst eller för invecklat utan han lirar helt enkelt gitarr så som det skall spelas när det kommer till sådan här musik. Det är väl föga förvånande att musiken på debutalbumet Kill the King låter som en smältdegel av ovanstående grupper om WAMIs musik. Exodus (The Red Sea Crossing) inleder med ett tungt melodiskt Black Sabbath-sväng, efterföljande The Rider för tankarna till ett ettrigt DIO-riffande och tredje spåret Wild Woman (You Oughta Know) är en Whitesnake-stänkare med bluesiga undertoner. En trio låtar som direkt stakar ut färdriktningen för hur detta album låter och jag gillar det jag hör. Det är knappast nyskapande och du känner snabbt igen dig i den klassiska hårdrocken som du lyssnat så många gånger på tidigare men WAMI har ändå lyckas skapa låtar med en hög kvalité. Du har till exempel Guardian of Your Heart som är en powerballad i ordets sanna bemärkelse, Heart of Steel med en snygg refrängmelodi och The Resistance vars heavy metal-gung har ett aggressivt anslag. Så fortsätter sedan hela albumet och du har egentligen aldrig en tråkig stund. Du står å andra sidan inte och tjuter som en liten tonårsflicka på en pojkbandskonsert heller för den delen men ibland räcker det gott med en hög kvalité och stabila låtar. Det som gör att jag faller för denna ändå så enkla flört med oss älskare av klassisk hårdrock är Doogie White. Jag har alltid haft hans namn högt upp på min lista över favoritsångare och han gör mig inte besviken denna gång heller. Hans röst innehåller som vi vet spår av både David Coverdale och Ronnie James Dio men trots det har han en omfångsrik egen ton och ett brett register. Det som gör att denna legosoldat till sångare lyfter sig på detta albumet är att han för en gång skull har fått vara med och skapa sina egna sångmelodier redan från början. Det hörs att han är mer bekväm och tillfreds med sin egen insats och plats i bandet vilket ger låtarna ett helt annat liv.

Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om när det kommer till WAMIs debut. Det är som sagt inget nytt under solen men det är trots allt en väldigt trevlig stund för oss som älskar vår hårdrock riffig, melodisk och omfångsrik. Vi som köper Kill the King har redan kompletta diskografier med DIO, Rainbow och Whitesnake i skivhyllan men vi är heller inte rädda för att upptäcka ny musik inom en gammal genre. Sen är det uppfriskande att höra en ny gitarrist som på ett mycket bra sätt tar sig an en genre som många av dagens unga strängbändare förmodligen anser mossig och daterad. Så låna gärna WAMI en stund av din tid om inte annat för att höra en ny gitarrstjärna födas.

WAMI – Kill the King
Metal Mind/Border Music

1. Exodus (The Red Sea Crossing)
2. The Rider
3. Wild Woman (You Oughta Know)
4. Guardian of Your Heart
5. One More For Rock’N’Roll
6. Heart of Steel
7. The Resistance
8. Young Blood
9. Get Out of My Way
10. Transition
11. I Don’t Wanna Lose You

http://wamiband.com/wami

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Jack White – Lazaretto

Jack White - Lazaretto
Jack White – Lazaretto

Den coola katten Jack White är tillbaka med en ny sologiv och efter den positiva upplevelsen med förra albumet Blunderbuss (2012) så var förväntningarna stora från mitt håll. Tyvärr infrias inte mina högt satta förväntningarna med Lazaretto. Den följer sin föregångare rent musikaliskt och vi kastas mellan rock, blues, pop, country, folkballader och rythm’n’blues men är i jämförelse allt för spretig och ojämn. Blunderbuss var ingen supersolid historia den heller men hängde ändå samman och färgades både av solsken och nattsvärta av en personlig Jack White. Lazaretto är även den känslofylld men nu känns det istället som herr White är mer ofokuserad än tidigare. Den retroälskande Jack White är i sina bästa stunder helt genialisk så att även Lazaretto innehåller njutbara stunder är det inget snack om. Inledande Three Women är stökig bluesrock med en snygg orgel och påminner om något North Mississippi Allstars inte skulle känna sig helt obekväma med att spela in. Tredje spåret Temporary Ground är oerhört snygg countrypop som lyfter sig över mängden med stråkar och en härlig pedal steel-gitarr. Would You Fight For My Love? är lite rakare och cool Jack White-rock med snygg körsång och den passar in fint i mängden men är inget som höjer skivans slutbetyg. Instrumentala High Ball Stepper är fräsig bluesrock med en rivig distad gitarr men om det är ett mänskligt eller syntetiskt läte/ljud de lagt på vet jag inte men det blir lite irriterande efter ett tag. De trevliga spåren fortsätter med Rolling Stones-osande Just One Drink som visar hur bra Whites retrorock kan låta när han är fokuserad på att göra riktiga låtar medan That Black Bat Licorice är bevis på hur bra det kan bli när hans mest yviga idéer hakar i varandra. Här får vi baktakter, en nästan rappande Jack, smäktande stråkar, gungande bas, mullrande distad gitarr och det är spretigt värre men resultatet blir härligt Jack White-coolt i slutändan. Mer sansade spår som Alone in My Home, Entitlement, I Think I Found the Culprit och Want and Able är alla väldigt snygga med piano, stråkar och så vidare men aldrig tillräckligt för att nå några exceptionella höjder.

Att skivan inte är helgjuten gör ändå inte så mycket för trots att allt inte hänger samman till hundra procent gör ändå Lazaretto till en utmaning som aldrig blir riktigt tråkig. Jack White är en uppfriskande fläkt som vågar ta nya tag på den gamla musiken. Det är inte alltid det faller väl ut, som i titelspåret som är allt för experimentell, men när det väl klickar då blir det istället så mycket bättre. Lite som tidigare nämnda North Mississippi Allstars som är upplärda i den gamla skolans bluesträsk men är nyfikna på det nya men ibland kanske förbjudna för genren. Musikaliskt kanske man inte skall dra allt för stora paralleller med North Mississippi Allstars och en Jack White på solokvist men jag förmodar att deras musikaliska sinneslag är rätt så närstående. Hur som helst så gillar jag albumet Lazaretto men White behöver stanna upp, fokusera och sedan leverera men då utan att släppa på tyglarna helt och hållet för då tror jag han återigen kan närma sig den nivån som han hade på Blunderbuss.

Jack White – Lazaretto
XL Recordings/Playground

1. Three Women
2. Lazaretto
3. Temporary Ground
4. Would You Fight For My Love?
5. High Ball Stepper
6. Just One Drink
7. Alone in My Home
8. Entitlement
9. That Black Bat Licorice
10. I Think I Found the Culprit
11. Want and Able

Betyg: 6/10

Ulf Classon

The Quireboys – Black Eyed Sons

Quireboys, The - Black Eyed Sons
The Quireboys – Black Eyed Sons

En gång tidigare under The Quireboys trettioåriga karriär har det hänt att vi fått en ny skiva två år i rad. Å andra sidan så är färska Black Eyed Sons blott bandets åttonde studiogiv under dessa år. Men efter förra årets ojämna, men ytterst trevliga, Beautiful Curse så är det nu alltså dags för ett nytt album igen och britterna viker inte av från sin inslagna bluesiga pubrockstig. Det betyder stänkande Rolling Stones-rock, tårdrypande Rod Stewart-ballader och allt där emellan. Tyvärr får de lugna tongångarna och akustiska gitarrer för mycket plats för att det skall kännas befogat. Utan att vara direkt dåliga så är ändå till exempel Stubborn Kinda Heart (snygg Neil Young-gitarr dock), The Messenger (poänglös power ballad), Mothers Ruin (väldigt intetsägande) och Monte Cassino (Lady Lane) exempel på akustisk drivna och allt för anonyma ballader. Sådana här låtar kan bandet skriva i sömnen och behöver vi verkligen fler? Nej det behöver vi inte men då är det tur att skivan innehåller desto fler högklassiga Quireboys-låtar som jag mer än gärna återkommer till. Inledande Troublemaker (Black Eyed Sons) är skivans starkaste kort med ett härligt rock’n’roll-sväng och platsar utan tvekan in i bandets backkatalog. Efterföljande What Do You Want From Me är måhända ingen stänkare men är en skön mellantempolåt som gungar på finfint och även om den drar ut lite på tiden och riskerar att bli enformig så är den ändå fullt godkänd. Tempot tas ner ytterligare i tredje spåret Julieanne och här får vi en bra akustiskt driven ballad i en snygg rocktappning där sångare Spikes numera extremt hesa stämma skulle få självaste Rod Stewart att bli grön av avund. I Double Dealin’ är det upp på det bluesiga rock’n’roll-spåret igen och med en snygg orgel och ett bra tryck i refrängen så lyckas dom kapsla in det som gjorde att jag en gång i tiden föll för bandets musik.

Okej, skivan må ha en del menlösa ballader för mycket och snittet på tempot över hela skivan är något för lågt för min smak men ändå, jag gillar Black Eyed Sons. Dom har som vanligt fått till en snygg organisk ljudbild, dom har en bra variation på låtarna (även om variationen kunde ha varit mer annorlunda för min del) och dom levererar Quireboys-rock som ingen annan kan. Inget Quireboys-fan lär bli missnöjd med Black Eyed Sons och lyckas man dessutom lägga vantarna på samma utgåva som jag har äran att få ta del av så blir upplevelsen ännu större. Inte nog med att man får med bandets akustiska spelning från förra årets Sweden Rock Festival på CD man får även en proffsigt filmad och väldigt elektrisk laddad konsert på DVD från London samma år. Så trots att bandet på Black Eyed Sons inte kommer upp i fornstora dagar så är albumet ändå tillräckligt bra för att köpas om du är ett fan och vill du ha en Quireboys-överdos så är det bara att sikta in sig på trippelutgåvan. Mycket nöje!

The Quireboys – Black Eyed Sons
Off Yer Rocka Records/Border Music

1. Troublemaker (Black Eyed Sons)
2. What Do You Want From Me
3. Julieanne
4. Double Dealin’
5. Stubborn Kinda Heart
6. Lullaby of London Town
7. The Messenger
8. You Never Can Tell
9. Mothers Ruin
10. Monte Cassino (Lady Lane)

http://www.quireboys.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

King Buzzo – This Machine Kills Artists

King Buzzo - This Machine Kills Artists - 2014
King Buzzo – This Machine Kills Artists

Roger Osborne är inte som alla andra – och det tackar jag för! Kanske inte för att hans första soloalbum är speciellt fantastiskt utan för att han med sitt band Melvins sedan slutet på åttiotalet har gett oss mer egensinnig musik än hundra Devin Towsend tillsammans. Melvins har med sin sludge/metal/rockorienterade musik varit långt ifrån lysande på varje album men har alltid innehållit galet mycket underhållning. Jag skulle sträcka mig så långt och säga att utan Melvins så hade dagens musik sett mycket mer annorlunda ut. Frågan är om vi ens hade haft grunge i den skepnaden som den är/var? Hur som helst, det är inte Melvins som är under luppen här, utan sångaren och gitarristen Roger ”King Buzzo” Osborne första soloalbum This Machine Kills Artists. Men faktum är att utan Melvins så går det inte att beskriva musiken på detta album till hundra procent. Det är sjutton låtar utspridda på fyrtiotvå minuter och alla är akustiska med Osbornes speciella mässande stämma som skapar en spöklik atmosfär. Han gör inte som så många andra som skall släppa ett akustiskt soloalbum och fläskar på med andra instrument utan det är honom själv med en gitarr. Faktum är att det känns mer som ett gäng väldigt coola idéer än massa bra genomarbetade låtar vilket är lite synd för både soundet och framförandet är väldigt coolt. Nu blir det istället som ett Melvins-album vilket är väldigt riffigt, skumma taktbyten, rakt på, snålt med melodier och gaska fattigt med refränger – och som i detta fall – akustiskt. Jag vill gärna gilla detta, det är ju King Buzzo för fasen! Men det är svårt att få detta till att bli mer än vad det är och det är ett småcoolt akustiskt album utan direkta låtar som fastnar. Det är en massa coola riff dock men jag hoppas bara att han inte har bränt av alla coola riff till nästa Melvins-platta redan nu.

 

King Buzzo – This Machine Kills Artists
Ipecac/Border Music

1. Dark Brown Teeth
2. Rough DeMocracy
3. Laid Back Walking
4. Drunken Baby
5. Vaulting Over a Microphone
6. The New River
7. The Vulgar Joke
8. Everything’s Easy For You
9. The Ripping Driving
10. How I Became Offensive
11. Instrument of God
12. The Spoiled Brat
13. Illegal Mona
14. Good & Hostile
15. The Blithering Idiot
16. Useless King of the Punks
17. The Hesitation Twist

Betyg: 4/10

Ulf Classon

 

Fu Manchu – Gigantoid

Fu Manchu - Gigantoid
Fu Manchu – Gigantoid

Ett nytt släpp med veteranerna i Fu Manchu är alltid välkommet då man vet vad man får och det man får är alltid grymt bra. Så även denna gång. Fem år efter den lysande, om än inte helgjutna, Signs of Infinite Power så ser nu Gigantoid dagens ljus och allt är sig likt när grabbarna från södra Kalifornien tar ton. Som en av grundpelarna inom stonerrocken så vet de hur ett snortungt och fuzzigt gitarriff skall levereras och levererar gör de. De blytunga riffen, det smittande svänget och den ökenrökiga ljudbilden har stått som förebild för ett otal band genom åren. Guldkornen hittar vi på den första tredjedelen av den trettioåtta minuter långa speltiden men det är å andra sidan aldrig dåligt någon gång. Inledande Dimension Shifter och Invaders On My Back är klassisk Fu Manchu och de två länkas samman av ett härligt och doomigt Black Sabbath-parti. Anxiety Reducer är skivans bästa spår och är så där härligt fuzzig och boogierullande som bara stonerrock kan vara. Även punkösiga No Warning är ett spår som tydligt sticker ut. Just den där lilla punknerven förekommer vid något mer tillfälle och överlag känns det mer primitivt i jämförelse med bandets mer sentida katalog. Metal-stökiga Evolution Machine är ett bra exempel på det.

Fu Manchu förnekar sig inte utan kör på likt stonerrockens eget AC/DC. Det är ingen stor skillnad mot förra albumet och man vet hur det låter men ändå håller musiken så pass hög klass att det aldrig blir tråkigt. Hade andra halvan av skivan varit lika bra som första tredjedelen så hade Gigantoid varit en fullträff. Nu får vi nöja oss med ytterligare ett solitt album från kungarna av fuzzrock och det är inte fy skam det heller.

Fu Manchu – Gigantoid

At The Dojo Records/Border Music

  1. Dimension Shifter
  2. Invaders On My Back
  3. Anxiety Reducer
  4. Radio Source Sagittarius
  5. Mutant
  6. No Warning
  7. Evolution Machine
  8. Triplanetary
  9. The Last Question
  10. Robotic Invasion

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Manny Ribera – Manny Ribera

Manny Ribera
Manny Ribera – Manny Ribera

ManoloMannyRibera hjälpte Tony Montana i filmklassikern Scarface att med våldsamma handlingar ta över kokaintronen i Miami. Om bandet Manny Ribera har någon koppling till detta vet jag inte men det jag vet är att deras albumdebut som jag nu lyssnar på är i spretigaste laget. Att försöka trycka in sjuttiotalets rock, det melodiska åttiotalet, grunge samt mer modern radiometal i samma kastrull kan låta som en bra idé men resultatet blir ganska urvattnat. Det känns lite som om Enköpingskvartetten försökt tillfredsställa alla sina musikaliska influenser på en och samma gång i ett försök att hitta något eget. De lyckas inte. Summan blir modern radiorock/metal som möter ett tamt Mustasch och får mig då och då att tänka på grungescenen i Seattle. Det finns några låtar som lämnar ett visst, om än svagt, avtryck efter några lyssningar. Kissed the Sun levererar Mustasch-vibbar, Make Sure Not To Fall skänker en Alice in Chains-aura till musiken och Lagerboy får mig att tänka på ett väldigt tamt Egonaut. Bäst är de lite ruffigare och tyngre spåren som stänkaren If I Lose och riffiga The King of Rock men det är inte tillräckligt för att rädda helheten. Det som kanske räddar bandet lite är användandet av orgel men inte heller det är nog när jag tänker efter. Hade sångaren fokuserat mer på sin ruffiga sida av sången så hade jag nog gillat musiken lite mer mot nu då hans klara höga stämma har en förmåga att maskera övriga beståndsdelar i musiken. Nej bandet Manny Ribera lyckas inte övertyga trots ett hårdfört namn. De hade behövt fokusera lite mer på den tunga rocken, mer ruffig sång och en fläskigare ljudbild för att det skulle övertyga på mig. Men till nästa gång kanske?

Manny Ribera – Manny Ribera
Transubstans Records/Record Heaven

1. Into the Great Unknown
2. Kissed the Sun
3. Make Sure Not To Fall
4. If I Lose
5. Stop & Pray
6. Lagerboy
7. The King of Rock
8. Superficial Gun
9. Walk Alone
10. Dead Eyes
11. Straitjacket On

https://www.facebook.com/mannyriberarocks

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Hollywood Monsters – Big Trouble

Hollywood Monsters - Brig Trouble - 2014
Hollywood Monsters – Big Trouble

Mina förhoppningar om ett band med Godzilla på bas, Jason Voorhees på trummor, Freddy Krueger på gitarr och en zombie på sång grusades ganska snabbt. Bakom namnet Hollywood Monsters står istället den franske gitarristen och sångaren Stéphane Honde (ex-Café Bertrand) som med hjälp av lite namnkunniga musiker nu debuterar med albumet Big Trouble. Efter att Honde lokaliserat om sig från Frankrike till Kalifornien så lärde han känna basisten Tim Bogert (Vanilla Fudge, Cactus) och på den vägen är det. Bland de mest namnkunniga musikerna som medverkar på detta alster så hittar vi bland annat keyboardisten Don Airey (Deep Purple, ex-Whitesnake), trummisen Vinnie Appice (ex-Black Sabbath, Dio) och sångaren Paul Di’Anno (ex-Iron Maiden). Nu är ju tyvärr inte dessa musiker med på hela skivan utan bara ett par-tre spår. De hade helt klart behövt vara med mer för helhetsresultatet är aningen urvattnat och profillöst.

Men det inleder ganska trevligt i alla fall. Efter det menlösa introt så bjuds vi på klassisk melodiös hårdrock från åttiotalet med Move On där Don Aireys flinka fingrar ger liv åt låten. Efter det kommer titellåten som trots att den är ganska identitetslös har en helt okej refräng och puttrar på ganska fint i sitt mellantempo. Sedan börjar det spreta. The Only Way låter som den är sammansatt av valda delar ur Dave Grohls papperskorg och The Cage låter som något Silverchair har ratat när de spelade in Freak Show (1997). Efter det kommer den ointressanta The Ocean som byggs upp runt en akustiska gitarr och en syntetisk orkester medan Oh Boy också den inleds som en ballad men istället utvecklas till rena rama Beatles-stölden. Men det stannar inte där. På Underground vill nog Honde närma sig amerikansk heavy metal men det slutar i ett urvattnat Jon Oliva’s Pain och av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på det fiktiva bandet Steel Dragons ”hit” Stand Up and Shout när jag hör Village of the Damned. De två sistnämnda låtarna bjuder i och för sig på lite tunga gitarrer men det hjälper inte och när vi får ytterligare en pianorockballad utan substans i Song For a Fool som avslutning så är mitt ointresse totalt. Honde räddar dock sig själv lite med bonusspåret Fuck You All som skiljer sig från mängden med ett lite modernare sound och en lysande Paul Di’Anno som ger låten en punkig attityd. Klart bästa spåret på skivan.

Honde har en småruffig men ändå melodiös stämma som passar bra till musiken han vill spela men den saknar både kraft och personlighet för att det skall lyfta. Dessutom så stämmer inte rösten alltid överens med musiken som han spelar då det spretar ganska så friskt. Hade han istället siktat in sig på ett klassiskt hårdrocksalbum från åttiotalet som de inledande låtarna pekade mot så hade detta nog kunnat bli riktigt kul. Nu blir det istället lite för mycket akustiska gitarrer, aningen för mycket stölder och ett allt för tamt och ointressant låtmaterial. Hade han istället anlitat Bogart, Appice och Airey att spela på hela skivan och hjälpa till med komponerandet så hade detta kunnat bli ett verkligt monster. Nu får vi istället nöja oss med ett fiktivt monster som vill ryta och skrämma men som mest får mig att småle och fnissa.

Hollywood Monsters – Big Trouble
Mausoleum Records/Rock N Growl Promotion

1. Another Day in Grey – Pt. 1 (Intro)
2. Move On
3. Big Trouble
4. The Only Way
5. The Cage
6. The Ocean
7. Oh Boy!
8. Underground
9. Village of the Damned
10. Song For a Fool
11. Fuck You All

www.facebook.com/Hollywoodmonsterband

Betyg: 4/10

Ulf Classon

Three Seasons – Grow

Three Seasons - Grow
Three Seasons – Grow

Ett av mina favoritband i den så kallade retrorockvågen är äntligen tillbaka och det med besked. Ända sedan andra albumet Understand the World (2012) så har jag väntat på ytterligare ett kapitel i Three Seasons karriär. Jag har nämligen fallit pladask för deras sjuttiotalsrock som bär spår av storheter som Deep Purple, Led Zeppelin, The Doors och Gov’t Mule. Deras förmåga att skapa en jammig känsla med en någorlunda röd tråd är förmodligen det som jag uppskattar mest. Det låter verkligen som att de låter upptäckarglädjen guida dem när de skapar sin musik men samtidig så finns det en kunskap att allt ändå måste hänga ihop i sista ändan. Nya skivan Grow är inget undantag. De har istället skruvat till det ytterligare lite och denna gång skapat ett mer varierat album utan att tumma på det som gör Three Seasons till vad de är. De är bluesig och tungt riffande sjuttiotalsrock med härliga psykedeliska och progressiva tongångar. Men de begränsar sig inte bara till det utan är inte rädda för att bjuda på ett jazzigt parti eller plocka in folkmusikinfluenser.

Grow är precis som titeln säger ett album som växer med tiden. Det finns många nyanser, melodier och musikaliska vrår att utforska och det är inget man gör på endast ett par lyssningar. Which Way öppnar alltihopa med en mystisk aura och kastar sig emellanåt ut i svängiga partier som har vissa undertoner av svensk folkmusik. En klart snygg inledning som sätter tonen för albumet. Om inledningen sakta kröp sig på så riffar istället efterföljande Drowning taktfast och bjuder på ett tungt sväng och en snygg refräng. Tredje spår ut är By the Book vilket är en låt som är svårt att få grepp om då den mest tycks sväva omkring. Men den svävar på ett oerhört snyggt sätt som lätt vaggar in mig trans. Det något flummiga sinneslaget jag hamnar i passar ypperligt till efterföljande Tablas of Bahar. Det är nämligen en sju minuter lång omvälvande, episk och instrumental berättelse som tar mig med på en snygg musikalisk resa där jag under färdens gång bäddas in i ett mysigt gung.

Jag finner snart ett klarare sinne när Food For the Day svänger igång med ett tungt riffparty med bandets omisskännliga ljudbild. Att efter en sådan rökare bjuda på skivans lugnaste stund i form av No Shame kan kännas vågat men de ror det i land det också. Låten visar upp en väldigt emotionell sida av bandet som jag gillar mycket men frågan är om inte uppbyggnaden till det härliga crescendo är ännu mer uppskattat från min sida. Efter en sådan omvälvande upplevelse så kommer Home is Waiting som en liten ”befrielse” och förvandlar gruppen till ett fullfjädrat bluesband med ett matigt classic rock-sound. Helt klart en av skivans bästa låtar. Avslutningen Familiar Song är ett tio minuter långt episkt stycke där alla bandets ingredienser får visa upp sig inklusive ett härligt mustigt orgelsolo! Orgeln är förövrigt ständigt närvarande även på detta album och jag älskar det!

Jag minns på debuten att jag tyckte att grabbarna inte hade nog med kött på benen för att skapa långa låtar men det var då det. Nu har de växt till sig, hittat rätt musikalisk kostym och behärskar den längre speltiden på låtarna mycket bättre än tidigare. De lyckas odla en egen identitet lite mer för var nytt album också vilket jag gillar. Visst kommer man fortfarande att tänka på andra storheter från rockens guldålder men det gör man ju med i princip alla band som spelar denna typ av rock idag. Three Seasons sticker ut med sin svängiga, jammiga och psykedeliska rock och om de snart inte börjar röna samma framgångar som genrekollegorna i Graveyard så är det något oerhört fel med världen.

Three Seasons – Grow
Transubstans Records / Record Heaven

1. Which Way
2. Drowning
3. By the Book
4. Tablas of Bahar
5. Food For the Day
6. No Shame
7. Home is Waiting
8. Familiar Song

www.threeseasonsmusic.com

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Abramis Brama – Enkel Biljett

Abramis Brama - Enkel Biljett
Abramis Brama – Enkel Biljett

Fem år har hunnit gå sedan vi senast fick något nytt från Abramis Brama och mycket har hänt sedan dess. Största förändringen är väl att basisten Dennis Berg lämnat bandet men någonstans på vägen har de även plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi. Förra skivan Smakar Söndag var ett väldigt bra och stabilt Abramis-album där de närmade sig, kanske inte metalliska, men ändå aningen hårdare tongångar. När nu deras sjätte studiogiv Enkel Biljett är här så känns hela bandet mer fokuserat och plattan summerar upp allt det som bandet står för musikaliskt. Det är ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Deras rötter är fortfarande djupt förankrade i sjuttiotalet och deras blandning av Black Sabbath, Led Zeppelin och November står fortfarande starkt på egna ben. Rent musikaliskt är det ingen nytt under solen utan det är istället som sagt mer fokuserat, mer energirikt och helt enkelt lite vassare än vad vi är vana vid med bandet. För det är så att albumet Enkel Biljett kan vara bandets starkaste stund så här långt i deras femtonåriga karriär. Inledande titellåten är en frisk fläkt som sätter tonen direkt medan trion Blåa Toner, Vaggar Mig Till Ro och Ett Steg Från Graven bjuder på ett härligt tungt riffande. Efterföljande S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn) är en riktig rockstänkare och skivans kanske bästa låt medan Ber Om Nåd är albumets kanske bluesigaste dito. Avslutningen med småflummiga Lång Tripp, omvälvande In Aeternum (Et Semper) och snyggt instrumentala Jonzos Bolero cementerar ett av årets bästa album så här långt. Abramis Brama var ett förbannat bra band även innan detta album såg dagens ljus och med lite tur kan de nu ta nästa steg på karriärstegen.

Abramis Brama – Enkel Biljett

Transubstans Records / Record Heaven

  1. Enkel Biljett
  2. Blåa Toner
  3. Vaggar Mig Till Ro
  4. Ett Steg Från Graven
  5. S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)
  6. Ber Om Nåd
  7. Lång Tripp
  8. In Aeternum (Et Semper)
  9. Jonzos Bolero

www.abramisbrama.com

Betyg: 8,5 / 10

Ulf Classon

Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Valley of the Sun - Electric Talons of the Thunderhawk
Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Från Cincinnati, Ohio kommer albumdebuterande powertrion Valley of the Sun och det borde vara enbart versaler på power för detta är kraftfullt! Kraftfullt fuzzriffande, superstabilt gungande tempo och en mer upphottad ljudbild än gemene stonerband gör dessa amerikanska gossar till ett sluggande stonerrockband som inte backar för något. Det svänger och det kränger så som bara ökenrock kan göra och eftersom de valt att hålla ett lite högre tempo så blir det heller aldrig segt eller långtråkigt. Jag som älskar ett tungt svängande riff mer än ekvilibristiskt finlir njuter i fulla drag och trots att amerikanerna inte kommer med något nytt till bordet så njuter jag i fulla drag ändå. Ljudmattan är så där härligt mättad, svänget är konstant och ökensanden yr ur högtalarna. Jag skiter i om det som bandet presenterar på Electric Talons of the Thunderhawk har gjorts förut. Jag bryr mig föga att bandet inte skapar något nytt överhuvudtaget. Det enda jag bryr mig om är att detta är ett galet starkt stoneralbum som är förbannat roligt att lyssna till när jag sitter och svingar några kalla en sommarkväll. Det behövs såklart lite mer som sticker ut och några fler ”hits” för att ett högre betyg skall kunna sättas men det behöver inte var så jävla avancerat och nyskapande hela tiden så kör bara kör! Valley of the Sun är här för att stanna!

Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Fuzzorama / Pirate Smile GbR

  1. Worn Teeth
  2. As Earth and Moon
  3. Maya
  4. Nomads
  5. Lazer Vision Intermission
  6. Within the Glare
  7. The Message is Get Down
  8. The Sleeping Sand
  9. Gunslinger
  10. Centuar Rodeo

http://www.electrictalonsofthethunderhawk.com

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon