Ironbird – Black Mountain

Ironbird - Black Mountain
Ironbird – Black Mountain

 

Precis när man börjar fundera på vart svenska Mangrove tagit vägen så dyker gitarristen Magnus Jernström upp som gubben i lådan med ett nytt band vid namn Ironbird. Denna järnfågel är precis vad en riffjunkie som mig behöver just nu när höstens stora vemod börjar rulla in. De lyckas kombinera Black Sabbaths tunga sjuttiotalsriffande med nittiotalets stonerrocksgung utan att det skär sig det minsta. Däremellan petar de in ett svängigt Thin Lizzy-riff, lite yvigt Led Zeppelin-djup och inte allt för sällan kommer jag att tänka på Pepper Keenan-eran av Corrosion of Conformity. Det bästa med alltihopa är att de inte tvingar ner alla influenser i en och samma gryta utan varje låt har fått sin egen identitet. Tillsammans med bandets härliga förmåga att knyta samman låtarna med varandra gör att Black Mountain blir ett väl sammansatt och varierat album. Många band inom den så kallade retrorock-genre har en tendens att bli allt för odynamiska och bara riffa på men Ironbird undviker den fällan utan problem. En del av det är sångaren Rasmus Jansson förtjänst som har en förmåga att anpassa sig efter vad låten behöver. På det blytunga titelspåret lägger han sig till med ett högt Ozzy Osbourne-register, på de spår som andas mer ökenrock så hittar han ett lägre tonfall och på de mer sansade låtarna får han utnyttja hela sin strupe. Jag säger inte att han har det bredaste registret en sångare kan han men till denna sorts tunga rock så funkar det utmärkt och han utnyttjar de resurser han har mycket bra. Detta är en debut som smakar mumma för en sådan som mig som har fallit för den nya vågen av gammal tung rock. Med en speltid på strax under fyrtio minuter så har albumet en lagom längd för att det inte skall bli för långrandigt men ändå lämna ett sug efter att få höra mer. Låten som bär bandets namn har snabbt blivit en favorit och jag ser fram emot vad detta band kan uträtta i framtiden. Men först och främst väntar jag ivrigt på vinylutgåvan för jag tror att det retrodoftande sound bandet lyckas få till kommer blomma ut än mer när det väl spelas upp på svart vax. Precis vad denna sorts musik förtjänar.

Ironbird – Black Mountain
Transubstans Records/Record Heaven

1. Hard Times Light Shines
2. Black Mountain
3. Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)
4. Tomorrows Dream
5. Ironbird
6. Up On the Hill
7. In Time
8. Nothing’s Real

www.facebook.com/ironbirdsweden

https://soundcloud.com/transubstans-records/ironbird-black-mountain

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Lucifer Was – DiesGrows

Lucifer Was - DiesGrows
Lucifer Was – DiesGrows

Med sin sjätte giv tar norska Lucifer Was nya tag med sin lite egensinniga progressiva rock och levererar ett album fullt med örongodis. Den orkesterindränkta musik som de bjöd på med förra albumet The Crown of Creation (2010) är nu borta men dramatiken är det ingen fel på ändå. Att kalla norrmännens musik för storlaget och episkt är att ta i men de många olika instrumenten och variationen på låtarna gör ändå DiesGrows till en ganska omvälvande historia. Mellan inledande och trevande Afterlife till avslutande och småsymfoniska Yellow House så trängs det det mesta som ett vant Luficer Was-fan känner igen. Den rikligt använda tvärflöjten, den stämningshöjande mellotronen och den gungande hammondorgeln ackompanjerar som vanligt den progressiva rocken med en kärna av riffdriven och hård sjuttiotalsrock. Denna gång förs tankarna mest mot Deep Purples mer sentida, böljande och dramatiska låtar medan tvärflöjten hela tiden skänker en härlig Jethro Tull-känsla. Men låt er inte luras, Lucifer Was har sedan tidigt sjuttiotal odlat sin egen identitet och det tar ett tag innan deras kompositioner sjunker in, så även denna gång. En del spår känns aningen anonyma medan andra spår pockar på din uppmärksamhet direkt. Bäst är det när de höjer tempot en aning, låter en stabilt gungande gitarr och den drivande orgeln föra låten framåt. Jag föll för bandet redan på In Anadi’s Bower (2000) och utvecklingen sedan dess är väldigt påtaglig, men aldrig till ondo, snarare tvärtom.

Lucifer Was – DiesGrows
Transubstans Records/Record Heaven

 

1. Afterlife
2. The Devil is the Boss Universal
3. Crazy World Turns To Me
4. I’m Cornered
5. I am Outside
6. Glass Shoe
7. Silver Spoon
8. From Behind Everybody’s Blind
9. Diesgrows
10. Yellow House

www.luciferwas.org

https://soundcloud.com/transubstans-records/lucifer-was-silver-spoon

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

John Garcia – John Garcia

john-garcia-solo
John Garcia – John Garcia

Så har då äntligen John Garcias efterlängtade solodebut anlänt och väntan var väl värd. Han är sällan ledig från musiken den gode Garcia. Genom åren har han inte bara varit med och lagt grunden till stonerrocken med Kyuss han har även levererat album med bland annat Slo Burn, Unida, Hermano och nu senast Vista Chino. Alla med ett härligt fuzzigt riffande, en ständig närhet till den kaliforniska öknen och Garcias lite säregna sångstämma. Då han inte bidragit i någon större utsträckning med musik i sina band så har han samlat på sig en del egna idéer genom åren som vi nu får ta del av och det gör jag med glädje. När detta album började snurra igång så spreds sig ett fånigt leende över mitt ansikte. Detta är helt suveränt. Garcia har lyckas behålla stoner-känslan från sina tidigare åtaganden intakt med tunga fuzziga riff, målande melodier, varma toner och den där torra sköna ökenkänslan. Men han har skalat bort de för genren utdragna och långsamt malande riffen samt det värsta flummet och ersatt det med ett rockigare och rakare anslag. Man skulle kunna säga att John Garcia en gång för alla har satt ordet rock på plats i namnet stonerrock. Svängiga låtar som My Mind och 5000 Miles är bra exempel på catchy spår med stark refränger, ödesmättade Confusion visar upp Garcias bluesiga sida och den svärtade balladen Her Bullets Energy är så där smärtsamt vacker som man vill ha en ballad. Han har förmodligen grävt djup i sin demolåda för att hitta den Slo Burn-minnande Saddleback och Black Mastiffs låt Rolling Stoned gör han med hjälp av ett Visa Chino-filter till sin egen. Till sin hjälp på skivan har han vänner som bland annat Robbie Kreiger (The Doors), Danko Jones och Nick Oliveri (Kyuss) men vem som spelar vad på skivan framkommer inte. Men det spelar mindre roll. Garcias gitarrspel har det aldrig varit något fel på och hans lite säregna stämma är omisskännlig och en stor del i varför jag alltid har älskat de skivor han medverkat på. Denna självbetitlade debut är helt lysande i mitt tycke och för ett fan av svängig stonerrock så är det här en så nära fullträff man kan komma. John Garcia är känd för att starta och lägga band på is på löpande band. Jag hoppas att han slutar upp med det nu och istället satsar fullt ut på en solokarriär.

John Garcia – John Garcia
Napalm Records/Border Music

1. My Mind
2. Rolling Stoned (Black Mastiff Cover)
3. Flower
4. The Blvd
5. 5000 Miles
6. Confusion
7. His Bullets Energy
8. Argleben
9. Saddleback
10. All these Walls
11. Her Bullets Energy

 

9/10

Ulf Classon

Alestorm – Sunset On The Golden Age

Alestorm - Sunset On The Golden Age
Alestorm – Sunset On The Golden Age

Arrr! Göm romen, lås in kvinnorna och gräv ner skattkistan för de skotska piraterna i Alestorm är tillbaka med en ny attack! De kommer i ett piratskepp fyllt till relingen med skäggiga pirater som skrålar med i låtar om dryckesjom, livet på havet, svärdfajter och träben. Deras fjärde plundringståg följer samma mönster som tidigare men nu har de börjat få till precisionen på sina belägringar. Tidigare album med skottarna har alla varit underhållande men haft sina klara brister. De har inte lyckas underhålla på en hel skiva åt gången vilket beror på att variationen har varit i princip obefintlig. Men inte nu. På fjärde given Sunset on the Golden Age har de skärpt till sig och inte bara skrivit starkare låtar, mer medryckande melodier och mer allsångsvänliga refränger. Det känns verkligen som att de både har roligare och är mer på hugget denna gång. De har till och med försökt sig på lite prog metal! Två lite längre spår har de lyckas knåpa ihop med bravur och de visar prov på lite upptäckarlystnad då de både drar ner på tempot samt adderar lite tyngd mellan varven. Musikaliskt är det annars ingen skillnad sedan tidigare utan det är fortfarande thrash-ig höghastighets-power metal med rejäla folk metal-influenser och det är catchy så in i den. Keyboardmelodierna står som spön i backen, gitarren tuggar på fint. Lägg där till sångaren och keyboardisten Christopher Bowes skotska uttal samt hans ständigt rullande på bokstaven R så är Alestorm komplett. Den som kan sitta still när dessa skeppsgossar drar igång är förmodligen både döv och lam.

Alestorm låter som inga andra även om de buntas ihop med band som Running Wild och  Korpiklaani. Men Alestorm är kungar av True Scottish Pirate Metal och så vitt jag vet är de ganska ensamma i sin genre. För min del så behövs det inget mer band för Alestorm räcker gott för att tillfredsställa mitt behov av denna sortens metal. För Sunset on the Golden Age är en riktig godbit att lyssna till när humöret behöver en positiv boost eller när suget efter piratmetal blir för stort. Fast jag klarar inte att lyssna på hela albumet flera gånger om för då får jag en överdos av glättigheter och det orkar jag inte. Dock lyssnar jag gärna på introt till 1741 (The Battle of Cartagena) om och om igen. De har lyckas inkorporerat Nintendos 8-bitmusik och till denna typ av musik så är det helt genialiskt. Ytterligare ett element som gör att jag drar lite extra på smilbanden när jag lyssnar på denna skiva. Och det är det som Alestorm är för mig – glad musik som jag blir glad av. Ibland behövs inte så mycket mer än så. Ship Ahoy!

Alestorm – Sunset on the Golden Age

Napalm Records/Border Music

  1. Walk the Plank
  2. Drink
  3. Magnetic North
  4. 1741 (The Battle of Cartagena)
  5. Mead from Hell
  6. Surf Squid Warfare
  7. Quest for Ships
  8. Wooden Leg
  9. Hangover (Taio Cruz Cover)
  10. Sunset on the Golden Age

www.alestorm.net

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Major Kong – Doom for the Black Sun

Major Kong - Doom For The Black Sun - 2014
Major Kong – Doom for the Black Sun

Tidigare i år så plockade jag upp Major Kongs andra album Doom Machine på ren vinst eller förlust. Det blev kanske ingen jackpott men väl en liten vinst för min del då jag fick en skiva fylld med tung och skön musik. Så av en händelse släpper nu Transubstans Records bandets debut från 2012 på nytt i vinylformat och jag är inte sen att ta åt mig ännu mer av polackernas riffande. Doom for the Black Sun som skivan heter är ett dryga fyrtio minuter långt doom-tungt stonerrockepos i ett småpsykedeliskt ökenlandskap. Denna trio av musiker levererar långa instrumentala stycken fyllda med blytunga fuzzriff, ylande gitarrsolon och ett drivande svängigt groove. Det är en snygg vibrerande ljudbild som vi bjuds på i ett distat fuzzinferno och uppskattar du tunga malande domedagsriff som lyfts upp av melodier som draperats i ökensand så är Major Kong något att kolla upp. Här finns inga radiohits eller dansanta låtar och för mig som gillar doomtung stonerrock/metal så är detta, kanske ingen fullpoängare, men väl ett stycke välkomponerat ökensväng. Bandet rör sig i gränslandet mellan doom metal och stonerrock och polackerna tar sig fram utan några hinder och tankarna förs till så väl Sleep som Black Sabbath samt Electric Wizard och Bongzilla. Doom for the Black Sun är som sagt kanske inte det vassaste i genren men tillräckligt för att jag skall slanta upp mina surt intjänade pengar och införskaffa mig vinylversionen. Ni andra bör lyssna innan ni spenderar era pengar.

Major Kong – Doom for the Black Sun
Transubstans Records/Record Heaven

1. Witches On My Land
2. The Swamp Altar
3. Acid Transmission
4. IDDQD
5. Primordial Gas Clouds

http://majorkong.bandcamp.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

 

Unisonic – Light Of Dawn

Unisonic - Light Of Dawn
Unisonic – Light Of Dawn

Jag är nog en av få som tycker att återföreningen av de två forna Helloween-bröderna Kai Hansen (Gamma Ray) och Michael Kiske (Place Vendome) är onödig. Dels har jag inte funnit någon poäng med deras nya gemensamma band Unisonic och dels så tycker jag Kiske klarade sig perfekt med Place Vendome. Anledningen till att jag överhuvudtaget ger mig på att tycka till om Unisonics nya alster Light of Dawn är Kiske. Jag är och har alltid varit oerhört svag för hans sångröst och det var i just Place Vendome som han hittade en bra plattform för sin röst. Den mer melodiska AOR-hårdrocken passade hans sånginsatser ypperligt och äntligen fick han nyttja hela sitt vokala register. Nu med Unisonic så har hårdheten i musiken skruvats upp en aning och Kiske får inte alls samma bredd i sin sång även om han fortfarande sjunger fantastiskt bra. Om jag fattar det rätt så är det låtsnickargeniet Dennis Ward (Pink Cream 69) som har stått för merparten av musiken på nya Light of Dawn vilket inte förvånar mig. För tillsammans med Hansen, Kiske, trummisen Kosta Zafiriou (Pink Cream 69) och gitarristen Mandy Meyer (Gotthard, Krokus, Asia) så suddar de ut gränserna mellan power metal och melodisk hårdrock. Kvalitén på musiken ligger i topp, produktionen är sylvass och musikerna insatser är oklanderliga. Allt är egentligen perfekt. För perfekt. Trots sina episka refränger, storslagna arrangemang och superklistriga melodier så lyfter det aldrig. Inledande Your Time Has Come påminner om klassiska Helloween, Exceptional bjuder på dramatik och Throne of the Dawn är svulstigt episk. Men det är också de enda låtarna som fastnar någorlunda. Precis som den självbetitlade debuten (2012) så försvinner Light of Dawn snabbt in i ingenmansland och det enda som fastnar i minnet är Kiskes sång. Tyvärr kan inte ens hans fantastiska stämma rädda Unisonic från att kantra för de tar inte vara på hans kvalitéer. Han tvingas allt som oftast att sjunga i de högre tonarterna och även om han gör det utan problem så blir det enformigt. Detta borde dock göra att de som drömmer om en återförening av den klassiska Helloween-sättnigen kan uppskatta Light of Dawn även om det inte är übersnabb tysk power metal de spelar. Min summering av Unisonics andra album blir alltså att hög kvalité inte alltid är lika med underhållande, tyvärr.

Unisonic – Light of Dawn

Ear Music/Playground

  1. Venite 2.0
  2. Your Time Has Come
  3. Exceptional
  4. For the Kingdom
  5. Not Gonna Take Anymore
  6. Night of the Long Knives
  7. Find Shelter
  8. Blood
  9. When the Deed is Done
  10. Throne of the Dawn
  11. Manhunter
  12. You and I

unisonic.org

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Victory - Don't Get Mad... Get Even
Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Året är 2006, platsen är Hamburg och spelstället heter Markthalle som ligger beläget i vad som ser ut som en gammal fabriksbyggnad. Det är den varmaste sommaren i mannaminne, samtliga på plats svettas floder och alla försöker kompensera vätsketappet med billig tysk öl. Det går så där. Jag och mina vänner är på plats för att bevittna bland annat Metal Church och Rose Tattoo som båda levererade utöver förväntan men även australiensiska Mortal Sin imponerade. Men det visste man på något sätt redan i förväg att de skulle göra. Alla tre banden är grymma liveakter. Men så spelade även det för mig okända bandet Victory. Till en början var jag mest fascinerad av basistens basgitarr som var formad likt huvudet på en örn men efter några låtar så började även musiken göra intryck på mig. Exakt hur de lät kommer jag inte ihåg då extrem värme och mängder av öl inte brukar vara någon bra kombination för minnet. Hur som helst så har bandet fallit i glömska hos mig – tills nu! Nu har bandets andra album Don’t Get Mad…Get Even från 1986 släppts på nytt på en sådan där compact disc och vad passar då inte bättre än att återstifta min bekantskap med dessa tyskar?

Den sedan länge utgångna skivan släpps inte, i vad jag förstår, någon speciell utgåva utan det handlar helt enkelt om en ny pressning. Hur som helst är det i alla fall en positiv överraskning jag får när skivan snurrar igång och musiken börjar ljuda. Att bandet i slutet på åttiotalet rönte så pass stora framgångar så de rankades i samma klass som Accept och Scorpions kan kanske vara svårt att förstå i dag men då det begav sig så måste detta ha varit mumma för hårdrocksfansen. Kompsektionen pumpar ut ett stadigt sväng, gitarristen Herman Frank (Accept) hamrar svängiga riff och den amerikanske sångaren Charlie Huhn (ex-Gary Moore, Ted Nugent) har en rivig och lite smådesperat stämma. Musiken de skapade ihop för främst tankarna till landsmännen i Accept men här finns även en mer melodiös sidan som får mig vid något tillfälle att tänka på Van Halen. Soundet är lite opolerat, musicerandet småtaffligt och attityden stenhård vilket gör att jag även kommer att tänka på tidiga Mötley Crüe. Inte så konstigt att de även gick hem på listorna i USA för här finns musikaliska godbitar från både Europa och Nordamerika.

Överlag är Don’t Get Mad…Get Even ingen fullpoängare men ändå oerhört trevlig. Refrängstarka låtar som The Check’s in The Mail, Are You Ready och She’s Back snurrar i skallen även efter att skivan stannat. För oss som gillar tysk åttiotalshårdrock med en touch av amerikansk attityd är detta kalas. För egen del kan jag fortfarande inte dra mig till minnes att de lät så här när jag såg dem den där gången i Hamburg. Det gjorde de förmodligen och i så fall är det inte konstigt att jag gillade det för detta är party-heavy metal som man blir glad av. Denna återutgåva gav mig mersmak, det blir att kolla upp mer musik med dessa tyskar helt klart men för den oinvigde så rekommenderar jag att ni lyssnar innan ni köper.

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Yesterrock/Universal/GerMusica

  1. The Check’s in The Mail
  2. Are You Ready
  3. Not Me
  4. Arsonist of the Heart
  5. Hit and Run
  6. She’s Back
  7. Turn it Up
  8. Seven Days Without You Makes One Weak
  9. Sneaking Out
  10. Running Wild

www.victory-band.com

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon

Ted Nugent – ShutUp&Jam!

Ted Nugent - Shutup&Jam!
Ted Nugent – ShutUp&Jam!

”You know who I am, you know where I stand…now shut up and jam!”. Dessa ord skanderar allas vår favoritfarbror Ted Nugent i inledande ShutUp&Jam! och det verkar som dessa har varit ledorden för inspelningen av skivan med samma titel som vi nu får ta del av. I jämförelse med den sju år gamla föregångaren Love Grenade så är det som natt och dag – nästan i alla fall. Då var det statiskt riffande och tveksamma låttexter, nu är det levande gitarrspel och mer klassisk Nugent-rock. Faktum är att så här vital har jag inte hört honom på evigheter. Inledningen med titelspåret svänger och kränger i ett högt tempo med ett Cheap Trick-minnande riff och refrängen sitter som en smäck. Detta är Detroit-rock så det stänker om det och i samma fack kan man även placera Fear Itself där Ted går tillbaka till sina tidiga sjuttiotalsrötter och Do-Rags and a .45 med skrikande sologitarr och en frustande Ted. Just att återvända till sina rötter verkar han ha tagit fasta på då han i instrumentala Throttledown vänder ut och in på sin Gibson Byrdland och visar varför han röstats fram till Detroits bästa gitarrist genom tiderna. Men det stannar inte där då han ger sig i kast med sina älskade bluesrötter i Everything Matters som måhända är en enkel blueslåt med rockgung men ack så det svänger. Fler låtar av klassiskt Nugent-snitt hittar vi i I Still Believe (en partystarter för den mest patriotiske amerikanen), Semper Fi (lite långsammare och skitigare groove som sätter stereon i gungning), Screaming Eagles (rockabilly-osande sväng) och i Trample the Weak, Hurdle the Dead (boogie-svängig Ted-rock utan krusiduller). Som om inte feststämningen var på topp efter dessa låtar så spär han på stämningen med I Love My BBQ som är en avslappnad partylåt om hans kärlek till att jaga, grilla och äta kött. En sommarlåt helt enkelt. Vi får heller inte glömma She’s Gone där ingen mindre än Sammy Hagar gästsjunger. Det båda amerikanska rockikonerna The Red Rocker och Motor City Madman lyckas verkligen fläta samman sina olika musikaliska sidor och skapar, om än en lite tjatig refräng, så i alla fall en härlig rockstänkaren. Enda plumpen i protokollet är Never Stop Believing som är en väldigt melodisk sak och närmast kan beskrivas som en upptemporadiopunkpoplåt (finns det något som heter så?). Låten är allt för endimensionell, intetsägande och helt klart skivans tristaste stund. Men tur då att han tar låten i repris! Efter ylande gitarrer och högt tempo skivan igenom så avslutar han med Never Stop Believing (Blues) vilket är en mer sansad och bluesig version som nu får ett Lynyrd Skynyrd-episkt anslag. Denna versionen är hundra gånger bättre än det avskräde vi fick som spår fyra. Han skulle ha tagit bort originalet och bara haft med denna istället. En av skivans bästa stunder.
Man skulle kunna tro av mina beskrivningar att ShutUp&Jam! är ett nytt storverk av Ted Nugent men så är inte fallet. Det är ett väldigt stabilt album av en artist vars studiokatalog inte rosat marknaden de få gånger något nytt dykt upp under de senaste tjugofem åren och där av min entusiasm förmodligen. Känslan är att han har hittat ny energi och har haft enormt roligt i studion för det riktigt sprudlar om vissa låtar. Som gammalt Ted Nugent-fan är jag lite smårusig efter att skivan snurrat klart och jag känner ett sug efter att lyssna på den igen och det måste väl vara ett gott betyg kan man tycka. Men jag håller mig dock lite avhållsam för han hade kunnat gallra lite i materialet och fått till en mer gedigen helhet. Men jag skall inte klaga och vem vet? Skivan kanske växer med tiden?

Ted Nugent – ShutUp&Jam!
Frontiers Records

1. ShutUp&Jam!
2. Fear Itself
3. Everything Matters
4. She’s Gone
5. Never Stop Believing
6. I Still Believe
7. I Love My BBQ
8. Throttledown
9. Do-Rags and a .45
10. Screaming Eagles
11. Semper Fi
12. Trample the Weak, Hurdle the Dead
13. Never Stop Believing (Blues)

http://www.tednugent.com

Betyg: 7/10

Ulf Classon

WAMI – Kill the King

WAMI - Kill The King - 2014
WAMI – Kill the King

Bakom akronymen WAMI döljer sig idel hårdrocksadel plus en fjunig polack. Det var när basisten Marco Mendoza var ute på turné som han imponerades av gitarristen Iggy Gwadera i förbandet Anti Tank Nun. Det ena ledde till det andra och här är vi nu med bandet WAMI vars bokstavskombination är sammansatt av, förutom Mendoca och Iggy, sångaren Doogie White och trummisen Vinny Appice namn. Detta betyder att den gemensamma meritlistan innehåller band och artister som Rainbow, Michael Schenker, Black Sabbath, Heaven & Hell, Yngwie Malmsteen, DIO, Thin Lizzy och Whitesnake. Inte illa för en tonårig aspirerande gitarrist att få ingå i ett sådant sällskap. Men det är inte för inte som Iggy har fått denna chans för som han spelar gitarr! Det är varken överambitiöst eller för invecklat utan han lirar helt enkelt gitarr så som det skall spelas när det kommer till sådan här musik. Det är väl föga förvånande att musiken på debutalbumet Kill the King låter som en smältdegel av ovanstående grupper om WAMIs musik. Exodus (The Red Sea Crossing) inleder med ett tungt melodiskt Black Sabbath-sväng, efterföljande The Rider för tankarna till ett ettrigt DIO-riffande och tredje spåret Wild Woman (You Oughta Know) är en Whitesnake-stänkare med bluesiga undertoner. En trio låtar som direkt stakar ut färdriktningen för hur detta album låter och jag gillar det jag hör. Det är knappast nyskapande och du känner snabbt igen dig i den klassiska hårdrocken som du lyssnat så många gånger på tidigare men WAMI har ändå lyckas skapa låtar med en hög kvalité. Du har till exempel Guardian of Your Heart som är en powerballad i ordets sanna bemärkelse, Heart of Steel med en snygg refrängmelodi och The Resistance vars heavy metal-gung har ett aggressivt anslag. Så fortsätter sedan hela albumet och du har egentligen aldrig en tråkig stund. Du står å andra sidan inte och tjuter som en liten tonårsflicka på en pojkbandskonsert heller för den delen men ibland räcker det gott med en hög kvalité och stabila låtar. Det som gör att jag faller för denna ändå så enkla flört med oss älskare av klassisk hårdrock är Doogie White. Jag har alltid haft hans namn högt upp på min lista över favoritsångare och han gör mig inte besviken denna gång heller. Hans röst innehåller som vi vet spår av både David Coverdale och Ronnie James Dio men trots det har han en omfångsrik egen ton och ett brett register. Det som gör att denna legosoldat till sångare lyfter sig på detta albumet är att han för en gång skull har fått vara med och skapa sina egna sångmelodier redan från början. Det hörs att han är mer bekväm och tillfreds med sin egen insats och plats i bandet vilket ger låtarna ett helt annat liv.

Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om när det kommer till WAMIs debut. Det är som sagt inget nytt under solen men det är trots allt en väldigt trevlig stund för oss som älskar vår hårdrock riffig, melodisk och omfångsrik. Vi som köper Kill the King har redan kompletta diskografier med DIO, Rainbow och Whitesnake i skivhyllan men vi är heller inte rädda för att upptäcka ny musik inom en gammal genre. Sen är det uppfriskande att höra en ny gitarrist som på ett mycket bra sätt tar sig an en genre som många av dagens unga strängbändare förmodligen anser mossig och daterad. Så låna gärna WAMI en stund av din tid om inte annat för att höra en ny gitarrstjärna födas.

WAMI – Kill the King
Metal Mind/Border Music

1. Exodus (The Red Sea Crossing)
2. The Rider
3. Wild Woman (You Oughta Know)
4. Guardian of Your Heart
5. One More For Rock’N’Roll
6. Heart of Steel
7. The Resistance
8. Young Blood
9. Get Out of My Way
10. Transition
11. I Don’t Wanna Lose You

http://wamiband.com/wami

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Jack White – Lazaretto

Jack White - Lazaretto
Jack White – Lazaretto

Den coola katten Jack White är tillbaka med en ny sologiv och efter den positiva upplevelsen med förra albumet Blunderbuss (2012) så var förväntningarna stora från mitt håll. Tyvärr infrias inte mina högt satta förväntningarna med Lazaretto. Den följer sin föregångare rent musikaliskt och vi kastas mellan rock, blues, pop, country, folkballader och rythm’n’blues men är i jämförelse allt för spretig och ojämn. Blunderbuss var ingen supersolid historia den heller men hängde ändå samman och färgades både av solsken och nattsvärta av en personlig Jack White. Lazaretto är även den känslofylld men nu känns det istället som herr White är mer ofokuserad än tidigare. Den retroälskande Jack White är i sina bästa stunder helt genialisk så att även Lazaretto innehåller njutbara stunder är det inget snack om. Inledande Three Women är stökig bluesrock med en snygg orgel och påminner om något North Mississippi Allstars inte skulle känna sig helt obekväma med att spela in. Tredje spåret Temporary Ground är oerhört snygg countrypop som lyfter sig över mängden med stråkar och en härlig pedal steel-gitarr. Would You Fight For My Love? är lite rakare och cool Jack White-rock med snygg körsång och den passar in fint i mängden men är inget som höjer skivans slutbetyg. Instrumentala High Ball Stepper är fräsig bluesrock med en rivig distad gitarr men om det är ett mänskligt eller syntetiskt läte/ljud de lagt på vet jag inte men det blir lite irriterande efter ett tag. De trevliga spåren fortsätter med Rolling Stones-osande Just One Drink som visar hur bra Whites retrorock kan låta när han är fokuserad på att göra riktiga låtar medan That Black Bat Licorice är bevis på hur bra det kan bli när hans mest yviga idéer hakar i varandra. Här får vi baktakter, en nästan rappande Jack, smäktande stråkar, gungande bas, mullrande distad gitarr och det är spretigt värre men resultatet blir härligt Jack White-coolt i slutändan. Mer sansade spår som Alone in My Home, Entitlement, I Think I Found the Culprit och Want and Able är alla väldigt snygga med piano, stråkar och så vidare men aldrig tillräckligt för att nå några exceptionella höjder.

Att skivan inte är helgjuten gör ändå inte så mycket för trots att allt inte hänger samman till hundra procent gör ändå Lazaretto till en utmaning som aldrig blir riktigt tråkig. Jack White är en uppfriskande fläkt som vågar ta nya tag på den gamla musiken. Det är inte alltid det faller väl ut, som i titelspåret som är allt för experimentell, men när det väl klickar då blir det istället så mycket bättre. Lite som tidigare nämnda North Mississippi Allstars som är upplärda i den gamla skolans bluesträsk men är nyfikna på det nya men ibland kanske förbjudna för genren. Musikaliskt kanske man inte skall dra allt för stora paralleller med North Mississippi Allstars och en Jack White på solokvist men jag förmodar att deras musikaliska sinneslag är rätt så närstående. Hur som helst så gillar jag albumet Lazaretto men White behöver stanna upp, fokusera och sedan leverera men då utan att släppa på tyglarna helt och hållet för då tror jag han återigen kan närma sig den nivån som han hade på Blunderbuss.

Jack White – Lazaretto
XL Recordings/Playground

1. Three Women
2. Lazaretto
3. Temporary Ground
4. Would You Fight For My Love?
5. High Ball Stepper
6. Just One Drink
7. Alone in My Home
8. Entitlement
9. That Black Bat Licorice
10. I Think I Found the Culprit
11. Want and Able

Betyg: 6/10

Ulf Classon