Neal Morse – Songs from November

Neal Morse 2014
Neal Morse – Songs from November

Neal Morse är supertalangen eller superproffset (om man så vill) som man egentligen aldrig vet vad han går för. Under tiden med Spock’s Beard blev han efterhand en riktig superstar i Prog-världen och chocken var monumental bland fansen när han beslutade sig för att lämna bandet efter att ha så att säga blivit frälst. Men när alla trodde han var förlorad för musik-genren lurade han alla och fortsatte att producera platta efter platta med högkvalitativ musik, ofta i samarbete med andra toppmusiker inom Prog-en (inte minst i superbandet Transatlantic). Så därför är varje skivsläpp med honom numera ett riktigt lotteri – ibland får man högvinst med geniala klassiska Prog-kompositioner (om man står ut med det oftast övertydliga kristna budskapet i låttexterna) men ibland får man tröttsamma och trista låtar som mer liknar väckelsesånger (ja, faktiskt, de är väckelsesånger!). Frågan var alltså nu vad det skulle bli denna gång?

Redan titeln på plattan (”Songs from November”) antydde väl att det denna gång inte skulle bli mycket av bombastiska och överambitiösa kompositioner inom Prog-genren. Jag kan redan nu avslöja att avsaknaden av Prog är närmast kolossal. Det finns i mitt tycke endast en enda låt på denna skiva som liknar det som vi tidigare är van vid från Neal Morse Prog-repertoar. Det gäller sången ”Tell me Annabelle” som är en lugn fin ballad men med gott om de där underbart sköna gitarr- och pianoharmonierna som vi så ofta har hört förut. Mycket fin, faktiskt.

Så, vad innehåller då plattan (med 11 sånger) i övrigt? Är det bara väckelsesånger? Nej men snudd på ändå. Ta till exempel låten ”Heaven smiles”. Som tagen direkt från väckelsemötet. Till och med gospelkören spelar över rejält på slutet med extatiska damer i kören. Fast i sanningens namn så finns där många andra låtar med mer alldagliga teman. Till exempel en hyllningslåt till braskaminen (!) – ”Flowers in a vase” – fast egentligen är det väl en sång till hans hustru. Skämt åsido, det är en vacker och finstämd låt (närmast en Country & Western-låt full med Steel-guitar) men … så långt från Prog-en som man överhuvudtaget kan komma. Överhuvudtaget får jag känslan att Neal denna gång väldigt medvetet velat producera något helt annat och mycket mer lättsmält material som skulle kunna passa bättre för den stora amerikanska medelklassen. Alltså, lite småbesviket konstaterar jag att Neal nu verkar vilja sprida ut korten ännu lite mera, kanske av rent krassa ekonomiska skäl (ingen blir ju fet på att spela Progrock!).

Istället för att bara slutligen avfärda plattan som ett genomkommersiellt jippo riktat mot en rik amerikansk kristenhet så vill jag ändå trots allt lyfta fram en av de mer utstuderade kristna låtarna på plattan – ”My time of Dying”. En sorgsen låt om vad som händer (eller snarare det som man önskar hända som kristen) när man dör. Märkligt nog blev jag rätt tagen av denna låt och dess text. Det är inte bara det gamla vanliga svamlet om himmelriket som ju naturligtvis finns med (med strofer som ”Send me up in clouds of glory”) utan det som fångade mig var när Neal Morse uttryckte något som jag tycker är bland det svåraste att bara direkt avfärda som nonsens in det kristna budskapet. Att kristendomen faktiskt ger hopp om att återigen få möta de nära och kära som man förlorat genom åren. Att den enorma saknad man känner en gång faktiskt skall kunna brytas. Man kan verkligen förstå att ett sådant budskap lockar. Hur otroligt och orealistiskt det än är. I den här sången uttrycker Neal det verkligen fint och det är inte utan att man berörs. Men det är i stort sett enda gången jag kan känna att Neals texter verkligen berör.

Slutomdömet blir oundvikligen ett krasst ”Underkänt”. Helt enkelt för att detta inte är Artrock/Prog utan något helt annat. Det betyder dock inte att skivan helt saknar kvalitéer

 

Neal Morse – Songs from November
InsideOut Music

1. Whatever Days
2. Heaven Smiled
3. Flowers In A Vase
4. Love Shot An Arrow
5. Song For The Free
6. Tell Me Annabelle
7. My Time Of Dying
8. When Things Slow Down
9. Daddy’s Daughter
10. Wear The Chains
11. The Way Of Love

www.nealmorse.com

 

Betyg: 4 av 10.

Karl-Göran Karlsson

Alestorm – Sunset On The Golden Age

Alestorm - Sunset On The Golden Age
Alestorm – Sunset On The Golden Age

Arrr! Göm romen, lås in kvinnorna och gräv ner skattkistan för de skotska piraterna i Alestorm är tillbaka med en ny attack! De kommer i ett piratskepp fyllt till relingen med skäggiga pirater som skrålar med i låtar om dryckesjom, livet på havet, svärdfajter och träben. Deras fjärde plundringståg följer samma mönster som tidigare men nu har de börjat få till precisionen på sina belägringar. Tidigare album med skottarna har alla varit underhållande men haft sina klara brister. De har inte lyckas underhålla på en hel skiva åt gången vilket beror på att variationen har varit i princip obefintlig. Men inte nu. På fjärde given Sunset on the Golden Age har de skärpt till sig och inte bara skrivit starkare låtar, mer medryckande melodier och mer allsångsvänliga refränger. Det känns verkligen som att de både har roligare och är mer på hugget denna gång. De har till och med försökt sig på lite prog metal! Två lite längre spår har de lyckas knåpa ihop med bravur och de visar prov på lite upptäckarlystnad då de både drar ner på tempot samt adderar lite tyngd mellan varven. Musikaliskt är det annars ingen skillnad sedan tidigare utan det är fortfarande thrash-ig höghastighets-power metal med rejäla folk metal-influenser och det är catchy så in i den. Keyboardmelodierna står som spön i backen, gitarren tuggar på fint. Lägg där till sångaren och keyboardisten Christopher Bowes skotska uttal samt hans ständigt rullande på bokstaven R så är Alestorm komplett. Den som kan sitta still när dessa skeppsgossar drar igång är förmodligen både döv och lam.

Alestorm låter som inga andra även om de buntas ihop med band som Running Wild och  Korpiklaani. Men Alestorm är kungar av True Scottish Pirate Metal och så vitt jag vet är de ganska ensamma i sin genre. För min del så behövs det inget mer band för Alestorm räcker gott för att tillfredsställa mitt behov av denna sortens metal. För Sunset on the Golden Age är en riktig godbit att lyssna till när humöret behöver en positiv boost eller när suget efter piratmetal blir för stort. Fast jag klarar inte att lyssna på hela albumet flera gånger om för då får jag en överdos av glättigheter och det orkar jag inte. Dock lyssnar jag gärna på introt till 1741 (The Battle of Cartagena) om och om igen. De har lyckas inkorporerat Nintendos 8-bitmusik och till denna typ av musik så är det helt genialiskt. Ytterligare ett element som gör att jag drar lite extra på smilbanden när jag lyssnar på denna skiva. Och det är det som Alestorm är för mig – glad musik som jag blir glad av. Ibland behövs inte så mycket mer än så. Ship Ahoy!

Alestorm – Sunset on the Golden Age

Napalm Records/Border Music

  1. Walk the Plank
  2. Drink
  3. Magnetic North
  4. 1741 (The Battle of Cartagena)
  5. Mead from Hell
  6. Surf Squid Warfare
  7. Quest for Ships
  8. Wooden Leg
  9. Hangover (Taio Cruz Cover)
  10. Sunset on the Golden Age

www.alestorm.net

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

TNNE – The Clock That Went Backwards

TNNE -The Clock That Went Backwards
TNNE – The Clock That Went Backwards

 

Från Luxemburg kommer neoproggarna No Name, eller som de numera heter TNNE (The No Name Experience) – ett namn de tog efter att de faktiskt lagt ner sitt ursprungliga band 2011. Det är sångaren Patrick Kiefer och keyboardisten Alex Rukavina i No Name som tyckte att det fanns mer att bygga vidare på samtidigt som man tog in ett gäng nya musiker. Kan inte låta bli att associera till plattan ”The RWPL Experience” från tyska RPWL, inte enbart för bandnamnet utan även för en väldig massa likheter i övrigt (mer om detta senare).

Nio spår rymmer plattan och en del av dem påminner inte så lite om andra kända band i neoprog-genren (förutom nyss nämnda RPWL framförallt IQ och Riverside). Låtarna känns väl genomarbetade och det är svårt att hitta något att anmärka på mer än att en del av dem har lite svaga teman som gör att det ibland känns lite tunt. Ibland klickar också sången lite (t ex i  ”About Angels And Devils” och ”Welcome to my New World”).

Jag gillar verkligen titellåten ”The Clock that Went Backwards” som är en verkligt fin instrumental sak. Men det finns en fenomenalt bra låt på plattan som verkligen sticker ut bland mängden och det är ”Circles of Life”, en låt som också återges på slutet i en förmodad radio-anpassad och nedkortad version. Sex minuter toppklass neoprog i en låt som har klara inspirationer från RPWL och Pink Floyd. Det här är riktigt, riktigt bra och det är en låt som förtjänar mer uppmärksamhet än själva plattan. Själva avslutningen (med sångfrasen ”Turn over a new leaf”) är riktigt magiskt med stämningar, främst framkallade av en härlig keyboard-slinga, som åtminstone ger mig ståpäls. Jag kommer på mig själv att tänka på Yogi Lang när jag hör sången vilket ju enbart är positivt.

En bra platta som bör kollas upp av neoprog-fansen.

TNNE – The Clock That Went Backwards
Progressive Promotion Records

1. My inner clock
2. Clairvoyance
3. About Angels and Devils
4. Looking Back and Forward
5. The Clock That Went Backwards
6. Circles of Life
7. Welcome To My New World
8. The Snow
9. Circles of Life (edit)

www.noname.lu

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Major Kong – Doom for the Black Sun

Major Kong - Doom For The Black Sun - 2014
Major Kong – Doom for the Black Sun

Tidigare i år så plockade jag upp Major Kongs andra album Doom Machine på ren vinst eller förlust. Det blev kanske ingen jackpott men väl en liten vinst för min del då jag fick en skiva fylld med tung och skön musik. Så av en händelse släpper nu Transubstans Records bandets debut från 2012 på nytt i vinylformat och jag är inte sen att ta åt mig ännu mer av polackernas riffande. Doom for the Black Sun som skivan heter är ett dryga fyrtio minuter långt doom-tungt stonerrockepos i ett småpsykedeliskt ökenlandskap. Denna trio av musiker levererar långa instrumentala stycken fyllda med blytunga fuzzriff, ylande gitarrsolon och ett drivande svängigt groove. Det är en snygg vibrerande ljudbild som vi bjuds på i ett distat fuzzinferno och uppskattar du tunga malande domedagsriff som lyfts upp av melodier som draperats i ökensand så är Major Kong något att kolla upp. Här finns inga radiohits eller dansanta låtar och för mig som gillar doomtung stonerrock/metal så är detta, kanske ingen fullpoängare, men väl ett stycke välkomponerat ökensväng. Bandet rör sig i gränslandet mellan doom metal och stonerrock och polackerna tar sig fram utan några hinder och tankarna förs till så väl Sleep som Black Sabbath samt Electric Wizard och Bongzilla. Doom for the Black Sun är som sagt kanske inte det vassaste i genren men tillräckligt för att jag skall slanta upp mina surt intjänade pengar och införskaffa mig vinylversionen. Ni andra bör lyssna innan ni spenderar era pengar.

Major Kong – Doom for the Black Sun
Transubstans Records/Record Heaven

1. Witches On My Land
2. The Swamp Altar
3. Acid Transmission
4. IDDQD
5. Primordial Gas Clouds

http://majorkong.bandcamp.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

 

Accept – Blind Rage

accept
Accept – Blind Rage

Accept för mig är framförallt skivan Breaker (1981) som jag som 14-15-åring spelade sönder och samman till min kära mammas förtvivlan. Älskade de gudasända gitarriffen och UDO’s överjordiska stämma och skrik. De var tillsammans med Judas Priest heavy metal personifierade. Men någonstans runt 1986 tog det slut och Accept var inte längre vad de hade varit. De kändes trötta och jag hittade andra favoriter att följa.

Nu hoppar vi raskt till 2010 då Accept i och med nytändningen Blood of the nations hittade tillbaka till sin publik med nye sångaren Mark Tornillo. Hans röst är dock tillräckligt lik UDO’s för att tillfredställa även de mest kritiska fans. En stor del av framgången får även tillskrivas producenten Andy Sneap som även producerat nya alstret Blind rage.

Gitarristen Wolf Hoffman har tydligen spelat alla gitarrer på skiva ända sedan Restless and wild (1982) och gör så även på detta album. Han säger att nya skivan är en blandning av den och Balls to the wall.

Skivan öppnas med hårda Stampede som också är första singeln. Först efter några lyssningar gillar jag den. Ett spår som jag dock omedelbart gillar och som känns som en given låt i live-setet är den tyngre och mer episka Fall of the empire. Den har dramatiken, den har körerna samt den omedelbara melodin. Likaså den liknande From ashes we rise uppskattas ögonblickligen. The curse kändes bra till en början men har en melodi man tröttnar på ganska snabbt.

Sammanfattningsvis ingen ögonbrynshöjare men innehåller den blivande klassikern Fall of the empire. Jag skulle bli mycket förvånad om den låten fick sämre status än så. Eftersom det är Accept vi pratar om så är lägstanivån ändå ganska hög. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Accept – Blind Rage
Nuclear Blast

1 Stampede
2 Dying Breed
3 Dark Side Of My Heart
4 Fall Of The Empire
5 Trail Of Tears
6 Wanna Be Free
7 200 Years
8 Bloodbath Mastermind
9 From The Ashes We Rise
10 The Curse
11 Final Journey

www.acceptworldwide.com

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

 

Unisonic – Light Of Dawn

Unisonic - Light Of Dawn
Unisonic – Light Of Dawn

Jag är nog en av få som tycker att återföreningen av de två forna Helloween-bröderna Kai Hansen (Gamma Ray) och Michael Kiske (Place Vendome) är onödig. Dels har jag inte funnit någon poäng med deras nya gemensamma band Unisonic och dels så tycker jag Kiske klarade sig perfekt med Place Vendome. Anledningen till att jag överhuvudtaget ger mig på att tycka till om Unisonics nya alster Light of Dawn är Kiske. Jag är och har alltid varit oerhört svag för hans sångröst och det var i just Place Vendome som han hittade en bra plattform för sin röst. Den mer melodiska AOR-hårdrocken passade hans sånginsatser ypperligt och äntligen fick han nyttja hela sitt vokala register. Nu med Unisonic så har hårdheten i musiken skruvats upp en aning och Kiske får inte alls samma bredd i sin sång även om han fortfarande sjunger fantastiskt bra. Om jag fattar det rätt så är det låtsnickargeniet Dennis Ward (Pink Cream 69) som har stått för merparten av musiken på nya Light of Dawn vilket inte förvånar mig. För tillsammans med Hansen, Kiske, trummisen Kosta Zafiriou (Pink Cream 69) och gitarristen Mandy Meyer (Gotthard, Krokus, Asia) så suddar de ut gränserna mellan power metal och melodisk hårdrock. Kvalitén på musiken ligger i topp, produktionen är sylvass och musikerna insatser är oklanderliga. Allt är egentligen perfekt. För perfekt. Trots sina episka refränger, storslagna arrangemang och superklistriga melodier så lyfter det aldrig. Inledande Your Time Has Come påminner om klassiska Helloween, Exceptional bjuder på dramatik och Throne of the Dawn är svulstigt episk. Men det är också de enda låtarna som fastnar någorlunda. Precis som den självbetitlade debuten (2012) så försvinner Light of Dawn snabbt in i ingenmansland och det enda som fastnar i minnet är Kiskes sång. Tyvärr kan inte ens hans fantastiska stämma rädda Unisonic från att kantra för de tar inte vara på hans kvalitéer. Han tvingas allt som oftast att sjunga i de högre tonarterna och även om han gör det utan problem så blir det enformigt. Detta borde dock göra att de som drömmer om en återförening av den klassiska Helloween-sättnigen kan uppskatta Light of Dawn även om det inte är übersnabb tysk power metal de spelar. Min summering av Unisonics andra album blir alltså att hög kvalité inte alltid är lika med underhållande, tyvärr.

Unisonic – Light of Dawn

Ear Music/Playground

  1. Venite 2.0
  2. Your Time Has Come
  3. Exceptional
  4. For the Kingdom
  5. Not Gonna Take Anymore
  6. Night of the Long Knives
  7. Find Shelter
  8. Blood
  9. When the Deed is Done
  10. Throne of the Dawn
  11. Manhunter
  12. You and I

unisonic.org

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Victory - Don't Get Mad... Get Even
Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Året är 2006, platsen är Hamburg och spelstället heter Markthalle som ligger beläget i vad som ser ut som en gammal fabriksbyggnad. Det är den varmaste sommaren i mannaminne, samtliga på plats svettas floder och alla försöker kompensera vätsketappet med billig tysk öl. Det går så där. Jag och mina vänner är på plats för att bevittna bland annat Metal Church och Rose Tattoo som båda levererade utöver förväntan men även australiensiska Mortal Sin imponerade. Men det visste man på något sätt redan i förväg att de skulle göra. Alla tre banden är grymma liveakter. Men så spelade även det för mig okända bandet Victory. Till en början var jag mest fascinerad av basistens basgitarr som var formad likt huvudet på en örn men efter några låtar så började även musiken göra intryck på mig. Exakt hur de lät kommer jag inte ihåg då extrem värme och mängder av öl inte brukar vara någon bra kombination för minnet. Hur som helst så har bandet fallit i glömska hos mig – tills nu! Nu har bandets andra album Don’t Get Mad…Get Even från 1986 släppts på nytt på en sådan där compact disc och vad passar då inte bättre än att återstifta min bekantskap med dessa tyskar?

Den sedan länge utgångna skivan släpps inte, i vad jag förstår, någon speciell utgåva utan det handlar helt enkelt om en ny pressning. Hur som helst är det i alla fall en positiv överraskning jag får när skivan snurrar igång och musiken börjar ljuda. Att bandet i slutet på åttiotalet rönte så pass stora framgångar så de rankades i samma klass som Accept och Scorpions kan kanske vara svårt att förstå i dag men då det begav sig så måste detta ha varit mumma för hårdrocksfansen. Kompsektionen pumpar ut ett stadigt sväng, gitarristen Herman Frank (Accept) hamrar svängiga riff och den amerikanske sångaren Charlie Huhn (ex-Gary Moore, Ted Nugent) har en rivig och lite smådesperat stämma. Musiken de skapade ihop för främst tankarna till landsmännen i Accept men här finns även en mer melodiös sidan som får mig vid något tillfälle att tänka på Van Halen. Soundet är lite opolerat, musicerandet småtaffligt och attityden stenhård vilket gör att jag även kommer att tänka på tidiga Mötley Crüe. Inte så konstigt att de även gick hem på listorna i USA för här finns musikaliska godbitar från både Europa och Nordamerika.

Överlag är Don’t Get Mad…Get Even ingen fullpoängare men ändå oerhört trevlig. Refrängstarka låtar som The Check’s in The Mail, Are You Ready och She’s Back snurrar i skallen även efter att skivan stannat. För oss som gillar tysk åttiotalshårdrock med en touch av amerikansk attityd är detta kalas. För egen del kan jag fortfarande inte dra mig till minnes att de lät så här när jag såg dem den där gången i Hamburg. Det gjorde de förmodligen och i så fall är det inte konstigt att jag gillade det för detta är party-heavy metal som man blir glad av. Denna återutgåva gav mig mersmak, det blir att kolla upp mer musik med dessa tyskar helt klart men för den oinvigde så rekommenderar jag att ni lyssnar innan ni köper.

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Yesterrock/Universal/GerMusica

  1. The Check’s in The Mail
  2. Are You Ready
  3. Not Me
  4. Arsonist of the Heart
  5. Hit and Run
  6. She’s Back
  7. Turn it Up
  8. Seven Days Without You Makes One Weak
  9. Sneaking Out
  10. Running Wild

www.victory-band.com

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon

A Secret River – Colours of solitude

A Secret River - Colours of solitude

A Secret River – Colours of solitude

Som sagt, ibland dyker det upp ruskigt bra ny musik bara så där utan att man behöver anstränga sig det minsta. Så var fallet när jag kom i kontakt med Eksjöbandet A Secret River då bandet hörde av sig och ville komma och lira på MX-Rockbar i Alingsås. A Secret River bildades för ett antal år sedan av de två utflyttade Göteborgarna Andreas Ålöv (sång, bas, gitarr, keyboards) och John Bergstrand (trummor, percussion), och har efterhand kompletterat sättningen med Mikael Grafström (gitarr) och Björn Sandberg (keyboards). Bandet släppte 2012 en första trespårs-ep som vid detta tillfälle recenserade på denna site och fick ett helt ok mottagande. Själv föll jag fullständigt pladask för detta sköna band, och jag blir mer såld för varje gång jag lyssnar på första fullängdsplattan Colours of solitude.

A Secret River lirar en ganska lugn, finstämd och mycket välspelad progressive som ibland för tankarna till band som: Moon Safari, Anathema och Blackfield men detta utan på något sätt försöka kopiera. Bandet har en otrolig känsla för melodier och arrangemang och musikaliskt sammanhang vilket gör att samtliga spår håller extremt hög kvalitet. Om man gillar prog som inte nödvändigtvis måste vara så invecklad och tillkrånglad utan snarare bygger på riktigt bra låtar med stor variation, intensitet och dynamik är A Secret River bandet för dig.

På den förut nämnda ep:n ingick bland andra spåret Blinding light, som bara den faktiskt är värd inköpspriset av Colours of solitude. Här snackar vi om grymt läckra arrangemang, vacker stämsång och ibland lite udda och oväntade harmonier. Sångaren Andreas Ålöv har en ganska så ”liten” och inte fullt så kraftfull stämma, men den innefattar ändå en mycket stor dos känsla, dynamik och inlevelse vilket med råge överväger. I No way to say goodbye återfinns samtliga nyss nämnda ingredienser men också en stor dos av jazzig lekfullhet och experimentlusta som lyfter låten ännu mer.

I det instrumentala titelspåret Colours of solitude hittar du spår av svensk folkmusik som för tankarna till Merit Hemmingson eller Kaipas tidigaste alster. Överlag är samtliga spår på plattan ytterst välspelade och samtliga musiker visar tydligt att man är skickliga instrumentalister som vet att anpassa sitt spel till vad varje låt kräver. Jag tror faktiskt att det är just detta som i mina öron gör A Secret River till ett så bra och intressant band och Colours of solitude till en så fantastiskt bra platta. De har haft vett att fokusera på bra låtar, snygga arrangemang och harmonier, dessutom kryddat med riktigt bra instrumentala insatser och texter som väl matchar det musikaliska. Emellanåt blixtrar bandet till och en annan intensitet och tyngd infinner sig, men det är ändå det lugnare och mer finstämda tonspråket som är den gemensamma nämnaren. Plattan har redan snurrat otaliga gånger i spelaren och jag hittar hela tiden nya små klurigheter i arrangemang och melodier som gör att jag bara vill höra mer och mer och mer…. och givetvis vill jag att de ska komma och lira i Alingsås. Snart!

A Secret River – Colours of solitude
Bergstrands Beat

1.   Blinding light
2.   No way to say goodbye
3.   Starbomb
4.   Colours of solitude
5.   Are you coming with me
6.   A place to start
7.   Passing grace
8.   On the line

www.asecretriver.com

Betyg 8,5 / 10

Staffan Vässmar

 

 

Yes – Heaven & Earth

YES-heaven
Yes – Heaven & Earth

Ja, tro det eller ej men nu är det dags för ännu en ny platta från Yes. Har tappat räkningen på hur många det är nu och hur många olika nya konstellationer av bandet som vi har sett genom åren. Men jag noterar att banduppsättningen på denna platta innehåller alla de kända namnen förutom (ja, just det) det stora affischnamnet Jon Anderson. Musikerna på denna produktion är följande: Steve Howe – gitarr och bakgrundssång, Chris Squire – bas och bakgrundssång, Alan White – trummor, Geoff Downes – keyboards och Jon Davison – sång och gitarr. Inte nog med att man samlat det gamla manskapet närmast mangrant. Tillbaka är även det fina samarbetet med Roger Dean som återigen har producerat ett (verkligen) urläckert omslag till plattan.  Som producent och mixare har man dessutom anlitat legendariske Roy Thomas Baker som jobbat med artister och band som Queen, The Cars, Guns N’ Roses, Foreigner, Smashing Pumpkins, Alice Cooper, m fl.

Alltså, det verkar vara en rejäl satsning denna gång. Inget kan väl gå fel, eller? Ja, tänk om det vore så enkelt att man bara lugnt kunde lite på gamla meriter. Men så är det verkligen inte. Tyvärr, måste jag säga.

Inför denna review gjorde jag (om jag skall vara ärlig) ett riktigt kardinalfel, nämligen läste några redan tillgängliga recensioner av plattan. Och jag häpnade över hur dåliga betyg som många gav plattan. Så dålig kan den väl inte vara, tänkte jag. Nej, jag tycker faktiskt inte det men den är ändå inte något som kommer att ligga högt på min årsbästalista. Vi prog-fantaster är nog egentligen rätt kräsna och accepterar inte för mycket återupprepningar av gamla sound och stilar, hur mycket vi än gillat originalplattorna och originalbanden. Man vill höra lite nya vinklingar för att inte helt tröttna. Lite så är det här – det låter verkligen jättemycket Yes men det känns så snällt och ofarligt att det blir tråkigt. Inga djärva nya grepp utan snällt tillrättalagt (för den amerikanska snällpop-marknaden?). Trall-vänlig prog skulle jag nästan kunna säga. Visst, jag erkänner villigt att flera av låtarna i början av plattan (låtarna 1-3) sätter sig på hjärnan och snurrar runt i huvudet ett tag men dock inte så länge. Efterföljande låtar är betydligt svagare och några av dem känns riktigt usla så det känns lite fattigt till slut.

Nåväl, jag är ändå inte lika kritiskt som många andra utan jag ger utan tvivel godkänt för verket. Det är snyggt producerat och, som sagt, Yes-soundet sitter som fastgjutet. Man hör Steve Howes karaktäritiska gitarrspel (fast nog låter det lite tröttare och harmlösare än vanligt?), Chris Squires basgångar (och hans härliga bakgrundssång), Geoff Downes är hur bra som helst bakom tangenterna och Alan White gör sitt jobb (varken mer eller mindre). Det som är mest kluvet att hantera i bedömningen är ju sången från Jon Davison. Helt klart är det Jon Anderson vi hör även om vi vet att det inte är det (!). Herr Davison måste vara klonad av Jon Anderson! Så sanslöst lik i sångrösten att man häpnar. Det enda man möjligen kan anmärka på att han inte ens försöker sig på att sjunga med lite mer volym och intensitet. Det gjorde i alla fall Jon Anderson (även om det inte alltid gick så bra). I vilket fall – det faktum att kärnan i Yes uppenbarligen tycker att Yes utan Jon Andersons röst inte är Yes men att man då ändå anlitar en kopia istället för att ta tillbaka den riktige Jon (som enligt uppgift lär vara fit for fight och villig igen) lär nog vara anledningen till att så många ogillar den nya plattan. Kanske känner man att det här är lite över gränsen för vad man kan göra. Jag vet faktiskt inte själv riktigt vad jag skall tycka i detta ärende men självklart skulle Yes med den riktige Jon Anderson kännas mycket bättre. Så trots ett snyggt sound och en fin produktion (inte minst med det snygga omslaget) så blir det ändå ett blygsamt slutbetyg. Fast jag måste hävda att det mer beror på det rätt svaga låtmaterialet än på att jag skulle vilja bestraffa bandet för deras val av sångare.

Yes – Heaven & Earth
Frontiers Records

1. Believe Again
2. The Game
3. Step Beyond
4. To Ascend
5. In A World Of Our Own
6. Light Of The Ages
7. It Was All We Knew
8. Subway Walls

http://www.yesworld.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Steve Hackett Genesis Revisited Live at the Royal Albert Hall
Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Efter succén med Genesis Revisited II-plattan och den efterföljande (minst dubbelt förlängda mot ursprungligen planerade) turnén är det förståeligt att Steve nu också släpper en live-CD och DVD. Den är inspelad i den magnifika och anrika Royal Albert Hall i London i oktober 2013 under en konsert som nog var en sorts avslutning på den första delen av turnén (min gissning). Inramningen verkar ha varit magnifik när man ser den fantastiska bilden på omslaget på plattan. Jag förstår verkligen att det måste ha känts lite extra högtidligt för en musiker (som även har klassisk musik på repertoaren) att få spela här. Eller som Steve själv säger ”I have always wanted to play the Albert pub”. Naturligtvis kan han inte låta bli att även anknyta till det som konsertlokalen är mest känd för, nämligen “Last Night of the Proms” som ju är den årliga avslutningen på serien av s k promenadkonserter. Steve inleder nämligen med att hälsa välkommen till ”Last Night of the Progs”!

Jämfört med Genesis Revisited II-plattan så är låtvalen på denna konsert rätt så annorlunda. Förvisso finns många av numren från plattan med men ett flertal är också utbytta mot andra Genesis-låtar. På något sätt så känns låtlistan som att Steve denna gång har plockat ut det allra bästa från båda Genesis Revisited-plattorna (den första utgiven 1996 och den andra 2012). Exempelvis spelar man såna höjdarnummer som The Fountain of Salmacis och Watcher of the Sky som ju båda fanns på den första plattan. Man får på något sätt också känslan av att Steve tagit intryck av förväntningar från fansen också när det gäller låtvalet vilket skulle kunna förklara denna justering i låtvalen jämfört med Genesis Revisited II-plattan.

Inte bara platsen gjorde konserten speciell men även det faktum att flera prominenta gästartister dök upp som tillägg till basuppsättningen på bandet (som var Nad Sylvan (sång), Rob Townsend (saxofon, flöjt, percussion), Roger King (keyboards), Lee Pomeroy (bas) och Gary O’Toole (trummor)). Vi får höra John Wetton sjunga på Firth of Fifth, Ray Wilson sjunger tillsammans med Nad Sylvan i Carpet Crawlers och I know what I like , Amanda Lehmann sjunger Ripples men som svensk tycker jag det är allra häftigast att få höra Roine Stolt dra sitt härliga gitarrsolo med en närmast sönderstressad Wah-Wah pedal till det intensiva slutpartiet i The Return of the Giant Hogweed. Det får till och med Steve att utbrista ”Oh, those Swedes guys certainly can play!”. Förutom Roines insats så tycker jag att Ray Wilsons inhopp är det mest lyckade. Han sjunger väldigt bra ihop med Nad på de två låtarna som han medverkar i. Jag gillar hans röst och har full förståelse för att han fick förtroendet på den allra sista Genesis-plattan Calling all stations. När det gäller sånginsatserna i övrigt så är jag inte alltför imponerad av vare sig John Wetton eller Amanda Lehmann (eller till och med Gary O’Tooles för den delen). Faktum är att jag nästan tycker att Nad kunde ha få tagit hand om hela klabbet istället för att blanda runt med olika sångare. Särskilt efter att Nad bevisligen växt in fint som sångare även på flera av låtarna som andra sjöng på Genesis Revisited II plattan. Nad har vissa problem med de lite högre registren här och var men det kompenseras till övervägande del av resterande partier där jag tycker det låter jättebra.

Det är som sagt en lång rad med riktiga Genesis-klassiker på plattan så man kan verkligen säga att vi har att göra med en platta av Greatest Hits-karaktär. Personligen är jag djupt imponerad över hur bra det låter och hur troget Steve har återskapat det ”äkta” (om jag vågar säga det) Genesis 70-talssoundet från perioden med Peter Gabriel och de därpå följande plattorna Trick of the Tail och Wind and Wuthering. Det tyder på en särskilt stolthet och respekt för vad de gjorde tillsammans på den tiden även om urvalet av låtar kanske också är präglat av det faktum att låtarna har så tydliga avtryck av just Steve Hacketts spelskicklighet och kompositionsinsatser. Sen kan man inte låta bli att fundera över hur det verkligen är möjligt att behålla skärpan och inspirationen när man har spelat dessa låtar så många gånger. Ta till exempel låten Firth of Fifth. Hur många gånger har inte Steve Hackett spelat denna låt live? Det här är ju en låt som han haft med även tidigare på sina solokonserter vilket lär betyda att antalet gånger den framförts på scen måste vara väldigt, väldigt stort. Det lär säkerligen vara ett tresiffrigt tal och frågan är om inte det kan vara i närheten av fyrsiffrigt. Med tanke på att en annan knappast kan lyssna på en platta mer än 10-15 gånger innan man blir s a s ”mätt” så är det verkligen imponerande att Steve fortfarande kan leverera det där sugande gitarrsolot som gjort honom så berömd vid konsert efter konsert. Det är bara att bocka och buga för ett fullfjädrat proffs som lägger ner mer än hela sin själ i detta!

Jag kan omöjligt gå in på väldigt mycket detaljer i de olika låtarna utan jag kan bara säga att det mesta är framfört helt klanderfritt. Som sagt, mycket troget originalen men utan att för den skull vara rena kopior. Det finns en hel del variation och utvikningar som i de flesta fall stärker helhetsintrycket. Exempelvis spelar Rob Townsend ofta teman på blåsinstrument som Tony Banks ursprungligen spelade på klaviatur och det funkar bra. När det gäller just klaviaturerna så måste jag säga att Roger Kings insats är makalöst bra och för det mesta saknar man inte Tony Banks det minsta. Roger är också noga med att framhäva lite extra de Genesis-typiska partierna med Mellotron-stråkar och Mellotron-körer. Exempelvis kör han det magnifika introt på Watcher of the Skies lite extra långsamt vilket ger ännu mera tyngd åt låten. Detsamma kan även sägas om låten The Fountain of Salmacis där Mellotron-ljudmattorna har en mycket framträdande roll. Måste också nämna att i just denna senare låt passar Nad Sylvans sångstil extra bra och det gör denna låt till en av de allra bästa på plattan. Får inte heller glömma Lee Pomeroys basspel som jag tycker ger lite extra tyngd till flera av låtarna.

Men det stora toppnumret på denna platta är utan tvivel klassikern Supper’s Ready. Jag frågar mig: Har det någonsin gjorts en bättre version live än den vi får höra här? Kanske är det så (jag har ju verkligen inte hört dem alla) men jag är i alla fall djupt imponerad av vad denna ensemble presterar. Det var återigen avgjort bättre att låta Nad ta över hela sånginsatsen här (den var ju splittrad i flera sångare på Genesis Revisited II plattan). Roger King gör återigen storverk bakom klaviaturerna och sen är det så härligt att få höra Steves fina solo på slutet av låten där han får improvisera fritt till den mäktiga mattan av keyboards. Fantastiskt bra version som bara den rättfärdigar ett inköp av denna fantastiska produktion.

Det enda som gör att jag inte kan ge absolut toppbetyg är att jag faktiskt tycker man lite grand schabblar bort den självklara slutlåten Los Endos. Det var inte lyckat att lägga in ett par av Steves egna kompositioner här som inledning. Det sänkte faktiskt kvaliteten lite för mycket. Ett par andra saker som jag reagerade på var det lite jazziga jammandet i slutpartiet på I know what I like (som faktiskt lät lite larvigt i mina öron) samt den mindre lyckade sånginsatsen av Amanda Lehmann i Ripples. Kanske var det lite nervositet inblandad för Amanda men jag tyckte inte det lät riktigt bra och just där saknade jag så otroligt mycket Phil Collins ljusa röst.

Men trots att jag inte kan leverera absolut toppbetyg för just den här plattan är det bara att gratulera Steve och hans medmusiker till denna monumentala succé och önska lycka till på en turné som det faktiskt fortfarande inte går att se något slut på (vilket är helt otroligt!).

 

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall
Inside Out Music

 

Cd1:
01 Dance On A Volcano 06.40
02 Dancing With The Moonlit Knight 07.19
03 Fly On A Windshield 03.40
04 Broadway Melody Of 1974 02.54
05 Carpet Crawlers 06.10
06 The Return Of The Giant Hogweed 08.38
07 The Musical Box 11.26
08 Horizons 02.01
09 Uniquiet Slumbers For The Sleepers 02.13
10 In That Quiet Earth 04.59
11 Afterglow 04.12
12 I Know What I Like 06.37

Cd2:
13 Firth Of Fifth 10.16
14 Ripples 05.28
15 The Fountain Of Salmacis 08.01
16 Supper’s Ready 26.16
17 Watcher Of The Skies 09.08
18 Los Endos 08.56

www.hackettsongs.com

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson