Ring of Fire – Battle of Leningrad

Ring Of Fire - Battle of Leningrad
Ring Of Fire – Battle of Leningrad

Neoklassisk progmetal är fanan som detta band går under. Visst låter det mycket som en soloplatta av Yngwie Malmsteen. Inte riktigt samma gitarrexcesser kanske men annars så. Detta är en platta som behöver några lyssningar för att ta fäste. Dels på grund av att låtarna inte direkt är av Max Martin-stuk, d v s lättillgängliga. Därmed inte heller så svåra som en del andra mer matematiska band kan vara. Ett lite proggigare neoklassiskt album helt enkelt. Puh!…var det någon som fick något bra grepp om hur det låter ungefär?

Det låter ganska bra kan jag meddela då. Mark Boals står för pipan och har tidigare huserat med just ovan nämnde gitarrist. Låtarna är lite ödesmättade och tagna av det allvarsamma innehållet. Jag fastnar lite oväntat för Empire och då mest för det underbara sticket i låten som börjar en minut och åtta sekunder in i låten. Låten är inte dålig i övrigt heller men just det var så coolt och fantastiskt spelat samt oväntat. Det finns förstås mycket musikaliskt att hämta här på alla möjliga håll och kanter.

Något jag kanske kan invända mig emot är den lite mörka produktionen som i och för sig låter likt de senaste Malmsteen-plattorna. En skarpare ljudbild a ´la Silhouette för ett par år sedan hade höjt lyssningsvärdet. Arrangemangen och låtarna samt prestationen är det dock inget fel på. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Ring of Fire – Battle of Leningrad

Frontiers Records

  1. Mother Russia
  2. They’re Calling Your Name
  3. Empire
  4. Land Of Frozen Tears
  5. Firewind
  6. Where Angels Play
  7. Battle Of Leningrad
  8. No Way Out
  9. Our World
  10. Rain

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Frequency Drift – Over

Frequency Drift – Over
Frequency Drift – Over

Frequency Drift känns igen framförallt på den fantastiskt fina rösten hos Isa Fallenbacher men även för det flitiga bruket av klassiska instrument som harpa (Nerissa Schwarz), stråkinstrument (Sibylle Friz, Ulrike Reichel) och diverse blåsinstrument (Jasper Jöris) som extra krydda till det mer traditionella kompet från trummor och elektriska gitarrer. Det här ger ofta mycket njutbara stämningar i låtarna med massor av harmonier. Gillar särskilt inslagen av harpa (lyssna exempelvis på inledningen på låten Release) som tillsammans med Isas röst ofta framkallar mycket sköna stämningar. Mindre lyckat tycker jag faktiskt det blir när man försöker rocka till det lite mer. Då låter de mer harmlösa och man känner att det kanske inte riktigt är rätt grej för dem.

Kanske borde man ha begränsat sig lite på plattan och tagit bort några spår på mitten som inte på något sätt är dåliga men som inte ger några riktigt bestående intryck (d v s för svaga melodier). En så pass lång platta riskerar annars att tappa lyssnare, särskilt som några av de riktiga godbitarna faktiskt finns i slutet.

I vilket fall, det finns tillräckligt med bra spår för att betyget skall bli mer än godkänt för mig. Det spår som jag tycker passar gruppen allra bäst är låten Once som är mycket vacker. Här ackompanjerar även en mycket njutbar gitarr som det i nuläget inte går att få kläm på om den kommer Andreas Hack eller gästspelande Kalle Wallner (RPWL). Jag är böjd att tro det sistnämnda. Samma sköna gitarrsound finns bitvis även på Them, en annan lugn skön låt., Sen kan man inte låta bli att njuta av samspelet mellan harpa och sång i första spåret Run. Ytterligare bra exempel på det sistnämnda ges i låtarna Sagittarius A (med starkt vanebildande refräng!) och den avslutande Disappeared.

Men är det här prog eller artrock egentligen? Tja, kanske är det i ett gränsland (Light Prog?). Men för att tysta eventuella tvivlare så har man lagt in en tio minuterslåt (Memory) där man i den instrumentala andra hälften av låten infriar de flesta av förväntningarna på en typisk Prog-låt. Mäktigt sound med ett utmärkt moogsolo och gitarrsolo (Kalle Wallner?) till fylligt ackompanjemang av de klassiska Mellotronstråkarna (naturligtvis!) och baspedal. Väldigt snyggt faktiskt.

Frequency Drift – Over

Gentle Art of Music

  1. Run (7:05)
  2. Once (6:06)
  3. Adrift (4:39)
  4. Them (7:52)
  5. Sagittarius A* (5:50)
  6. Suspended (8:28)
  7. Wave (5:42)
  8. Wander (5:33)
  9. Driven (4:54)
  10. Release (6:47)
  11. Memory (10:00)
  12. Disappeared (4:22)

www.frequencydrift.com

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Moon Coven – Amanita Kingdom EP

Moon Coven - Amanita Kingdom
Moon Coven – Amanita Kingdom

Varför inte inleda det nya året med en debut? Det verkar i alla fall Jönköpingsgänget i Moon Coven tycka som inleder det nya tidevarvet med att släppa EP:n Amanita Kingdom. Ett trevligt stycke musik som trots att det är en EP sträcker sig över halvtimmen i speltid. Det är alltså ganska långa låtar vi har att göra med men det är nästan ett måste till denna sorts musik. Bandet har nämligen gett sig i kast med att spela något som lättast beskrivs som psykedelisk stonerrock med en touch av spacerock och de gör det faktiskt ganska framgångsrikt. Tungt malande gitarrer rullar i ett behagligt tempo framåt i vad som kan kännas som en evighet för den oinvigde. Det repetitiva riffandet är själva grundbulten i musiken som sakta vaggar in dig i ett meditativt tillstånd men de lyckas faktiskt få till något som kan liknas vid ett groove och på så sätt blir det aldrig långtråkigt. Ett par lite bluesigare solon hjälper också de till att lätta upp stämningen. Ljudbilden målar upp ett jordnära ökenlandskap och den bibehålls oavsett om de stämmer ner och levererar fuzziga riff eller de tar sig an mer lättsamma harmoniska tongångar. Över detta svävar sången som på något sätt blir mer som ett instrument än en sångslinga med lyrik. Texterna finns där naturligtvis men den ekoeffekt de lagt på sången gör att sångare David Lebans melodier antar ett drömskt uttryck vilket förstärker den psykedeliska sidan. Väldigt passande till musiken men ibland hade jag nog velat ha någon mer utstuderad refräng eller en lite klistrig sångmelodi.

Hur som helst så gillar jag det jag hör men helt förlorad i ett transcendentalt tillstånd hamnar jag aldrig. Lite mer variation hade inte skadat. De hade kunnat ta ut svängarna lite mer och på så sätt skapat en större dynamik som i sin tur hade gett en mer underhållande och varierad lyssning. Missförstå mig inte, detta är underhållande, men det hade kunnat vara lite vassare i utförandet och slutprodukten hade kunnat vara lite mer minnesvärd. Men jag gillar som sagt det jag hör och det är ett trevligt första möte med ett band jag kommer hålla ett extra öga på.

Moon Coven – Amanita Kingdom

Record Heaven / Transubstans

  1. Ruler of Dust
  2. Amanita Kingdom
  3. Amanita Kingdom II
  4. East
  5. We Were Conquerors

www.facebook.com/mooncoven

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Primal Fear – Delivering The Black

PRIMALFEAR_DeliveringTheBlack
Primal Fear – Delivering The Black

Judas Priest-hubotarna Primal Fear är tillbaka med ännu en ny platta och de bär med sig Heavy Metal-fanan mer än någonsin.  Lyssna bara på titellåten ”..we run with the devil…we delivering the black” och inledande King for a day. Fortsätt läsa ”Primal Fear – Delivering The Black”

Bruce Bouillet – The Order of Control

BruceBouillet_TheOrderofControl
Bruce Bouillet – The Order of Control

Amerikanske gitarristen Bruce Bouillets tredje soloalbum The Order of Control påminner en del om de Sharpnel Records-utgåvor som gjorde Vinnie Moore, Tony MacAlpine och Paul Gilbert till idoler för unga gitarrister på åttiotalet. Bouillets solon är inte lika narcissistiska som de mest extrema gitarristernas, men han var inte med i Racer X för att stränga om Paul Gilberts gitarrer heller för den delen. Fortsätt läsa ”Bruce Bouillet – The Order of Control”

Red Dragon Cartel – Red Dragon Cartel

RED_DRAGON_CARTEL_2014
Red Dragon Cartel

Jag gillar namnet Red Dragon Cartel för att det rider lite på Jake E. Lees asiatiska påbrå. Jag hade kanske gillat skivan också om han fortsatt på det asiatiska konceptet och skrivit låtar utifrån det. Nu fick vi istället gamla avdammade gitarriff från 1990-talet och ingen som helst röd tråd genom skivan. Fortsätt läsa ”Red Dragon Cartel – Red Dragon Cartel”

Toxic Smile – 7

TS_7
Toxic Smile – 7

Tyska Toxic Smile fortsätter med sin vägvinnande progressiva stil med inslag av metal, fusion och neoprog. Föregångaren I’m Your Saviour från 2011 var framför allt en melodiös urladdning som riktade sig till vänner av Dream Theater, Unitopia och Pendragon. 7, namnet till trots Toxic Smiles fjärde fullängdare, är även den melodistark men skruvar till de tekniska partierna något hårdare. Fortsätt läsa ”Toxic Smile – 7”

Lover Under Cover – Into The Night

LOVERUNDERCOVER_IntoTheNight
Lover Under Cover – Into the Night

Lover Under Cover har kanske tuffat till sig något här och där men utan att förlora sin känsla för melodier. Det är samtidigt en ganska jämn skiva men har ändå sina variationer. Fortsätt läsa ”Lover Under Cover – Into The Night”

Brimstone – Mannsverk

Brimstone_Artwork
Brimstone – Mannsverk

Hoppsan Hejsan! Här förflyttar vi oss raskt tillbaka till sent 60-, tidigt 70-tal med hjälp av norska bandet Brimstone, tidigare kända som ”Brimstone Solar Radiation Band”. Deras 4:e album Mannsverk är en nostalgisk resa bakåt till rötterna. Fortsätt läsa ”Brimstone – Mannsverk”

Vanden Plas – Chronicles of the Immortals – Netherworld

Vanden Plas - Chronicles of Immortals - Netherworld
Vanden Plas – Chronicles of Immortals – Netherworld

De tyska progmetallarna Vanden Plas är alltid intressanta. Jag har inte hela deras katalog i samlingen, men varje album jag kommit i kontakt med har varit bra. Vi rör oss i den musikfåra som Dream Theater plöjt och bland busfröna i sådden finns artister som Kamelot, Epica, Ayreon och Vanden Plas. Fortsätt läsa ”Vanden Plas – Chronicles of the Immortals – Netherworld”