Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

KennyWayneShepherd_GoinHome
Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

För ganska exakt tio år sedan företog sig den Louisianafödde gitarristen och sångaren Kenny Wayne Shepherd en studieresa. I dagarna tio kuskade han upp och ner längs Mississippifloden och runt i angränsande sydstater tillsammans med sitt kompband. Under resan samtalade och jammade gruppen med bluesmusiker som var en del av musikformens framväxt. Hela projektet dokumenterades och gavs 2007 ut som kulturgärningen Ten days out: Blues from the backroads. Coveralbumet Goin´ home kan ses som en fristående fortsättning i bemärkelsen att låtarna odödliggjorts av första generationens bluesartister som Muddy Waters, Bo Diddley och Magic Sam samt bluesens tre kungar, Albert King, BB King och Freddie King.

Warren Haynes, Keb´ Mo´, Robert Randolph och Joe Walsh gästar visserligen albumet men den här gången är det Shepherd och hans eget band som är kungarna. Det låter hela tiden fräscht men samtidigt genuint. Gästerna är som smakfullt använda kryddor och variationen i låtmaterialet är prickfri. Mina enda anmärkningar är att den majestätiske Noah Hunt skulle ha sjungit Boogie man istället för Shepherd själv samt att ett par av covervalen känns obligatoriska. Men som uppdatering av den första vågen av Mississippiblues är Goin´ home så uppfriskande som den kan bli.

Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home
Mascot/Provogue

1. Palace of the king
2. Everything’s gonna be alright
3. I love the life I live
4. The house is rockin’
5. Breaking up somebody’s home
6. You done lost your good thing
7. You can’t judge a book by its cover
8. Boogie man
9. Looking back
10. Cut you loose
11. Born under a bad sign
12. Still a fool
13. Three hundred pounds of joy
14. Can you hear me
15. Trick bag

Betyg: 8/10

http://www.kennywayneshepherd.net

Jukka Paananen

Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf

WotW -WotW
Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf

Göteborgsbandet Workshop of the Wolf består av ett gäng musiker som lirat ihop ett par år och som har ett förflutet i band som: Miosis, Chuck Norris Experiment och Whyte Ash. Bandet levererar ett klart egensinnigt och retrodoftande sound där tyngd, intensitet, experimentlusta och suggestiva riff är klara ledstjärnor.

Bandet säger sig vara inspirerade av den progressiva/experimentella musikscenen på 70-talet och det på den tiden ganska vanligt förekommande powertrioformatet. Killarna i bandet lirar alla riktigt bra och har en skön känsla för både melodi, stämning och tyngd. Trioformatet gör att bandets musik känns väldigt direkt och ärlig utan en massa onödiga pålägg och dubbningar, och det som hörs på plattan kommer bandet med råge att kunna leverera även live. Man har på ep:n Workshop of the Wolf knåpat ihop fem riktigt kul låtar som spänner över ett stort musikaliskt register som känns både omväxlande och ganska unikt. Kan faktiskt inte påminna mig att jag hört något liknande tidigare, utan de enda som de möjligtvis går att jämföra med skulle kunna vara Malmöbandet Wraptors som har ett något sånär liknande koncept.

De två inledande spåren By the hour och Nothing behind har ett groove och en mycket suggestiv intensitet som är klart tilltalande. Light down low är en skön mix av både det experimentella sound som tidigare nämnts samt lite lugnare tonspråk. Plattan lugnar ner sig något på de två avslutande spåren där sista spår From the sea är en drygt nio minuter lång, mycket skön och omväxlande låt. Den börjar lugnt och sökande och stegras gradvis i både i tyngd och intensitet för att i slutet formligen briserar i coola riff, malande bas, maniska trummor och tjutande gitarrer. Ascool avslutning!

Workshop of the Wolf är en klart kul ny bekantskap som jag tror många kommer att höra talas om i framtiden. Med sitt retrodoftande ganska skitiga och grooviga sound har åtminstone jag hittat ett nytt favoritband, vilka jag hoppas att få höra live inom en snar framtid.

 

Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf                                                                     

Transubstans / Record Heaven

 

1.   By the hour
2.   Nothing behind
3.   Lights down low
4.   This ocean
5.   From the sea

 

www.wotw.se
 

Betyg 7,5 / 10

Staffan Vässmar

The Quireboys – Black Eyed Sons

Quireboys, The - Black Eyed Sons
The Quireboys – Black Eyed Sons

En gång tidigare under The Quireboys trettioåriga karriär har det hänt att vi fått en ny skiva två år i rad. Å andra sidan så är färska Black Eyed Sons blott bandets åttonde studiogiv under dessa år. Men efter förra årets ojämna, men ytterst trevliga, Beautiful Curse så är det nu alltså dags för ett nytt album igen och britterna viker inte av från sin inslagna bluesiga pubrockstig. Det betyder stänkande Rolling Stones-rock, tårdrypande Rod Stewart-ballader och allt där emellan. Tyvärr får de lugna tongångarna och akustiska gitarrer för mycket plats för att det skall kännas befogat. Utan att vara direkt dåliga så är ändå till exempel Stubborn Kinda Heart (snygg Neil Young-gitarr dock), The Messenger (poänglös power ballad), Mothers Ruin (väldigt intetsägande) och Monte Cassino (Lady Lane) exempel på akustisk drivna och allt för anonyma ballader. Sådana här låtar kan bandet skriva i sömnen och behöver vi verkligen fler? Nej det behöver vi inte men då är det tur att skivan innehåller desto fler högklassiga Quireboys-låtar som jag mer än gärna återkommer till. Inledande Troublemaker (Black Eyed Sons) är skivans starkaste kort med ett härligt rock’n’roll-sväng och platsar utan tvekan in i bandets backkatalog. Efterföljande What Do You Want From Me är måhända ingen stänkare men är en skön mellantempolåt som gungar på finfint och även om den drar ut lite på tiden och riskerar att bli enformig så är den ändå fullt godkänd. Tempot tas ner ytterligare i tredje spåret Julieanne och här får vi en bra akustiskt driven ballad i en snygg rocktappning där sångare Spikes numera extremt hesa stämma skulle få självaste Rod Stewart att bli grön av avund. I Double Dealin’ är det upp på det bluesiga rock’n’roll-spåret igen och med en snygg orgel och ett bra tryck i refrängen så lyckas dom kapsla in det som gjorde att jag en gång i tiden föll för bandets musik.

Okej, skivan må ha en del menlösa ballader för mycket och snittet på tempot över hela skivan är något för lågt för min smak men ändå, jag gillar Black Eyed Sons. Dom har som vanligt fått till en snygg organisk ljudbild, dom har en bra variation på låtarna (även om variationen kunde ha varit mer annorlunda för min del) och dom levererar Quireboys-rock som ingen annan kan. Inget Quireboys-fan lär bli missnöjd med Black Eyed Sons och lyckas man dessutom lägga vantarna på samma utgåva som jag har äran att få ta del av så blir upplevelsen ännu större. Inte nog med att man får med bandets akustiska spelning från förra årets Sweden Rock Festival på CD man får även en proffsigt filmad och väldigt elektrisk laddad konsert på DVD från London samma år. Så trots att bandet på Black Eyed Sons inte kommer upp i fornstora dagar så är albumet ändå tillräckligt bra för att köpas om du är ett fan och vill du ha en Quireboys-överdos så är det bara att sikta in sig på trippelutgåvan. Mycket nöje!

The Quireboys – Black Eyed Sons
Off Yer Rocka Records/Border Music

1. Troublemaker (Black Eyed Sons)
2. What Do You Want From Me
3. Julieanne
4. Double Dealin’
5. Stubborn Kinda Heart
6. Lullaby of London Town
7. The Messenger
8. You Never Can Tell
9. Mothers Ruin
10. Monte Cassino (Lady Lane)

http://www.quireboys.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Eric Johnson – Europe Live

Eric Johnson – Europe Live
Eric Johnson – Europe Live

Den snart 60-årige perfektionisten Eric Johnson har sedan han slog igenom i tv-programmet Austin City Limits för 30 år sedan nitiskt förädlat sitt mångsidiga gitarrspel. I april förra året turnerade han i Europa och presenterar med Europe Live en provkarta på sina konster.

Johnsons tydligaste särdrag är hans solon och som hos Allan Holdsworth flyter tonerna ut som hos en violinist. Melodierna är undantagslöst vackra och det starkaste argumentet till att lyssna på hans musik. Ett annat är variationsrikedomen. De rockigare numren Zenland, Zap och Evinrude fever påminner starkt om Steve Morse Band och ibland lyser även countryimpulser igenom. Hans bluesiga sida med tunga Fatdaddy från fjolårsalbumet Up Close – Another Look i spetsen drar åt den stil Jeff Becks album gick i runt millennieskiftet. Även mastodonten Last house on the block för tankarna till Jeff Beck men innehåller inslag av både Cream och fusion. De atmosfäriska och underbart melodiösa Manhattan, Cliffs of Dover och Sun reprise motiverar både stil- och kvalitetsmässigt varför Eric Johnson förärades en plats jämte Joe Satriani och Steve Vai när den första G3-turnén gick av stapeln 1996.

Allt känns dock inte lika övertygande. Mr PC är en helvetisk jazzsmet signerad John Coltrane och placerar mig i den inre cirkeln i Dantes Inferno. Vidare är de väna balladerna Austin och Forty mile town malplacerade då de ger det i övrigt rufsiga och spontana albumet en vattenkammad lugg. Dessutom har han långt bättre västkustlåtar i sin repertoar. Och avslutningsvis en mindre anmärkning för att Song for life som enda nummer representerar Johnsons utsökta akustiska spel. Allt sammanvägt och värderat ger dock Europe Live den oinvigde en förvisso obalanserad men på något sätt ändå korrekt föreställning av gitarrgeniet Eric Johnsons karriär och förmågor.

 

Eric Johnson – Europe Live
Mascot/Provogue

1. Intro
2. Zenland
3. Austin
4. Forty mile town
5. Mr PC
6. Manhattan
7. Zap
8. Song for life
9. Fatdaddy
10. Last house on the block
11. Interlude
12. Cliffs of Dover
13. Evinrude fever
14. Sun reprise

http://www.ericjohnson.com

7/10

Jukka Paananen

Perfect Beings – Perfect Beings

Perfect Beings - Perfect Beings front
Perfect Beings – Perfect Beings

Många band säger sig vara influerade av det gyllene progressiva 70-talet och har intentioner att forma sitt sound och tonspråk därefter. Oftast tänker man då på band som: Yes, Genesis, King Crimon, Pink Floyd mfl. Amerikanska bandet Perfect Beings begår genom sin självbetitlade platta albumdebut men man har sökt sig en helt annan musikalisk väg än det stora flertalet. Medlemmarna i bandet kommer från så vitt skilda akter som: Moth Vellum, Slash, Bruce Dickinson Band vilket har format deras musik till något klart speciellt och annorlunda.

Att det är just 70-talets sound och tonspråk som är några av de viktigare ingredienserna i Perfect Beings sound är ganska tydligt, men man har som tidigare nämnts valt att inte närma sig den symfoniska genren. Detta känns väldigt befriande då en Genesis / Yes-klon till hade känts som ytterligare en för mycket. Perfect Beings lirar en välspelad men ganska så snäll progressive där det känns som om en ung, lekfull, experimentell och progstinn Paul McCartneys ande vilar över hela härligheten. Sångaren Ryan Hurtgen har en röst och frasering som på många sätt påminner om ”Maccas” sångsätt vilket ytterligare förstärker likheterna. Gitarristen Johannes Luley har en fin timing, känsla och inlevelse i sitt spel, och som också känns väl anpassat till låtarna på plattan. Det är inte så stor variation på låtmaterialet utan de flesta spår är som nyss nämnts ganska lugna, snälla och stämningsfulla, dock utan att bli mesiga. Inledande The canyon hill är ett bra exempel på hur merparten av låtarna på Perfect Beings låter, men ibland blixtrar det trots allt till lite här och där med lite längre progressiva och experimentella passager. I avslutande One of your kind blir Yes-känslan ganska påtaglig då Luley levererar ett snyggt slidesolo som självaste Steve Howe hade kunnat vara stolt över. Överlag är samtliga musikers insatser av hög kvalitet vilket bidrar till det ganska lyckade slutresultatet. Trots flera bra spår: Helicopter, Walkabout, Program kid, så känns det som om något fattas och som gör att plattan inte riktigt håller hela vägen fram. Detta något är enligt min mening fler låtar som sticker ut med mer glöd, fart och intensitet inbakad. Detta hade helt klart höjt helheten och definitivt genererat ett högre slutbetyg.

 

Perfect Beings – Perfect Beings

My sonic temple

1.   The canyon hill
2.   Helicopter
3.   Bees and wasps
4.   Walkabout
5.   Removal of the identity chip
6.   Program kid
7.   Remnants of shields
8.   Fictions
9.   Primary colors
10. One of your kind

www.perfectbeingsband.com

 

Betyg 6,5 / 10

Staffan Vässmar

Montage – Montage

montage - montage
Montage – Montage

Denna finska grupp från Helsingfors släpper nu sin debut-CD och som så många andra band träffades dom under skoltiden fast bandet bildades först 2011. Montage består av Mikko Heino på sång, Roni Seppänen gitarr, Jukka Virtanen keyboard, Taneli Tulkki bas samt Kim Etelävouri på trummor. De träffades som sagt under skoltiden och har spelat i olika konstellationer som bl.a. mynnat ut i band som Tracedawn, Minutian och Devil i know. Musiken beskrivs enligt promobladet som traditionell hårdrock med en twist av prog och influeras av The doors, Rush, Caravan, Mastodon och Black Mountain.

Har lyssnat en del och ljudet verkar inte riktigt genomarbetat, kanske det är medvetet men på grund av detta så känns det som låtarna inte riktigt kommer till sin rätt. Stundtals blixtar det ändå till men sen så faller det tillbaka i anonymitet på något vis.

Hur mycket hårdrock det vill liknas vid vill jag personligen låta vara osagt men det pop/rockas på ibland och det kommer lite progressiva element emellanåt. Dock växer albumet med tiden och men en mustigare produktion så hade låtarna stått sig starkare. Detta känns ändå helt klart som något som skall ses live DÅ tror jag att det kan bli riktigt bra! Är helt övertygad om att det skulle kunna falla diverse Garfare/Artrockare på läppen vid livescenen.

Mina personliga favoriter här är Mammoth och Strawberry skies.

Montage – Montage
Secret Entertainment

1. Other Voices (Introduction)
2. Trapeze
3. Misty High
4. Mammoth
5. Reborn Identity
6. Shine
7. Devil’s Whip
8. Strawberry Skies

www.montage.fi

Betyg 6/10

Niklas Johansson

Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth

GLH_Heaven_To_Earth
Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth

Här har vi en ganska okänd kille om man inte är såld på en grupp som heter 101 South sedan tidigare. Annars sjunger Gregory Lynn Hal mest reklamjinglar för att överleva och är en mycket anlitad sådan. Nu har han dock knåpat ihop sin egen solo-skiva där han spelar alla instrument själv. Han har endast bjudit in några sologitarrister. Exempelvis Graig Goldy som gör en enastående insats i Heaven to earth. Gregorys röst är intressant och låter som en blandning av Dave Meniketti (Y & T), Sammy Hagar och vår egen Nils Patrik Johansson (Astral Doors m fl). Ingen dålig mix som ni hör. Gregory sjöng gospelstämmor redan vid tre års ålder och han och hans syskon brukade samlas runt sin farmor och hennes piano som barn.

För att återvända till skivan så hör man direkt att den har något speciellt. Soundet är inte modernt utan snarare låter det bluesbaserad AOR (tänk Y & T, Whitesnake och liknande) som det gjorde runt 1989-1990. Det som fångar upp mig är att han undviker de värsta klyschorna och låtarna balanserar perfekt på den kommersiella linan utan att det blir omedelbart igenkännande. Låtarna har också en underbar närvaro. Känslan man får är mer ”varför har jag inte hört den här tidigare?”.

Många låtar har blivande klassiker-status i mina öron. Ta bara de två inledande rökarna You got me runnin´och Rockin the road. Tröttnar man dock på rockandet så finns suveräna balladerna I thought I saw heaven, Cryin´och Fly on att tillgå. Trots min entusiasm inför denna skiva ska jag nöja mig med att ge betyg strax under blivande klassiker. Den tillhör i alla fall toppskiktet inom sin genre.

Gregory Lynn Hall – Heaven To Earth
AOR Heaven

1.You got me runnin´
2.Rockin´the road
3.Stars in the night
4.Heaven to earth
5.I thought I saw heaven
6.Love can
7.Fly on
8.Ordinary man
9.Cry no more
10.Mama said
11. Cryin´

9 / 10

Peter Dahlberg

King Buzzo – This Machine Kills Artists

King Buzzo - This Machine Kills Artists - 2014
King Buzzo – This Machine Kills Artists

Roger Osborne är inte som alla andra – och det tackar jag för! Kanske inte för att hans första soloalbum är speciellt fantastiskt utan för att han med sitt band Melvins sedan slutet på åttiotalet har gett oss mer egensinnig musik än hundra Devin Towsend tillsammans. Melvins har med sin sludge/metal/rockorienterade musik varit långt ifrån lysande på varje album men har alltid innehållit galet mycket underhållning. Jag skulle sträcka mig så långt och säga att utan Melvins så hade dagens musik sett mycket mer annorlunda ut. Frågan är om vi ens hade haft grunge i den skepnaden som den är/var? Hur som helst, det är inte Melvins som är under luppen här, utan sångaren och gitarristen Roger ”King Buzzo” Osborne första soloalbum This Machine Kills Artists. Men faktum är att utan Melvins så går det inte att beskriva musiken på detta album till hundra procent. Det är sjutton låtar utspridda på fyrtiotvå minuter och alla är akustiska med Osbornes speciella mässande stämma som skapar en spöklik atmosfär. Han gör inte som så många andra som skall släppa ett akustiskt soloalbum och fläskar på med andra instrument utan det är honom själv med en gitarr. Faktum är att det känns mer som ett gäng väldigt coola idéer än massa bra genomarbetade låtar vilket är lite synd för både soundet och framförandet är väldigt coolt. Nu blir det istället som ett Melvins-album vilket är väldigt riffigt, skumma taktbyten, rakt på, snålt med melodier och gaska fattigt med refränger – och som i detta fall – akustiskt. Jag vill gärna gilla detta, det är ju King Buzzo för fasen! Men det är svårt att få detta till att bli mer än vad det är och det är ett småcoolt akustiskt album utan direkta låtar som fastnar. Det är en massa coola riff dock men jag hoppas bara att han inte har bränt av alla coola riff till nästa Melvins-platta redan nu.

 

King Buzzo – This Machine Kills Artists
Ipecac/Border Music

1. Dark Brown Teeth
2. Rough DeMocracy
3. Laid Back Walking
4. Drunken Baby
5. Vaulting Over a Microphone
6. The New River
7. The Vulgar Joke
8. Everything’s Easy For You
9. The Ripping Driving
10. How I Became Offensive
11. Instrument of God
12. The Spoiled Brat
13. Illegal Mona
14. Good & Hostile
15. The Blithering Idiot
16. Useless King of the Punks
17. The Hesitation Twist

Betyg: 4/10

Ulf Classon

 

Kings & Dreams – Kings & Dreams

Kings and Dreams - Kings and dreams
Kings & Dreams – Kings & Dreams

Bakom bandnamnet Kings & Dreams döljer sig två rutinerade musiker vid namn Peo Pettersson och Dan Boström. Dessa båda herrar har länge förekommit i musikaliska sammanhang, och där Peo bland mycket annat har lirat i Leviticus i många år. Förutom detta har han försett omvärlden med ett antal soloplattor där senaste alstret Fireplace släpptes så sent som i vintras.

Nu har det efter flera års hårt arbete blivit dags att presentera det gemensamma bandet Kings & Dreams självbetitlade debutplatta. Bandet lirar en omväxlande och mycket skickligt framförd Aor / melodisk rock där man på ett bra sätt har förvaltat det arv som så många genom åren har lärt sig att älska. Likheterna till många av de riktigt namnkunniga banden är många gånger ganska tydliga men aldrig så mycket att det blir störande, utan bandet har trots allt mejslat ut sin egen plats i rockhistorien. Plattan kan väl knappast kallas för nyskapande men vad gör det när man presterar på så här hög nivå. Kings & Dreams är ett mycket omväxlande alster när det gäller låtstrukturer, karaktär och intensitet. Som lyssnare bjuds man på en ytterst välljudande ljudpalett som i låtar som: It´s been so long, Stay with me sträcker sig från det lugnt finstämda, vackra och harmoniska till spår med betydligt mer bett, intensitet och ös. Inledande 2000 miles, In your arms, Mayday och Save my soul är alla goda representanter för denna ösigare sida av bandet. Dan Boström verkar ligga bakom flera av de mer fartigare spåren då han oftast sjunger lead på denna typ av låtar. Han har förutom en riktigt bra röst ett snyggt och varierat gitarrspel, med ett härligt bett och glöd där han blandar coolt och omväxlande kompspel med sköna soloräkor.

Peo Petterson har förutom att han lirar keyboards, gitarr, bas och percussion en fantastisk känsla och inlevelse i rösten som enligt min mening bäst kommer fram i de något lugnare spåren. Han har en känsla, inlevelse och ett lite släpigt vibrato som många gånger påminner om Bill Champlin från Chicago vilket är en klar tillgång. Plattan har en klar kristen anspelning och många av låtarna avhandlar klart livsåskådande teman. Det ska direkt sägas att Kings & Dreams är en platta som gav klar mersmak redan vid första lyssningen, och som därefter lyfter ytterligare för varje lyssning och levererar en skön mix mellan uptempo-låtar och låtar av mer stillsam karaktär. Favoriterna på plattan är många men den avslutande och klart episka How can I go on är nog ändå det spår som satt sig bäst. Bandet har själva skrivit, spelat in, producerat, mixat och mastrat plattan och ljudbilden är som sig bör inom denna genre svinsnygg och välljudande. Med på plattan lirar också ett antal skickliga gästmusiker där de gamla studiorävarna Björn Milton (bas) och Bengan Andersson (trummor) nog hör till de mer namnkunniga. Kings & Dreams förmedlar kanske inte något helt unikt och nyskapande på sin debutplatta och visst känns vissa partier / låtar som om man kan ha hört dom förut. Man levererar ändå en så bra och omväxlande platta att detta bara är en mindre petitess i det musikaliska sammanhanget.

 

Kings & Dreams – Kings & Dreams

Pop productions

1.   2000 miles
2.   In your arms
3.   Moments of grace
4.   It´s been so long
5.   Mayday
6.   Give it all up
7.   Save my soul
8.   Stay with me
9.   Mirror mirror
10. Down the road
11. How can I go on

www.kingsanddreams.net

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

Fu Manchu – Gigantoid

Fu Manchu - Gigantoid
Fu Manchu – Gigantoid

Ett nytt släpp med veteranerna i Fu Manchu är alltid välkommet då man vet vad man får och det man får är alltid grymt bra. Så även denna gång. Fem år efter den lysande, om än inte helgjutna, Signs of Infinite Power så ser nu Gigantoid dagens ljus och allt är sig likt när grabbarna från södra Kalifornien tar ton. Som en av grundpelarna inom stonerrocken så vet de hur ett snortungt och fuzzigt gitarriff skall levereras och levererar gör de. De blytunga riffen, det smittande svänget och den ökenrökiga ljudbilden har stått som förebild för ett otal band genom åren. Guldkornen hittar vi på den första tredjedelen av den trettioåtta minuter långa speltiden men det är å andra sidan aldrig dåligt någon gång. Inledande Dimension Shifter och Invaders On My Back är klassisk Fu Manchu och de två länkas samman av ett härligt och doomigt Black Sabbath-parti. Anxiety Reducer är skivans bästa spår och är så där härligt fuzzig och boogierullande som bara stonerrock kan vara. Även punkösiga No Warning är ett spår som tydligt sticker ut. Just den där lilla punknerven förekommer vid något mer tillfälle och överlag känns det mer primitivt i jämförelse med bandets mer sentida katalog. Metal-stökiga Evolution Machine är ett bra exempel på det.

Fu Manchu förnekar sig inte utan kör på likt stonerrockens eget AC/DC. Det är ingen stor skillnad mot förra albumet och man vet hur det låter men ändå håller musiken så pass hög klass att det aldrig blir tråkigt. Hade andra halvan av skivan varit lika bra som första tredjedelen så hade Gigantoid varit en fullträff. Nu får vi nöja oss med ytterligare ett solitt album från kungarna av fuzzrock och det är inte fy skam det heller.

Fu Manchu – Gigantoid

At The Dojo Records/Border Music

  1. Dimension Shifter
  2. Invaders On My Back
  3. Anxiety Reducer
  4. Radio Source Sagittarius
  5. Mutant
  6. No Warning
  7. Evolution Machine
  8. Triplanetary
  9. The Last Question
  10. Robotic Invasion

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon