Conqueror – Stems

Conqueror
Conqueror – Stems

Conqueror är ett italienskt band som hållit igång i närmare 20 år men den nya plattan Stems är ändå bara deras femte fullängdare. Så lång tid innebär en hel del omstruktureringar och den nuvarande sättningen är följande:  Simona Rigano: keyboards & sång, Ture Pagano: gitarr, Pepe Papa: bas och Natale Russo: trummor. Natale Russo är den ende av musikerna som varit med från starten och sångerskan Simona Rigano (som sätter rätt stor prägel på musiken) kom med så sent som 2002. Så det har hänt en del genom åren.

Som vi vant oss är italienska progmusiker oftast av hög klass och det gäller även den här plattan. Det går inte att klaga på samspelet och spelskickligheten. En skön stämning sprids av Simones vackra röst och den skönt avspända stilen de spelar med en lagom blandning av klaviaturer och gitarr. Dock är låtmaterialet inte riktigt på den nivå att man riktigt grips av musiken. Stilen är inte helt lätt att beskriva men man får lite vibbar av typiska italienska band som PFM men även lite Camel och här och där lite Pink Floyd. Dock är arrangemangen inte alls lika ambitiösa som för de sistnämnda banden.

Bäst är inledande Gina där fina harmonier tas fram i samspelet mellan sång, bas och gitarr. Lika fin och ännu mera finstämd är Sole al Buio. Här passar Simonas röst perfekt. Låten Sigurta` är också lite spännande med ett lite annorlunda sound med lite elektronisk touch. Här får också Simone visa att hon behärskar klaviaturerna väldigt bra. Slutligen får man också nämna de fina gitarrklangerna i avslutningslåten Echi de verita`.

En fin platta men den är ändå inget som sticker ut och ger nyfikenhet på att lyssna in sig mer på bandets tidigare produktion. Dock ett gediget hantverk som jag ger klart godkänt.

Conqueror – Stems
MaRaCash records

1. Gina
2. Di notte
3. False idee
4. Un ‘altra realtra’
5. Sole al Buio
6. C’est la Vie
7. Sigurta`
8. Echi de verita`

www.maracash.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Three Seasons – Grow

Three Seasons - Grow
Three Seasons – Grow

Ett av mina favoritband i den så kallade retrorockvågen är äntligen tillbaka och det med besked. Ända sedan andra albumet Understand the World (2012) så har jag väntat på ytterligare ett kapitel i Three Seasons karriär. Jag har nämligen fallit pladask för deras sjuttiotalsrock som bär spår av storheter som Deep Purple, Led Zeppelin, The Doors och Gov’t Mule. Deras förmåga att skapa en jammig känsla med en någorlunda röd tråd är förmodligen det som jag uppskattar mest. Det låter verkligen som att de låter upptäckarglädjen guida dem när de skapar sin musik men samtidig så finns det en kunskap att allt ändå måste hänga ihop i sista ändan. Nya skivan Grow är inget undantag. De har istället skruvat till det ytterligare lite och denna gång skapat ett mer varierat album utan att tumma på det som gör Three Seasons till vad de är. De är bluesig och tungt riffande sjuttiotalsrock med härliga psykedeliska och progressiva tongångar. Men de begränsar sig inte bara till det utan är inte rädda för att bjuda på ett jazzigt parti eller plocka in folkmusikinfluenser.

Grow är precis som titeln säger ett album som växer med tiden. Det finns många nyanser, melodier och musikaliska vrår att utforska och det är inget man gör på endast ett par lyssningar. Which Way öppnar alltihopa med en mystisk aura och kastar sig emellanåt ut i svängiga partier som har vissa undertoner av svensk folkmusik. En klart snygg inledning som sätter tonen för albumet. Om inledningen sakta kröp sig på så riffar istället efterföljande Drowning taktfast och bjuder på ett tungt sväng och en snygg refräng. Tredje spår ut är By the Book vilket är en låt som är svårt att få grepp om då den mest tycks sväva omkring. Men den svävar på ett oerhört snyggt sätt som lätt vaggar in mig trans. Det något flummiga sinneslaget jag hamnar i passar ypperligt till efterföljande Tablas of Bahar. Det är nämligen en sju minuter lång omvälvande, episk och instrumental berättelse som tar mig med på en snygg musikalisk resa där jag under färdens gång bäddas in i ett mysigt gung.

Jag finner snart ett klarare sinne när Food For the Day svänger igång med ett tungt riffparty med bandets omisskännliga ljudbild. Att efter en sådan rökare bjuda på skivans lugnaste stund i form av No Shame kan kännas vågat men de ror det i land det också. Låten visar upp en väldigt emotionell sida av bandet som jag gillar mycket men frågan är om inte uppbyggnaden till det härliga crescendo är ännu mer uppskattat från min sida. Efter en sådan omvälvande upplevelse så kommer Home is Waiting som en liten ”befrielse” och förvandlar gruppen till ett fullfjädrat bluesband med ett matigt classic rock-sound. Helt klart en av skivans bästa låtar. Avslutningen Familiar Song är ett tio minuter långt episkt stycke där alla bandets ingredienser får visa upp sig inklusive ett härligt mustigt orgelsolo! Orgeln är förövrigt ständigt närvarande även på detta album och jag älskar det!

Jag minns på debuten att jag tyckte att grabbarna inte hade nog med kött på benen för att skapa långa låtar men det var då det. Nu har de växt till sig, hittat rätt musikalisk kostym och behärskar den längre speltiden på låtarna mycket bättre än tidigare. De lyckas odla en egen identitet lite mer för var nytt album också vilket jag gillar. Visst kommer man fortfarande att tänka på andra storheter från rockens guldålder men det gör man ju med i princip alla band som spelar denna typ av rock idag. Three Seasons sticker ut med sin svängiga, jammiga och psykedeliska rock och om de snart inte börjar röna samma framgångar som genrekollegorna i Graveyard så är det något oerhört fel med världen.

Three Seasons – Grow
Transubstans Records / Record Heaven

1. Which Way
2. Drowning
3. By the Book
4. Tablas of Bahar
5. Food For the Day
6. No Shame
7. Home is Waiting
8. Familiar Song

www.threeseasonsmusic.com

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Voyager – V

Voyager
Voyager – V

Platta nummer fem från australienska Voyager. Kanske själva titeln skvallrar om detta. De bjuder på progressiv metal med fasta låtstrukturer. Med det menar jag att de inte flippar ut nämnvärt i låtarna utan håller sig på huvudspåret, däremot tar det ett tag innan man ser ljuset. Tänk de gamla 3D-bilderna man skulle stirra på en stund innan man såg något. Lite samma sak är det med Voyager. Man får lyssna ett flertal gånger innan guldkornen tar sin form. Framförallt fastnar jag för inledande Hyperventilating och nästföljande Breaking down. Även avslutande Seasons of age är bra och likaså den pianoklingande The summer always comes again. På minuskontot hamnar det ibland lite trista gitarrljudet och att en del låtar är lite tråkiga helt enkelt.

För att gilla detta måste man tycka om de moderna stötiga gitarriffen som inte har något groove eller sväng. Sådant upplevs inte på denna skiva. Det är sångarens sångharmonier som svarar för de melodier som finns på skivan. Här vill jag ge lite beröm till sångaren som är mycket bra. En del liknar honom vid Simon Le Bon (Duran Duran). Själv tycker jag han låter mer som sångaren i It Bites från skivan 1988. Får många vibbar därifrån. Hur som helst en hyfsad platta där åtminstone fyra låtar överlever. Klart godkänt.

Videolänk

Breaking Down

 

Voyager – V
Sensory Records

1. Hyperventilating
2. Breaking Down
3. A Beautiful Mistake
4. Fortune Favours Our Blind
5. You, The Shallow
6. Embrace The Limitless
7. Orpheus
8. Domination Game
9. Peacekeeper
10. It’s A Wonder
11. The Morning Light
12. The Summer Always Comes Again
13. Seasons of Age

http://voyager-australia.com

6 / 10

Peter Dahlberg

Delusion Squared – The final delusion

Delusion Squared - The last delusion
Delusion Squared – The final delusion

Tredje utgåvan från Brittiska progbandet Delusion Squared är precis som sina föregångare en konceptplatta, och avslutar den sci-fi-baserade story som inleddes via bandets självbetitlade debutplatta. Bandet bildades för drygt fem år sedan och har som sagt hunnit släppa två ganska så ambitiösa plattor, som för övrigt recenserats på denna site av undertecknad. Var ganska ambivalent inför bandets första platta som kändes alldeles för ojämn både i tonspråk, låtarrangemang, men också i hur musiken framfördes. Bandet lät som en mix mellan Porcupine Tree, Anathema eller ett lite lugnare kvinnofrontat Opeth. Borde alltså kunna ha varit riktigt spännande och nyskapande, men tyvärr varvades helt ok spår med spår som kändes både enformiga, innehållslösa och tämligen ointressanta. Spelmässigt gjorde bandet ganska så hyfsat ifrån sig, även om sångerskan Lorraine Youngs stämma enligt min mening kändes alldeles för tam/späd i de tyngre partierna. Bättre lät det i de lugnare och finstämda låtarna där Lorraines stämma fungerade bättre, men trots detta gav det i slutändan bara ett knappt godkänt betyg. Tyvärr hade man på uppföljaren Delusion Squared – II inte utvecklat sitt sound eller tonspråk överhuvudtaget utan snarare förstärktes mina farhågor när andra alstret dök upp, och nämnda alster fick faktiskt ett ännu lägre slutbetyg.

När det nu har det blivit dags att analysera nya given inser jag direkt att bandet fortfarande ångar på i redan upptrampad terräng. Man blandar tyngre låtar som de två inledande spåren: The same river thrice och Diaspora, med betydligt lugnare, finstämda och melodiska spår som: Black waters. Precis som på de två föregångarna blandas toppar med ganska djupa musikaliska dalar. Det känns som om det måste till en hel del ny ”nerv” och engagemang för att musiken inte i fortsättningen ska kännas tråkig. När det gäller det spelmässiga hantverket lirar man fortfarande helt ok, men låtmaterialet håller som tidigare nämnts inte hela vägen. Trots att låtarna sinsemellan oftast är ganska så varierade så lyfter de liksom inte alls, utan lunkar oftast bara på i maklig takt. Produktionen på The final delusion känns också ganska mycket lågbudget, med en ljudbild som känns alldeles för platt och burkig. Visst är det kul med band som vågar att producera och ge ut plattor på egen hand, men för mig känns Delusion Squared som ett band i mängden som på inga sätt sticker ut och därför känns ganska så ointressanta.

Delusion Squared – The final delusion
Egenproducerad

Ordeal
1.   The same river thrice
2.   Diaspora
3.   Patient zero
4.   Reason of state

Awareness
5.   Devil inside
6.   Last day of sun
7.   Finally free

Deliverance
8.   Prisoner´s dilemma
9.   Black waters
10. By the lake (dying)

Surrender
11. Oblivion for my sin
12. Persistence of vision
13. Deus in machina

www.delusionsquared.com

Betyg 4 / 10

Staffan Vässmar

Neal Schon – So U

NEAL SCHON SO U cover
Neal Schon – So U

Neal Schon har länge varit en av mina favoritgitarrister i den meningen att han är grym på gitarrsolon men kanske ingen riff-gud. Lite som hans gamla läromästare Santana. Ända sedan jag läste en intervju med Gary Moore på 80-talet där Gary sa att Neal var en av världens mest underskattade gitarrister, så har jag lyssnat med mer öppna öron, och visst är Neal en strängbändare av världsklass!.

Denna skiva väckte mitt intresse i och med första videon Exotica som är ett underbart stycke psykedelisk jazzrock med en blinkning till Santana. Den kommer nog hamna bland mina års favoriter så småningom. Jag älskar denna låt! Får inte nog av den! Instrumentala låtar brukar inte få igång mig men denna är exceptionell och suggestivt hypnotisk som få.

Förutom Neal Schon så medverkar även bassisten Marco Mendoza (Black Star Raiders, Ted Nugent, Whitesnake) och trummisen Deen Castronovo (Journey, Ozzy Osbourne, Hardline, Steve Vai). De tre delar broderligt på sången och sjunger både solopartier och stämmor. Ett starkt exempel är andra videon What you want där Marco och Neal framförallt delar sången. Låten är rikligt varierad med oväntat melodiska sångharmonier. Det kan bero på att ingen mindre än Jack Blades (Night Ranger, Damn Yankee´s) har varit med och skrivit en del av låtarna. Love finds a way är en lite mer downtempo-låt och skulle lika gärna kunna vara under Journeys fana. Mycket bra! Likaså Serenity är sprängfylld med Journey-DNA och borde bli en av årets stora AOR-favoriter!

Skivan avslutas stämningsfullt med den instrumentala Big Ocean.

På det stora hela en mycket lyckad skiva även om jag inte går igång på deras bluesiga jamiga stil som återfinns i några av låtarna. Sedan märks det att det är en soloskiva som släppts mer eller mindre för nöjes skull då den spretar lite hit och dit. Med beröm godkänt i alla fall!

Videolänkar:

Exotica

What you want

 

Neal Schon – So U

Frontiers Records

1. Take A Ride
2. So U
3. Exotica
4. What You Want
5. Love Finds A Way
6. On My Way
7. Serenity
8. Shelter
9. Big Ocean

www.schonmusic.com

Betyg 6,5/10

Peter Dahlberg

Abramis Brama – Enkel Biljett

Abramis Brama - Enkel Biljett
Abramis Brama – Enkel Biljett

Fem år har hunnit gå sedan vi senast fick något nytt från Abramis Brama och mycket har hänt sedan dess. Största förändringen är väl att basisten Dennis Berg lämnat bandet men någonstans på vägen har de även plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi. Förra skivan Smakar Söndag var ett väldigt bra och stabilt Abramis-album där de närmade sig, kanske inte metalliska, men ändå aningen hårdare tongångar. När nu deras sjätte studiogiv Enkel Biljett är här så känns hela bandet mer fokuserat och plattan summerar upp allt det som bandet står för musikaliskt. Det är ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Deras rötter är fortfarande djupt förankrade i sjuttiotalet och deras blandning av Black Sabbath, Led Zeppelin och November står fortfarande starkt på egna ben. Rent musikaliskt är det ingen nytt under solen utan det är istället som sagt mer fokuserat, mer energirikt och helt enkelt lite vassare än vad vi är vana vid med bandet. För det är så att albumet Enkel Biljett kan vara bandets starkaste stund så här långt i deras femtonåriga karriär. Inledande titellåten är en frisk fläkt som sätter tonen direkt medan trion Blåa Toner, Vaggar Mig Till Ro och Ett Steg Från Graven bjuder på ett härligt tungt riffande. Efterföljande S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn) är en riktig rockstänkare och skivans kanske bästa låt medan Ber Om Nåd är albumets kanske bluesigaste dito. Avslutningen med småflummiga Lång Tripp, omvälvande In Aeternum (Et Semper) och snyggt instrumentala Jonzos Bolero cementerar ett av årets bästa album så här långt. Abramis Brama var ett förbannat bra band även innan detta album såg dagens ljus och med lite tur kan de nu ta nästa steg på karriärstegen.

Abramis Brama – Enkel Biljett

Transubstans Records / Record Heaven

  1. Enkel Biljett
  2. Blåa Toner
  3. Vaggar Mig Till Ro
  4. Ett Steg Från Graven
  5. S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)
  6. Ber Om Nåd
  7. Lång Tripp
  8. In Aeternum (Et Semper)
  9. Jonzos Bolero

www.abramisbrama.com

Betyg: 8,5 / 10

Ulf Classon

Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Valley of the Sun - Electric Talons of the Thunderhawk
Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Från Cincinnati, Ohio kommer albumdebuterande powertrion Valley of the Sun och det borde vara enbart versaler på power för detta är kraftfullt! Kraftfullt fuzzriffande, superstabilt gungande tempo och en mer upphottad ljudbild än gemene stonerband gör dessa amerikanska gossar till ett sluggande stonerrockband som inte backar för något. Det svänger och det kränger så som bara ökenrock kan göra och eftersom de valt att hålla ett lite högre tempo så blir det heller aldrig segt eller långtråkigt. Jag som älskar ett tungt svängande riff mer än ekvilibristiskt finlir njuter i fulla drag och trots att amerikanerna inte kommer med något nytt till bordet så njuter jag i fulla drag ändå. Ljudmattan är så där härligt mättad, svänget är konstant och ökensanden yr ur högtalarna. Jag skiter i om det som bandet presenterar på Electric Talons of the Thunderhawk har gjorts förut. Jag bryr mig föga att bandet inte skapar något nytt överhuvudtaget. Det enda jag bryr mig om är att detta är ett galet starkt stoneralbum som är förbannat roligt att lyssna till när jag sitter och svingar några kalla en sommarkväll. Det behövs såklart lite mer som sticker ut och några fler ”hits” för att ett högre betyg skall kunna sättas men det behöver inte var så jävla avancerat och nyskapande hela tiden så kör bara kör! Valley of the Sun är här för att stanna!

Valley of the Sun – Electric Talons of the Thunderhawk

Fuzzorama / Pirate Smile GbR

  1. Worn Teeth
  2. As Earth and Moon
  3. Maya
  4. Nomads
  5. Lazer Vision Intermission
  6. Within the Glare
  7. The Message is Get Down
  8. The Sleeping Sand
  9. Gunslinger
  10. Centuar Rodeo

http://www.electrictalonsofthethunderhawk.com

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Gamma Ray – Empire of the Undead

Gamma Ray - Empire of the Undead
Gamma Ray – Empire of the Undead

Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord men det är roligt att lyssna på en ny platta med Gamma Ray igen. Sedan Majestic (2005) har tyskarna mer eller mindre varit helt ointressant. Har det inte handlat om att spela så fort det bara går så har det handlat om att stjäla så mycket från Iron Maiden man kan utan att bli stämd. Inget fel med de två ingredienserna i och för sig men när låtarna har varit så galet tråkigt standardiserad power metal så har det inte hjälpt. Det Gamma Ray jag lärt mig att älska har sakta tynat bort. Men ack den som sörjer för länge! Nu verkar Kai Hansen och grabbarna ha hittat tillbaka till fornstora dar. Nåja, de har sett en skymt av den i alla fall. Inledande Avalon på nya album Empire of the Undead är nämligen ett nästan tio minuter långt mästerverk i klass med Heading for Tomorrow och Rebellion in Dreamland och hintar om en ny storhetstid. Med mörker och dramatik så visar de än en gång vilka som är mästare på episk power metal. Efterföljande låtar är jag tyvärr inte lika extatiskt laddad över. Men med det sagt så betyder det inte att de är dåliga, snarare tvärtom, det är riktigt roligt att lyssna på Gamma Ray igen som sagt. Visst, den power metal som de var med och lade grunden för, är inte tillbaka fullt ut. De riffar på som Accept i Pale Rider, marscherar som Judas Priset i Demonseed och galopperar som Iron Maiden i Seven. Däremellan visar de upp sin thrashiga sida i Empire of the Undead, kopierar sig själva i Master of Confusion och levererar en onödigt pompös ballad i Time for Deliverance. Men trots allt, det är kul att lyssna på Gamma Ray igen. De har tagit sig tid att skapa ett varierat material, snickrat ihop en hel del snygga refränger och framförallt så låter det som de har kul igen. Det är inget nytt under solen direkt men om du som jag gillade Gamma Ray på nittiotalet när de var som bäst så tycker jag du skall ge Empire of the Undead en chans. Här finns nämligen massa godis som är roligt att lyssna på trots att du förmodligen redan har hört det förut.

Gamma Ray – Empire of the Undead

Ear Music / Playground

  1. Avalon
  2. Hellbent
  3. Pale Rider
  4. Born to Fly
  5. Master of Confusion
  6. Empire of the Undead
  7. Time for Deliverance
  8. Demonseed
  9. Seven
  10. I Will Return

www.gammaray.org

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Pontus Snibb - Wreck of Blues
Pontus Snibb – Wreck of Blues

Det spelar ingen roll om det är hårt riffande med Bonafide, rockigt under eget namn med tillägget 3 eller som trummis i Jason & The Scorchers så svänger det alltid om gitarristen och sångaren Pontus Snibb. När han nu ger sig på att släppa ett bluesalbum så är det ingen överraskning att det svänger det också. Skivan spelades in under tre dagar med tre musiker i ett och samma rum så känslan av närvaro, spontanitet och spelglädje är påtaglig även om jag misstänker att en del putsats till vid senare tillfälle. Trots att skivan bjuder på tre covers så är ändå helheten genuin och låtarna krokar i varandra på ett bra sätt så det blir varken enformigt eller för spretigt. Musiken spänner från tungt elektriskt till snyggt akustiskt men är hela tiden fast rotad i bluesen även om Snibbs rockigare ådra mer än väl gör sig påmind. Mina tankar förs till Walter Trout och Kenny Wayne Shepherd och även om just de två namnen kanske kan kännas lite missvisande så är det ändå rotblues med rockinslag som gäller. Sen har vi ju Snibbs karaktäristiska stämma som färgsätter musiken på ett snyggt och eget sätt och man hör direkt att det är just han. Dock kan jag tycka att hans röst passar bättre till rivig rock men han har ändå ett sådant register och omfång att han även omfamnar bluesen med bravur.

Det enda problemet jag ser, eller hör rättare sagt, med Wreck of Blues är att skivan saknar de där riktiga topparna för att betyget skall krypa upp ytterligare ett snäpp. Stänkaren Same Same, gungande Boogie Man och snygga I’m Walking är alla tre starka kort men helhetskänslan blir aldrig mer än bara trevlig. Men även om det ”bara” är trevligt så är det ett ytterst trevligt album, så trevligt så att det lär förgylla många kvällar vid grillen i sommar framöver.

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Off Yer Rocka / Border Music

  1. More Blues and Blue Sounds
  2. Same Same
  3. No Peace of Mind
  4. Boogie Man
  5. Longing For You
  6. As I Please
  7. Lightnin’ Change
  8. I’m Walking
  9. Turning Back the Clock
  10. One’s Too Many
  11. Keep on Loving Me

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

Änglagård – Prog på svenska ”Live in Japan”

Änglagård - Prog på svenska
Änglagård – Prog på svenska

Vilken överraskning! Nja, att svenska Änglagård gör en live-platta är väl kanske ingen överraskning i sig – det är ju väl känt att bandet turnerar igen, om än lite sparsamt. Men vilket live-album detta är! Jag häpnar över kvaliteten på inspelningen men framför allt över hur bra bandet spelar.

Albumet (en dubbel-CD) är inspelat i Japan på Club Città i Kawasaki under den senaste turnén där de spelade tillsammans med inga mindre än The Crimson Projekct (med Adrian Belew och Tony Levin – se även tidigare recension av deras live-inspelning från denna turné!).

För den som inte känner till Änglagård kan man kort säga att bandet var ett av de tongivande banden som kan sägas ha startat den andra vågen av Progressiv Rock under 90-talet. Plattorna Hybris (1992) och Epilog (1994) anses som banbrytande och har givit bandet något av kultstatus både i Sverige och internationellt. Tyvärr splittrades den ursprungliga sättningen rätt så snart och det var länge osäkert om det skulle bli någon fortsättning över huvudtaget. Men så kom plattan Viljans öga (2012) och visade att bandet fortfarande kunde göra samma typ av närmast hänförande musik. Sättningen var dock något annorlunda. På keyboards har nu Linus Kåse tagit över från Thomas Johnsson. Dessutom hör vi nu under turnén Erik Hammarström på trummor även om deras ursprunglige trummis Mattias Olsson fortfarande spelade på Viljans öga.

Det skall sägas att Änglagård faktiskt redan givit ut en live-platta (en dubbel-CD från Progfest 1994) så det här är ingen debut som konsertskiva. Men ryktet säger (fast jag vet inte riktigt varifrån det kommer!) att man inte var riktigt nöjda med denna första platta. Men kanske var det därför som man denna gång verkar ha satsat så oerhört seriöst på att få till en bra live-spelning. Och man har gjort det (precis som The Crimson Projekct) i Japan inför en städad och välartad publik som verkligen har låtit musiken tala under andäktig lyssning.

Plattan innehåller sju spår varav fyra är från 90-talsskivorna och två från Viljans öga. Men vi överraskas också av att som inledande spår få höra en nyskriven låt – Introvertus fugu (Den asociala blåsfisken) part 1. Denna låt är den första som skrivits ihop av den nya sättningen på bandet (med Erik på trummorna och Linus Kåse på klaviatur). Låtens början liknar kanske mer improviserad modern jazz än tidigare alster som oftast haft mer tydlig struktur men efterhand samlar man sig runt ett tema på både gitarr och keyboards som låter väldigt mycket som vi vant oss från Änglagård. Ganska dramatiskt och svängigt. Ser verkligen fram emot ”part 2” när det beger sig!

Det som gör en särskilt varm när man lyssnar på denna live-platta är de fantastiska versionerna av tidigare klassiker. Naturligtvis spelar man låtarna från senaste plattan klanderfritt men jag kan inte undgå att imponeras av hur man tagit sig an de gamla låtarna. Tänker speciellt på låten Jordrök från Hybris-plattan som jag tycker är makalöst bra och faktiskt här spelas minst lika bra som i originalinspelningen! Några omarbetningar här och där men absolut inte till det sämre och med ett fantastiskt samspel mellan musikerna. Nästan lika bra framförs Höstsejd, Sista somrar och Kung Bore. Den sistnämnda har inte bandet spelat live på 20-år enligt Tord (som jag antar är den som pratar mellan låtarna). Desto mer imponerande att man lyckas spela den så fantastiskt bra. Det är klart att väldigt mycket hänger på mannen bakom alla keyboards – Linus Kåse. Orgel och undersköna mellotron-toner genomsyrar ju många av låtarna och här måste jag säga att Linus har förvaltat arvet efter Thomas Johnsson på allra bästa sätt. Det är naturligtvis inte identiskt men ändå lika snyggt. Sen kan jag inte undgå att nämna Anna Holmgrens fantastiskt fina flöjtspel. Det vimlar av dessa undersköna flöjtpartier – spelade i ensamhet, tillsammans med bara gitarr eller mellotron eller tillsammans med hela ensemblen. För egen del måste jag nog erkänna att det enbart är mitt favoritband Genesis som har levererat lika många musikaliska ståpälsupplevelser som Änglagård genom åren. Där finns en gemensam nämnare och det är Genesis flitiga användande av mellotronen (inte minst mellotronflöjt) men även de fina partier på de tidigare plattorna när Peter Gabriel spelade flöjt. Det som dock är så fantastiskt och unikt med Änglagård är att man lagt till jazzdimensionen och de tvära kasten mellan spröda mycket känslosamma partier och partier med fullständig kakafoni full av energi. I tillägg till detta så är det omöjligt att undgå inslaget av melankolisk svensk folkmusik som verkligen är påtagligt emellanåt. Det här motiverar verkligen valet av titel på plattan – Prog på svenska!

Man kan säga mycket mer om denna platta men jag stannar här och kan bara varmt rekommendera alla prog-vänner att skaffa denna platta. Mycket bättre än så här det knappast bli. Musiken är bitvis så bra att jag ibland undrar om det här verkligen kan vara en ren live-inspelning utan pålägg. I så fall är det rent av sensationellt bra. Ett monumentalt verk som naturligtvis förtjänar högsta betyg.

Änglagård – Prog på svenska ”Live in Japan”

Anglagard Records

CD1

1. Introvertus fugu (Den asociala blåsfisken) part 1
2. Höstsejd
3. Längtans klocka
4. Jordrök

CD2

5. Sorgmantel
6. Kung Bore
7. Sista somrar

www.anglagard.net

Betyg: 10 / 10

Karl-Göran Karlsson