Luicidal – Luicidal

Luicidal - Luicidal - 2014
Luicidal – Luicidal

Efter allt för lång tid borta från scenen så är nu LouieMayorga tillbaka med full kraft. Som originalbasist i SuicidalTendencies så var han på åttiotalet med och släppte bandets två första album och blev på kuppen odödligförklarad som en av skatepunkens grundare. Klassiska låtar som Institutionalized, Two Sided Politics och Join the Army har alla Mayorga som författare och med ett sådant arv så är det en stor synd att han under alla dessa år inte har släppt någon ny musik. Men det är det ändring på nu. Med nya bandet Luicidal så har han bland annat återförenats med fyra gamla polare från SuicidalTendencies och den musikaliska inriktningen kommer inte som någon överraskning. Det är old school punkrock från sent åttio- och tidigt nittiotal där den geografiska mittpunkten är Venice Beach i Los Angeles. De har verkligen lyckats att fånga soundet som präglar plattor från det området och tiden som de siktar in sig på men utan att det låter mossigt. Snarare låter det ganska opolerat och underproducerat, utan att det för den delen blir skramligt, men så är det ju attitydstinn punkrock vi pratar om här också. Det skall låta lite illa men medryckande på samma gång liksom. Hur som helst så blir jag ändå inte knockad av detta släpp men som älskare av hela SuicidalTendencies familjeträd så njuter jag naturligtvis av att än en gång få höra denna sorts punkrock. Den furiösa inledningen med Westside Familia får agera supersnabb tidsmaskin tillbaka i tiden, Live For Today får mig att tänka på SuicidalTendencies klassiska platta Join the Army (1987) och Changed World kan vara albumets starkaste stund. Men det låter inte bara SuicidalTendencies om Luicidal. Tack vare bland annat Dale Henderson (Beowulf), Mando Ochoa (Sick Sense) och Keven Guercios (No Mercy) medverkan så får Mayorgas nya skötebarn kanske inte en så stor men ändå en egen liten identitet. Dock håller inte materialet för något högre betyg. Jag uppskattar verkligen det jag hör men det blir lite för jämntjockt efter ett tag. Det finns saker som sticker ut men inte tillräckligt för att jag i alla fall skall börja tokhylla Mayorgas comeback. Men det är en lovande start och jag ser verkligen fram emot att följa Luicidal framfart och kommande musikaliska tilltag.

Luicidal – Luicidal
Cockroach/Border Music

1. Westside Familia
2. Live For Today
3. Kumbaya
4. Changed World
5. You Always Knew
6. Knife Fight
7. Mexican Crabs
8. Sinister Love
9. Least to Succeed
10. Green Light
11. Killing Skating Machine
12. Kumbaya (Feat. HR of Bad Brains)

www.facebook.com/LuicidalOffical

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Audrey Horne – Pure heavy

Audrey Horne - Pure heavy

Audrey Horne – Pure heavy

Ett av de intressantaste banden på den nordiska musikscenen är utan tvivel Norska bandet Audrey Horne. Bandet har sedan man startade 2002 byggt sitt sound på framförallt 70/80-talets classic rock / heavy metal, men med ganska många progressiva inslag. Man har under åren spelat in fyra riktigt välljudande plattor där höjdpunkten var den ruggigt bra självbetitlade tredje plattan. Senaste alstret Youngblood var en ganska stor besvikelse när den kom då den kändes betydligt ”blodfattigare” än sina föregångare. Detta upplevde jag nog mest på grund av att de progressiva inslagen var betydligt färre, och att den nya stilen byggde på en betydligt enklare och mer rak musik. Plattan som helhet var ändå ganska så ok men den kändes som sagt lite blek i jämförelse med föregångarna.

Nya plattan Pure Heavy fortsätter där Youngblood avslutades och erbjuder lyssnaren en bred palett av ösiga och kraftfulla låtar där de båda gitarristerna Thomas Tofthagen (Sahg) och Arve ”Ice Dale” Isdals (Enslaved) riffande hela tiden står i centrum. 70/80-talets ljudideal står i första rummet där sound och tonspråk från band som framför allt Thin Lizzy känns mycket närbesläktat. De båda gitarristerna levererar allt som oftast mycket läckra gitarrslingor/solon som för tankarna till det sköna lir som herrar Gorham/Robertson bjöd på under nämnda bands storhetstid. Det känns som om det finns ett stort mått av ärlighet i det betydligt rakare sound och tonspråk som Audrey Horne numera bjuder på. Det som framförs på plattan kommer även att kunna framföras live på ett grymt bra sätt. Rytmsektionen lirar tight och svängigt och lägger en massiv grund för gitarristerna att riffa över.

Just gitarrspelet är nog det som för min del gör Audrey Horne till ett så intressant band, men där även sångaren Torkjell ”Toschie” Röds mycket personliga stämma klart bidrar till helhetsintrycket. Han har en röstlikhet och en frasering som ofta ger mig känslan av att Ozzy Osbourne måste ha varit en stor förebild i unga år, och det är ju definitivt inget han behöver skämmas för. Låtmaterialet på Pure Heavy är överlag ganska bra men tappar något i kvalitet i slutet på plattan. Det finns ett par riktiga höjdarspår där första spåret Wolf in my heart men framför allt den grymt svängiga Into the wild sätter standarden. Tyvärr finns också ett par spår som känns alldeles för enkelriktade och simpla i sin karaktär vilket drar ner slutintrycket rejält. Som helhet höjer dock Audrey Horne ribban ett pinnhål jämfört med föregångaren, men det är ändå en bra bit upp till bandets största musikaliska stunder.

Audrey Horne – Pure heavy

Napalm Records

1.   Wolf in my heart
2.   Holy roller
3.   Out of the city
4.   Volcano girl
5.   Tales from the crypt
6.   Diamond
7.   Into the wild
8.   Gravity
9.   High and dry
10. Waiting for the night
11. Boy wonder
www.audreyhornemusic.com

 

Betyg 6 / 10

Staffan Vässmar

Flying Colors – Second nature

flyingcolorssecondnature
Flying Colors – Second nature

När amerikanska stjärnkonstellationen Flying Colors väl hade bevisat sig på dvd:n ”Live in Europe” var jag övertygad om att något unikt höll på att växa fram i gruppens kollektiva famn. Och precis som titeln antyder svävar de ljuva tonerna mer otvunget i ”Second nature” än i debuten ”Flying colors” (2012).

De enskilda medlemmarna nu är totalt infattade i musiken. Steve Morses gitarrer låter inte inklippta i låtarna utan är lika bärande och självklara som Mike Portnoys pådrivande slagverk och Neal Morses klaviaturer. Casey McPherson är inte längre en främmande fågel i progressiv rock utan en frisk fläkt med sin grungebottnade sång. Och i det uppslagsrika materialet är basisten Dave LaRue det spänstiga kitt som binder ihop musiken.

Från den karaktäristiskt Neal Morse-virvlande ”Open up your eyes” till tredelade praktfinalen ”Cosmic symphony” hör man en grupp som med elegans dekorerar ett eget fönster mot progrockvärlden. Det är bara den nervösa ”Mask machine” och av en menlös refräng tillplattad ”One love forever” som inte lever upp till utsikten. Dessbättre följs dessa direkt av plattans kronjuveler. ”Bombs away” låter som om Flying Colors hittat ett maskhål och stulit en Blackmore/Gillan/Glover/Lord/Paice framför näsorna på Deep Purple under inspelningarna av ”Fireball” (1971). ”Peaceful harbor” är som en spabehandling för själen; tänk Pink Floyds mest majestätiska ögonblick från den David Gilmour-ledda eran så är du i hamn. Resten av materialet är inte fantastiskt men ändå riktigt imponerande. Balladen ”The fury of my love” hade gjort Elton John intressant igen medan ”Lost without you” kunde vara en återgång till mer tillgänglig musik för Pearl Jam. Och döm inte ut ”A place in your world” som banal västkustrock för tidigt. För den liksom hela albumet är ett panorama att återvända till igen och igen.

Flying Colors – Second nature
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Open up your eyes
2. Mask machine
3. Bombs away
4. The fury of my love
5. A place in your world
6. Lost without you
7. One love forever
8. Peaceful harbor
9. Cosmic symphony
I. Still life of the world
II. Searching for the air
III. Pound for pound

http://flyingcolorsmusic.com

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Allen/Lande – The Great Divide

ALLEN LANDE tgd_b
Allen/Lande – The Great Divide

Den tidigare låtskrivaren Magnus Karlsson har lämnat över stafettpinnen till den blåvite Timo Tolkki (ex Stratovarius). Timo har därmed en del att leva upp till då detta projekt växt platta för platta. Nu är det fjärde gången Russel Allen och Jorn Lande utmanas till en hård stämbandsduell. För första gången har Jorn blandat sig i låtskrivandet och bidragit med en del texter och sångharmonier. Låtarna är av den tyngre och episka sorten vilket passar Jorn som handen i den berömda handsken. Han gör en formidabel prestation och har väl aldrig låtit bättre än så här. Han sjunger som om hans liv skulle hänga på det. Inte för att Russel går av för hackor heller men denna gång får han finna sig i att bli överkörd eller åtminstone påkörd.

Jorn dominerar totalt i skivans kanske starkaste låt Solid ground. Shit vilken prestation! Det bästa han gjort på länge. The hymn to the fallen är också en riktig Jorn-låt där han till och med får in ett litet Stargazer-parti före gitarrsolot. Ni vet låten med gamla Rainbow. Rolig detalj!

Mer samarbete blir det i lysande Lady of winter som är urstark. Russel får även han glänsa själv i den utmärkta Reaching for the stars. Avslutande balladen Bittersweet är också Russels. Även den mycket bra.

Ingen skugga över tidigare låtskrivare Magnus Karlsson men jag tycker att denna skiva är den starkaste hittills i serien. Låtarna är så genuina och rösterna så utomjordiskt starka. Lätt en av årets bästa plattor. En skiva att bli ödmjuk inför.

Jag säger det igen, Jorn är i toppform och fullkomligt äger medan Russel får tåla att stå lite i skuggan denna gång.

Allen/Lande – The Great Divide
Frontiers Records

1. Come Dream With Me
2. Down From The Mountain
3. In The Hands Of Time
4. Solid Ground
5. Lady Of Winter
6. Dream About Tomorrow
7. Hymn To The Fallen
8. The Great Divide
9. Reaching For The Stars
10. Bittersweet

 

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

PHI – Now the Waves of Sound Remain

 

PHI - Now the waves of sound remain
PHI – Now the waves of sound remain

PHI är ett band från Österrike bestående av Markus Bratusa (sång, gitarr), Arthur Darnhofer-Demár (bas, sång) och Gabe Cresnar (trummor) och de bildades 2006. Sen dess har de släppt plattan ”Years of Breathing” som rönt viss framgång liksom en konsertturné i Centraleuropa och Baltikum. Nu har bandet fått kontrakt på RPWLs skivbolag Gentle Art of Music som nu ger ut deras andra platta.

De tre i bandet deklarerar frankt och ärligt att de bygger sin musik helt på element från flera förebilder, d v s allt har i princip gjorts förut men det hindrar inte att man skapar en helt ny mix. Så är det med det mesta av dagens musik. Det är svårt att komma med något helt nytt utan all utveckling sker i små men betydelsefulla steg. Börjar man med bra ingredienser (precis som i matlagning) så kan resultatet bli hur bra som helst. En ganska härlig inställning som bandet har, tycker jag.

Det var länge sen jag hörde en så varierad platta och med de deklarerade förebilderna kunde man ju ana att det här skulle bli en njutbar lyssnarupplevelse.

Inte desto mindre intressant blir det av att deras huvudingredienser sägs komma från band som Tool, Rush och Porcupine Tree. Personligen tycker jag också inspiration från Pain of Salvation kan höras lite här och där. Plattan innehåller nio spår varav ett är hela 12 minuter långt (titelspåret). Det var länge sen jag hörde en så varierad platta och med de deklarerade förebilderna kunde man ju ana att det här skulle bli en njutbar lyssnarupplevelse. Produktionen är dock stundtals lite rå och kaotisk vilket gör att det inte enbart är bomullsliknande behandling av öronen. Bland annat så avslutar man flera av låtarna med några rätt så skärande distorsionsljud. Sången (väldigt behaglig röst från Markus) och gitarrspelet är dock mycket bra i övrigt och visst får man väldigt mycket känsla av Tool och Rush i musiken.

De flesta låtar är intressanta och skall jag lyfta fram några favoriter så får det bli ”Welcome tomorrow”, ”Tune in zone out” och ”Now the waves of sound remain” vilka utgör de allra längsta låtarna på plattan. Det säger något om hur lyckad variationen är på låtarna. Även det allra första spåret ”Buy your piece of love” kanske bör läggas till favorithögen.

Det här är en platta som växer och växer ju mer man lyssnar. Men det här är ju typiskt för band som vågar spela lite mer komplicerad musik så det gäller att ta sig igenom de första lyssningarna och inte ge upp. Men ni som gillar Tool och Rush kommer säkert att gilla verket från början så det är bara att hugga!

PHI – Now the waves of sound remain

Gentle Art of Music

  1. Buy Your Piece Of Love (04:41)
  2. Welcome Tomorrow (08:36)
  3. Tune In Zone Out (05:19)
  4. Maye Sometime Else Then (05:05)
  5. Revolution By Design (04:08)
  6. Behind A Veil Of Snow (05:45)
  7. The Liquid Hourglass (02:46)
  8. Now The Waves Of Sound Remain (12:10)
  9. This Last Favour (04:51)

www.phi-band.com

Betyg: 8 / 10

Karl-Göran Karlsson

Bass Drum of Death – Rip This

Bass Drum Of Death - Rip This
Bass Drum Of Death – Rip This

Mississippibördiga John Barrett har tidigare släppt två album under namnet Bass Drum of Death (stilpoäng på ett sådant bandnamn) där han gjort allting själv. Nu har han anlitat, som jag förstår det, både en trummis och en basist men om det skulle påverka slutresultatet är jag skeptiskt till. Tidigare album har varit skitig och spretig garagerock som varit hyfsat underhållande men inget jag har fastnat för. Nya given Rip This håller sig till samma recept men det är mer polerat denna gång vilket faktiskt är till en fördel i detta fall och känns som en naturlig utveckling. Inledande Electric är rullande och medryckande riffrock medan efterföljande Left for Dead har en mustig punkrockaura kring sig. Bäst på skivan är svängiga Everything’s the Same som även den andas lite punkig attityd medan Nirvana-osande Sin is in 10 höjer temperaturen med ett mer sluggande uttryck. Ungefär där slutar de lite djupare avtrycken att sättas. Resten av skivan är dock helt okej, om än lite anonym, garagerock med ett modernt snitt och Barretts ljusa och lite småskrikiga sång kan vara lite för enformig i längden. Jag kommer ibland att tänka på ett lite fuzzigare The Hives som kryddat sin musik med både Nirvana och Ramones. Det är nog där någonstans som Bass Drum of Death kommer hitta sina fans även om de behöver höja sin lägstanivå några pinnhål i framtiden.

Bass Drum of Death – Rip This

Innovative Leisure/Border Music

  1. Electric
  2. Left for Dead
  3. For Blood
  4. Everything’s the Same
  5. Sin is in 10
  6. Black Don’t Glow
  7. Burns my Eye
  8. Lose My Mind
  9. Better Days
  10. Route 69 (Yeah)

www.bassdrumofdeath.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

IAMTHEMORNING – Belighted

IAMTHEMORNING-Belighted
IAMTHEMORNING – Belighted

Duon med pianisten Gleb Kolyadin och sångerskan Marjana Semkina är ett av de senaste tillskotten till Kscope-stallet. De har valt det något udda namnet IAMTHEMORNING och nu släpper de sin debut-platta på detta märke. De kommer från St Petersburg i Ryssland och har spelat och sjungit tillsammans sen 2010. De har redan släppt en fullängdare och en EP sen dess. Med på nya plattan finns även en del kända musiker, t ex Gavin Harrison (Porcupine Tree, King Crimson).

Nya plattan är lång och innehåller hela 15 korta och långa låtar med tämligen stor variation. Visst hörs det att här har vi att göra med en mycket duktig pianist i fint samspel med en mycket kompetent sångerska. Stilmässigt hör jag stora likheter med band som Magenta men framförallt med bandet Frequency Drift från Gentle Art of Music (RPWLs skivbolag). Faktum är att jag tidvis undrar vad som verkligen skiljer stilmässigt från de sist nämnda – ibland är det så oerhört likt. Exempelvis använder de båda harpa i vissa låtar för att få en särskild klang i musiken och sångerskan sjunger på ett sätt som är mycket likt Isa Fallenbacher i Frequency Drift. Dessutom är det mycket inslag av klassiska instrument som violin och cello men även lite jazziga partier.

Tycker ni det här låter intressant kan jag verkligen rekommendera vidare lyssning. Absolut bästa spår på plattan är ”The Simple Story” som med sin mystiska stämning och arrangemang fångar intresset. Ursnygga pianosekvenser och cello-komp. Denna låt fanns med på deras tidigare EP och det finns även en ursnygg video med låten. Den följs direkt på nya plattan av ett jättetjusigt pianodominerat stycke där Gleb visar vad han går för. Tjusiga skalor och diverse klaviatur-grannlåt. Jag gillar också låten ”To Human Misery” som har en väldigt skön och avslappnad stil. Arrangemanget är väldigt snyggt med både Gavins trumkomp och diverse stråkar. Även låten ”K. O. S.” låter spännande med lite orientaliska drag och ett och annat Porcupine Tree-liknande sound.

Övriga låtar på plattan är bra men sticker kanske inte ut sådär så att man fascineras. Sen får jag tyvärr säga att jag inte blir riktigt klok på om Marjana verkligen träffar så rent som hon borde på alla toner hon sjunger. Här och där skär det lite grand i mina öron men jag kan ändå inte påstå att det med säkerhet är falskt. Men det är tillräckligt för att jag så att säga hajade till.

I vilket fall en klart godkänd debut och det skall bli intressant att se fortsättningen.

 

IAMTHEMORNING – Belighted
Kscope music

01: INTERMISSION IX
02: THE HOWLER
03: TO HUMAN MISERY
04: INTERMISSION X
05: ROMANCE
06: THE SIMPLE STORY
07: INTERMISSION XI
08: 5/4
09: CROWDED CORRIDORS
10: GERDA
11: OS LUNATUM
12: INTERMISSION XII
13: K. O. S.
14: REPRISE OF LIGHT NO LIGHT
15: INTERMISSION XIII

http://iamthemorning.com

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Kris Kristofferson – An Evening With Kris

Kris Kristofferson - An Evening With Kris - 2014Kris Kristofferson – An Evening With Kris

Det är sommaren 2007 och jag befinner mig i ett soligt Göteborg på restaurangen Trädgårn’s uteservering på baksidan av huset. Det är mer en bakgård med en stor bar i mitten än en ett ställe att sitta och äta mat. I ena hörnet är en liten scen uppbyggd och dit kommer allas blickar riktas under kvällen när countryikonen Kris Kristofferson stegar upp på scen med sin akustiska gitarr. Han spelar sedan upp ett pärlband av sina bästa låtar med bland annat Me and Bobby McGee och Sunday Morning Coming Down som de största publikfriarna. Men det är inte bara hans musik som är den stora behållningen denna kväll. Även hans historieberättande mellan låtarna är minst lika underhållande. Det är svårt att inte dra på smilbanden eller beröras av hans anekdoter om vänner som Waylon Jennings, Willie Nelson och Johnny Cash. Just dessa berättelser tillsammans med underbar musik gör detta till en av de mest intima och minnesvärda konserterna jag har upplevt. När Kristofferson sedan besökte Sverige för något år sedan så kunde jag tyvärr inte besöka någon av hans framträdanden men nu kommer en liten tröst i form av en dubbel-CD. Skivan är inspelad i september 2013 på Union Chapel i London och får vi ta del av ett matigt musikdokument med det bästa och mesta ur sångarens repertoar. Återigen är han ensam på scen med sin akustiska gitarr och ett munspel men om det förekom några längre anekdoter mellan låtarna så är de bortklippta. Några små korta kommentarer lockar till skratt i publiken men mycket mer än så är det inte. Nej det är hans låtskatt som står i centrum och han täcker upp hela karriären och personliga favoriter som Help Me Make it Through The Night, Jody & The Kid, Silver-Tongued Devil och To Beat the Devil levereras med Kristoffersons självklara briljans. Man skulle kunna tro att den nu snart åttioårige svenskättlingens röst skulle ha gett upp för länge sedan men det är snarare tvärtom. Hans fåriga stämma ger inte bara djup och karaktär till låtarna, den gör även att lyriken och berättelserna får än mer trovärdighet. Konserten känns intim men mina förhoppningar om ett liknande upplägg som när jag såg honom live den där härliga sommaren för sju år sedan grusas ganska snabbt. Denna skiva blir istället mer av en samling med hans bästa låtar i livetappning och över trettio låtar blir allt för mastigt efter ett tag. Dock skall sägas att här ryms det mesta och viktigaste som man bör ha med Kristofferson om man nu bara vill ha en skiva med honom. Personligen hade jag nog hellre föredragit ett visuellt dokument över konserten men man kan inte få allt och jag är inte den som skall klaga. Detta är en oerhört trevlig konsertupptagning med en av countryns mest personliga utövare och gillar ni hans musik finns det inget att tveka på.

Kris Kristofferson – An Evening With Kris
Virgin/Proper/Border Music

CD1
1. Shipwrecked in the 80’s
2. Darby’s Castle
3. Me & Bobby McGee
4. Here Comes that Rainbow
5. Closer to the Bone
6. Best of All Possible Worlds
7. Help Me Make it Through the Night
8. Casey’s Last Ride
9. Nobody Wins
10. Feeling Mortal
11. From Here to Forever
12. The Circle
13. Loving Her Was Easier
14. Kiss the World Goodbye
15. I’d Rather Be Sorry

CD2
1. You Show Me Yours/Jesus Was a Capricorn
2. Duvalier’s Dream
3. The Heart
4. Come Sundown
5. Billy Dee
6. The Promise
7. Sabre and the Rose
8. Jody & The Kid
9. Broken Freedom Song
10. Sky King
11. They Killed Him
12. The Pilgrim: Ch 33
13. Sunday Morning Coming Down
14. Silver-Tongued Devil
15. For the Good Times
16. To Beat the Devil
17. Please Don’t Tell Me
18. A Moment Forever
19. Why Me

http://kriskristofferson.com

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation

days2Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation

Några ord från bandets info:

Ensam på Kebnekaise mötte jag tystnaden. Där fick jag iden att skapa ett konceptalbum om en människas resa genom livet. Om en resa från mörker till ljus, tunga förluster och en uppväxt präglad av en alkoholberoende pappa. Musiken är progressiv rock/metal och albumet tar lyssnaren ut på en unik resa från de mörkaste stunder av beroende till en plats av läkning och försoning

Ja detta är sannerligen en genomarbetat konceptalbum som också tog nästan 6 år från ide till release inkluderat en 28 sidors booklet. Musiken är fylld av atmosfäriska ljudmattor, progressiva svängningar och toppat med en ypperlig vokalist. Texterna/historien om en människas resa mellan hopp och förtvivlan genom livet är berörande och kan säkert i mycket kännas igen hos oss lyssnare. Här presenteras massor av kvalitativ progressive metal från samtliga musiker, skulle jag personligen önska en dimension till är möjligen en lite tyngre produktion ”kanske är ljudbilden mer svulstig på cd än min mp3 länk?) som ett större skivbolag borde kunna ge. Skivbolag var är ni??

Karlstads bandet sticker ut med en tjej ” Jolene Fredricson” bakom slagverket (inte så vanligt inom genren) Johan Strende på keyboards som också skrivit den mesta av musiken ger oss en ballanserad ljudmatta utan att ta över liksom på gitarr Peter Henningsson gör och gästvokalisten Carita höök på spåret Watching me bleed borde anlitas även på nästa fullängdare. Ett band är aldrig bättre än vad vokalisten är brukar det heta och Fredrik Eriksson tillika textförfattare är också en av bandets styrka. Om man nu vill beskriva musiken för den icke invigde .. är Remedy Lane eran med Pain of Salvation toppat med tidiga Dream Theater rätt nära konceptet.

Watching Me Bleed den dryga åtta minuters långa spåret tillika en av favoriterna kan nog sammanfatta vad Days of Ashes står för musikaliskt så vänner av god progressive metal, här är ett nytt gäng att hålla ögonen på!

Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation
Jay Loe Productions

1 Prologue4:05
2 Walls of Concrete5:07
3 Sentiment7:38
4 Father2:38
5 My Face of Despair5:05
6 Watching Me Bled8:22
7 Hitting the Ground2:54
8 I Don’t Blame You5:15
9 Kisagatomi7:34
10 The Core of Myself5:59
11 Touching Spirituality6:08

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Rebellious Spirit – Obsession

Rebellious Spirit - Obsession - 2014Rebellious Spirit – Obsession

Innan tyskarna i Rebellious Spirit ens fått hår på bröstet så hade de släppts sin debut och knappt ett år efter så är nu uppföljaren här. Inte många kan säga att de släppt två album innan de ens kommit ur skolåldern så något rätt måste de ju göra tycker man. Detta, mitt första möte med bandet, ger mig tyvärr ingen större svar till varför just dessa grabbar förtjänar att bland annat få åka med Axel Rudi Pell på turné. Visst, här finns ungdomlig energi, catchy refränger och ett tungt men radiovänligt sound men det finns inget i deras melodiska hårda rock som inte har gjorts förut och då bättre. Rent musikaliskt landar kvartetten i en mix av åttiotalets melodiska Los Angeles och mer modern trallvänlig radiorock/metal. Jag vill säga att de påminner om Hardcore Superstar men det känns inte helt rätt. Däremot så tycker jag de påminner en del om sina landsmän i Kissin’ Dynamite men även lite Gotthard och Axxis går att skönja. Jag måste faktiskt ge dem ett litet plus i kanten för att de lyckas hitta en liten gnutta eget uttryck i musiken och en del av det står sångaren Jannik Fischer för. Tyvärr är det inte för att han är något utöver det vanliga. Han är ju inte gammal pojken så det finns ju inget tryck i rösten att tala om och hans tyska accent bryter igenom emellanåt vilket gör att sången ibland känns aningen grötig. Det gör att den tyngd och klarhet som behövs i sången till sådan här musik går lite förlorad. Men det är inte där problemet med Obsession ligger. Problemet är att låtarna är allt för ointressant. Det är för tillrättalagt och på tok för strömlinjeformat för att detta skall, inte bara tilltala mig, utan även kunna slå igenom på bredare front. Men grabbarna har ju hela livet framför sig. Fortsätter de bara att slipa på sina låtar och odlar lite hår på sina bröst så kan de nog i framtiden bli ganska hyfsade om än inte superstora i den hårda musikbranschen.

Rebellious Spirit – Obsession
Steamhammer/SPV

1. Obsession
2. Lost
3. Silent Scream
4. Walls of Lies
5. Summer Moved On
6. Confidence Men
7. Look What I’ve Become
8. Between the Highs and Lows
9. Together
10. Forever and Ever
11. In My Dreams
12. Breakout

www.rebelliousspirit.de

 

5/10

Ulf Classon