The Watch – Tracks from the alps

The Watch - Tracks from the alps
The Watch – Tracks from the alps

Italienska bandet The Watch har varit ett av mina favoritband ända sedan man 2003 lirade på Slottsskogen Goes Progressive. Nämnda gig fick en mycket märklig start då sångaren Simone Rossetti föll och slog axeln ur led när han i inledningslåten var på väg upp på scenen. Läkare fick tillkallas och axeln drogs tillbaka i rätt läge, och konserten kunde starta på nytt med Simone med armen i mitella. Detta blev ett mycket starkt konsertminne som redan då befäste bandets storhet i mina ögon/öron. Jag har därefter haft förmånen att få avnjuta bandets intrikata musik vid ytterligare tre tillfällen.

Bandet hette i början NightWatch och var till en början ett renodlat Genesis-tributeband. Man släppte 1997 sin första och enda platta: Twilight innan man så småningom bytte namn till The Watch. Åren som gått sedan dess har genererat en jämn ström med mycket välljudande plattor: Vacuum –2004, Primitive – 2007, The Watch live – 2007, Planet earth – 2010 och nu senast Timeless – 2011. Bandets egenproducerade musik har gett bandet en stor skara fans över hela världen och man har genom åren turnerat flitigt, och då ofta blandat sin egenskrivna musik med låtar ur Genesis fantastiska låtskatt. Man har dessutom gjort flera turnéer där man framfört hela plattor av Genesis t.ex: Trespass, Selling england by the pound och Seconds out. För att fira 40-årsjubileumet av klassikern The lamb lies down on broadway är man under våren ute på en riktigt lång tripp i Europa där man framför nämnda verk i sin helhet.

Nu har det dock blivit dags för bandets nya platta Tracks from the alps som släpptes härom veckan. Kan direkt sägas att jag aldrig tidigare har blivit besviken när jag hört ett nytt The Watch-album, och så blev inte fallet heller denna gång. Jag är av den uppfattningen att bandet har så höga musikaliska ambitioner och kvaliteter att man faktiskt fyller ut det tomrum som Genesis lämnade efter sig när man packade ihop instrumenten, och la dom på hyllan för gott. Att höra en platta med dessa begåvade Italienare är som att hitta en oupptäckt Genesisplatta från tidigt 70-tal. Låtuppbyggnad, instrumentering, sound och känsla är många gånger kusligt likt de kända förebilderna. En av de största fördelarna med The Watch är att man har lyckats hitta en mycket bra balans mellan att både tolka förebildernas egna alster, samtidigt som man i samma anda skapar egen lika kvalitetsfylld musik. Detta utan att det någonsin känns som plagiat eller upprepning. Simone Rossetti är sedan ett par år tillbaka enda kvarvarande ursprungsmedlem, och det har sedan förra utgåvan varit ytterligare lite rotation i bandet.

Det är oundvikligt att inte jämföra dessa Italienska musiker med sina Brittiska förebilder, oavsett om de lirar eget material eller om de gör en Genesis-cover. Orsakerna till detta är ju naturligtvis just för att låtmaterialet känns så tidstypiskt och Genesis-klingande. Men också för att Simone Rossetti har en röst och vokalt uttryck som är mycket likt Peter Gabriel, även om hans röst är något mer guttural. Gitarristen Giorgio Gabriel har en grym känsla för timing, frasering och melodier vilket gör hans spel väldigt varierat, och faktiskt ligger väl i nivå med Steve Hacketts eget. Keyboardisten Valerio de Vittorio har precis som Tony Banks en fantastisk känsla och inlevelse i sitt spel. Nye bassisten Mattia Rossetti har tillfört bandet en nyfunnen vitalitet, och tillsammans med Marco Fabri på trummor har man hittat ett sväng och groove som är riktigt bra.

En av de största anledningarna till att The Watch faktiskt fungerar så bra både på platta och live är att de alltid har ett låtmaterial som håller hela vägen ut.

Direkt i första spår A.T.L.A.S möts man av det sound som man sedan så lång tid tillbaka har lärt sig att älska. Allt känns väldigt tidstypiskt och samtidigt mycket välbekant. Bandet lirar som vanligt riktigt snyggt och det märks att de nya medlemmarna funnit sig väl tillrätta i bandet. En av de största anledningarna till att The Watch faktiskt fungerar så bra både på platta och live är att de alltid har ett låtmaterial som håller hela vägen ut. Sällan har det funnits med några utfyllnadslåtar på plattorna, och så är ej fallet heller denna gång. Man har också en ganska så stor varitation när det gäller låtstrukturer, intensitet, känsla och sound vilket gör att plattorna aldrig känns sega eller statiska. Mer intensiva spår som tidigare nämnda A.T.L.A.S, Devil´s bridge och The last mile varvas med betydligt lugnare och finstämda alster som: On your own och Once in a lifetime. Som brukligt är har The Watch också tolkat en av Genesis gamla låtar, och denna gång är det den något obskyra låten Going out to get you som har tolkats på ett fantastiskt bra sätt.

Som ni nog har förstått anser jag att nya The Watch-plattan Tracks from the alps är klart jämförbar med det bästa som bandet har presterat under åren, och ytterligare befäster bandets storhet inom den symfoniska genren. Det enda som möjligtvis drar ner helhetsintrycket är plattans knappa 40 minuters speltid, vilket känns lite småsnålt. Rent historiskt var ju inte plattorna längre än så här på 70-talet, men när man har väntat i nästan tre år sedan förra utgåvan så vill man ju ha så mycket ny musik som möjligt. Trots detta är detta en mycket uppskattad och välkommen platta som kommer att snurra många, många, många varv i spelaren.

The Watch – Tracks from the alps

Pick Up Records

  1. A.T.L.A.S
  2. Devil´s bridge
  3. The cheating mountain
  4. On your own
  5. Going out to get you
  6. Once in a lifetime
  7. The last mile

www.thewatchmusic.net

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

The Robert Cray Band – In My Soul

The Robert Cray Band – In My Soul
The Robert Cray Band – In My Soul

Robert Cray kungen av salongsblues. Han mer eller mindre uppfann stilen med albumet Strong Persuader (1986) som också blev hans stora genombrott. In My Soul är amerikanens sjuttonde studioverk och ännu en uppvisning i själfull sång, följsamma rytmer och spänstigt gitarrspel.

Inledningen med You move me och den struttiga tolkingen av Otis Reddings Nobody´s fault but mine slår an en gungande ton som snart blir djupt kontemplerande. Cray är en mästare på relationsdramer och lyriken sveper om de soulmättade bluesballaderna som en varm filt. I guess I´ll nerver know tar upp R&B-gunget högst tillfälligt innan kärleksvisan Hold on och den samhällskritiska What would you say för in lyssnaren i soulballadstämning igen. Busiga Blues Brothers-aktiga instrumentalen Hip tight onions är som en kort andningspaus innan ytterligare tre ballader knyter ihop albumet.

Det kan förefalla som att Cray fastnat i ett balladträsk men faktum är att min enda anmärkning gäller gamla Motownörhänget Your good thing’s about to come to an end. Sida vid sida med den stillastående men vackra Fine yesterday skapar den ett parti där inte mycket händer. Övriga ballader är nämligen förnämligt komponerade och inte den andra lik med den mäktiga, gripande Bobby Blue Bland-covern Deep in my soul som kronan på verket. Blåset är närapå lika ödesmättat som inledningen i Sibelius Finlandia och Crays sång djupt berörande. Och hans gitarrsolo; det låter som om han sitter ensam i ett kalt, avlägset rum och blöder över strängarna.

Sammanfattningsvis har Cray skapat ännu ett strålande album. Inte lika ärtigt som föregångaren Nothin´ But Love, men en artists styrka ligger i att kunna ge fans musik som känns fräsch i all sin igenkännlighet. In My Soul dokumenterar det med all önskvärd tydlighet.

The Robert Cray Band – In My Soul

Mascot Label Group / Provogue

  1. You move me
  2. Nobody’s fault but mine
  3. Fine yesterday
  4. Your good thing’s about to come to an end
  5. I guess I’ll never know
  6. Hold on
  7. What would you say
  8. Hip tight onions
  9. You’re everything
  10. Deep in my soul
  11. Pillow (bonus track)

robertcray.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen

DáccorD – DáccorD III

DáccorD - DáccorD III
DáccorD – DáccorD III

Dags för norska DáccorDs tredje platta och den här gången har man valt ett lite mer rakt och direkt rocksound med korta låtar i 60/70-talsstuk snarare än de långa mastodont-låtar som kännetecknade förra plattan Helike. Live-känslan är rätt tydlig så jag tror att man kanske inte lagt så mycket krut på en avancerad produktion och mixning denna gång. Det är faktiskt lite synd för det känns som det finns en del onödiga missar och lite dålig tajmning i samspelet som man nog annars hade kunnat slipa bort.

Bandets sound är som sagt väldigt mycket retro och vi kan känna igen mycket ifrån många av rockbanden som verkade i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Här finns vibbar alltifrån 60-talets Rolling Stones till 70-talets Jethro Tull, Van der Graaf Generator och Camel. Särskilt Jethro Tull-känslan återkommer genom det flitiga användandet av tvärflöjt av sångaren Daniel Maage. Här finns till och med en låt med titeln Song for Jethro vilket ju säger en del om preferenserna.

För oss som (liksom undertecknad) helst dras till de symfoniska tongångarna snarare än den lite rakare rocken och popen finns här i alla fall i inledande These Last Todays en riktigt bra låt som vittnar om ett gediget kunnande och en hängivenhet bland musikerna. Synd bara att sången ibland är lite oskarp och svajig (något jag klagade på för förra skivan också) men till Daniels försvar måste jag ändå säga att inlevelsen känns äkta och hängiven. Avslutande Mon-Sat I+II är också bitvis bra men ändå inte lika bra som den förstnämnda.

Riktigt bra är också låt nummer två Here Lies Greed som inleds med ett fint Jethro Tull-likt flöjt-parti men som övergår till lite mer rak rock eller pop därefter med ett härligt orgelkomp i botten. Stor spelglädje och starkt Mick Jagger-inspirerad sång. Sen har jag redan nämnt Song for Jethro som också är en liten godbit.

Tyvärr kan jag tycka att övriga låtar är lite mer intetsägande och kanske lite svaga melodimässigt. Totalt sett så tycker jag att plattan är klart godkänd och i alla fall ett litet steg framåt jämfört med den tidigare plattan.

DáccorD – DáccorD III

Karisma Records

  1. These Last Todays
  2. Here Lies Greed
  3. Lady Faboulus
  4. Mr. Moonlight
  5. Ibliss In Bliss
  6. Song For Jethro
  7. Mon – Sat: Part I
  8. Mon – Sat: Part II
  9. The Doom That Came To Sarnath (bonus track)

www.daccord.no

Betyg: 6,5 / 10

Karl-Göran Karlsson

Agusa – Högtid

Agusa - Högtid
Agusa – Högtid

I östra Skåne ligger en gammal och liten pittoresk by vid namn Agusa men huruvida det svenska bandet med samma namn har någon koppling till byn vet jag inte. Det jag dock vet är att bandet spelar en jordnära och småmysig form av proggrock med starka rötter i svensk folkmusik. När de lätt och ledigt ger sig i kast med sina, i stort sett helt instrumentala, stycken av musik så känner man doften av våren och sommaren. Samtidigt som tankarna vandrar över en vackert grön och blomstrande äng så förs man tillbaka till sjuttiotalet och band som Kebnekajse och tidiga Kaipa. Orgel, gitarr, bas och trummor förenas i ett avslappnat och småjammigt samspel där vi snyggt forslas genom musiken.Det är svensk sjuttiotalsprogg med rötter i folkmusiken som sagt men ibland framförs den på ett nästan frijazzigt sätt vilket jag gillar. Man känner en frihet och lekfullhet i musiken som många misslyckas med att få fram och över alltihopa så finns det ett litet skimmer av psykedeliska färger. Allt är väldigt njutbart även om man inte upplever de riktigt svindlande höjderna på de musikaliska upplevelserna. Jag gillar verkligen det jag hör och jag njuter i fulla drag men helt såld blir jag inte. Böljande Uti Vår Hage är skivans starkaste stund ihop med den lite rakare avslutningen med Kärlek Från Agusa. Där emellan är det högklassigt musicerande men mina tankar vandrar ibland iväg på en annan stig än den som musiken skall ta med mig på. Jag klagar dock inte utan lyssnar glatt vidare och njuter i fulla drag.

Agusa – Högtid

Transubstans Records / Record Heaven

  1. Uti Vår Hage
  2. Melodi Från St. Knut
  3. Östan Om Sol, Västan Om Måne
  4. Stigen Genom Skogen
  5. Kärlek Från Agusa

www.facebook.com/agusaband

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon

FM – Futurama EP

FM – Futurama
FM – Futurama

Jag tycker nog det är lite coolt när man släpper en ny EP att kosta på sig ett intro och sedan döpa hela skivan efter det. I övrigt är allt sig likt. FM fortsätter på sin lite småbluesiga AOR-bana där de befunnit sig ett par decennier nu.

Cold hearted känns som den tänkta hitlåten här och finns även i en extended version. Jodå den behöver inte skämmas för sig. Låter mycket Bad Company a la 1990.

Bad that´s good in you fortsätter i samma stil men refrängen känns något starkare.

Praying on my mind drar ner tempot och Bolton-vibbarna känns mer än någonsin. Helt okej låt.

Därefter följer ett antal live-inspelningar och jag är fortfarande lite småallergisk mot live-material. Dels för att jag tycker att det ska upplevas på plats och dels för att versionerna ofta är sämre än på skiva. Man lyssnar mer kritiskt hemma än när man är på en konsert själv så att säga. Men visst finns det undantag. Inte här dock.

Sammanfattningsvis känns det som att FM inte är redo att kasta in handduken ännu. Det nya materialet står sig väl med tidigare släpp och smälter nog fint in i repertoaren. Men de orsakar inget tuppskinn så betyget kan bara bli godkänt.

FM – Futurama

Mombran

  1. Futurama
  2. Cold Hearted
  3. Bad That’s Good In You
  4. Preying On My Mind
  5. Tough Love (Live)
  6. All Or Nothing (Live)
  7. Closer To Heaven (Live)
  8. Crosstown Train (Live)
  9. Story Of My Life (Live)
  10. Breathe Fire (Live)
  11. Cold Hearted (Extended Remix)

www.fmofficial.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”

Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”
Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”

Åsikterna är förmodligen många där vokalisten och övriga gått skilda vägar och båda på något sett håller kvar bandtiteln. Personligen är dock John Payne favoritvokalisten i Asia när det begav sig. Här hyllas Brittisk prog med delvis ny line-up. Resultatet måste jag ändå tillstå är av varierande kvalitet. Ljudbilden känns kanske inte som den mest genomarbetande även om måhända albumet inte är menat som en ny fullängdare utan mer en lättsammare samlings dito?

Brittisk prog har enligt undertecknad alltid varit i spetsen även om länder som Polen och kanske framförallt vårt eget land bidrar alltmer med kvalitativa band. Här får vi ändå en rad ”hyfsade” varianter som Camels Highway Of The Sun där låten känns som en typiskt Asia tolkning. It Can Happend från Yes levereras med mer blandning av nära Yes toppat med Payne inslag. UK’s Nothing to Lose är ändå den som får betecknas favoritspår på hyllningsalbumet.

Ni som kan erat Asia kommer säkert ihåg två släpp av ”demos/spår ej med på originalplattorna” med titlarna Archiva. Här kommer en radiovänlig variant, lättlyssnad och okej som bakgrundmusik.

Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”

Water Music Records

  1. SIRIUS originally by the Alan Parsons Project
  2. EYE IN THE SKY originally by the Alan Parsons Project
  3. COURT OF THE CRIMSON KING originally by King Crimson
  4. HIGHWAYS OF THE SUN originally by Camel
  5. I KNOW YOURE OUT THERE SOMEWHERE originally by the Moody Blues
  6. IT CAN HAPPEN originally by Yes
  7. LAND OF CONFUSION originally by Genesis
  8. LOCOMOTIVE BREATH originally by Jethro Tull
  9. ROCK AND ROLL STAR originally by Barclay James Harvest
  10. NOTHING TO LOSE originally by UK
  11. LUCKY MAN originally by Emerson Lake and Palmer (ELP)

Asia ”f John Payne” facebook.

Betyg: 6/10

Conny Myrberg

The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

The Crimson ProjeKCt - Live in Tokyo
The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

Musiken från King Crimson (KC) lever vidare även om framförandet på scen varierar. Men här kommer nu ännu en live-upptagning (från Tokyo i mars 2013) med musik från KC och framfört av ett helt gäng kompetenta musiker varav tre av dom (Adrian Belew, Tony Levin och Pat Mastelotto) även spelat i olika KC-uppsättningar. Intressant är att även denna live-version av musiken framförs med en dubbel-trio (som först introducerades i perioden 1994-1997), d v s dubbel uppsättning av bas, gitarr och trummor. Förutom de tre nämnda musikerna ovan har vi här medverkan av Markus Reuter, Julie Slick och Tobias Ralph på de tre instrumenten. Och vid sångmicken har vi det oefterhärmliga energiknippet Adrian Belew. Tyvärr saknas alltså centralgestalten Robert Fripp som ju hållit sig borta från rampljuset i många år nu. Antar att hans frånvaro stoppade bandet från att faktiskt kunna kalla sig King Crimson på riktigt.

Repertoaren på konserten består i huvudsak av nummer från tidigt 70-tal till mitten av 90-talet. Man noterar att ett flertal av KCs toppnummer finns med  (t ex Red, Indiscipline, Larks’ Tongues In Aspic Part II, Dinosaur, Elephant Talk och Frame by Frame). Allting framförs i stort sett klanderfritt men jag har lite svårt att känna att man tillför så hemskt mycket jämfört med tidigare album- och live-versioner. Sen är kanske de inledande låtarna B’Boom och THRAK på plattan lite väl sega och intetsägande. Kanske är det också så att undertecknad har nått en viss mättnadsgrad vad gäller musiken från KC efter att ha hört den så många gånger. Därmed blir det lite svårt att ta fram de stora superlativerna för just denna platta. Jag får också en lite kluven inställning till Adrian Belews insats som ju alltid brukar vara något man kommer ihåg vid live-framträdanden. Måste dock först säga att han sjunger väldigt bra på plattan, kanske bättre än någonsin. Men gitarrmässigt tycker jag faktiskt han är ganska blek. Exempelvis har han svårt att få till de där makalösa gitarrsounden som bara han brukar klara av (t ex den ylande dinosauren i Dinosaur eller trumpettjuten i Elephant Talk). Det låter alldeles för ”tamt” på denna live-upptagning.

Bästa låten på plattan är kanske inte någon av de mera kända utan istället låten Industry från plattan Three of a perfect pair (sjukt bra titel på en platta!). Här målar man upp en härlig stämning och improvisationerna flödar på ett inspirerande sätt. Sen är jag ju också barnsligt förtjust i den helgalna ”Indiscipline” som man framför väldigt bra.

Den här plattan känns kanske inte som så oerhört välmotiverad men kan kanske ändå vara en sorts bevis på att KCs musik lever vidare och att det fortfarande idag går att lyssna till deras musik framförd live av mycket kompetenta musiker (vilket ju naturligtvis krävs).

The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

InsideOut Music

  1. B’Boom
  2. THRAK
  3. Frame By Frame
  4. Dinosaur
  5. Industry
  6. Elephant Talk
  7. VROOOM VROOOM
  8. Sleepless
  9. Larks’ Tongues In Aspic Part II
  10. Indiscipline
  11. Red
  12. Thela Hun Ginjeet

www.facebook.com/thecrimsonprojekct

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Michael Bormann – Love Is Magic

Michael Bormann – Love Is Magic
Michael Bormann – Love Is Magic

Den gamle Jaded Heart-sångaren släpper härmed fram sin allra mjukaste sida i ett stort knippe powerballader. 15 stycken närmare bestämt. Mättnadskänsla? Jodå, här finns en hel del att tugga i sig. Men de flesta låtarna är känsligt och väl framförda. Kan Axel Rudi Pell släppa sina balladsamlingar kan väl Michael Bormann tycks man resonera. Kanhända skulle man gått in med redigerarsaxen några gånger i alla fall.

Balladversionen av Beatles gamla dänga Help har redan gjorts bättre av John Farnham 1980. Har ni inte hört den så kolla gärna upp den versionen istället.

Låtarna är som sagt bra men kanske inte av klassiker-mått. Men en och annan skulle säkert blivit hits då power-ballader var som störst 1989-1991. Singing for you är inte alls dum och kanske skivans starkaste låt. Avslutande Überleben (jovisst är den på tyska) är också väldigt stark. Inledande I wanna hear your voice berör också.

Så släpp garden och ta en stunds avslappning i Michaels sällskap. Sämre kan det absolut vara så detta blir klart godkänt.

Michael Bormann – Love Is Magic

RMB Records

  1. I wanna hear your voice 06:11
  2. Singing for you 03:39
  3. Can’t Stop Missing You 04:32
  4. Help 04:46
  5. Two Of A Kind 04:00
  6. Somebody Like You 04:02
  7. The Best Is Yet To Come 05:02
  8. Love Is Magic 04:27
  9. Way Back Home 05:11
  10. Was Mir Fehlt 03:15
  11. Think Twice 03:44
  12. I’d Die For You 04:04
  13. Don’t You Tell Me 04:39
  14. Go Goin’ Gone 04:06
  15. Überleben

www.facebook.com/michaelbormannmusic

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

The Chuck Norris Experiment – Right Between Your Eyes

The Chuck Norris Experiment - Right Between Your Eyes
The Chuck Norris Experiment – Right Between Your Eyes

Göteborgarna i The Chuck Norris Experiment kämpar vidare med sin punkiga skandinaviska actionrock och med sjätte given Right Between Your Eyes så har de släppt ytterligare ett stabilt album som vill mycket men som inte riktigt når ända fram. Det är kraftfullt, stora riff, tydliga refrängmelodier, aningen klyschigt men även lite mörkare än gemene band i genren. Just den där svärtan som de får fram i bland annat låtarna Earth is Shaking Tonight och Under the Knife tycker jag passar bandet bättre än i de stunder då det blir lite för glättigt. Överlag har jag aldrig fallit för bandet men här finns helt klart roliga stunder i medryckande Black Leather och punkiga Gratitude samt Right Between the Eyes men som helhet tycker jag inte att det håller.Topparna är finfina medan dalarna är aningen intetsägande. Jag sitter istället och tänker på ett punkigt Backyard Babies eller ett lite tamare Psychopunch. Oavsett så är Right Between Your Eyes en trevlig bekantskap, precis som tidigare album med bandet, men det där lilla extra som får mig på fall saknas fortfarande. Men jag hoppas bandet fortsätter att leta efter det där lilla sista för attitydstarka band som The Chuck Norris Experiment behövs.

The Chuck Norris Experiment – Right Between Your Eyes

Transubstans Records / Record Heaven

  1. You’re One of Us
  2. Black Leather
  3. White Devil
  4. Earth is Shaking Tonight
  5. Under the Knife
  6. Eaten Alive
  7. Gratitude
  8. If I Could I Would
  9. The World Burns
  10. Midnight Strangler
  11. Right Between the Eyes

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon

Matt Schofield – Far As I Can See

Matt Schofield – Far As I Can See
Matt Schofield – Far As I Can See

Matt Schofield är hyllad som en av de allra skickligaste moderna bluesgitarristerna. Man behöver varken vara gitarrist eller skribent på någon aktad gitarrtidning för att förstå varför, det räcker med att lyssna på engelsmannens femte studioalbum Far As I Can See. Men se upp, musiken är beroendeframkallande.

Inbäddade mellan From far away och Red dragon ligger nio jäsande blueslåtar i varierande stilar. Schofield och hans symbiotiskt samspelande band lockar och utmanar varandra med toner så lekfullt och levande så att låtarna fulländas – i händerna på mindre briljanta musiker tror jag inte att albumet hade varit tillnärmelsevis lika betagande som det är nu. Kolla den progressiva rytmiken i Getaway, svänget i instrumentala Oakville shuffle, den totala närvaron i det nästintill stillastående sorgenumret The day you left. För att inte tala om improvisationerna. Schofield spelar som en jazzmästare med bluessjäl, ibland som Robben Ford, ibland som Warren Haynes, och tillsammans med främst Jonny Hendersons Hammondspel men även Jordan Johns trumspel lyfter han en över 100 årig musiktradition in i framtiden.

From far away och Red dragon är dock i en klass för sig själva. Öppningslåten bär på spår från både Santana och Frank Marino men sett till helheten är nog Gov´t Mule den tydligaste referensen; Schofields inlevelsefulla sång, det följsamma men intrikat spelande kompet, det mästerliga gitarrspelet klurigt kompletterat av en grillosande Hammond orgel. Det stora finalnumret Red dragon är som middagssolen i Sahara där Schofields improvisationer bildar dallrande hägringar när jag sluter ögonen. Återigen jämför jag med Gov´t Mule när de är som bäst och när den nästan tio minuter långa ejakulationen är över tänker jag: bara en gång till…

Matt Schofield – Far As I Can See

Mascot Label Group / Provogue

  1. From far away
  2. Clean break
  3. Getaway
  4. Breaking up somebodies home
  5. The day you left
  6. Oakville shuffle
  7. Hindsight
  8. Everything
  9. Yellow moon
  10. Tell me some lies
  11. Red dragon

mattschofield.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen