Kris Kristofferson – An Evening With Kris

Kris Kristofferson - An Evening With Kris - 2014Kris Kristofferson – An Evening With Kris

Det är sommaren 2007 och jag befinner mig i ett soligt Göteborg på restaurangen Trädgårn’s uteservering på baksidan av huset. Det är mer en bakgård med en stor bar i mitten än en ett ställe att sitta och äta mat. I ena hörnet är en liten scen uppbyggd och dit kommer allas blickar riktas under kvällen när countryikonen Kris Kristofferson stegar upp på scen med sin akustiska gitarr. Han spelar sedan upp ett pärlband av sina bästa låtar med bland annat Me and Bobby McGee och Sunday Morning Coming Down som de största publikfriarna. Men det är inte bara hans musik som är den stora behållningen denna kväll. Även hans historieberättande mellan låtarna är minst lika underhållande. Det är svårt att inte dra på smilbanden eller beröras av hans anekdoter om vänner som Waylon Jennings, Willie Nelson och Johnny Cash. Just dessa berättelser tillsammans med underbar musik gör detta till en av de mest intima och minnesvärda konserterna jag har upplevt. När Kristofferson sedan besökte Sverige för något år sedan så kunde jag tyvärr inte besöka någon av hans framträdanden men nu kommer en liten tröst i form av en dubbel-CD. Skivan är inspelad i september 2013 på Union Chapel i London och får vi ta del av ett matigt musikdokument med det bästa och mesta ur sångarens repertoar. Återigen är han ensam på scen med sin akustiska gitarr och ett munspel men om det förekom några längre anekdoter mellan låtarna så är de bortklippta. Några små korta kommentarer lockar till skratt i publiken men mycket mer än så är det inte. Nej det är hans låtskatt som står i centrum och han täcker upp hela karriären och personliga favoriter som Help Me Make it Through The Night, Jody & The Kid, Silver-Tongued Devil och To Beat the Devil levereras med Kristoffersons självklara briljans. Man skulle kunna tro att den nu snart åttioårige svenskättlingens röst skulle ha gett upp för länge sedan men det är snarare tvärtom. Hans fåriga stämma ger inte bara djup och karaktär till låtarna, den gör även att lyriken och berättelserna får än mer trovärdighet. Konserten känns intim men mina förhoppningar om ett liknande upplägg som när jag såg honom live den där härliga sommaren för sju år sedan grusas ganska snabbt. Denna skiva blir istället mer av en samling med hans bästa låtar i livetappning och över trettio låtar blir allt för mastigt efter ett tag. Dock skall sägas att här ryms det mesta och viktigaste som man bör ha med Kristofferson om man nu bara vill ha en skiva med honom. Personligen hade jag nog hellre föredragit ett visuellt dokument över konserten men man kan inte få allt och jag är inte den som skall klaga. Detta är en oerhört trevlig konsertupptagning med en av countryns mest personliga utövare och gillar ni hans musik finns det inget att tveka på.

Kris Kristofferson – An Evening With Kris
Virgin/Proper/Border Music

CD1
1. Shipwrecked in the 80’s
2. Darby’s Castle
3. Me & Bobby McGee
4. Here Comes that Rainbow
5. Closer to the Bone
6. Best of All Possible Worlds
7. Help Me Make it Through the Night
8. Casey’s Last Ride
9. Nobody Wins
10. Feeling Mortal
11. From Here to Forever
12. The Circle
13. Loving Her Was Easier
14. Kiss the World Goodbye
15. I’d Rather Be Sorry

CD2
1. You Show Me Yours/Jesus Was a Capricorn
2. Duvalier’s Dream
3. The Heart
4. Come Sundown
5. Billy Dee
6. The Promise
7. Sabre and the Rose
8. Jody & The Kid
9. Broken Freedom Song
10. Sky King
11. They Killed Him
12. The Pilgrim: Ch 33
13. Sunday Morning Coming Down
14. Silver-Tongued Devil
15. For the Good Times
16. To Beat the Devil
17. Please Don’t Tell Me
18. A Moment Forever
19. Why Me

http://kriskristofferson.com

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation

days2Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation

Några ord från bandets info:

Ensam på Kebnekaise mötte jag tystnaden. Där fick jag iden att skapa ett konceptalbum om en människas resa genom livet. Om en resa från mörker till ljus, tunga förluster och en uppväxt präglad av en alkoholberoende pappa. Musiken är progressiv rock/metal och albumet tar lyssnaren ut på en unik resa från de mörkaste stunder av beroende till en plats av läkning och försoning

Ja detta är sannerligen en genomarbetat konceptalbum som också tog nästan 6 år från ide till release inkluderat en 28 sidors booklet. Musiken är fylld av atmosfäriska ljudmattor, progressiva svängningar och toppat med en ypperlig vokalist. Texterna/historien om en människas resa mellan hopp och förtvivlan genom livet är berörande och kan säkert i mycket kännas igen hos oss lyssnare. Här presenteras massor av kvalitativ progressive metal från samtliga musiker, skulle jag personligen önska en dimension till är möjligen en lite tyngre produktion ”kanske är ljudbilden mer svulstig på cd än min mp3 länk?) som ett större skivbolag borde kunna ge. Skivbolag var är ni??

Karlstads bandet sticker ut med en tjej ” Jolene Fredricson” bakom slagverket (inte så vanligt inom genren) Johan Strende på keyboards som också skrivit den mesta av musiken ger oss en ballanserad ljudmatta utan att ta över liksom på gitarr Peter Henningsson gör och gästvokalisten Carita höök på spåret Watching me bleed borde anlitas även på nästa fullängdare. Ett band är aldrig bättre än vad vokalisten är brukar det heta och Fredrik Eriksson tillika textförfattare är också en av bandets styrka. Om man nu vill beskriva musiken för den icke invigde .. är Remedy Lane eran med Pain of Salvation toppat med tidiga Dream Theater rätt nära konceptet.

Watching Me Bleed den dryga åtta minuters långa spåret tillika en av favoriterna kan nog sammanfatta vad Days of Ashes står för musikaliskt så vänner av god progressive metal, här är ett nytt gäng att hålla ögonen på!

Days of Ashes – In the Mirror of Reconciliation
Jay Loe Productions

1 Prologue4:05
2 Walls of Concrete5:07
3 Sentiment7:38
4 Father2:38
5 My Face of Despair5:05
6 Watching Me Bled8:22
7 Hitting the Ground2:54
8 I Don’t Blame You5:15
9 Kisagatomi7:34
10 The Core of Myself5:59
11 Touching Spirituality6:08

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Rebellious Spirit – Obsession

Rebellious Spirit - Obsession - 2014Rebellious Spirit – Obsession

Innan tyskarna i Rebellious Spirit ens fått hår på bröstet så hade de släppts sin debut och knappt ett år efter så är nu uppföljaren här. Inte många kan säga att de släppt två album innan de ens kommit ur skolåldern så något rätt måste de ju göra tycker man. Detta, mitt första möte med bandet, ger mig tyvärr ingen större svar till varför just dessa grabbar förtjänar att bland annat få åka med Axel Rudi Pell på turné. Visst, här finns ungdomlig energi, catchy refränger och ett tungt men radiovänligt sound men det finns inget i deras melodiska hårda rock som inte har gjorts förut och då bättre. Rent musikaliskt landar kvartetten i en mix av åttiotalets melodiska Los Angeles och mer modern trallvänlig radiorock/metal. Jag vill säga att de påminner om Hardcore Superstar men det känns inte helt rätt. Däremot så tycker jag de påminner en del om sina landsmän i Kissin’ Dynamite men även lite Gotthard och Axxis går att skönja. Jag måste faktiskt ge dem ett litet plus i kanten för att de lyckas hitta en liten gnutta eget uttryck i musiken och en del av det står sångaren Jannik Fischer för. Tyvärr är det inte för att han är något utöver det vanliga. Han är ju inte gammal pojken så det finns ju inget tryck i rösten att tala om och hans tyska accent bryter igenom emellanåt vilket gör att sången ibland känns aningen grötig. Det gör att den tyngd och klarhet som behövs i sången till sådan här musik går lite förlorad. Men det är inte där problemet med Obsession ligger. Problemet är att låtarna är allt för ointressant. Det är för tillrättalagt och på tok för strömlinjeformat för att detta skall, inte bara tilltala mig, utan även kunna slå igenom på bredare front. Men grabbarna har ju hela livet framför sig. Fortsätter de bara att slipa på sina låtar och odlar lite hår på sina bröst så kan de nog i framtiden bli ganska hyfsade om än inte superstora i den hårda musikbranschen.

Rebellious Spirit – Obsession
Steamhammer/SPV

1. Obsession
2. Lost
3. Silent Scream
4. Walls of Lies
5. Summer Moved On
6. Confidence Men
7. Look What I’ve Become
8. Between the Highs and Lows
9. Together
10. Forever and Ever
11. In My Dreams
12. Breakout

www.rebelliousspirit.de

 

5/10

Ulf Classon

The Tea Party – The ocean at the end

The Tea Party - The ocean at the endThe Tea Party – The ocean at the end

Ett band som har fått skamlöst liten uppmärksamhet inom de progressiva kretsarna är det Kanadensiska bandet The Tea Party. Själv kom jag i kontakt med bandet när jag för ett antal år sedan fick en platta med dem av en polare. Tyvärr hamnade plattan orörd och inte genomlyssnad i skivskåpet och återupptäcktes först flera år senare. Till min stora glädje upptäckte jag då ett fantastiskt band som jag därefter inte har hittat någon annan motsvarighet till.

Historien om The Tea Party tog sin början i staden Windsor, Ontario, Kanada när Jeff Martin, Stuart Chatwood och Jeff Burrows tidigt 1990 slog sig samman och bildade bandet. Man släppte året därpå sin självbetitlade debutplatta, men det var i samband med andra släppet Splendor Solis -93 som man började hitta sin egen mycket unika stil som var inspirerad av mellanösterns tonspråk. Detta sound förfinades och utvecklades på de följande plattorna och The Tea Party fick tidigt epitetet: Moroccan-Roll på grund av sina österländska influenser. Bandet hade precis som Led Zeppelin anammat detta udda tonspråk och instrumentering, men man byggde till skillnad från Zeppelin hela sitt sound på det. Detta inte minst genom att man använde sig av en stor mängd udda stränginstrument och slagverk. Efter ett antal riktigt bra plattor: The edges of twilight –95, Transmission –97, Triptych –99 och The interzone mantras –01, kröntes karriären 2004 då den makalöst bra plattan Seven circles släpptes. Plattan innehöll en nyvunnen tyngd och komplexitet som kändes extra spännande och gjorde den till i mina öron bandets absoluta mästerverk. Tyvärr hade det vid denna tidpunkt börjat knaka rejält i fogarna inom bandet och man splittrades nästkommande år efter nästan två miljoner sålda plattor världen över.

Efter ett uppehåll på nästan tio år återförenades bandet då man gav sig ut på en turné i hemlandet och Australien vilket också utmynnade i en riktigt bra live-platta: Live from Australia. Nu har bandet äntligen återkommit med ett nytt studioalster betitlat The ocean at the end. Redan vid första genomlyssningen känns det mesta väldigt välbekant och välljudande! Speltekniskt är samtliga i bandet mycket skickliga och man har i rytmsektionen med Stuart Chatwoodoch Jeff Burrows ett grymt sväng och groove som ger ett mycket drivet sound. Jeff Martin har en mycket varm, mörk och kraftfull stämma som tillsammans med ett utmärkt gitarrspel också bidrar till bandets egensinniga sound. I kombination med det österländska tonspråket ger det helt unikt sound.

Låtmaterialet på nya alstret får nog betecknas som det mest lättillgängliga i bandets karriär hittills och består till största delen av godkända spår. Det finns också några riktigt bra spår som: The L.o.C, The black sea, Submission och framförallt The ocean at the end. Sistnämnda låt har stora likheter med Zeppelin-låten Since I´ve been loving you och byggs upp på ett liknande sätt. Jeff Martin levererar i låten ett gitarrsolo som självaste Jimmy Page hade kunnat vara mäkta stolt över, om det nu hade varit han som lirat.

Tyvärr innebär det mer lättlyssnade formatet att mycket av den tyngd och komplexitet från förra studioplattan gått förlorad, vilket jag saknar mycket. Totalt sett känns The ocean at the end ändå som en välkommen återkomst till den progressiva scenen, men jag tycker faktiskt att plattan känns lite väl uddlös för att komma från ett så meriterat band som The Tea Party. Slutintrycket blir ju ändå klart godkänt men förväntningarna var betydligt högre ställda än så.

The Tea Party – The ocean at the end
InsideOut Music

1.   The L.o.C
2.   The black sea
3.   Cypher
4.   The maker
5.   Black roses
6.   Brazil
7.   The 11th hour
8.   Submission
9.   The cass corridor
10. Water´s on fire
11. The ocean at the end
12. Into the unknown

www.teaparty.com

www.facebook.com/theteapartyofficial

 

Betyg: 6,5 / 10

Staffan Vässmar

Livingston – Animal

Livingston - Animal - 2014
Livingston – Animal

Det här var jag inte beredd på när jag tog mig an en ny albumrelease från ett välrenommerat heavy metal-bolag. Hade jag hört Livingstons musik tidigare så hade jag aldrig tagit mig an att recensera detta, deras tredje album, heller för den delen för detta var inget vidare. Dessa britter som omlokaliserade sig från London till Berlin och ”slog igenom” skall tydligen vara väldigt framgångsrika med bland annat en hitsingel vid namn Broken. Men jag har då aldrig hört talas om varken dem och eller hört deras musik vilket känns lite konstigt då jag slukar det mesta som kommer i min väg oavsett genre så länge det är gitarrbaserat. Men jag skulle bli förvånad om de skulle slå igenom på en bredare front för även om Animal är ett väl genomfört hantverk som är snyggt paketerad så är inte detta något som den breda massa tuggar i sig. Musikaliskt rör dom sig i ett luddigt poprockigt landskap i mellantempo där en del metalliska inslag susar förbi och allt är väldigt emotionellt och det är de stora och deppiga känsloutryckningarna som gäller. Ljudbilden känns programmerad och en ständig ekoeffekt ligger och gnager på trumhinnan. Jag kommer att tänka på band som U2, Muse, The Killers och även lite Manic Street Preachers men närmast hamnar de nog Chris Cornells James Bond-låt You Know My Name minus stråkarna. Eller nej, det gör dom nog inte, men ändå inte överdrivet långt ifrån. Oavsett så dryper det av melodier och catchy refränger mitt i en melankolisk känslostorm som garanterat lär attrahera en och annan nedstämd tonårstjej. Låtar som Chemicals och The Hunter kan säkert leta sig in på de alternativa rockradiostationerna men i min stereon kommer de för evigt att vara ospelade från och med nu.

Livingston – Animal
Long Branch Records/SPV

1. Intro
2. When it Goes Away
3. Big Mouth
4. Chemicals
5. Time Bomb
6. Skin & Bones
7. The Hunter
8. Opposite Tracks
9. In My Head
10. Into the Rain
11. Reckless
12. Human Animal

www.livingstonmusic.co.uk

 

Betyg: 3/10

Ulf Classon

Ironbird – Black Mountain

Ironbird - Black Mountain
Ironbird – Black Mountain

 

Precis när man börjar fundera på vart svenska Mangrove tagit vägen så dyker gitarristen Magnus Jernström upp som gubben i lådan med ett nytt band vid namn Ironbird. Denna järnfågel är precis vad en riffjunkie som mig behöver just nu när höstens stora vemod börjar rulla in. De lyckas kombinera Black Sabbaths tunga sjuttiotalsriffande med nittiotalets stonerrocksgung utan att det skär sig det minsta. Däremellan petar de in ett svängigt Thin Lizzy-riff, lite yvigt Led Zeppelin-djup och inte allt för sällan kommer jag att tänka på Pepper Keenan-eran av Corrosion of Conformity. Det bästa med alltihopa är att de inte tvingar ner alla influenser i en och samma gryta utan varje låt har fått sin egen identitet. Tillsammans med bandets härliga förmåga att knyta samman låtarna med varandra gör att Black Mountain blir ett väl sammansatt och varierat album. Många band inom den så kallade retrorock-genre har en tendens att bli allt för odynamiska och bara riffa på men Ironbird undviker den fällan utan problem. En del av det är sångaren Rasmus Jansson förtjänst som har en förmåga att anpassa sig efter vad låten behöver. På det blytunga titelspåret lägger han sig till med ett högt Ozzy Osbourne-register, på de spår som andas mer ökenrock så hittar han ett lägre tonfall och på de mer sansade låtarna får han utnyttja hela sin strupe. Jag säger inte att han har det bredaste registret en sångare kan han men till denna sorts tunga rock så funkar det utmärkt och han utnyttjar de resurser han har mycket bra. Detta är en debut som smakar mumma för en sådan som mig som har fallit för den nya vågen av gammal tung rock. Med en speltid på strax under fyrtio minuter så har albumet en lagom längd för att det inte skall bli för långrandigt men ändå lämna ett sug efter att få höra mer. Låten som bär bandets namn har snabbt blivit en favorit och jag ser fram emot vad detta band kan uträtta i framtiden. Men först och främst väntar jag ivrigt på vinylutgåvan för jag tror att det retrodoftande sound bandet lyckas få till kommer blomma ut än mer när det väl spelas upp på svart vax. Precis vad denna sorts musik förtjänar.

Ironbird – Black Mountain
Transubstans Records/Record Heaven

1. Hard Times Light Shines
2. Black Mountain
3. Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)
4. Tomorrows Dream
5. Ironbird
6. Up On the Hill
7. In Time
8. Nothing’s Real

www.facebook.com/ironbirdsweden

https://soundcloud.com/transubstans-records/ironbird-black-mountain

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

MÄBE – Mot Ingenstans Och Överallt

MÄBE - Mot Ingenstans och Överallt
MÄBE – Mot Ingenstans Och Överallt

Nu kommer hösten och det stora vemodet rullar in över oss igen. MÄBE tänker inte ens försöka att lätta upp stämningen åt oss utan fortsätter att göra det han kan bäst. Att ge oss vemodig pop/rock på svenska. Musiken är enligt honom själv vacker, mörk, suggestiv och dynamisk.

Vemod alltså.

Det är nu tredje plattan sedan debuten 2010 och visst känns han igen. Jag tycker dock det är fler bra låtar här än på förra skivan. Exempelvis För dom som blöder är en riktig stark modern visa. Fastnar även för den poppiga Maskerad som redan vid första lyssningen får en att sjunga med i refrängen. Den tunga Electric City blues är en annan låt värd att nämna. Första singeln Norrskensskimmer och solnedgång påminner lite om Så länge vi har varann med Ratata och Frida. Fin låt det också. Finns fler.

Överlag är låtarna, som sagt, starkare än på föregående skiva och E.P. En glädjande utveckling åt rätt håll. Produktionen är även den vassare med sin feta ljudbild likt den på första plattan.

Så svep in er i en filt. Tänd ett ljus och….

”bara blunda en stund……bara flyt med…” (Gubben i månen)

 

MÄBE – Mot Ingenstans Och Överallt

1. Norrskensskimmer Och Solnedgång
2. Gubben I Månen
3. Maskerad
4. För Dom Som Blöder
5. Mot Ingenstans Och Överallt
6. Pannkakskungen
7. Aldrig Långt Ifrån
8. Electric City Blues
9. Hammarslag
10. Härifrån Till Evighet
11. Bar(a) För Mig (2014)

http://mabe.nu

 

8 / 10

Peter Dahlberg

 

Shirawanda – Reachable

shirawanda
Shirawanda – Reachable

Som recensent bjuds man ibland på en del riktiga överraskningar. Jag fick mig plötsligt tillskickad en demoplatta (EP) från ett nytt band från Falkenberg under namnet Shirawanda och lite bakgrundsmaterial om bandet från en artikel i Hallands Nyheter fredagen den 22 augusti skriven av Magnus Johansson.

Shirawanda är ett märkligt bandnamn som uppenbarligen är en ren fantasi utan någon särskild betydelse. Men namnet och omslaget inbjöd redan det till intresse då det verkade lite österländskt spännande. Bandet är ett kompisgäng som spelat ihop sen några år tillbaka. Basisten Leo Erzmoneit, sångaren Charlie Johansson och gitarristen Emil Cederholm startade det hela mest bara på skoj. Men sen anslöt så småningom Olof Lundin (gitarr), Joel Jönsson (keyboard), trummisen Peter Wallenäs och Joakim Schakonat (percussion). Leo, som läst på Geijers Folkhögskola i Karlstad (med inriktning mot rock och jazz), tyckte så småningom att det var dags att spela in några låtar och fixade via sina kontakter i Karlstad så att gänget kunde åka dit och spela in sex låtar med producenten Ola Sonmark. Och nu släpps alltså resultatet på EPn ”Reachable”.

Man skulle kunna tro att med så många musiker inblandade så skulle man mötas av ett fylligt rocksound av traditionellt snitt men till min förvåning är det något helt annat som bjuds. Det är mycket stämningsfull musik som i mycket stor grad bygger på spröda gitarrklanger och harmonier varsamt ihopsnickrat med rytm- och baskomp. I bakgrunden finns också här och där ett precis lagom stämningshöjande keyboardskomp, oftast aktivt i slutet av låtarna. Sången från Charlie Johansson är högklassig och väldigt tydligt inspirerad av Eddie Vedder i Pearl Jam. Jag kan också ibland finna associationer till Michael Stipe i REM. Bland övriga inspirationskällor nämns Red Hot Chili Peppers.

För att vara en debut-platta måste jag säga att jag är mäkta imponerad över detta verk. Allt är som tidigare nämnts varsamt och stilfullt arrangerat och jag kan egentligen inte hitta något att direkt anmärka på. Det skulle i så fall vara att på något ställe på låten ”Reachable” styrs gitarrerna över lite kortvarigt till mindre njutbara toner. Men det är faktiskt allt! För övrigt är det en ren njutning att lyssna på låtarna. Framförallt gillar jag de otaliga partierna med undersköna gitarrharmonier. Och då snackar vi elgitarrer utan en massa distorsion och modulering. Underbara klanger, ofta förstärkta med ekon, och i ett härligt samspel. Man märker att killarna äger förmågan att kommunicera sinsemellan med instrumenten och att klangerna och harmonierna har betytt mer än det mer typiska rockröjet som är så vanligt bland de flesta rockband.

Samtliga låtar är njutbara men favoriterna är nog ”The Delusion Fades”, ”Reachable” och ”Tidal Waves”. Den förstnämnda inleds lite tamt men från och med mitten av låten får vi de där underbara gitarrklangerna och så småningom även riktig skönsång från Charlie. På slutet öser bandet på lite mer och det svänger riktigt fint med fortsatta fina gitarrharmonier. Nästan lite ståpälskänsla i vissa partier. Riktigt gött! Lite samma sak hittar vi i ”Reachable”. Inledande sång (plus någon sorts jätteskumt maskinljud i bakgrunden!) men från och med mitten ett fantastiskt fint instrumentalt parti. Återigen de här underbara gitarrharmonierna. Jag måste dock särskilt framhålla det urläckra tajt synkade gitarr+bas-solot i slutpartiet. Fantastiskt vackert ihopsytt! Till sist, i ”Suseåns Mynning” får vi höra sköna toner från akustisk gitarr, ackompanjerat av Kattegatts vågor, som sen övergår låten i ”Tidal Waves” med sanslöst vackra gitarrklanger och fin sång. Imponerande moget och kompetent utfört.

Alltså, på det hela taget en mycket imponerande debut! Vi brukar knappast betygsätta en EP här men låtarna är så pass långa att de är i närheten av en full-längdsplatta (åtminstone i Vinyl-version). Därför sticker jag ut hakan och ger verket ett välförtjänt högt betyg!

Shirawanda – Reachable

01: Intro
02: Dead Weather
03: The Delusion Fades
04: Reachable
05: Suseåns Mynning
06: Tidal Waves

http://shirawanda.bandcamp.com/releases

www.facebook.com/Shirawanda

 

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

The Pineapple Thief – Magnolia

The Pineapple Thief - Magnolia
The Pineapple Thief – Magnolia

Pineapple Thief startades 1999 av Bruce Soord och de har sedan dess levererat en lång rad plattor varav flera av dem har blivit recenserade här på Artrock.se. Bandet har sakta men säkert stigit i popularitet och Bruce Soord har också på sistone gett sig in i en del andra projekt varav det mest kända kanske är samarbetet med Jonas Renkse (med gemensamma plattan ”Wisdom of Crowds”) och Katatonia.

Den nya plattan ”Magnolia” (med ett magnifikt omslag signerat den franske konstnären Patrick Gonzales) innehåller 12 korta låtar som på sätt och vis markerar en sorts återtåg från den mer typiska progressiva rocken med långa låtar som vi har hört mer av i tidigare alster. Bruce säger att han på denna platta velat koncentrera sig på att skriva bra sånger och därmed kan man säga att han istället närmar sig lite mer populär rock i stil med det som exempelvis Muse levererar.

Alltså, betyder det att vi progfans skall behöva bli besvikna? Tja, jag lutar i alla fall åt detta håll. Sångerna på den här plattan håller inte tillräckligt kvalitet för att lyckas fånga mig trots en och annan låt med bra känsla (t ex titellåten och ”Don’t tell me”). Faktum är att jag har haft lite svårt att ta till mig även tidigare plattor så det här kändes till slut rätt så bekant. Kan inte komma ifrån känslan av att Pineapple Thief försöker vara en sorts Porcupine Tree Light  – de har ju till och med lagt beslag på samma initialer – mer eller mindre medvetet. Bruce Soord sjunger bra, ingen tvekan om det (även om man märker en anings Steven Wilson-komplex), men som låtskrivare tycker jag inte han har lyckats särskilt bra denna gång. Det är godkänt men inte mer.

The Pineapple Thief – Magnolia

KScope

  1. Simple As That (04:01)
  2. Alone at Sea (05:21)
  3. Don’t Tell Me (03:35)
  4. Magnolia (03:47)
  5. Seasons Past (04:14)
  6. Coming Home (03:06)
  7. The One You Left to Die (04:19)
  8. Breathe (02:35)
  9. From Me (04:31)
  10. Sense of Fear (04:31)
  11. A Loneliness (03:22)
  12. Bond (04:31)

www.kscopemusic.com/tpt

www.pineapplethief.com

Betyg: 6 / 10

Karl-Göran Karlsson

Lucifer Was – DiesGrows

Lucifer Was - DiesGrows
Lucifer Was – DiesGrows

Med sin sjätte giv tar norska Lucifer Was nya tag med sin lite egensinniga progressiva rock och levererar ett album fullt med örongodis. Den orkesterindränkta musik som de bjöd på med förra albumet The Crown of Creation (2010) är nu borta men dramatiken är det ingen fel på ändå. Att kalla norrmännens musik för storlaget och episkt är att ta i men de många olika instrumenten och variationen på låtarna gör ändå DiesGrows till en ganska omvälvande historia. Mellan inledande och trevande Afterlife till avslutande och småsymfoniska Yellow House så trängs det det mesta som ett vant Luficer Was-fan känner igen. Den rikligt använda tvärflöjten, den stämningshöjande mellotronen och den gungande hammondorgeln ackompanjerar som vanligt den progressiva rocken med en kärna av riffdriven och hård sjuttiotalsrock. Denna gång förs tankarna mest mot Deep Purples mer sentida, böljande och dramatiska låtar medan tvärflöjten hela tiden skänker en härlig Jethro Tull-känsla. Men låt er inte luras, Lucifer Was har sedan tidigt sjuttiotal odlat sin egen identitet och det tar ett tag innan deras kompositioner sjunker in, så även denna gång. En del spår känns aningen anonyma medan andra spår pockar på din uppmärksamhet direkt. Bäst är det när de höjer tempot en aning, låter en stabilt gungande gitarr och den drivande orgeln föra låten framåt. Jag föll för bandet redan på In Anadi’s Bower (2000) och utvecklingen sedan dess är väldigt påtaglig, men aldrig till ondo, snarare tvärtom.

Lucifer Was – DiesGrows
Transubstans Records/Record Heaven

 

1. Afterlife
2. The Devil is the Boss Universal
3. Crazy World Turns To Me
4. I’m Cornered
5. I am Outside
6. Glass Shoe
7. Silver Spoon
8. From Behind Everybody’s Blind
9. Diesgrows
10. Yellow House

www.luciferwas.org

https://soundcloud.com/transubstans-records/lucifer-was-silver-spoon

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon