Magnum – Escape from the Shadow Garden

Magnum – Escape from the Shadow Garden
Magnum – Escape from the Shadow Garden

Somliga grupper och artister är så karaktäristiska och konsekventa i sin konst att deras namn blir ett begrepp. 17 album in i karriären är engelska Magnum synonymt med pampig, melodiös rockmusik och tronar i ensamt majestät på genretoppen nu när landsmännen i supergruppen Asia än en gång tappat i stringens. Låtskrivaren och gitarristen Tony Clarkin, som ju även producerar Magnums album, har efter sin hjärtattack 2002 skapat så mycket fantastisk musik att gruppens legendariska svit av 80-talsplattor nu är tangerad.

Visserligen kommer inte ens den fantastiska The Visitation (2011) att nå samma status som gruppens största kommersiella och kvalitetsmässiga framgångar On a Storyteller´s Night (1985) och Wings of Heaven (1988), men lyssningsvärdet är inte lägre. Och precis som fjolårets On the 13th Day ärEscape from the Shadow Garden som en förlängning av njutningen. Fängslande melodier och sagolika stämningar bildar tillsammans med distinkta riff och pampiga refränger de följeslagare du behöver för en stunds befrielse från den verkliga världens olyckliga tillstånd – ett ämne som Clarkin förövrigt behandlar med utsökt variation i sina texter.

En annan disposition av materialet hade dock gett ett bättre balanserat album. De fyra första spåren bildar nämligen en så monumental inledning att resten av albumet förefaller vara bagatellartat. Upprepad lyssning lyfter dock slöjorna från de skenbart tunnare låtarna och avslöjar vackert vemodiga och delikata melodier.

Magnum – Escape from the Shadow Garden

Steamhammer / SPV

  1. Live ‘til you die
  2. Unwritten sacrifice
  3. Falling for the big plan
  4. Crying in the rain
  5. Too many clowns
  6. Midnight angel
  7. The art of compromise
  8. Don’t fall asleep
  9. Wisdom’s had its day
  10. Burning river
  11. The valley of tears

www.magnumonline.co.uk

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Pretty Maids – Louder Than Ever

Pretty Maids - Louder Than Ever
Pretty Maids – Louder Than Ever

Ända sedan 1984, när jag som 18-åring hörde deras debutalbum, har Pretty Maids varit något av ett favoritband för mig. Med sin mix av hårdsmattarande dubbeltramps-låtar och lite snyggare pop/rocklåtar han vapendragarna Ronnie Atkins och Ken Hammer troget kämpat på i runt 30 år. Ronnie Atkins som med sin otroliga förmåga att variera rösten utifrån låtarnas karaktär är absolut en av mina favoritsångare.  När jag hörde dem på debutplattan så var jag först övertygad om att det var två olika sångare i bandet.  Inte trodde väl jag att taggtrådsrösten som dånade ur högtalarna och den lite softare stämman kunde komma från samma uppsättning stämband.

Bortsett från Atkins och gitarristen Ken Hammer så har det bytts en del medlemmar under årens lopp. Personligen så tycker jag att den nuvarande uppställningen med René Shades – bas, Morten Sandager – keyboards och Allan Tschicaja – trummor mycket väl kan vara den starkaste de haft. Framförallt Allan Tschicaja, som trummat i både Kingdom Come och Royal Hunt, och som är en ren fröjd att både se och höra när han spelar.

Skivan som ska recenseras är Louder Than Ever, vilket är ett hopkok av gammalt och nytt. Skivan är inte tänkt att ses som en Greatest Hits, utan snarare som ett försök att blåsa liv i ett antal låtar som inte fick den uppmärksamhet de förtjänade när de ursprungligen släpptes. Bortsett från det nyskrivna materialet så innehåller den låtar från plattorna som släpptes runt senaste sekelskiftet. En period som Ronnie Atkins refererar till som ”den bortglömda perioden”.

Bortsett från att marparten av bandmedlemmarna inte medverkade på originalinspelningarna så är det knappast det som är den största skillnaden. Det som skiljer absolut mest är att på nyinspelningarna står alla reglage på 11. För den som har koll på hur bandets senaste plattor låter kan nog skapa sig en ganska god bild av vad som väntar på Louder Than Ever. Det är fett och tungt, Danish dynamite med extra allt.

Nu för tiden så lyssnar jag mestadels på musik i lurar. Oftast på volymnivåer som gör att höger öras vitala delar blåser in och möter vänster öras dito någonstans mitt i skallen. Med tanke på detta så borde ljudbilden på Louder Than Ever passa mig som handen i handsken. Men någonstans så börjar även jag tröttna på loudness-kriget. Ångvältsmixningar blir lite jobbiga i längden – även för mig.

Nåja, detta var bara en gammal mans gnäll, åter till skivan.

Låtarna som dammats av är: (originalplatta inom parentes) Psycho time bomb (Scream), Tortured Spirit (Carpe Diem), Virtual Brutality, He Who Never Lived (Planet Panic), Wake Up In The Real World, (Wake Up In The Real World), Snakes in Eden, With These Eyes (Anything Worth Doing Is Worth Overdoing).

Bortsett från det fläskigare soundet så är låtarna relativt intakta. Det är inte ovanligt att band, med några år på nacken, gör nyinspelningar där låtarna sänkts i tonart för att sångaren ska mäkta med. Så är inte fallet här. De låtar som jag jämfört går fortfarande i originaltonart. De nya låtarna är helt klart i samma höga klass som de äldre, suveräna Nuclear Boomerang är ett lysande exempel på detta. Som helhet är det en ruskigt stark samling låtar som man bjuds på.

Det är kanske ingen Greatest Hits men helt klart är alla låtarna Great Hits. Har man lyckats undvika Pretty Maids i alla år så är Louder Than Ever en perfekt introduktion till ett av Danmarks bästa band någonsin.

Pretty Maids – Louder Than Ever

Frontiers Records

  1. Deranged (New Song)
  2. Playing God
  3. Psycho Time Bomb Planet Earth
  4. My Soul To Take
  5. He Who Never Lived
  6. Virtual Brutality
  7. Tortured Spirit
  8. With These Eyes
  9. Nuclear Boomerang (New Song)
  10. Snakes In Eden
  11. Wake Up To The Real World
  12. A Heart Without A Home

www.prettymaids.dk

Betyg: 8 / 10

Eric Eklund

Incura – Incura

Incura - Incura
Incura – Incura

Senaste signingen på tyska proglabeln InsideOut är Kanadensiska bandet Incura. Bandet har sedan starten släppt fyra EP:s: A way out – 2003, Is everyone ready to face what we´re fighting for? – 2003, Swords, souls, secrets – 2007 och senast The lost souls – 2009. Incura albumdebuterade i hemlandet redan förra året, men det har först nu blivit dags för resten av världen att få stifta bekantskap med dessa ynglingar.

Att genrebestämma Incuras musik är ganska så svårt då den tangerar både metal, samt mer renodlad progmetal. Soundmässigt ligger Incura ganska nära band som Coheed & Cambria. Detta inte minst då sångaren Kyle Gruninger har en röst som starkt påminner om Claudio Sanchez i nämnda band. De har båda en ganska så gäll, genomträngande och intensiv stämma som matchar bandens musik väl. Banden påminner även om varandra när det gäller sound, intensitet och uttryck. Killarna i Incura har snickrat ihop tio riktigt bra låtar där det många gånger mycket teatraliska uttrycket ger låtarna en nerv och inlevelse som är riktigt skön. De flesta spår känns relevanta och fyller sin funktion på plattan, och de sätter sig faktiskt mer och mer för varje lyssning. Man blandar friskt brutala gitarriff, mullrande bas, tight och tekniskt trumspel, med snygga melodistämmor på framförallt piano. Allt kryddat med Kyles känslofyllda och inlevelsefulla stämma.

Redan i första spår, Get your gun sätts en standard både kvalitémässigt men också musikaliskt som sedan följs mer eller mindre genom hela plattan. Upplägget är på de flesta av låtarna alltså ganska så snarlikt, och det får väl tyvärr ses som en av få saker som det finns en anledning att anmärka på. Efter en ofta ganska så energisk och teknisk inledning följer ett lugnt och finstämt versparti, som sedan bryts av med ett tungt medryckande refrängparti. Detta scenario utspelar sig sedan i de flesta låtar vilket gör att plattan då känns lite väl likriktad. Annars är varje enskilt spår riktigt bra, men helheten känns ändå lite för enahanda för att generera ett toppbetyg. Det hade behövts fler spår som: Decide eller The greatest con som sticker ut mer för att skapa en större musikalisk omväxling. Trots ovan nämnda klagomål får jag ändå en klar känsla av välbefinnande när jag lyssnar på bandets musik då den ändå är så energifylld, välkomponerad och kompetent framförd. Inför nästa släpp behöver dock Incura skapa större musikalisk variation och utveckla den mer progressiva ådran för att behålla mitt intresse.

Incura – Incura

InsideOut Music

  1. Get the gun
  2. I breathe this
  3. I´m here waiting
  4. Who are you
  5. Turning blue
  6. Decide
  7. Here to blame
  8. The greatest con
  9. I´d give anything
  10. Sweat runs cold

www.incura.net

Betyg: 6,5 / 10

Staffan Vässmar

Pavlov’s Dog – Has Anyone Here Seen Sigfried?

Pavlov's Dog – Has Anyone Here Seen Sigfried?
Pavlov’s Dog – Has Anyone Here Seen Sigfried?

Snacka om kultplatta! Under inspelningen av Pavlov’s Dogs tredje album upplöstes gruppen. David Surkamp (sång/gitarr) och Doug Rayburn (mellotron/flöjt) valde att slutföra inspelningarna på egen hand med uppbackning av medlemmar från Steely Dan och skivans producenter. Men när Columbia Records vägrade ge ut materialet glömdes albumet bort. Piratskivor började dyka upp under 80-talet med titlar som The St Louis Hounds, Third och Great Lost Third. Inte förrän 2007, 30 år efter att den hade spelats in, när det återförenade Pavlov’s Dog godkände Rockville Musics utgåva, fick Has Anyone Here Seen Sigfried? en auktoriserad release. Men det är inte slut än: 2013 återfanns mirakulöst nog originaltejperna och efter ett omfattande restaureringsarbete fick Rockville Music den stora äran att ge ut skivan med den oöverträffade albumtiteln. Sigfried Carver var violinist på gruppens debut, det respekterade progrockalbumet Pampered Menial, men försvann spårlöst en tid efter debutens utgivning. Han dök visserligen senare upp som Richard Nadler men valde andra karriärstigar som journalistik och politik innan han gick bort 2009.

Synd bara att musiken inte är lika unik som historian bakom den. Det är möjligt att albumet hade kunnat möta en softrock-publik bland vänner av Elton John, Eagles och Fleetwood Mac, men artrockfans hade känt sig alienerade vid en release 1977. Det enda kvarvarande karaktärsdraget från de båda första Pavlov’s Dog-plattorna är nämligen Surkamps gälla vibrato (tänk dig en hybrid mellan Geddy Lee och en trånsjuk Meat Loaf). Därmed inte sagt att musiken är dålig, snarare slätstruken. Men det finns snygga partier och fina harmonier inbäddade i spår som inledande, lätt Blue Öyster Cult-färgade, Goodbye Trafalgar. De romantiska Falling in love och Only you håller också intresset vid liv såvida Surkamps melodramatiska sång inte skrämmer bort dig. Det bästa på skivan är bonusmaterialet som avslöjar dels att bandet är betydligt mer resolut live men även att gruppens äldre material är mer spännande. Så den som är ute efter fräck artrock, satsa på Pampered Menial, för Has Anyone Here Seen Sigfried? är avsedd för David Surkamps fanskara.

Pavlov’s Dog – Has Anyone Here Seen Sigfried?

Rockville Music

  1. Goodbye Trafalgar
  2. Falling in love
  3. Only you
  4. Painted ladies
  5. I love you still
  6. Jenny
  7. Today
  8. Stop short (original outtake)
  9. It’s all for you
  10. Suicide
  11. While you were out
  12. Falling in love (alternative mix)
  13. Julia (David Surkamp acoustic version 2007)
  14. She came shining (live 2012)
  15. Fast gun (live 2011)
  16. She breaks like a morning sky (live 2011)
  17. Paris (live 2011)
  18. Goodbye Trafalgar (live 2012)
  19. Only you (live 2012)

www.rockville-music.com

Betyg: 5/10

Jukka Paananen

L.R.S. – Down To The Core

L.R.S. - Down To The Core
L.R.S. – Down To The Core

1992 så bildade Thin Lizzys gitarrist Scott Gorham ett AOR-band som han döpte till 21 Guns. Sångare var då Thomas La Verdi. 21 Guns har tydligen många fans för L.R.S. bildades i stort sett enbart för Thomas skull. Publiken ville höra honom sjunga igen och visst kan man mannen sjunga. Övriga medlemmar är Josh Ramos på gitarr och Michael Shotton på trummor.

Den (över?)-produktive Allesandro Del Vecchio har producerat skivan och vad jag förstår även skrivit många av låtarna. Jag gillar den Chicago-doftande Almost over you som är en riktigt snygg låt. Även första singeln/videon Livin 4 a dream är en okej modern AOR-låt. Titellåten Down to the core är inte heller så tokig. Waiting for love håller också hög klass. Ändå känns det som att det fattas en gnista. Det där lilla extra som gör bra till fantastiskt. Musiken känns lite som att den går på rutin. Lite roliga hooks eller inlägg hade lyft låtarna ett snäpp till. Nu känns sångaren lite överkvalificerad övriga medlemmar. Mer låtar i stil Almost over you hade lyft skivan avsevärt.

Trots det en helt okej AOR-skiva som ingen behöver skämmas alltför mycket för. Klart godkänd.

Favoritlåt: Almost over you.

L.R.S. – Down To The Core

Frontiers Records

  1. Our Love to Stay
  2. Livin 4 A Dream
  3. I Can Take You There
  4. Never Surrender
  5. Almost Over You
  6. Shadow Of A Man
  7. Universal Cry
  8. To Be Your Man
  9. Down To The Core
  10. I Will find My Way
  11. Waiting For Love
  12. Not One Way To Give

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Bigelf – Into the Maelstrom

Bigelf - Into the Maelstrom
Bigelf – Into the Maelstrom

För närmare tio år sen släpptes plattan Cheat the Gallows med Bigelf – ett band kretsande kring låtskrivaren och keyboardisten Damon Fox från Los Angeles. Jag vet inte riktigt vad det var som fångade mitt intresse när jag köpte den men jag tyckte väl helt enkelt det kändes rätt spännande med ett rockband, spelande i de lite tyngre kretsarna, som enligt uppgift envisades med att spela live med en äkta Mellotron (ett instrument som visat sig nyckfullt då det utsätts för ovarsam behandling och olika väder-relaterade miljöer). Sen tyckte jag väl även att bandets image med Damon Fox hårdsminkad med svarta ögon och stor svart cylinderhatt var rätt så fräck. Plattan var helt OK med flera riktigt bra nummer men ändå inte så att man placerade den bland de främsta på den tiden. Men med tiden föll Bigelf i glömska igen (så mycket annat hände i Prog-världen) och jag tänkte inte mer på det. Inte förrän i år då bandet gör en remarkabel för att inte säga storartad comeback.

Det har flutit mycket vatten under Bigelf-bron sen debuten för nästan femton år sen (med plattan Money machine) och allt detta beskrivs utförligt i senaste numret (februari 2014) av tidningen Classic Rock Presents Prog som jag verkligen rekommenderar för er som vill veta mer om bandet. Där beskrivs bland annat hur bandet gått igenom så många kriser att det egentligen är ett smärre under att de lyckats komma tillbaka på det här viset. Från deras ursprungliga line-up finns egentligen bara Damon Fox och basisten Duffy Snowhill kvar. Den senare är faktiskt från Finland vilket är svårt att tro med tanke på hans ur-coola utseende med långa dreadlocks och fräcka kläder (en helt otrolig uppenbarelse på scen när de spelade på Progressive Nation at Sea nyligen!). Inget ont om finnar men det här är verkligen inte vad man tänker på när man jämför med urfinnen! Jag får naturligtvis inte avslöja för mycket av den refererade artikeln men så mycket kan jag säga att Sverige faktiskt var platsen för en av de tragedier som har drabbat bandet genom åren. Det var nämligen direkt efter en spelning på Hultsfredsfestivalen sommaren 2001 som bandets gitarrist Andrew Butler-Jones blev akut sjuk backstage (lunginflammation+diabetes-attack). Han hamnade i koma och fick flygas direkt till USA för behandling. Efter hela åtta år i koma avled han dock tragiskt nog. Det här var naturligtvis en mycket traumatisk händelse för de andra bandmedlemmarna och är en av förklaringarna till att Bigelf aldrig hamnade bland de riktigt stora banden i branschen. Men man hann som sagt i alla fall få till den utmärkta plattan Cheat the gallows ett par år senare och den ledde senare (2009) till en turné med Dream Theather och Opeth (Progressive Nation tour). Med denna bakgrund är det inte underligt att flera av låtarna på nya plattan är tillägnade Andrew Butler-Jones.

Efter ytterligare fyra år efter denna Progressive Nation-turné är nu alltså Bigelf tillbaka på scenen igen med an ny platta och en ny turné. Intressant här är att bakom trummorna sitter nu självaste Mike Portnoy som Damon lärt känna under den tidigare turnén med Dream Theater. Mike har spelat en stor roll för come-backen eftersom han verkligen sen länge varit en stor Bigelf-fan och han ville gärna hjälpa till att sparka igång Bigelf igen efter alla komplikationer genom åren. Men det är helt tydligt att Mike samtidigt gjort allt för att inte avvika alltför mycket från stilen hos deras tidigare trummis Steve ’Froth’ Frothingham. Det är bara på några ställen som Mike släpper bromsarna (nåväl, det går sannerligen inte sakta någonstans på denna platta!) och visar hans närmast pyrotekniska virtuositet i spelet.

Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning.

Nåväl, hur skall man då beskriva soundet på nya plattan? Jo, det är verkligen mycket speciellt och liknar inte mycket annat i Prog-världen. Enklast kan man beskriva det som 30 % Beatles, 20 % Black Sabbath, 20 % Deep Purple och 30 % Mellotron! Ni fattar vilken underlig mix det blir. Men det funkar och mer än det faktiskt! Trots denna tydliga retro-kick så får man nog säga att det ändå låter hur modernt som helst. Anrättningen är kryddad av allehanda elektroniska ingredienser av mer eller mindre psykedelisk natur. Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning. Damon själv är en alldeles lysande sångare – mycket nära John Lennon i röstläge men med en stil som mer hör hemma i den lite tyngre rocken. Ganska fascinerande – vem kunde tro att Beatles och Black Sabbath/Deep Purple skulle kunna funka så bra tillsammans? I tillägg till detta är det något med bas-spelet som gör soundet speciellt. Distade gitarrer är man ju van vid i rock-världen men det är inte lika vanligt att även basen är starkt modulerad. Men Duffy Snowhill  får till ett alldeles otroligt bas-sound och i en del låtar är det nästan det som är häftigast av allt. Bandet har alltså verkligen lagt manken till för att få till ett alldeles eget sound som trots förebilderna inte låter plagierat. Damon Fox utrycker det hela så här enligt artikeln i Classic Rock Presents Prog: ”I’m trying to figure out a way for Bigelf to be the Radiohead of Metal”. Sen är det ju det här med keyboards och mellotron – ingredienser som undertecknad är mycket svag för. Här gör Damon en alldeles förträfflig insats genom att alltså använda äkta Hammond och mellotron (’vintage sounds’) i de flesta av låtarna. Jag är själv oerhört fascinerad av hur lyckat användandet av mellotron kan vara i den hårdare rocken. Tror att det faktiskt är detta som överhuvudtaget fick mig att upptäcka och uppskatta den s k Prog-Metalgenren.

Till slut, jag måste ge lite mer kött på benen för de olika låtarna på plattan. Allt är genomgående mycket bra och jag kan faktiskt inte hitta någon svag låt, kanske dock med undantag för vissa partier av låten Theather of Dreams där man kanske trampar vatten lite onödigt mycket.  Den sistnämnda låten är förresten en hyllning och ett särskilt stöd från Damon till Mike Portnoy som fick utstå mycket kritik då han lämnade Dream Theater. För att få lite kläm på hur mycket Beatles-influens som finns så kan man även lyssna på den första halvan av denna låt som verkligen låter som något som mycket väl Beatles eller John Lennon skulle ha kunnat prestera. Ett nästan ännu bättre exempel är låten Already gone – det är faktiskt så mycket Beatles-känsla så man nästan ryser! Fast se upp med slutet på låten som är betydligt tyngre men ändå lika bra.

I den tyngre kategorin har jag två favoritlåtar på plattan: The Professor and the Madman och Edge of Oblivion. Den förstnämnda börjar lugnt och stämningsfullt med fint mellotron-komp men så småningom gungar det igång skönt med fräna gitarr-riff och en väldigt snygg refräng (”Send me an Angel now”). Edge of Oblivion har ett liknande koncept med en lugn inledning innan det lite tyngre tar över. Här är det Duffy’s sköna basgång som bygger upp hela låten som långsamt stegras med successiva pålägg av sång och trummor och efterhand ett massivt mellotron-komp. Prog-Metal när det är som bäst! Måste höras! Inte minst för den ödesmättade refrängen (”Mankind will never win – his enemies within – drawn by his own desire – mankind will soon expire”) och de frikostiga trumkaskaderna från Mike Portnoy. Är det detta som kallas Dooms Metal?? Förmodligen inte men det är nog bra nära. I vilket fall – fantastiskt bra!

Som för att visa att man kan spela annat än Metal-baserad musik kommer som sista nummer ett alldeles fenomenalt nummer kallat ITM där Damon excellerar på sin mellotron med den ena sekvensen efter den andra (flöjt, stråkar, körer) fint ackompanjerat av Mikes trummor. Ett fint exempel på musik som är på gränsen till falsk (d v s med disharmonier som växlar med harmonier) men som ändå blir fantastiskt njutbar. I alla fall fantastiskt kul att höra en låt som verkar specialskriven för mellotron. Det finns väl inte så många (mest känd är väl Genesis-låten Watcher of the Skies) men jag blir lika fascinerad varje gång jag hör något sådant. På slutet av låten kommer sedan plötsligt ett parti som verkar direkt hämtat från Deep Purple med ett sånt där otroligt skönt gitarrparti och låten avslutas därefter med lite mer Beatles-känsla och ett mäktigt slutackord med en sackande Hammondorgel. Pampigt värre.

Into the Maelstrom är en av årets bästa plattor så här långt och det skall bli intressant att se hur den står sig då året skall summeras. Cylinder-hatten av för Damon Fox och hans kumpaner!

Bigelf – Into the Maelstrom

InsideOut Music

  1. Incredible Time Machine
  2. Hypersleep
  3. Already Gone
  4. Alien Frequency
  5. The Professor & The Madman
  6. Mr. Harry McQuhae
  7. Vertigod
  8. Control Freak
  9. High
  10. Edge of Oblivion
  11. Theater of Dreams
  12. ITM – I. Destination Unknown
  13. ITM – II. Harbinger Of Death
  14. ITM – III. Memorie

www.bigelf.com

Betyg:   9 / 10

Karl-Göran Karlsson

Sparzanza – Circle

Sparzanza - Circle
Sparzanza – Circle

Sparzanza är ett lite speciellt band. De har liksom Mustasch lyckats skaffa sig en egen identitet och känns igen när man hör dem. Mestadels tack vare att de mitt i allt det aggressiva även har melodier, hooks och starka refränger. Allt är förstås inte bra men med några bra låtar per skiva bygger de sakta men säkert upp en fantastisk setlista. Detta blir nu sjunde skivan de släpper sedan första alstret 2001.

På denna skiva har jag framförallt behållning av inledande Pine barrens som är en stark och bra mangellåt. Balladen As I go away är även den stark och känslosam. Black känns som en radiofavorit med sin lättrallade refräng. Min personliga favorit är dock Breathe som bara manglar på skönt i refrängen där sångaren helt enkelt vrålar ut ordet ”breeeeeeeathe” på ett superbt sätt. Kan bara gillas!

Sparzanza ångar som sagt på och så länge de gör några låtar med melodier på varje skiva så är jag en trogen fan. Ska bli kul att se dem live igen på Sweden Rock i sommar. Skivan är dock inte genomgående bra i mina öron men klart godkänd.

Favoriter: Breathe och Pine barrens.

Sparzanza – Circle

Spinefarm

  1. Bradycardia
  2. Pine Barrens
  3. Underneath My Skin
  4. Breathe
  5. Into The Unknown
  6. The Contract
  7. Enemy Of My Enemy
  8. As I Go Away
  9. Black
  10. Death Dont Spare No Lives
  11. Do What Thou Wilt

www.sparzanza.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Robben Ford – A Day in Nashville

Robben Ford - A Day In Nashville
Robben Ford – A Day In Nashville

Amerikanen Robben Ford har låtit sin gitarr tala och sjunga på hyllningsskivor från Beatles till Coltrane, kompa artister som George Harrison, Joni Mitchell och Miles Davis samt konspirera i projekt med Sonny Landreth, Michael Landau och Vinnie Colaiuta. Och lira ”lead guitar” i två av låtarna på Kissplattan Creatures of the Night!

Fords nionde soloalbum är, som titeln anger, inspelad under en dag i Nashville. Musikerna han jobbar med är fullblodsproffs och den musikaliska agendan säger blues i olika stilar men alltid med spelglädjen i fokus. Resultatet är lite spretigt med avseende på låtkvalitén men musikernas lyhördhet, följsamhet och improvisationsförmåga ger albumet mervärde. De bästa spåren är de två första. Green grass, rainwater återuppväcker The Band medan Midnight comes too soon lika gärna kunnat ligga på Robert Crays stilbildande loungebluesalbum Strong Persuader (1986). Bland övriga spår märks den instrumentala Top down blues som för tankarna till Blues Brothers, Tony Joe White-sydstatsbluesrocken Cut you loose och den burleska Ain’t drinkin’ beer no more. I samtliga nummer dominerar jamkänslan och Ford duellerar flitigt med antingen trombonisten Barry Greens jazzfeeling eller organisten Ricky Petersons mer bluesrockiga Hammondsurr.

Förutom att kompositionerna inte håller toppklass i mer än de inledande spåren förlorar Ford och hans strömlinjeformade komp lite stilpoäng i just att de är så strömlinjeformade. I synnerhet de båda Chicagobluesiga Poor Kelly blues och avslutande Just another country road hade tjänat på ett kantigare och skitigare framförande. Men A Day in Nashville är roligare än allt Clapton gjort de senaste 20 åren och jag kommer att fortsätta spela skivan tills Another Day in Nashville ser dagens ljus, för det gör den väl?

Robben Ford – A Day in Nashville

Mascot Label Group / Provogue

  1. Green grass, rainwater
  2. Midnight comes too soon
  3. Ain’t drinkin’ beer no more
  4. Top down blues
  5. Different people
  6. Cut you loose
  7. Poor Kelly blues
  8. Thump and bump
  9. Just another country road

www.robbenford.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen

Asia – Gravitas

Asia - Gravitas
Asia – Gravitas

Jaha, då har skrivkrampen även drabbat en så pålitlig grupp som Asia. Bara för två år sedan när de släppte XXX var kvaliteten skyhög. Sedan dess har Steve Howe hunnit sluta och en ny gitarrist, Sam Coulson, har anställts i bandet. Förmodligen var han sjukskriven under hela skivinspelningen då han endast hörs på något solo här och där. På spelningen med Asia på Sweden Rock Festival i somras fick han desto mer plats och dränkte nästan stackars Geoff Downes med sin gitarr. Det har Geoff återställt med råge på denna skiva. Dock utan sina sedvanliga melodier och fanfarer.

Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten I would die for you. Resten låter som överblivet material från de senaste skivorna. Svaga melodier och en John Wetton som sjunger sina typiska sångmelodier.

Produktionen är i mjukaste laget kan jag tycka också när jag ändå håller på. Skivan är producerad av herrarna John Wetton och Geoff Downes själva. Lite mer stuns i trummorna kunde det vara och som sagt, gitarrerna hörs knappt.

Kort sagt, en svag Asia-skiva. Okej, låten Joe DiMaggio´s glove är inte så pjåkig heller men låter mer som något från en soloplatta med John Wetton. Även Nyctophobia (mörkerrädsla) har sina poänger men lyfter aldrig och blir därför med sin låtlängd väldigt tjatig. För att inte tala om titelspåret Gravitas som börjar sakralt och sedan ganska lovande men sen händer ingenting och detta har de dragit ut på i över åtta minuter!?

Nä, skärpning!

Asia – Gravitas

Frontiers Records

  1. Valkyrie
  2. Gravitas
  3. The Closer I Get To You
  4. Nyctophobia
  5. Russian Dolls
  6. Heaven Help Me Now
  7. I Would Die For You
  8. Joe Di Maggio’s Glove
  9. Till We Meet Again

www.originalasia.com

5 / 10

Peter Dahlberg

No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner - Boo Hoo Hoo
No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner från Vancouver är tveklöst ett av de coolaste banden jag hört på länge. Colleen Rennison sjunger som om Beth Hart vore hennes mamma och Janis Joplin hennes mormor. Musiken är som om Black Keys hade varit med och producerat soundtracket till filmen The Commitments (1991). Men jag känner ändå att jag inte riktigt beskriver hur Boo Hoo Hoo låter…

Ljudbilden är helt och hållet rakt upp och ner, inga krusiduller; trummor, bas och gitarr med enstaka gitarrpålägg och givetvis den fräsande stubintråden Colleen Rennisons sång. I titelspåret ligger ett lätt blås och svalkar i bakgrunden; man märker det knappt men det ger den medryckande låten dess soul/R&B-känsla. Det är gott om influenser från 60-talet. Animals och Janis Joplin återkommer med jämna mellanrum och precis som Beth Hart är Rennison utan tvekan påverkad av sångerskor som Nina Simone, Aretha Franklin och Etta James. Det enkla men personliga gitarrspelet av Eric Campbell imponerar också. Det är naket, en del eko och slide-effekter, men framför allt blir det aldrig för mycket, exakt det som faller på läppen. Orgel i den närmast gospelsmäktande Rise up är ett exempel på den smakfulla produktionen. Gruppen använder kryddorna där de ska vara, inte för att dölja dåliga råvaror. Låtarna är nämligen förstklassiga och snyggt infattade i helheten. Om jag avtvingar mig tre spår att spela varje vecka resten av året väljer jag nyss nämnda Rise up, Black Keys-dånande Devil on my back och September moon, som hade förgyllt Bob Dylans förstklassiga album Oh Mercy. Bara för att markera var ribban ligger.

No Sinner – Boo Hoo Hoo

Mascot Label Group / Provogue

  1. Boo hoo hoo
  2. Love is a madness
  3. Runnin’
  4. If anything
  5. Work song
  6. That’d be the day
  7. Rise up
  8. Devil on my back
  9. September moon

nosinner.com

Betyg: 9 / 10

Jukka Paananen