Dynazty – Renatus

Dynazty - Renatus
Dynazty – Renatus

Dynazty visar här upp att de har en del talang samtidigt som de är lite begränsade i sitt uttryck. Influenserna är många men det nya jag kan höra är sneglingen åt framförallt Dead By April och Pain. Kanhända var det såhär det skulle låta redan på föregående skiva då Peter Tägtgren rattade det hela. För att inte fler producenter skulle missförstå dem beslöt de att göra jobbet själva denna gång. Låter ljudmässigt ganska bra faktiskt. Speciellt sången låter bättre än någonsin tidigare. Sångaren, Nils Molin, är klart bandets största styrka. Musikerna är medelmåttiga men backar upp Nils på ett bra sätt.

Låtmässigt är det tyvärr ganska upprepande med dessa taggtråds-gitarrer och smattrande baskaggar a´la Dead By April. Det man hör bakom den moderna fasaden är annars ett bra heavy metal-band. Många bra Dio-passager passerar skivan igenom. En låt har dock fastnat ordentligt och det är Incarnation som jag gillar mycket. Även om refrängen är väldigt power-mässig så älskar jag verserna och framförallt bryggan. Mer sådan dramatik tack! Run amok har ett riktigt grymt gitarriff och är helt ok i övrigt också. Jodå, Unholy deterrent är bra den med! Där har ni en trojka som imponerar.

Som sagt, skulle de ägna sig uteslutande åt mer heavy metal och mindre klatschiga refränger skulle detta kunnat bli riktigt bra. Bandet är okej men med mer träning skulle kanske någon träda fram lite mer virtousmässigt. Nu har de dock en kanonsångare i Nils som använder sin röst ypperligt skivan igenom. Klart godkänd skiva men en del identitetsarbete, i mitt tycke, återstår.

Dynazty – Renatus

Spinefarm

  1. Cross The Line
  2. Starlight
  3. Dawn Of Your Creation
  4. The Northern End
  5. Incarnation
  6. Run Amok
  7. Unholy Deterrent
  8. Sunrise In Hell
  9. Salvation
  10. A Divine Comedy

www.dynazty.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Superdrama – The Promise

Superdrama - The Promise
Superdrama – The Promise

Superdrama är ett nytt tyskt band som här släpper sitt första verk som sannerligen låter som att man har förflyttats direkt tillbaka till 60- och 70-talet igen. Det var faktiskt länge sen jag hörde ett band som låter så genuint likt de gamla förebilderna från den första Prog-vågen. Enkelt utryckt så känns det här som en ganska fantastisk mix av Van der Graaf Generator, Procol Harum, Ekseption, Mike Oldfield, Genesis och Yes.

Nåväl, bara för att det låter bekant så är det ju inte givet att det blir bra. Sanningen att säga så var mitt första intryck av musiken ganska negativt eftersom jag noterade ganska stora brister i teknik hos gitarristen Michael Hahn, väldigt mycket falsksång hos sångaren Robert Gozon och ett och annat felsteg bakom Moogen hos Thilo Brauss. Men den här plattan växte och växte med tiden. Jag är väldigt svag för bra keyboards i musiken och det är det verkligen här. Thilo Brauss gör verkligen ett underbart arbete bakom tangenterna trots vissa missar. Varma sköna klanger från piano, hammondorgel och mellotron. Framförallt orgelspelet är makalöst bra och man får verkligen häftiga associationer till exempelvis det bästa med Procol Harum i flera av sångerna. Sen måste jag säga att även övriga musiker har vävt samman kompositionerna till riktigt njutbara alster när man lyssnat igenom dem några gånger. Med andra ord väldigt genomtänkta låtar där inte mycket lämnats åt slumpen. Ni som gillar Peter Hamill kan nog tänkas gilla denna platta skarpt för Robert sjunger bitvis väldigt likt honom. Den enda mer moderna associationen jag får är till den svenska gruppen Carptree (särskilt i låten Beyond the edge där sångstilen är väldigt lik Niclas Flinks).

Samtliga låtar är klart njutbara på plattan och det är svårt att plocka ut några favoriter. Men låtarna Turn the stone, Beyond the edge och avslutningslåten The Promise förtjänar nog att lyftas fram lite extra. Särskilt avslutningslåten är en sån där härligt varm och lite småsorglig sak som undertecknad smälter som smör inför. En perfekt mix av Procol Harum och Peter Hamill/Van der Graaf Generator.

En härlig platta som varmt rekommenderas för riktiga retro-prog-fans. Betyget dras dock ner något p g a lite tekniska brister och kanske för att det helt enkelt är lite för mycket retro i soundet.

Superdrama – The Promise

Progressive Promotion Records

  1. Chance of a Lifetime (05:19)
  2. Evening the Odds (06:45)
  3. Turn the Stone (10:51)
  4. In Love for a Day (06:41)
  5. Beyond the Edge (09:15)
  6. Healing Earth (05:58)
  7. The Promise (11:44)

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Vandenberg's Moonkings
Vandenberg’s Moonkings

När Adrian Vandenberg klev av rock’n’roll-tåget efter Whitesnaketurnén The Last Hurrah 1998 kunde han blicka tillbaka på en 20 år lång karriär som en av Hollands internationellt sett mest kända rockgitarrister: Debuten med Teaser 1978, de tre Vandenbergalbumen under första halvan av 80-talet, medlemskapet i Whitesnake 1986-1991, Manic Eden 1994 och sedan Whitesnake igen 1994-1998. Nu återvänder holländaren med gruppen och albumet Vandenberg’s Moonkings; rivig rock’n’roll, bluesiga riff och pulserande sväng.

Lust and lies, Close to you och Good thing är en gyllene starttrojka där pang på rödbetan, vi har inget att förlora-mentaliteten gör att alla classic rock-referenser stannar i bakgrunden. Feel it och Leave this town är inte lika intensiva som inledningsspåren men inte mindre medryckande för det. Whitesnake och Led Zeppelins influenser återkommer i One step behind och Leeches medan Nothing touches piskar upp AC/DC-gnistor. De bagateller som förekommer tjänstgör som andningspauser mellan höjdarspåren, det är bara den överproducerade balladen Breathing som faller utanför ramen.

Vandenbergs gitarrspel är mångsidigt och alltid ett verktyg för att förmedla ett musikaliskt budskap. Whitesnakecovern Sailing ships ger därför skivan en avrundning som stämmer till eftertanke: Tänk om Vandenberg hade kunnat fullfölja sitt arbete med Whitesnakeskivan Slip of the tongue (1989), som gitarrekvilibristen Steve Vai spelade in i holländarens skadefrånvaro. Hur intressant hade inte det varit? Och hur länge dröjer det innan Coverdale och Vandenberg jobbar ihop igen?

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Mascot Label Group

  1. Lust and lies
  2. Close to you
  3. Good thing
  4. Breathing
  5. Steal away
  6. Line of fire
  7. Out of reach
  8. Feel it
  9. Leave this town
  10. One step behind
  11. Leeches
  12. Nothing touches
  13. Sailing ships

www.moonkingsband.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen

A.C.T – Circus Pandemonium

A.C.T - Circus Pandemonium
A.C.T – Circus Pandemonium

Ibland kan det faktiskt löna sig att få vänta riktigt länge på något som man verkligen gillar. Det har hunnit gå fem år sedan de sköna skåningarna i A.C.T stod på en svensk scen, och det har hunnit gå ytterligare ett par år sedan förra plattan: Silence –2006 var högaktuell. Nämnda platta hamnade lite i bakvattnet efter de tre tidigare grymt bra plattorna: Today´s report – 1999, Imaginary friends – 2001 och Last epic – 2003. Visst hade Silence flera riktigt bra spår som: Truth is pain, This wonderful world m.fl., men det kändes ändå som om bandet hade fått lite idétorka och att deras musikaliska genialitet inte riktigt kom fram. Hur är det då gått för bandet under de år som har passerat? Har man lyckats få igång det magiska samarbete som genererat så många fantastiskt bra låtar genom åren? Svar på denna fråga kommer du få om du läser vidare. A.C.T är dock äntligen tillbaka!!

Det ska direkt sägas att förväntningarna på nya plattan var gigantiskt höga innan plattan spelades för första gången, men alla eventuella tveksamheter blåstes bort redan i inledningen.

A.C.T har alltså inte bara lyckats komma tillbaka till den svenska progressiva livescenen med flera gig inplanerade under våren, utan man har dessutom med sig ett nytt album, Circus Pandemonium i bagaget. Plattan är liksom Last epic ett konceptalbum, men där nämnda platta avhandlade livet i ett hyreshus, handlar nya alstret om just en circus från början av 1900-talet. Det ska direkt sägas att förväntningarna på nya plattan var gigantiskt höga innan plattan spelades för första gången, men alla eventuella tveksamheter blåstes bort redan i inledningen. Efter ett kort intro drar den muntra och klassiskt A.C.T –ljudande The end igång och man märker snabbt att den magiska lekfullhet och upptäckarlusta som alltid har kännetecknat A.C.T:s alster är tillbaka med råge. Följande Everything´s falling ångar på i samma anda, och här återfinns alla de glädjespridande och sprittande sångmelodierna, de komplext intrikata instrumentala insatserna, och inte minst de fantastiska harmonierna i stämmor som minner om band som: City Boy, 10 cc, ELO mfl.

A truly gifted man är en annan skön låt som bara gör att man bara vill höra mer och mer och mer! Udda rytmer, men på sedvanligt A.C.T-manér som gör den till en given framtida liveklassiker. Vid detta läge i lyssningen inser jag att det som kommer emot mig ur högtalarna faktiskt nog är bland det bästa som A.C.T överhuvudtaget presterat. Den ena godingen efter den andra radas upp, och när den instrumentala och tekniskt överjävliga Confrontation, med Jim Gilmour (Saga) på gästkeyboards avslutats har man man återigen blivit påmind om dessa grabbars otroliga musikaliska förmågor. Kan det bli bättre än så här? Ja faktiskt, för direkt efter kommer plattans antagligen bästa spår. När den vackra, gripande och mäktigt majestätiska A mother´s love avslutats är lyckan närmast total, och glädjetårarna inte långt borta.

Som sagt är nya Circus Pandemonium ett så fantastiskt bra album, med så många sanslöst bra låtar att de följande spåren: The funniest man alive, A failed escape, Lady in white och avslutningen i Freak of nature gör att helheten nästan blir svår att ta till sig. Det blir nästan för mycket av det goda, då summan av alla enskilda spår nästan spränger den totala betygsgränsen. Circus Pandemonium kommer högst troligt att ligga absolut längst upp i toppen på många musikrecensenters årsbästalistor, inklusive min egen! A.C.T har definitivt förvaltat sin ”viloperiod” på absolut bästa sätt, och som svar på i inledningen tidigare ställd fråga ifall A.C.T har lyckats överträffa sig själva och sina tidigare alster är svaret givet? Svar: JA FÖR SATAN!!

A.C.T – Circus Pandemonium

  1. Intro
  2. The end
  3. Everything´s falling
  4. Manager´s wish
  5. A truly gifted man
  6. Presentation
  7. Look at the freak
  8. Argument
  9. Confrontation
  10. A mother´s love
  11. The funniest man alive
  12. A failed escape attempt
  13. Lady in white
  14. Freak of nature

www.actworld.se

Betyg: 10 / 10

Staffan Vässmar

Structural Disorder – The edge of Sanity

Structural-Disorder-The-Edge-Of-Sanity
Structural Disorder – The Edge Of Sanity

Structural Disorder består av en samling unga musiker som träffades när de alla studerade vid kungliga musikhögskolan i Stockholm. Varefter man bestämde sig för börja lira ihop och att bilda ett progressivt metalband. Alltså ett gäng med höga ambitioner som inte långt därefter släppte sin första ep betitlad: A prelude to insanity. Nu har det hunnit gå ett par år och det har blivit dags för bandet att släppa sin debutplatta: The edge of sanity. Nämnda alster är en mörk och ganska kuslig konceptplatta som handlar om en man, som efter att han har fått reda på att han ska bli far för första gången, går in i en psykos och under inflytande av inre röster mördar sin fru och deras ännu ofödda barn. Knappast någon solskenshistoria alltså, men ändå ett tänkvärt och intressant ämne att väva en story kring.

Första gången jag hörde talas om bandet och deras The edge of sanity slogs jag av hur vågat och modigt det var av dessa unga musiker att redan på debutalstret ge sig i kast med att skapa en konceptplatta. Det krävs mycket höga kvaliteter både vad gäller komposition, textförfattande och musikaliskt framförande för att få till ett verk som håller hela vägen ut. Detta insåg jag redan vid första genomlyssningen att man faktiskt hade lyckats riktigt bra med. Structural Disorder har för att backa upp det textmässigt mycket mörka, sjuka och desperata skeendet lyckats knåpa ihop tretton låtar som hänger ihop riktigt bra. Bandet lirar grymt tight och har ett sound som matchar temat till fullo. Bitvis är det riktigt hårda och svintunga riff som levereras, samtidigt som de allt som ofta bryter av med konstiga taktarter och tempobyten. Jag ser inte bandet som i första hand ett renodlat progmetalband, utan snarare ett metalband som kryddar sin musik med många intrikata och raffinerade progressiva inslag. Bandet har en tyngd och kraft som ibland påminner om Opeth fast utan att bli riktigt så mörka och brutala, utan mer nyansrikt lite åt Porcupine Tree-hållet. Visst levererar sångare / gitarristen Markus Tälth en hel del growls och grymtningar, men han är en sångare med ett mycket bredare vokalt register än så. Han är kanske inte i första hand någon skönsångare, men han har ändå en röst med stor personlig karaktär och inlevelse, vilket jag personligen tycker är mer viktigt för ett bands sound.

De flesta låtar på plattan håller en riktigt hög och jämn kvalitet, och innehåller oftast en mycket stor dos dynamik ,där en låt kan vara både extremt komplex och svårspelad i ena stunden, för att i nästa bli lugn, finstämd och harmonisk. Ett utmärkt exempel på detta är ett av plattans bästa spår: Corpse candles där det tekniskt fulländade och komplexa blandas upp med vackert sjungna och betydligt lugnare avsnitt. Låter lite som Saga goes deathmetal, vilket enligt min mening låter som det bästa från två världar. Detta skapar en stor variation när det gäller både tyngd, tempo och intensitet vilket gör att låten hela tiden känns intressant och utvecklande. Flera andra exempel på detta förfarande är de utmärkta låtarna: Rebirth, Funeral bells och inte minst det mäktiga avslutningseposet The edge of sanity. Till de mer vackra och finstämda favoriterna räknar jag: The fallen och framförallt Pale dresses masses som känns som värdiga representanter för det lite lugnare soundet på plattan. Enda tillfällena då det känns som om bandet tagit sig lite vatten över huvudet är i vissa längre instrumentala partier som på: Sleep on aripiprazol där det känns som om de upprepar samma tema för länge, och då står och stampar på samma ställe. Detta är dock ett ganska sällsynt tilltag och faktiskt det enda som jag har att anmärka på.

Visst kan dessa killar hantera sina instrument på ett ytterst skickligt sätt, men det handlar aldrig om rent uppvisningsspel utan snarare om känsla, timing och inlevelse. Extra skoj med Johannes West som lirar alla keyboards genom ett elektroniskt dragspel. Ett klart udda inslag som säkert ser ascoolt ut live. Totalt sett har dessa unga musiker levererat ett riktigt jäkla bra debutalbum som ger klar mersmak, och som skulle vara riktigt kul att få se och höra live i sen helhet.

Structural Disorder – The Edge of Sanity

  1. I 1.18
  2. Rebirth
  3. Peace of mind
  4. The longing and the chokehold
  5. Funeral bells
  6. Sleep on aripiprazol
  7. Corpse candles
  8. The child in the ocean
  9. Sins like scarlet
  10. The fallen
  11. But a painting
  12. Pale dressed masses
  13. The edge of sanity

www.structuraldisorder.com

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

House of Lords – Precious Metal

House of Lords – Precious Metal
House of Lords – Precious Metal

Oj, nu jäklar! James Christian och hans grabbar i House of Lords vägrar att åldras och bara rammar studion i ren spelglädje. Detta speglas förstås på låtarna som låter yngre och vitalare än någonsin. Lägg till en riktigt snygg produktion och du håller i en liten pärla till skiva.

Ni kanske har sett första videon Battle där en kajalögd James Christian ser yngre ut än på länge och som han sjunger sen. Makalöst, säger jag. Låtarna är inga sketna karbonkopior heller. Här satsar man på utveckling och ös. Förutom den fantastiska balladen och titellåten Precious metal. Just när man trodde att man hört ballad-refränger till leda så kommer denna och fräschar upp tillvaron. Najs!

James sneglar även lite på 80-tals Def Leppard när det gäller stämkörer och arrangemang i ett par låtar och det låter fantastiskt. Ingen skugga på Joe Elliot men James pipa är lite starkare så att säga.

Ja, som ni hör tänker inte jag sitta och trasha ner denna skiva på något sätt. Jag har fem urstarka favoritlåtar och det betyder inte att de andra är dåliga eller tråkiga men dessa råkade falla mig mest i smaken. Battle, Epic, Precious metal, Raw och You might just save my life. Kanhända att några låtar byts ut eller till och med läggs till under året, för denna skiva kommer att hålla ett bra tag framöver. Är jag rammad? Ja, jag är rammad som fan!

House of Lords – Precious Metal

Frontiers Records

  1. Battle
  2. I’m Breakin Free
  3. Epic
  4. Live Every Day (Like It’s The Last)
  5. Permission To Die
  6. Precious Metal
  7. Swimmin With Sharks
  8. Raw
  9. Enemy Mine
  10. Action
  11. Turn Back The Tide
  12. You Might Just Save My Life

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Don Airey – Keyed Up

Don Airey - Keyed Up
Don Airey – Keyed Up

Don Airey radar för tredje gången upp tangenterna för ett soloalbum parallellt med huvudsysslan som Deep Purples keyboardist. Och för tredje gången är det ett album som inte bara bevisar att han speltekniskt är rätt man för jobbet som Jon Lords efterträdare, han är även en skicklig låtskrivare. Stilmässigt är Keyed Up ett hopplock av olika grenar från Deep Purples familjeträd, Uriah Heep, klassisk musik och lätt jazziga improvisationer. 3 in the morning är en rökare med en intensitet och livekänsla i stil med vad gruppen Gillan gjorde i början av 80-talet. Öppningslåtens livliga stämning sprider sig som ett gnistregn genom hela albumet som i princip är en liveinspelning i studio. Beat the retreat, med sång av Graham Bonnet, är en annan pigg rocklåt som växlar mellan lugnare verser och intensiva refränger innan den kröns av ett snyggt fusionparti. Claire D´Loon för tankarna till Deep Purples genretrotsande och spännande fjolårsalbum Now What?! medan Flight of inspiration och höjdarspåret Solomons song, vilken Airey kryddar med ett solo i Ritchie Blackmores anda, tangerar dagens Uriah Heep.

Med undantag för Dave Brubecks jazzstandard Blue Rondo a la Turk är albumets första halva kanon, men Airey borde ha gett Keyed Up mer tid och tänkt enligt kill your darlings-principen. De klassiska influenserna är okej men jag har hört dem förut och då betydligt elegantare framförda. Difficult to cure 2013, som tack vare kör- och orkesterinslag ligger närmare Finyl Vinyl-versionen än Rainbows första bearbetning (albumet Difficult to Cure, 1981) av Beethovens nia och Albinonis ”Adagio” (med gitarrspår lagda av den framlidne Gary Moore) känns som nödlösningar. Detta gäller även Brubecktolkningen i vilken Airey närapå fyllekör med melodislingor från Mozart och Bach. Mini suite, ett potpurri tillägnat Gary Moores minne, hör tyvärr också till de svagare spåren och bildar tillsammans med ovan nämnda klassiker ett kluster av utfyllnad.

Airey har ett härligt svängande band som i de frejdiga fem, sex första låtarna underhåller på hög nivå. Men mina anmärkningar betyder att jag inte kan rekommendera skivan utan förbehåll.

Don Airey – Keyed Up

Mascot Label Group

www.donairey.com

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

Francis Dunnery – Frankenstein Monster

Francis Dunnery - Frankenstein monster
Francis Dunnery – Frankenstein monster

Francis Dunnery har förutom en bakgrund som sångare och gitarrist i Brittiska progbandet It Bites, även en karriär som soloartist. Han valde efter att It Bites splittrats att helt lämna den progressiva musikscenen och han släppte under framför allt 90-talet ett antal mycket bra, men inte speciellt progressiva plattor. Nya plattan Frankenstein monster släpptes faktiskt redan förra året, och har sin grund i ett löfte som Dunnery gav till sin mor på hennes dödsbädd. Inte långt innan moderns död hade Francis äldre bror Barry ”Baz” Dunnery gått bort i cancer och löftet som han gav henne var att spela in låtar som Baz hade skrivit och spelat in med sitt band Necromandus på 70-talet.

Necromandus bildades 1970 och upptäcktes två år senare av ingen mindre än Tony Iommi från Black Sabbath, som under en tid kom att bli bandets manager. Bandet agerade dessutom support till Black Sabbath då de 1972 turnerade för sin nya platta Vol 4. Necromandus hade ett mycket tidstypiskt 70-talssound och kallades i vissa medier för: ”Ett andra Black Sabbath men med progressiva anslag”, eller ”Ett Black Sabbath korsat med progbandet Yes”. Detta är dock uttalanden som man får ta med en stor nypa salt då Necromandus inte på långa vägar var lika tunga som Sabbath. De var inte heller symfoniska som Yes, så den jämförelsen förstår jag inte alls. Oavsett vilket hade bandet ett ganska tungt, svängigt och skönt 70-talssound som borde ha gjort bandet stora på sin tid. Bandets första och enda studioplatta Orexis of death spelades in 1972 men på grund av bland annat strul med skivbolaget släpptes den aldrig vid denna tidpunkt. Bandet återgick till att lira covers på de lokala pubarna i West Cumbria, och gick så småningom i graven.

Francis Dunnery har genom nya plattan Frankenstein monster tagit ett riktigt stort kliv tillbaka mot sin progressiva bakgrund. Materialet är både några helt nyskrivna Dunnery-låtar, en cover på Warm Dusts Blood of my fathers och framförallt låtar från tidigare nämnda Necromandus-platta. Visst märks det tydligt vad som är nyskrivet och vad som är gammalt material, men detta faktum blir aldrig störande eller gör att albumet känns för spretigt. Kombinationen av det äldre 70-talsdoftande låtmaterialet och det nyskrivna skulle kunna kännas för splittrat, men Dunnery har mycket varsamt ”hottat” upp det äldre låtarna och gett dom en lite modernare touch. Låttitlarna på de gamla Necromandus-låtarna skiljer sig på Frankenstein monster från vad de kallades för på Orexis of death, men det är ursprungstitlarna som här används. Tydligen hade Mr. Iommi synpunkter på låtarnas namn då ursprungsplattan skulle ges ut, och fick då bandet att ändra titlarna så att de bättre skulle passa in i en setlista.

En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks.

Dunnery var under sin tid i It Bites en mycket skicklig sångare och gitarrist, som hade ett stort inflytande på bandets låtar och sound. En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks. Här finns en jazzig lekfullhet och improvisationsanda, som blandat med tyngd och bluesighet ger de äldre låtarna ett stort lyft jämfört mot originalen. Broder ”Baz” borde, om han fortfarande hade varit i livet kunnat känna sig mäkta stolt över det sätt på vilket lillebrorsan har förvaltat hans musikaliska arv.

Den som i första hand hade förväntat sig en tillbakagång till It Bites-soundet kommer nog tyvärr att bli besviken, men det som Dunnery levererar håller mycket långt ändå, och bådar gott inför framtiden och kommande alster.

Francis Dunnery – Frankenstein Monster

Aquarian Nation

  1. Frankenstein monster
  2. Don´t look down frank
  3. Leaving the depot
  4. I´ve been evil
  5. Limpet man
  6. Marijuana make those eyes at me for
  7. Wum wop
  8. Big fine lad
  9. Yam
  10. Judy green rocket
  11. Christianity
  12. Blood of my fathers
  13. Ho ho your sandwiches
  14. Multi coloured judy green

www.francisdunnery.com

Betyg: 8 / 10

Staffan Vässmar

RPWL – Wanted

GAOM_022_Promo RZ.indd
RPWL – Wanted

En ny platta med tyska bandet RPWL känns alltid angelägen och brukar oftast väcka stor förväntan hos mig. Sedan bandet startade har en gedigen och regelbunden utgivning resulterat i studioalstren: God has failed (2000), Trying to kiss the sun (2002), Stock (2003), World through our eyes (2005) och The RPWL Experience (2008). Senaste utgåvan var den fantastiskt bra Beyond man and time (2012). Självklart är därför intresset för nya plattan stort när den ramlar ner i brevlådan, och man frågar sig om bandet ska lyckas komma upp i samma höga nivå som på föregångaren. Beyond man and time hade ett Nietzsche-baserat tema, medan RPWL här på nya Wanted utforskar ”själens ultimata frigörelse”. Tufft tema att ge sig i kast med kan tyckas men bandet gör som vanligt bra ifrån sig, och levererar textmässigt en tämligen intressant historia som matchar det musikaliska väl.

Redan i första spåret Revelation blir jag dock lite fundersam över vad RPWL har klämt ur sig. Det instrumentala inledningsspåret låter tungt, men väldigt elektroniskt. Visst är det bra med band som utvecklar sitt sound men här låter det inte mycket RPWL överhuvudtaget. Tack och lov är denna första känsla övergående, även om bandet har utvecklat / förändrat sitt sound och tonspråk en hel del sedan senast. Nästa spår Swords and guns låter mer likt det som bandet tidigare har levererat och har ett repetitivt och suggestivt tema som återkommer genom hela låten. Mot slutet av låten kommer ett långt Moog-solo levererat av Markus Jehle som hade fått självaste Manfred Mann att sträcka på sig av stolthet, om det hade kommit från hans magiska fingrar. En klar uppryckning alltså jämfört med första spår.

RPWL har på Wanted tagit sin musik till en ny nivå, med ett bitvis mer keyboarddominerat sound. Flertalet av låtarna innehåller mycket ljudeffekter och är ofta mer tekniska och innehar en betydligt större tyngd än tidigare, vilket för tankarna till band som Porcupine Tree. Tredje spåret A clear cut line är ytterligare ett instrumentalt spår med ett suggestivt ganska lugnt grundtema som för tankarna till Pink Floyd. Titellåten Wanted är betydligt ösigare och känns som en ganska klassisk RPWL-låt. Helt ok spår, men inte direkt lysande. Hide and seek och Disbelief ångar på i samma anda och det mesta känns trots allt ganska välbekant, även om soundet bitvis har uppgraderats.

Själv har jag alltid varit en stor fantast av Kalle Wallners sologitarrspel, men tyvärr känns dessa insatser ibland lite väl tillbakadragna och hamnar då alltför ofta lite i skymundan. Det största undantaget från detta är plattans absoluta höjdpunkt, den mästerliga Misguided thought som ligger väl i nivå med andra fantastiska RPWL-låtar som Hole in the sky, Beyond man and time med flera. Här bevisar RPWL verkligen varför man sedan nästan femton år har varit ett av de mest intressanta banden på den progressiva scenen. De följande spåren Perfect day och The attack låter som man kan förvänta sig från RPWL, med snyggt spel från samtliga inblandade musiker. Det vill säga bra med inte oumbärligt bra. Det ganska lugna sista spåret A new dawn känns som en naturlig avslutningslåt och knyter ihop den musikaliska säcken på ett bra sätt.

Var till en början ganska besviken på nya plattan Wanted, men den tar sig så småningom. Den behöver ett antal lyssningar för att sätta sig ordentligt, men får ändå godkänt till slut. Tyvärr känns inte låtmaterialet på Wanted tillräckligt intressant för att lyfta till några svindlande höjder, bortsett från tidigare nämnda låt: Misguided thought.  RPWL har dock visat att man har kunnat modernisera / förändra sitt sound utan att tappa sin identitet, men i mina öron går det inte riktigt hem. De lät faktiskt bättre förr!

RPWL – Wanted

Gentle Art of Music

  1. Revelation
  2. Swords and guns
  3. A clear cut line
  4. Wanted
  5. Hide and seek
  6. Disbelief
  7. Misguided thought
  8. Perfect day
  9. The attack
  10. A new dawn

www.rpwl.net

6,5 / 10

Staffan Vässmar

Paul Rodgers – The Royal Sessions

M_PaulRodgersTheRoyalSessions
Paul Rodgers – The Royal Sessions

Paul Rodgers är en hjälte sedan mina tonår då jag njöt och flöt med i Frees fridfulla, lite hippieaktiga tongångar. Det dröjde lite innan jag förstod hur viktiga även Paul Kossoff och Andy Fraser var för Frees sound. Tre gudabenådade talanger plus en bra trummis i samma band i en tid då drogerna flödade. Givetvis gick allt helt fel men musiken finns tack och lov kvar.Sedan har både Bad Company, The Firm, Queen och soloskivor passerat. Idag är Paul 64 år och nu tycker han tydligen att det är dags att rota lite i 60-talets soularkiv.

Paul Rodgers sjunger förstås klanderfritt som vanligt men har tappat lite ”edge” märker jag nu. Han gör det lite enkelt för sig och sjunger bara rakt upp och ner och hoppas att det ska räcka. Låtarna är väldigt snällt framförda och Van Morrisons ande svävar över hela skivan. Här kanske jag ska tillägga att Van Morrison inte har någon större plats i mitt liv. Typ ingen alls.

Därför kommer tyvärr denna skiva inte att spelas så mycket mer än vad jag redan gjort. Jag går tyvärr inte igång på detta men gillar du Van Morrison och filmen The Commitments tror jag du blir glatt överraskad.

Lyssna hellre på Cut loose från 1983. En fantastisk platta där Paul gör allt arbete själv.

Paul Rodgers – The Royal Sessions

Pie Records/UNI

  1. I Thank You 3:11
  2. Down Don’t Bother Me 2:17
  3. I Can’t Stand The Rain 4:05
  4. I’ve Been Loving You Too Long (To Stop Now) 5:36
  5. That’s How Strong My Love Is 3:15
  6. Walk On By 6:49
  7. Any Ole Way 2:39
  8. It’s Growing 3:05
  9. Born Under A Bad Sign 4:08
  10. I’ve Got Dreams To Remember 6:31
  11. Shake 3:30
  12. Walk In My Shadow 3:01

www.paulrodgers.com

Betyg: 5 / 10

Peter Dahlberg