Steven Wilson – To The Bone

Så kom den då, Steven Wilsons omtalade ”pop-platta”. Lanseringen har varit i gång sen länge och flera låtar har redan varit släppta i form av promo-videos. Själv har jag sett fram mot denna release med viss bävan, inte minst för att jag själv har rankat samtliga hans senaste tre alster som nummer 1 på mina årsbästalistor på Artrock.se under de senaste åren. Kan det bli så även denna gång? Det finns redan fullt av åsikter om nya plattan, alltifrån extatiska hyllningar till totalsågningar, så jag känner på något sätt att vad jag nu än skriver så riskerar jag att dra på mig missnöje. Men – jag kan bara skriva det jag själv tycker och känner för plattan, inget annat. Det hoppas jag ni förstår.

Steven berättar om denna platta att han velat hitta tillbaka till enkelheten och kärnan (”to the bone”) i hans låtskrivande, alltså att helt enkelt skriva bra melodier. Därför har han medvetet denna gång skalat bort utvikningar och komplicerade turer omkring en låts kärna och tema. Albumets titel är också dubbeltydigt i att det också syftar på de senaste politiska trenderna som bygger på att ifrågasätta vad som är sant och falskt (ni vet, allt tal om ”fake news” och ”fake truth”). Det här är frustrerande eftersom det ju bara kan finnas en sanning och det gäller för envar att kunna gräva sig in till denna (”to the bone”).

Att gå mot enkelheten är ju lite skrämmande för oss prog-nördar som ju snarare dras till komplicerade och ambitiösa låtar och arrangemang. Därmed kan man alltså ha vissa farhågor inför denna platta. Fast så dramatiskt annorlunda kan man ändå inte tycka att det är. Steven har alltid haft många enkla melodier i sin repertoar. Det går att känna igen saker från exempelvis Porcupine Trees platta ”Stupid Dream” i vissa teman och refränger. Dessutom, titta bara på samarbetet med Aviv Geffen i Blackfield som i huvudsak bygger på enkla, trallvänliga låtar (låt vara med mycket svärta och melankoli). Man kan ju egentligen fråga sig varför deras musik räknas som prog? Är det bara för att Steven medverkar? Eller är det för melankolin och stråkarna? Nej, saken är nog den att Steven alltid har varit väldigt bred i sin repertoar och det är kanske inte så konstigt att han denna gång lämnar den typiska progressiva rockens mittfåra för att undersöka andra sidor av sina musikaliska preferenser. Han hävdar att han denna gång inspirerats av musiker på 80-talet som faktiskt gjorde intelligent pop, d v s pop med genomtänkta arrangemang och finess. Han nämner förebilder som Peter Gabriel, Kate Bush, Tears for fears, Talk Talk och David Bowie. Det är snarare den här typen av låtar som han vill uppnå. Som han själv säger, vem som helst kan ju fortfarande höra att hans låtar på denna platta är långt från dagens mainstream pop så pratet om ”pop-platta” är ju betydligt överdrivet.

Nåväl, man frågar sig då om innehållet räcker till för att även i fortsättningen tillfredsställa oss krävande progfans? Nja, säger jag (och antyder genast att denna platta inte kommer högst på min lista för året). Jag känner att det är ömsom vin och ömsom vatten som erbjuds. Det tog fyra-fem genomlyssningar och sen kunde man denna platta. Enkelheten har alltså ett pris. Skillnaden är enorm jämfört med exempelvis det fenomenala mästerverket ”Hand. Cannot. Erase” som man hade glädje av under lång tid efter releasen eftersom det gick att upptäcka nya sidor hos plattan för varje ny lyssning.

Trots att min besvikelse lyser igenom tydligt i denna text så måste jag erkänna att det finns flera guldkorn på plattan. Först måste man väl nämna låten ”Permanating” som väl är den låt som har fått alla att säga att Steven nu gör pop! Den är sannerligen annorlunda mot allt annat vi hört Steven göra genom åren. En sorts blandning av Abba och Beatles med vissa drag av 80-talsdisco! Och visst lyckas han! Det här kan mycket väl bli en ”radiodänga” som slår. Arrangemanget är klart och skinande och för upp mungiporna. Men vänta lite, var det inte Steven som brukade säga: ”Miserable music makes me happy and happy music makes me miserable”. Det verkar inte längre som om han skriver under på det längre?

En annan bra låt som liksom ”Permanating” släppts i förväg är låten ”Pariah” där Steven sjunger en känslosam duett med Nineth Tayeb. Här är vi helt klart tillbaka i minst sagt ett miserabelt tillstånd eller vad sägs om textpassagen

”I am tired of Facebook, tired of my failing health,

 I’m tired of everyone, and that includes myself”.

Jojo, här känner vi igen den gränslösa melankolin som ofta lyser igenom i Stevens musik. Men låten är ändå hoppfull och det är Nineths textrader som ger hopp.

Den här låten har en fantastiskt vacker ljudbild, redan från inledningen och ända fram till slutet.

Min favorit på plattan är nog ändå låten ”Nowhere Now” som har den här melodin som sätter sig så där svårt i skallen på en. Refrängen är mycket fin och påminner återigen lite om stämningar som vi hört tidigare, t ex på Porcupine Tree-plattan ”Stupid Dream”. Gitarr-arrangemangen här är mycket njutbara och stämsången underbar.

Sista låten ”Song of Unborn” är också värd ett särskilt omnämnande. Mycket vackert pianospel från Adam Holzman i sitt komp till en mycket vacker melodi. Jag älskar också när Steven lägger in dessa ljusa kvinnoröster i ljudbilden (vilket också var fallet i låten ”Pariah”). Textmässigt är också låten lite mer hoppfull än de andra låtarna med en lite mer positiv syn på livet och vad det kan ge. Sången är skriven ur perspektivet av ett barn som väntar på att födas och som oroar sig för vad som väntar. Sen måste jag säga att Steven faktiskt i allra sista ackordet fick in lite fin prog-känsla som starkt påminner om slutackordet på mellotron i Genesis klassiska låt ”The Fountain of Salmacis”. Tack för det och för en underbart vacker låt.

Men helhetsintrycket är som sagt lite blandat och det drar ner betyget trots ett antal suveräna låtar. Det finns alltså låtar här som jag inte riktigt tänder på och som faktiskt känns lite för urvattnade och rent av tråkiga. Texterna kan dock ofta vara intressanta (t ex om terrorhoten i ”People who eat darkness” och ”Detonation”). Men som sagt, jag saknar de lite mer komplicerade styckena som vi vant oss att få höra från Steven och från Porcupine Tree (fast låten ”Detonation” får jag nog till slut erkänna ligger nära stilen från Porcupine Tree). Jag stämmer alltså inte in i kören som nu uppsluppet applåderar Stevens förmodligen mest kommersiellt lyckade platta så här långt i tron att nu skall den stora massan äntligen ta till sig den progressiva rocken. Det kommer tyvärr inte att ske. Men man har ändå anledning att gratulera Steven till denna framgång som trots allt är extremt välförtjänt med tanke på hans långa karriär. Jag önskar bara att han återigen någon gång framöver vill ta några steg tillbaka mot den musik som han har gjort så bra tidigare som stilbildare för den progressiva rocken.   

Steven Wilson – To The Bone
Caroline International

1 To The Bone
2 Nowhere Now
3 Pariah
4 The Same Asylum As Before
5 Refuge
6 Permanating
7 Blank Tapes
8 People Who Eat Darkness
9 Song of I
10 Detonation
11 Song of Unborn

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery

Två år efter den förra starka releasen ”A spark in the aether” släppte The Tangent under sommaren ett nytt album. Plattan släpptes under devisen ”The World changed. Not the band”. Precis så är det. Mycket har hänt i världen men The Tangent kämpar på med i stort samma manskap som tidigare. Fast en stor förändring kan i alla fall noteras den här gången: Andy Tillison är inte bara mannen bakom keyboards och mikrofon utan även bakom trummorna! Och det utför han med bravur (jag märkte inte ens att det var han som spelade förrän jag fick senare fick läsa om det i promo-materialet)! En annan nyhet är också det kvinnliga nytillskottet i bandet: Marie-Eve de Gaultier (keyboards och sång). Sen måste man också notera att plattan är producerad av Luke Machin (känd från sitt parallella project Maschine där minsann även Marie-Eve ingår) och han gör även intressanta sångbidrag här i vissa låtar (t ex ”Slow Rust”)

Den här plattan är verkligen i huvudfåran vad gäller Progressive Rock enligt min mening. Endast fem låtar på plattan men bara en låt är under 10 minuter lång (inledningslåten) och tre är runt 20 minuter! Alltså, man kan snacka om ett fullspäckat album för musiknörden! Varje låt innehåller massor av teman och arrangemang (med lite jazzig touch här och där) och det är en fröjd att lyssna till. Men det är som vanligt med den här typen av plattor: Man måste ge den tid! Första lyssningen kändes som en besvikelse men sen har det bara blivit bättre och bättre hela tiden jag arbetat mig in i verket.

Jag gläder mig särskilt åt att Andy även har lagt ner mycket krut på att skapa vettiga texter till låtarna. Han vill verkligen berätta något med sin musik. Det handlar mycket om dagsaktuella ämnen som rör politik (utveckling i Afrika, flyktingproblematiken och Brexit), avarter inom journalistik och media men även om mer privata saker som hur lätt det är att förlora vänner.

Min absoluta favoritlåt är just den senast nämnda med den något kryptiska titeln ”The Sad Story Of Lead and Astatine”. Här berättar Andy känslosamt om hur en persons (ja, det låter faktiskt självupplevt) ego ibland växer sig så starkt i diskussioner med vänner att det faktiskt kan leda till totalt avklippta relationer framöver. Är det verkligen så viktigt att driva sin egen linje så hårt? Nej, ifall det går så långt är det ju ett oförlåtligt misstag som man kan få ångra resten av sitt liv. Tänkvärda ord kompade av musik som bitvis är oerhört sorglig och gripande. Och här finns fantastiskt fina partier inbäddade som exempelvis ett parti i slutet (efter cirka 12 minuter) där vi hör ordlös sång (av Luke?) tillsammans med samma tema på akustisk gitarr kompat av triangel(!).  Helt underbart! Sen måste man berömma Andys spel på piano som bitvis är fantastiskt vackert men också ibland sprittande jazzigt. En annan pelare i bandet är ju också Jonas Reingold som på den här låten både får uttryck för känslosamt spel i lugnt tempo och mer ekvilibristiskt solospel.

Till slut måste man också skriva några ord om avslutningslåten som handlar om något som man (som den engelsman Andy är) naturligtvis inte kan ignorera: Brexit. Titeln ”A Few Steps Down The Wrong Road” säger naturligtvis allt om vad Andy tycker om detta. Men han gör här en intressant analys av Englands historia som stormakt och hur problematiskt det blivit för många engelsmän att hantera inflytandet från Europa i och med medlemskapet i EU. Han pekar på hur vissa politiker har utnyttjat detta missnöje och styrt om debatten till att handla om hur immigrationen och den fria rörligheten har förstört livet för britterna. Vilket till slut har lett till Brexit. Men sen går han kanske lite väl långt i analogin tillbaka i tiden till andra världskriget och Hitler-Tyskland där man ju tog till extraordinära åtgärder för att s a s bli av med misshagliga individer i samhället. Andy drar till och med fram Heinrich Himmler som den som skall lösa problemet för britterna. Det här är ju naturligtvis absurt men det ger ändå en tankeställare. Har vi verkligen lärt något av historien? Musikaliskt är väl denna låt kanske inte så stark utan här är det verkligen historien som berättas som betyder mest.

Jag kan bara lovorda insatserna på denna platta som på ett märkligt sätt under lyssnandet åkte från omdömet Tangents sämsta till kanske en av deras allra bästa efter många genomlyssningar. Så, ge den tid och du kanske upptäcker samma sak. Många kanske stör sig på Andys sång som tyvärr sviktar lite här och där men det uppvägs faktiskt med råge av känslan och hans ekvilibristiska komp på piano och keyboards.

The Tangent – The Slow Rust of Forgotten Machinery
InsideOut Music

1 Two Rope Swings
2 Doctor Livingstone (I Presume)
3 Slow Rust
4 The Sad Story Of Lead and Astatine
5 A Few Steps Down The Wrong Road

http://www.thetangent.org

Betyg: 8.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Grande Royale – Breaking News

Att grabbarna i Grande Royale har vuxit upp på en nyttig dos av The Hellacopters förstod man redan från början av deras karriär. När de nu laddade om för inspelning av tredje albumet Breaking News så tog de producenthjälp av Nicke Andersson och hans studio The Honk Palace. Resultatet blev ett album som hamnar i skarven mellan just Nickes två band The Hellacopters och Imperial State Electric. Det är rejält riffigt, gitarrsolona är stiliga och det är poppigt medryckande utan att bli mesigt. Ljudbilden är varm, jordnära och snygg. Ja nästan lite för tillrättalagt. Jag vill ha lite mer riv och skit under naglarna för att betyget skall klättra upp en pinne. Några fler låtar som klistrar sig fast i skallen hade inte skadat heller. Men med det sagt så är inte detta dåligt. Tvärtom, detta är riktigt bra, och Jönköpingsgrabbarna har överträffat sina två tidigare album ordentligt. Att de påminner så mycket om ett annat band gör egentligen inte så mycket. De står numera på egna stadiga ben, om än med lite stöttning, och kan de utforska mer av de amerikanska sydstatstonerna jag hör så kan nästa platta bli en fullträff.

Grande Royale – Breaking News
Gaphals/The Sign Records

1. Know it All
2. Brake Light
3. Devil’s Place
4. Breaking News
5. Live with Your Lie
6. Daily Illustration
7. Got to Move
8. One Second
9. R’N’R Business
10. I’m On the Loose

https://www.facebook.com/GR.sweden/

Betyg: 6/10

Ulf Classon

 

Karibow – From Here To The Impossible

Tyska Karibow, med multi-instrumentalisten och kompositören Oliver Rüsing i spetsen, har under sommaren släppt ett mycket ambitiöst album som säkert kommer att tilltala många bland Artrock-fansen. Den innehåller 11 långa låtar på totalt 72 minuter och bjuder på fina insatser från Oliver själv (både som vokalist och musiker) och ett antal inlånade prominenta gästartister. Flera låtar har förutom ett solitt stöd kompmässigt även några riktigt efterhängsna och fina refränger vilket gör att man rätt snabbt kommer in i musiken efter bara ett fåtal lyssningar. Pröva exempelvis de fina låtarna ”My time of Your life”, ”Passion” och ”Inside You” och ni kommer på er själv att efteråt att ha refrängerna ringande i huvudet. De här exemplen är inte de enda på plattan så man får väl säga att Oliver är ganska skicklig på att snickra ihop låtar. Oliver står för sången på de flesta låtarna och det gör han faktiskt riktigt bra även om det hörs att han inte är en skolad sångare. I vissa tonlägen (t ex i sången ”Never Last”) får han rent av lite drag av en annan av mina favoritsångare Mariusz Duda och det är ju bara positivt. Dock är det en sak som jag stör mig ganska kraftigt på i en annars utsökt ljudbild på plattan: Trummorna! Det är ingen tvekan om att Oliver är en utomordentlig trummis men varför måste han välja ett så hårt ljud på trummorna? Det låter som om han spelar på tjocka stockar eller väggar igenom de flesta av låtarna. Alltså, ett onödigt hårt ljud för min smak. Jo, detta är förvisso en smaksak och kanske tycker ni annorlunda. Men jag stör mig på det och har även hört det användas av andra trummisar på sistone (bland annat Craig Blundell). Hoppas inte det är en trend som växer sig starkare.

Oliver har hjälp på plattan av ett antal musiker från ”down under” med kopplingar till Unitopia och Southern Empire. Exempelvis hör vi utmärkt sång från Daniel Lopresto (Southern Empire) i låten ”System of a Dream” och Daniel har även här bra hjälp av den kollegan Sean Timms på diverse keyboards. Även tredje kollegan Marek Arnold i Southern Empire gör avtryck, inte minst i låten ”Black Air” där blåsinstrumenten är mycket framträdande. Men till sist måste jag lyfta fram den mäktiga och långa slutlåten ”The Impossible” som tveklöst är bästa låten på plattan. Här växelsjunger Oliver med mannen med den fantastiska rösten – Mark Trueack från Unitopia och United Progressive Fraternity. En oerhört vackert komponerad och arrangerad låt med mycket grannlåt både instrumentellt och sångmässigt. Och som sagt, när Marks partier kommer då får jag rysningar. Lyssna exempelvis när han sjunger stroferna ”Will you become an immortal, join an endless parade…..” och ”Welcome to the world of no confusion,…., you could be anything and anyone”. Underbart! Mark har en fantastiskt känslig och fin röst som påminner väldigt mycket om Peter Gabriel.

Med en sådan avslutning på plattan kan man inte göra annat än varmt rekommendera ett inköp.

Karibow – From Here To The Impossible
Progressive Promotion Records

1 Here
2 My Time of Your Life
3 Passion
4 Never Last
5 Lost Peace
6 A Crescent Man
7 Requiem
8 Inside You
9 System of a Dream
10 Black Air
11 The Impossible

http://www.karibow.de/

 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Queens of the Stone Age – Villains

Skam till sägandes är jag en novis i den värld som heter Queens of the Stone Age. Jag blir därför lite paff när den här skivan inleds som en sorts korsning mellan Ultravox och David Bowies så kallade Berlintrilogi. Det kanske är helt och hållet väntat för den initierade, men för mig kommer kombinationen mellan bitande gitarrer, teatralisk sång och svepande vintage-syntar som en överraskning. Så fortsätter det sedan, skivan igenom. En bångstyrig, superdramatisk rockmusik som hämtad från 70-talets två tyska stater snarare än från det USA som är bandets hemvist.  Är det någon jänkare som liknar detta, är det väl Iggy Pop. Symtomatiskt är att bandet även har sidoprojektet Post Pop Depression tillsammans med nämnde estradör.

Favoritlåtar? Dit räknas ”Head like a haunted house”, en galen halvpunk som för tankarna till Bob Hund. Hit hör ”Un-reborn again” med snygga stråkar och rena Robert Fripp-gitarrerna. Här hör även ”The evil has landed” hemma, en cabaretrock som mot slutet förvandlas till Status Quo. Och så blir jag barnsligt förtjust i slutnumret, den vemodiga dansgolvsrökaren ”Villains of circumstance”.

Nu är det jag som hugger tänderna i bandets tidigare katalog. Sent ska symfaren vakna.

Queens of the Stone Age – Villains
Matador Records

Feet Don’t Fail Me
The Way You Used to Do
Domesticated Animals
Fortress
Head Like a Haunted House
Un-Reborn Again
Hideaway
The Evil Has Landed
Villains of Circumstance

https://www.facebook.com/QOTSA/

 

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

The Quireboys – Leaving Trunk EP

Brittiska pubrockkungarna i The Quireboys skall bli med bluesalbum. Lite senare i höst kommer nämligen nya skivan White Trash Blues men redan nu får vi ett smakprov i form av EP:n Leaving Trunk och det låter mycket lovande! Att de alltid har varit bevandrade i de blå tonerna vet vi men nu tar de ut svängarna rejält och ger sig i kast med några riktigt klassiska bluesstänkare.

Sleepy John Estes (1899-1977) Leaving Trunk (mest känd i Taj Mahals version från 1967) är en taktfast och medryckande sak i grunden men i Quireboys utförande, och med Spikes hesa stämma som extra krydda, blir den ett bluesrockigt och sensuellt musikaliskt party! Muddy Waters (1913-1983) Champagne and Reefer är så mycket klassisk blues det kan bli men samtidigt är lyriken en önskelista till ett dekadent party. Detta tar britterna fasta på när de höjer tempot en aning och återigen klär musiken i sin egna rockskrud. Denna låt samt tredje och sista spåret Rollin’ and Tumblin’ är exklusiva för denna EP samt odödligförklarade av just Muddy Waters. Det må vara Hambone Willie Newbern (1901-1965) som står som urskapare av Rollin’ and Tumblin’ men den har gjorts i så många versioner så det är svårt att hålla koll på alla. Min favoritversion är till exempel inspelad i en avskalad variant av North Mississippi Allstars. The Quireboys gör sin tempostarka version lika bra, om inte bättre, än de flesta när de adderar härlig slidegitarr och snygg orgel.

Efter att ha tagit del av detta oerhört härliga smakprov så inser jag att även om The Quierboys skall bjuda oss på blues så kommer de inte kunna släppa på sina rockgener. Det blir bluesigare men inte bara blues. Kommande White Trash Blues kan bli en bluesrockexplosion av hejdundrande mått om de fortsätter i samma stil som på denna EP. Det är medryckande, det är jordnära, det är sexigt och med Spike vid mikrofonen så blir det väldigt personligt. Jag är taggad på blues med Quireboys!

The Quireboys – Leaving Trunk EP
Off Yer Rocka Recordings

1. Leaving Trunk
2. Champagne and Reefer
3. Rollin’ and Tumblin’

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert

Lika bra att säga det direkt: Jag har varit med på ett minimalt hörn i produktionen av denna DVD. Några intervjuer blev det. Kanske är jag därigenom jävig, men jag är helt uppriktig när jag imponeras grymt av detta konsertdokument, filmat på bandets hemmaplan Reginateatern i Uppsala, och fungerande som en sorts bokslut för dess sju första år och tre första album. Det som en gång såg ut som ett Hasse Fröbergskt fritidsband vid sidan om The Flower Kings har utvecklats till Fröbergs huvudsakliga musikblödande. Detta med en variationsrik rockmusik, alltifrån pophurtiga ”Song for July” till långa, symfoniskt episka ”Pages”. Under konsertens gång får vi partier av skir jazzighet, såsom det i ”Everything can change” (här visar sig gitarristen Anton Lindsjö och keyboardisten Kjell Haraldsson på styva linan), och sökes istället blytung svärta, anbefalles ”Life Will Kill You”.  Bland övriga höjdpunkter märks Queen-lika ”Godsong” med Fröberg och Lindsjö rygg mot rygg i innerlig tvillinggitarr, vi hör hyllningen till Freddie Mercury ”Genius”, vi får ett smakprov på kommande albumet med ”Chasing a Dream” (låter som en blandning mellan Flower Kings och Fröbergs tidigare band Spellbound). När vi mot slutet når fram till debutalbumets debutnummer ”Fallen Empire” känns det som återträff med en gammal vän. Jag måste förresten hylla även det dansanta sväng som rytmsektionen Ola Strandberg (trummor) och Thomsson (bas) får till. Vem har sagt att man inte kan dansa till symfrock??

Filmteamet icke att förglömma. Toppenklipp, snygga, suggestiva kameravinklar, så gott som alltid ”rätt” gubbe i kamerans fokus.  

Något negativt? Ja, ”Godsong” borde naturligtvis ha legat sist. Dess pompa är ju klippt och skuren för att avsluta konsert. Slutstycket i form av Flower Kings-klassikern ”Stardust We Are” låter visserligen toppen, men det känns lite räddhågset att inte göra sorti med sitt eget paradslutnummer. Och med tanke på att DVD:n gissningsvis säljer sina flesta exemplar utomlands, så kanske Fröberg borde ha kört allt sitt mellansnack på engelska.

Javisstja, i paketet ingår musiken på dubbel CD också, måhända av intresse.

Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert
Glassville Records

Seconds – Intro
Can’t Stop The Clock
Everything Can Change
Godsong
Pages
Valleys and Fields (Previously unreleased)
Song for July
Chasing a Dream (Previously unreleased)
Genius
Something Worth Dying For
In The Warmth Of The Evening
Life Will Kill You
Fallen Empire
Venice CA
Stardust We Are
Someone Else’s Fault

Hasse Fröberg Facebook

https://www.hfmcband.com/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

From North – From North

Svenska vikingarockarna From North släpper här sitt självbetitlade debutalbum. Musiken kretsar naturligtvis till folksagan om vikingarna och dess existens. Det första som slår en är liknelsen till Nordman, här finns rösten och de folkliga tonerna liksom det instrumentala, ja det finns även en del vippar från tyska Blind Guardian på titelspåret. From North har dock tagit konceptet ytterligare ett steg framåt, visst presenteras rena folkliga toner som The Sacred Oath men man blandar också in finstämt de mera moderna inom metagenren. Grundregeln för ett lyckat album är som alltid, det måste finnas starka melodier och det har bandet här lyckats med den äran. Growlinslagen känns som ett ytterligare instrument, precis som undertecknat föredrar exempelvis på spåret Ormr Inn Langi. He Who Hates är mer en renodlad metalakt medans Ships Tale blandar folk/metal med en ljudmatta liknande Pain. Sworn Brotherhood är en av plattans favoriter tillsammans med The Longest Wait vilka i princip innehåller alla nämnda musikinslag.  

From North blandar flertalet stilar men får ändå till det som ett sammanhängande musikkoncept vilket också är debutens styrka, då tillsammans med melodierna. Albumet är definitivt en s.k. växare och det ska bli intressant att se/höra hur bandet lyckas återge konceptet på livescenen?!

Håkan Johnsson (sång, låtskrivare) Mattias Svensson (gitarr), Mikael Kindblad (bas) Robin Hermansson (trummor), Janne Lüthje (lead gitarr),  Andreas Lindvall (texter).

From North – From North
Downfall Records

1. Volund The Smith
2. He Who Hates
3. Last Appeal
4. Ships Tale
5. Mead Of Poetry
6. Sworn Brotherhood
7. The Sacred Oath
8. Ormr Inn Langi
9. The Catch
10. The Longest Wait
11. From North

http://www.fromnorth.se/

www.facebook.com/fromnorthsweden/

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

Leprous – Malina

Leprous ett band jag gillat och följt sedan vi hade dom i  Göteborg och Slottsskogen Goes Progressive 2010. Sedan dess har musiken liksom scenshowen utvecklats till en av den alternativa metal-scenens mest unika akter. När sedan förra skivsläppet The Congregation Knockade de flesta undrar man nu hur ska normännen slå detta?

Kan inte sticka under stolen att en viss besvikelse uppenbarade sig vid första genomlyssningen. Infolappen förtäljer bl.a. ”This album needs to sound more alive, more organic and more dynamic. The longer into the process the more obsessed we got with this idea”. Ja livekänslan verkar vara ett moment som flertalet band tar till sig liksom en ljudbild inte fullt så digital vilket det kanske lätt blir med dagens inspelning/redigeringsmöjligheter.

Efter några genomlysningar framhävs dock Leprous lite nyare sida och låtarna faller en efter en på plats. Titelspåret Malina är ett teatraliskt stycke musik som också visar Leprous finstämda sida, ett spår i vemodets tecken som sakteliga byggs upp till ett inferno. The Last Milestone –  är ju inte direkt troende men vacker musik är alltid vacker musik och den religiösa andan är här tveklös. Mirage – ett stycke med Leprous så speciella progressiva metal vilket inte minst på scenen fungerar ypperligt. Illuminate – även här presenteras bandet varumärke. Leashes – ytterligare ett finstämt stycke musik och gåshuden får sig ett ryck. Ja det var några intryck från plattans alster och har du inte sett dom live så är det ett hett tips.

 

Ett något annorlunda Leprous men ack så bra!

Leprous – Malina
InsideOut Music

1. Bonneville 05:28
2. Stuck 06:48
3. From The Flame 03:51
4. Captive 03:43
5. Illuminate 04:21
6. Leashes 04:09
7. Mirage 06:48
8. Malina 06:15
9. Coma 03:55
10. The Weight Of Disaster 06:00
11. The Last Milestone 08:05

www.leprous.net

www.facebook.com/leprousband

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds

Missourikvintetten Shaman’s Harvest har jag aldrig lyckats ta till mig trots de tydliga, om än lite för moderna, amerikanska sydstatsrocktonerna de gett ifrån sig. Dessa tongångar finns som tur var kvar när bandet nu levererar sitt sjätte studioalbum Red Hands Black Deeds men nu som då så kommer jag allt för ofta att tänka på Nickelback. Det blir helt enkelt för platt, för tillrättalagt och för mycket modern radiorock för mig. Men med det sagt så finns det trots allt här en del godbitar. Efter ett illavarslande intro så kastar bandet in oss i ett härligt, om än enkelt, riffmassiv i Broken Ones och jag vill skandera ökenmetal! Här kommer Nathan Hunts mässande röst till sin rätta och sätter både stämning och melodi på den fuzziga anrättningen. Detta vill jag ha mer av! Tyvärr får jag inte det men så väl The Come Up som So Long är trots sin enkelspårighet, medryckande och påminner lite om ett väldigt strömlinjeformat Black Stone Cherry. Även Off the Tracks är en enkel tempostark sak men här tar bandet med oss ned i ett Louisianaträsk och upp igen vilket jag gillar. Jag vill även ge tummen upp för balladen Tusk and Bone. Visst, sådana här låtar hör man stup i kvarten om man plågar sin TV-apparat med kanalen MTV Rocks men åter igen visar Nathan Hunt prov på att han kan rädda även den mest tillrättalagda låten. Det är förövrigt något han försöker göra även på de lite bluesigare Soul CrusherLong Way Home och Blood Trophies men det räcker tyvärr inte hela vägen. Men oavsett så är detta album en allt för spretig historia för ett högre betyg. Styrkan i låtmaterialet är också den allt för ojämn. Det finns som sagt ljuspunkter och greppet att spela in på analog utrustning istället för digital är alltid ett plus i min bok. Deras sond har fått en helt annan värme och kan de ta ännu mer musikalisk inspiration från den amerikanska södern så finns det hopp även för detta band. Sedan är jag också lite nyfiken på hur mycket Bubbles (Trailer Park Boys) megahit (?) Liquor and Whores har inspirerat bandet till den i slutet gömda countrypastischen Hookers and Blow?

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds
Mascot Records

1. Red Hands and Black Deeds (Prelude)
2. Broken Ones
3. The Come Up
4. A Longer View
5. Soul Crusher
6. Off the Tracks
7. Long Way Home
8. The Devil in Our Wake
9. Blood Trophies
10. So Long
11. Tusk and Bone
12. Scavengers

www.shamansharvest.com
www.facebook.com/shamansharvest
www.mascotlabelgroup.com

Betyg: 5/10

Ulf Classon