Nad Sylvan – The Bride Said No

Två år efter Nad Sylvans solodebut med plattan ”Courting The Widow” är det så dags för uppföljaren med namnet ”The Bride Said No”. Det finns en svag koppling till förra plattan i och med att ’The Vampirate’ återigen figurerar i några låtar, inklusive titellåten. Dock är originalidén om bruden som svarar nekande baserad på en låt som Nad började skriva på redan 1989.   

Som vanligt spelar Nad det mesta på keyboards och även en hel del gitarr men den nya plattan gästas dessutom av en hel rad kända namn som t ex Tony Levin, Steve Hackett, Roine Stolt, Guthrie Govan, Nick D’Virgilio och Jonas Reingold. Ett nytt grepp är samarbetet med flera mycket skickliga kvinnliga vokalister (Jade Ell, Tania Doko och Sheona Urquhart). Nad har skrivit det mesta själv men två låtar (”When The Music Dies” och ”Crime of Passion”) har han skrivit tillsammans med Anders Wollbeck.  

Låtarna håller genomgående hög kvalitet, tycker jag, faktiskt ännu bättre än på förra plattan. Det är förvånansvärt lättlyssnat, trots att flera låtar har en komplicerad struktur med många ”twists and turns”. Låtarna har ett mer modernt sound även om man fortfarande hör influenserna från 70-talet här och där. Ett bra exempel är första ’riktiga’ låten ”The Quartermaster”. Ett bra gung i refrängen och med ett läckert understöd från Nick D’Virgilio bakom trummorna. Riktigt bra spel på diverse keyboards av Nad vilket faktiskt gäller genomgående på hela skivan. Det är mycket tydligt att Nad inspirerats mycket av de ackordssekvenser och sounds som master Tony Banks använt i Genesis. Det gör att man hela tiden hittar nya njutbara partier.

Låt nummer två inleds återigen med dessa sköna keyboards innan sången tar vid. Låten är en hyllning till alla dessa storheter inom musiken som försvunnit den senaste tiden. Kanske är det speciellt David Bowie han tänker på men här har jag förmodligen fel. Helt OK låt men kanske inte den bästa på albumet.

En av de bästa låtarna på albumet är den lugna ”What Have You Done”. Mycket melodisk och i ett röstläge som verkligen passar Nad. Efterhand får han också skönt understöd i sången av Jade Ell (som Nad också skrivit låten tillsammans med). Låten lyfts på slutet av en gitarrduell (!) mellan Steve Hackett och Guthrie Govan där jag faktiskt tycker den senare avgår med segern. Mycket fina passager på gitarrerna! Genom hela låten finns återkommande ett speciellt ackord som ger en extra krydda till anrättningen; ett ackord som även det flitigt använts tidigare av Tony Banks. Jag är tyvärr för musikaliskt obildad för att beskriva ackordet på ett mer faktabaserat sätt. Men ifall ni lyssnar på låten förstår ni nog vad jag menar.

Följande låt ”Crime of Passion” är mer dramatisk och här får Nad utmana sin sång betydligt mer men även det utfaller på ett lyckosamt sätt. Härliga trummor från Nick igen och jag tror att det denna gång är Roine som tillför lite extra gitarrkrydda. Återigen en mycket melodisk och fin sång i stadigt rocktempo.

Låten ”A French Kiss in an Italian Café” är kanske den mest hit-inriktade låten med sin sköna bakåtlutande stil och takt. Sköna stämningar i partierna som föregår refrängen.

Men favoriten på plattan för mig är dock den långa titellåten. Nad sjunger här tillsammans med Tania Doko som på ett mycket förtjänstfullt sätt gestaltar den ångerfulla bruden. Överhuvudtaget gillar jag den långa låten med dess många passager. Faktiskt är det Tanias sång och alla instrumentella detaljer som jag gillar allra mest. Det finns ett flertal olika partier i låten och alla är njutbara. Något som sticker ut är keyboard-ljudet precis före refrängen ”But the Bride said no”. Det är nästan Norman Bates-klass på skräckkänslan (om ni nu kommer ihåg filmmusiken i badkars-sekvensen från Hitchcock-filmen ”Psycho”). Även gitarr-ackorden strax därefter är jätteläckra! Liksom Jonas Reingolds intensiva basspel, Nads smått hysteriska solon på mini-moogen och Steve Hacketts solo fyllt av övertoner. Överhuvudtaget en fantastisk avslutning på en mycket bra platta. Nads hittills bästa – utan tvekan.  

Nad Sylvan – The Bride Said No
InsideOut Music

1 Bridesmaids
2 The Quartermaster
3 When The Music Dies
4 The White Crown
5 What Have You Done
6 Crime Of Passion
7 A French Kiss In An Italian Café 00:05:58
8 The Bride Said No

http://www.nadsylvan.com
https://www.facebook.com/Nadsylvanartist 
https://twitter.com/sylvanofficial 

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Siena Root – A Dream of Lasting Peace

Musikkollektivet Siena Root lägger stor stolthet i att spela in sin musik på gammal analog utrustning för det rätta ljudets skull. De lägger lika stor vikt vid att hålla sina kompositioner levande vilket alltid har gett bandet det där lilla extra i min bok. Detta resulterar i tung och svängig bluesbaserad sjuttiotalsrock där jamkänslan är ständigt närvarande. Bandet lirade denna musik långt innan ordet retrorock ens var uppfunnet vilket återigen visar varför de är bäst på det de gör. Okej de är kanske inte speciellt nydanande men sättet de förenar Deep Purples gitarr- och orgeldueller med Mountains driv och The Allman Brothers lössläppta tyglar är klanderfritt. De är inte rädda för att ta ut svängarna och bjuda på oväntade infall som tar med lyssnaren på en småpsykedelisk resa genom det bästa musikaliska årtiondet.

Det föregående albumet Pioneers (2014) var inte långt ifrån en fullträff och samma gäller nya A Dream of Lasting Peace. Där föregångaren hölls tillbaka en aning på grund av lite för dålig variation mellan låtarna så är det nu åtgärdat men istället är nu några spår lite mer anonyma än sina syskon. Detta är dock inget stort problem då de starka låtarna istället är urstarka. Öppningsspåret välter dig på ända direkt, Sundown eggar med en stark refräng, den lite långsammare The Piper Won’t Let You Stay visar att bandet behärskar tung Bonamassa-blues och riffandet i No Filters är löjligt medryckande. Det enda som jag egentligen hade önskat är något längre låtar för att deras underbara jam skall få lite mer utrymme att förföra mig på. Men då måste de å andra sidan tumma på ljudkvalitén när skivan pressas och det passar inte in i bandets filosofi. Det tackar jag istället för då det varma härliga ljudet som strömmar från vinylen ut ur mina högtalare och varsamt omfamnar mig är precis det jag vill uppleva när jag lyssnar på Siena Root. Kan det kanske också vara så att jag har upplevt årets bästa album?

Siena Root – A Dream of Lasting Peace
M.I.G./Border Music

1. Secrets
2. Tales of Independence
3. Sundown
4. The Piper Won’t Let You Stay
5. Outlander
6. Growing Underground
7. Empty Streets
8. No Filters
9. Imaginarium
10. The Echoes Unfold

http://sienaroot.com/

https://www.facebook.com/sienaroot

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Jorn – Life on death road

Jorn och tidigare bandmedlemmar har gått skilda vägar inför denna skiva. Det framgår inte varför. Kanske var det för att det aldrig lossnade riktigt. Hur som helst så är i stort sett alla nya medlemmar hämtade från Primal Fear. Då kan man också fråga sig om detta är en bestående sättning eller om det bara är för denna skiva. Jag vet inte. Det framgår inte heller. Vad som framkommer är att Jorn har kämpat med låtskriveriet (skrivkramp?) inför denna skiva.

Jorn är ju som de flesta av er vet en mycket talangfull sångare med en uberstark röst de luxe. Frågan är nu bara om han inte hamnat i lite kvicksand.  Detta är inte roligt att lyssna på. Låtarna är ovanligt melodifattiga och för att dölja det försöker Jorn att få det att låta aggressivt istället. För mig har det alltid varit lika med att man inte kan skriva låtar. Att bara försöka fånga en aggressiv attityd på skiva kan vem som helst göra. Jag hade väntat mig mer från Jorn. Detta är tyvärr en stor besvikelse.

Gitarriffen är mer utnötta än däcken på min systersons epa-traktor. Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten Man of the 80´s på grund av igenkänningsfaktorn av texten. Inte ens avslutande Whitesnake-pastischen Blackbirds höjer pulsen nämnvärt. Synd, jag hade väntat mig lite mer episka låtar blandat med ett par melodiska höjdarlåtar. Denna skiva är en pannkaka utan dess like. Jag kommer inte att återvända till den någon mer gång. Suck

Jorn – Life on death road
Frontiers Music s.r.l.

1. Life on death road
2. Hammered to the cross
3. Love is the remedy
4. Dreamwalker
5. Fire to the sun
6. Insoluble maze
7. I walked away
8. The slipper slope
9. Devil you can drive
10. The optimist
11. Man of the 80´s
12. Blackbirds

 

Betyg: 2/10

Peter Dahlberg

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature

Isildurs Bane kan räknas in bland pionjärerna inom svensk progressiv rock. Redan 1976 grundades bandet i Halmstad och fram till i dag har de släppt ett drygt 10-tal plattor varav de mest kända kanske är de 5 volymerna med det gemensamma namnet ”Mind” som släpptes under åren 1997–2005. Bakom musiken har mestadels stått Mats Nilsson (en av grundarna som tragiskt nog dog 2014 och som särskilt nämns in memorandum för detta album) och Mats Johansson som anslöt sig till bandet 1977. Under de senaste åren har dock bandet gjort sig mer känt för sina årligen återkommande musik-workshops under namnet IB-Expo än genom sina skivsläpp. Till dessa workshops bjuds kända musiker in och de avslutas med en konsert som brukar äga rum i slutet av november och som i regel är mycket uppskattade och drar fulla hus. Under senare år har dessa evenemang gästats av såna världsartister som exempelvis Pat Mastellotto, Trey Gunn, Phil Manzanera, Percy Jones, Adrian Belew, Julia Slick, Tony Levin, Marco Minnemann och Richard Barbieri (för att bara nämna ett fåtal).

Vad är det då som är så speciellt med detta band? Ja, bara det faktum att man vid något tillfälle kallat sig en kammarrock-ensemble snarare än ett rockband ger väl en antydan till det hela. Man spelar rock men med mycket ymniga inslag av klassisk musik (främst stråkar och blås) och jazz. Man kvalificerar sig därmed verkligen solklart inom kategorin Artrock enligt min uppfattning. Fenomenet Isildurs Bane rör sig också om en sorts dynamiskt musikerkollektiv där många musiker fått sin fostran och sedan gått vidare. Ett bra exempel på detta är ju Mariette Hansson som de senaste åren fått ett genombrott inom populär- och schlagermusiken. Mariette gjorde tidigare mycket fina insatser på IB-plattan med namnet ”Mind. Vol. 4”. Bandet har också dragit till sig två italienska toppmusiker, nämligen Luca Calabrese (trumpet) och Christian Saggese (klassisk gitarr) som medverkat på många av de senaste årens IB-expon där de bidragit med sina alldeles speciella färdigheter.

Men hur kom då Steve Hogarth in i sammanhanget? Jo, det var hans ”kompis” Richard Barbieri (som Steve tidigare samarbetat med i det underbara albumet ”Not The Weapon but The Hand” från 2012) som bjöd in Steve som hans egen gäst då han medverkade i IB-Expo 2013. Det här inhoppet fick till följd att Mats Johansson föreslog Steve att medverka i ett nytt projekt med låtar skrivna för Isildurs Bane och Steve Hogarth. Tanken var kanske i första hand (?) att uppföra dessa verk vid ett kommande IB-Expo men projektet svällde uppenbarligen ut ytterligare p g a att Steve lade till väsentliga bidrag (både musik- och textmässigt) vilket därmed även resulterade i detta nya album. Undertecknad var på plats i Halmstad under uruppförandet av verket på IB Expo 2016 och det gjorde ett mycket starkt intryck. Man kan lugnt säga att jag väntat otåligt på den nya plattan.

För Steve var låtskrivandet och framförandet i Halmstad en stor utmaning då det inträffade mitt under Marillion-turnén efter senaste albumet med namnet ”FEAR”. Under turnén före IB-Expo hade han jobbat hårt på diverse hotellrum i Europa och USA med texterna och sånginslagen och i ständigt kontakt med Mats Johansson. Steve tyckte själv att detta projekt var särskilt spännande och att han därför fann den extra energi som krävdes för att ro det i land.  För Mats var detta också en utmaning. Som han själv uttryckte det: ”Efter en så lång paus i låtkomponerandet med Isildurs Bane var det verkligen en utmaning att se om det fortfarande gick att skriva ny musik”.

Jag kan utan vidare säga att den oro som Mats gav uttryck för ovan är fullständigt obefogad. Det här är en imponerande samling låtar som verkligen låter både som Isildurs Bane och som Steve Hogarth. De kompletterar varandra mycket bra. Sex sinsemellan rätt så olika låtar men alla mycket njutbara. Här följer några korta beskrivningar och intryck om varje låt:

  1. Ice Pop

Inledningsspåret är en rätt så komplicerad låt med flera delar. Här verkar det som om hela musikerkollektivet är inblandat för soundet är tätt och mycket mångfacetterat. Mycket stråkar, blås, gitarr och några härliga partier där marimba driver på farten lite extra. En mycket svängig låt som dock i slutet bryts av lite lugnare tongångar, framfört med mycket känsla.

  1. The Random Fires

Den andra låten bjuder sedan på närmast Beatles-aktiga tongångar med partier som får en att tänka på låtar som exempelvis ”I am the Walrus”. En härlig låt som bjuder på mycket av både Isildurs Bane och Steve Hogarth. Något jag funderar på när jag lyssnar på de båda inledande låtarna är hur det kan komma sig att Steve, med en allt annat än perfekt röst och sångansats, ändå kan få sången att låta så infernaliskt bra. Jag inbillar mig också att Steve haft lite större inflytande på låtskrivandet i denna låt med tanke på att Marillion ofta kör med liknande Beatles-inspirerade låtar.
 

  1. Periferal Vision

Nästa låt är mer perfekt anpassad till Steves röst. En lågmäld sång som egentligen helt saknar rockkänsla om man undantar den absolut sista delen. Här är det bara en stråkensemble och ett piano som kompar Steve och man får nästan en känsla av att ha förflyttats ett par hundra år tillbaka i tiden till en sorts kammarkonsert på något slott. Mycket speciellt och mycket vackert. På slutet får vi lite mer komp, till exempel från en lågmäld bastrumma och lite gitarr. Allra sist mycket vackra toner från vibrafon.

  1. The Love and The Affair

Som låt nummer fyra kommer så denna skivas längsta spår (drygt 10 minuter) vilken också är den absoluta favoritlåten hos mig. Redan vid uruppförandet minns jag att jag fick rysningar över hela kroppen då jag hörde denna låt. De inledande stämningarna är rent magiska med en blandning av gitarr och moderna keyboards samt Steves lågmält känslofyllda röst. En väldigt sorglig låt som ställer trofast och trygg kärlek mot förbjuden kärlek och resonerar kring det svåra i att hantera allt detta. Inte minst hur riskfyllt det kan vara med den förbjudna kärleken och hur man faktiskt i slutändan kan förlora allt, både den trofasta och den förbjudna. En utomordentligt fin och tankeväckande text av Steve Hogarth till en alldeles underbart musikaliskt genomförd låt. Det här måste vara en av de vackraste låtar som både Steve och Isildurs Bane gjort i deras karriärer. Min enda invändning är kanske att låtens avslutande del har lite för många upprepningar av temat på stråkar (som annars är mycket vackert) och att man kanske även kan ana lite falska toner här och där. Å andra sidan ger detta plats för några fina insatser av Luca Calabrese och hans trumpet.

  1. Diamonds and Amnesia

Återigen kastas vi in i en helt annan musikalisk stil som snarast liknar någon sorts liturgiskt eller kyrkligt musikstycke eller psalm. Textmässigt liknar det någon sorts historia hämtad från Bibeln även om det framgår att detta är historia från en dröm. Även här firar Steve stora triumfer genom sitt mycket personliga och teatraliska sätt att sjunga och berätta. Jag kan, när jag lyssnar, inte undgå att tänka på några textrader ifrån Genesis praktverk ”Supper’s Ready” som lyder:
Six saintly shrouded men move across the lawn slowly. 
The seventh walks in front with a cross held high in hand
.” 

I det närmaste samma scen spelas upp i denna låt förutom att det fortsätter med att Gud uppenbarar sig inför alla människor i nöd och lovar evigt liv och att slippa alla plågor under en förutsättning: Att man lovar att leva sitt liv i fattigdom. Naturligtvis vägrar människorna till Guds besvikelse.
Musikaliskt är låten kompad helt utan trummor. Bara stråkar, marimba och blås i sköna harmonier. Mycket vackert.

  1. Incandescent

Den avslutande låten inleds med lugna och nästan viskande recitationer av Steve på ett sätt som liknar det som vi fick höra mycket av på plattan tillsammans med Richard Barbieri. Kompet från vibrafon, gitarr, blås och piano är återigen mycket vackert. Efterhand övergår Steves ord i något som i det närmaste låter som det man brukar höra från dansledaren i en Square Dance grupp! Fortsättningen rockar på betydligt mer än tidigare och vi får även höra lite sköna demonröster tillsammans med Steves sång.

Jag hoppas min beskrivning lockar er att ta en närmare titt på detta verk för det är det verkligen värt. Enda felet med plattan är att den är alldeles för kort! Jag hade verkligen velat höra ännu mer av detta sensationellt lyckade samarbete mellan en sångartist och ett musikerkollektiv i yppersta världsklass! Låt oss hoppas på en fortsättning. Till sist måste man också gratulera till Matti Engdahls fantastiska elefant-grafik på omslaget och i det medföljande häftet. För er som väljer vinylvarianten är det säkert en extra bonus att få se detta i lite större format.

Isildurs Bane & Steve Hogarth – Colours Not Found in Nature
Ataraxia

1. Ice Pop
2. The Random Fires
3. Peripheral Vision
4. The Love and The Affair
5. Diamonds and Amnesia
6. Incandescent

http://www.facebook.com/ibexpo

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch

Bergenbaserade skivbolaget Apollon går från klarhet till klarhet. Efter guldplattor av exempelvis Trojka, Suburban Savages och Knekklectric kommer här Weserbergland, ett projekt kretsat kring Ketil Vestrum Einarsen, flöjtist, klarinettist och keyboardist från White Willow. Över fyra långa stycken låter sig kvartetten grottas ner i den tyska mylla som under 70-talet gavs namnet Krautrock. Samtliga stycken bär tyskspråkiga titlar, och visst kan man lätt höra paralleller till nyskapande band som Neu och La Düsseldorf. Men den instrumentala musiken hör minst lika mycket hemma i progrocken, fylld som den är av abrupta vändningar och förrädiska skär.  Ta till exempel det härligt märkliga gitarrsolot i ”Tanzen und springen”, spelat mot en bakgrund av slagverk ur djungelns djup – klockren progrock.

Musikens krautighet accentueras emellertid av att den försätter sin lyssnare i dansant trans, snarare än stökar till i hjärnan. Ingenstans blir detta tydligare än i ”Das Trinklied vom Jammer der Erde”, ett böljande landskap som under sina dryga sexton minuter virvlar från Jean Michel Jarre via 69-Pink Floyd och Motorpsycho rätt ut i världsrymden. Majestätiskt in deed!

Det är väl just detta som gör ”Sehr Kosmisch Ganz Progisch” till en så speciell – och suverän – skiva. Att hur mycket man än pekar på überläckra musikerinsatser, så är musiken i förstone helt enkelt så jäkla skön. En resa in i djupet av din själ.

Weserbergland – Sehr Kosmisch Ganz Progisch
Apollon Records

1. Tansen Und Springen
2. Das Trinklied Vom Jammer Der Erde
3. Kunst Der Fuge
4. Tristrant

https://www.facebook.com/weserberglandband/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

The Ferrymen – The Ferrymen

Innan jag går vidare med att skriva om själva skivan vill jag bara nämna Ronnie James Dio och det unika med honom. Dio hade ett gigantiskt röstomfång som tillät honom att sjunga med en ängels röst om han ville och även med en demons röst vilket han (tyvärr) oftast ville. Få, om ens någon, har kommit i närheten att sjunga som denne hädangångne hårdrocksgud.

The Ferrymens skiva är skriven av gitarristen Magnus Karlsson (Primal Fear, Allen/Lande) och han har gjort allt vad han förmår att försöka fylla tomrummet efter Dio. Sången hanteras av Ritchie Blackmores fynd Ronnie Romero från Lords Of Black. För er som precis kommit tillbaka från en världsomsegling eller liknande så kan jag berätta att herr Romero har turnerat och fortsätter turnera med Ritchie Blackmore och kör gamla Deep Purple och Rainbowlåtar under Rainbow-flaggan.

Ronnie Romero spottar och fräser och låter sådär Dio-hård som hittills bara en handfull sångare kommit i närheten av. Hans röst påminner således visserligen om Dio ibland men kanske ännu mer om Axel Rudi Pells sångare Johnny Gioeli i mina öron. Ingen dålig kombo hur som helst. Musiken är klassisk hårdrock kryddat med stämningsfulla synthar här och där. Ska jag jämföra med just Axel Rudi Pell så vinner The Ferrymen. Låtarna är starkare och Romero sjunger inte riktigt lika ansträngt som Johnny oftast gör.

Om de däremot fyller tomrummet efter Dio får ni själva avgöra. Släpper man den tanken och bara tar emot dem med öppna armar så har vi här en mycket stark debut som jag hoppas få återknyta banden med igen längre fram!

Favoritspår: Fool you all, The darkest hour och Eternal night

The Ferrymen – The Ferrymen
Frontiers Music s.r.l.

1. End of the road
2. Ferrymen
3. Fool you all
4. Still standing up
5. Cry wolf
6. One heart
7. The darkest hour
8. How the story ends
9. Enter your dream
10. Eyes on the sky
11. Eternal night
12. Welcome to my show

https://www.facebook.com/TheFerrymenofficial/

Betyg: 8/10

Peter Dahlberg

Anathema – The Optimist

Det brittiska bandet Anathema släpper i juni sitt 11:e fullängdsalbum sen debuten 1993. De fyra senaste plattorna (sedan albumet ”We’re here because we’re here”, 2010) kan räknas till genren Progressive Rock. Dessförinnan var det mest fråga om Death/Doom Metal på plattorna.  Det nya albumet fortsätter i stort sett på samma spår som de närmast föregående. Bandet är en riktigt familjeaffär med tre bröder Cavanagh (Daniel, Vincent och Jamie) och ett annat syskonpar i John och Lee Douglas. År 2012 anslöt sig också utmärkte keyboardisten Daniel Cardoso till bandet. Utmärkande för bandets sound är sången av Vincent och Lee (en manlig och en kvinnlig sångare) samt rikligt med stämningsfyllda keyboards och stråkarrangemang till ett rätt så traditionellt rocksound, ofta med ett repetitivt ”hamrande” på gitarrerna. På nya plattan finns även en del elektroniska inslag vad gäller takt och rytm.

Albumet är något av ett konceptalbum då det utgår från en historia om en man som berättades på plattan ”A Fine Day To Exit” från 2001. Mannen försvann på Silver Strand Beach i San Diego (första låten är koordinaterna där han försvann). Orsaken till varför han försvann har aldrig förklarats och man blir heller inte klokare på denna platta. Det är upp till lyssnaren att tolka vad det är man hör, enligt bandet. I inledningsspåret hör man honom skyffla sand på stranden för att sedan raskt sätta sig i en bil och köra iväg. Ett lite udda sätt att bygga ett album men det ger plattan någon sorts röd tråd i alla fall.

De närmast föregående plattorna har bjudit på många atmosfäriska och välljudande låtar med alldeles utmärkt sång av båda sångarna. Det här gäller även den nya plattan. Jag gillar verkligen Lee Douglas’ sång. Hon har en väldigt vacker röst.

Men låtmässigt är jag kanske inte lika imponerad som förut. Även om ljudbilden och kompositionerna mestadels är bra så har jag svårt att hitta låtar som känns verkligt engagerande. Spåret ”Leaving It Behind” är emellertid bra med bra fart rakt igenom liksom ”Can’t Let Go”. Den sistnämnda plus ”Close Your Eyes” är nog mina favoriter på plattan. Nummer två här upplever jag som lite otypiskt för Anathema men faktiskt överraskande bra med suverän sång av Lee plus mycket vackert spel på piano och cello. Framförallt det avslutande partiet med jazzkomp med blåsinstrument är mycket fint. Sen gillar jag också avslutande ”Back To The Start” som påminner inte så lite om Porcupine Tree. Lite Beatles-känsla får man också med stråkarrangemangen och i bakgrunden också lite sjungande fotbollspublik (förmodligen inspirerad av Pink Floyd-låten ”Fearless”).  

Även om jag inte riktigt tände till på alla låtarna så förmedlar ändå plattan en ganska skön stämning, framförallt genom insatserna på piano av Daniel Cardoso (lyssna t ex på den helt instrumentala låten ”San Francisco”) och sången av Lee Douglas (exempelvis tillsammans med det sköna piano-kompet på ”Ghost”).

Anathema – The Optimist
Kscope

1. 32.63N 117.14W
2. Leaving It Behind
3. Endless Ways
4. The Optimist
5. San Francisco
6. Springfield
7. Ghosts
8. Can’t Let Go
9. Close Your Eyes
10. Wildfires
11. Back To The Start

http://www.kscopemusic.com/media/anathema

http://www.facebook.com/anathemamusic

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Knekklectric – For mange melodia

Efter tio år som akustisk countrytrio har McKneck nu blivit elektrisk skriver norska Knekklectric på sin Facebook-sida. Detta tycks inte vara den enda förändring som gruppen gått igenom. Dels har de blivit fem (sex om man räknar med katten på gruppbilderna). Dels ska det mycket till för att klassa musiken som country. Snarare är det någon sorts svängig pop-prog som spelas. Redan syntsolot i inledande ”Vi e mindre” talar sitt tydligt progressiva språk, och så fortsätter det, albumet igenom. Påföljande ”Hanska på” presenterar närmast punkbetonade verser, kontrasterande mot ett pådrivande instrumentalparti värdigt The Flower Kings. ”Stolpekontroll” är å sin sida närmast att betrakta som småproggig popmusik, och liknar därigenom svenska Dungen liksom likaledes Bergenbaserade Trojka. Och mot slutet kommer ”Kino”, en sju minuter och 35 sekunder lång resa som på något märkligt sätt sammankopplar Led Zeppelin med The Cardigans och av bara farten ger Knekklectric ett helt eget sound.

Nu får Sverige skärpa sig. Norge – och i huvudsak Bergen – tycks ha tagit över Nordens progkrona.

Knekklectric – For mange melodia
Apollon Records

1 Vi e mindre
2 Hanska på
3 Prokrastinera igjen
4 Stolpekontroll
5 Vestkyst
6 Ski no

https://www.facebook.com/knekklectric/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Mammoth Mammoth – Mount the Mountain

Scenen är en låg träplatå inkilad i ett hörn inne på en dammig pub ute på den australiska vischan. Belysningen är dämpad, besökarna består av grova, skitiga och svettiga män som bara vill häva sina öl ifred. De vill glömma bort arbetsveckan som gått och de vill definitivt inte bli avbrutna av en massa oljud. Upp på den lilla scenen kliver ett gäng ovårdade musiker, pluggar in sina instrument och inleder vad som är början på slutet för kvällen (och puben?). Gitarristen levererar fläskiga och skitiga riff samtidigt som man har känslan av att han ständigt är beredd att sparka in pannbenet på närmaste åskådare. Den bastanta rytmsektionen står stadigt och sätter alla i gungning medans de är beredda på att börja slugga vilt omkring sig. Sångaren har klättrat upp på de vingliga högtalarlådorna där han nu ståendes är redo att kasta sig ut i publiken och ett vilt rallarslagsmål. Den uppkäftiga attityd som bandet fullständigt spottar ur sig har nu lyckats reta gallfeber på pubens besökare och smockan hänger i luften…

…det är ungefär denna bild jag får upp i min skalle när jag lyssnar på australiensiska Mammoth Mammoths fjärde och senaste giv Mount the Mountain. Jag har tidigare beskrivit bandet som  stonerrockens svar på Motörhead då de ger oss fuzziga och feta riff som förenas med ett gott rocksväng och toppas av med en uppkäftig attityd. Numera är de varken renodlad stonerrock eller har speciellt mycket gemensamt med Motörhead men man hör utan problem att det är där som rötterna går som djupast. Jag har mer än en gång blivit ifrågasatt hur jag kan uppskatta dessa grovt rockande australier så pass mycket som jag gör för de är verkligen inte för alla. Men vad kan jag säga? Jag kanske har en latent böjelse för band som gillar att uppvigla svettiga män till slagsmål på skitiga pubar? Skulle så vara fallet (vilket inte är helt omöjligt) då kan jag lova er att jag kommer hänge mig till hundra procent och Mount the Mountain kan mycket väl vara mitt soundtrack till en vild fredagskväll!

Mammoth Mammoth – Mount the Mountain
Napalm Record/Border Music

1. Mount the Mountain
2. Spellbound
3. Hole in the Head
4. Kickin’ My Dog
5. Procrastination
6. Sleepwalker
7. Epitome
8. Hard Way Down
9. Wild and Dead
10. Cold Liquor
11. Can’t Get You Out of My Head (Kylie Minogue Cover)

 

http://www.mammothmammoth.com/

https://www.facebook.com/mammothmammothband/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Doris Brendel and Lee Dunham – Eclectica

Eclectica är Doris Brendel and Lee Dunhams tredje samarbete och närmaste syskon till den än idag fängslande Upside Down World (2015). Eclectica är visserligen hårdare och intensivare i albumets tyngre partier men konceptet att sammanlänka de stilmässigt varierande låtarna med små pianomelodier känner vi igen från föregångaren. Och så får vi ännu ett läckert och fantasieggande albumomslag.

Många melodier är folkmusikinspirerade och rytmiskt kastas man mellan karnevaler, funk och reggae. Inte sällan bryts mönstret av närmast progmetalliska partier. Men det är ändå Brendels sång och närvaro som gör det här unikt. Hennes förmåga att förmedla en text är exceptionell. Mot slutet av ”The one” låter hon som om hon vore i trans. I ”Crying shame” kan man närapå röra vid henne. De enda spåren jag inte blir vän med är den ostiga Stevie Wonder-passningen ”Animal” och den punkigt nervösa ”Love app”. Dock innehåller sistnämnda låt ett fantastiskt soloparti krönt av ett rafflande gitarrsolo signerat Andy Powell (Wishbone Ash).

Huvudnumren är de äventyrliga och progressiva spåren. Den magnifika iberiskt ekande ”I rather wear black” kulminerar i en oförglömlig refräng medan ”Losing it” gränsar mot Heart innan tempot och rytmen förändras och leder in i ett instrumentalparti som påminner om Iron Maiden. De tvära kasten är för det mesta positivt överrumplande och spännande. Däremot känns ljudet på virveltrumman alldeles för kallt och högt mixat. I ”Retribution” rent maskinell. Men helheten är nästan lika intagande som Upside Down World och samarbetet mellan Brendel och Dunham låter alltjämt som ett konstruktivt och framåtskridande projekt.

Doris Brendel and Lee Dunham – Eclectica
Sky-Rocket Recordings

1. The One
2. Love App
3. I Rather Wear Black
4. Crying Shame
5. Retribution
6. Animal
7. Losing It
8. Death & Taxes
9. Balloon
10. One World

http://www.dorisbrendel.com/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen