Suburban Savages – Kore Wa!

Trond Gjellum är trummis i det tämligen välbekanta norska progrockbandet Panzerpappa. Vid sidan om har han nu bildat Suburban Savages, där han spelar fler instrument och även sjunger. Lineupen presenterar dels vanliga rockinstrument, men även samplingar, Theremin och såg. När albumet inleds med ”Fade into obscurity” är det ett förrädiskt skär. Detta låter ju som pop! Men redan låt nummer två, ”Pronk”, är något helt annat. Som ett Lars Hollmer med metalgitarrer och en David Bowie på sitt allra mest spöklika humör. Även ”As I’m dying” är på det dramatiskt experimentella spåret, och låten bjuder på underfundig galghumor: när jag dör undrar jag vad mitt kreditkort har för pinkod!

Sedan kommer instrumentala stycken. Först halvmajestätiska ”Guzarondan” (om, jag förstått saken rätt, ett ord på tajikiska), vilken för mina tankar till Bigelf, då den delar det bandets molltyngda jordighet. Sedan kommer ”Von two-step”, som är misstänkt lik Von Zamla till titel såväl som till stil. I skivans titelspår ”Kore Wa!” är sången tillbaka, nu på japanska. Här är det åter spöklikt och dramatiskt, bara för att halvvägs hoppa in i rena kosackdansen. Sedan avslutas allt med åtta minuter och fyrtiotre sekunder ”Docteur Mago”, en sorts bestämd, pådrivande krautrock med halvt dissonanta gitarrsolon och inslag av synttrummor som närapå ger discofeeling.

Ja, som ni ser är ”Kore Wa!” en blandad kompott. Ständigt dramatisk; väldigt övertygande, hela vägen. Det smärtar mig att skivans releaseparty på MIR i Oslo 10 juni krockar med Sweden Rock Festival. Jag hade mer än gärna varit med!

Suburban Savages – Kore Wa!
Apollon Records

Fade into obscurity
Pronk
As I am dying
Guzarondan
Von two-step
Kore wa!
Docteur Mago

https://www.facebook.com/SuburbanSavages/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

Night Demon – Darkness Remains

När den amerikanska trion Night Demon släppte sin debut Curse of the Damned (2015) så gav undertecknad albumet ett ganska svalt betyg/omdöme. Men jag gillade ändå det jag hörde och såg potentialen i bandet och dess musik. Det gjorde uppenbarligen en hel hop andra också för albumet har höjts till skyarna sedan dess. I de rätta kretsarna skall kanske tilläggas. För det är ju ändå så att trions underground-ljudande New Wave of British Heavy Metal med amerikanska muskler med lätthet går hem hos fans av just NWOBHM medan de inte når fram till den stora skaran. Men vad spelar det för roll egentligen för grabbarna verkar ju lira den musik de gör för att de älskar den och inte för att bli kända. För precis som på debuten som nu på uppföljaren Darkness Remains så är det just ärligheten och entusiasmen som talar tydligast till mig. Deras heavy metal från tidigt åttiotal är både medryckande och melodistinn men tycks aldrig riktigt lyfta trots att deras låtsnickeri har förfinats sedan debuten. En del spår som inledande Welcome to the Night samt Iron Maiden-hyllningen Maiden Hell sticker ut men annars har de ganska svårt att kittla mina sinnen. Lite fler och större refränger hade nog gjort att detta album hade tilltalat mig mer. Men varför skall de lyssna på mig? De lyckades ju uppenbarligen ganska bra med debuten och uppföljaren lär inte göra någon besviken den heller då den helt enkelt är lite vassare än sitt äldre syskon.

Night Demon – Darkness Remains
Steamhammer/SPV

  1. Welcome to the Night
  2. Hallowed Ground
  3. Maiden Hell
  4. Stranger in the Room
  5. Life On the Run
  6. Dawn Rider
  7. Black Widow
  8. On Your Own
  9. Flight of the Manticore (Instrumental)
  10. Darkness Remains

https://www.facebook.com/nightdemonband/

Betyg: 6/10

 

Ulf Classon

Pendragon – Masquerade 20

Under 2016 firade Pendragon sitt klassiska neoprogverk The Masquerade Overture (1996) med en turné som förevigades i Katowice, Polen. Konserten är oerhört väl inspelad. Det visuella är levande och följsamt och ljudupptagningen fångar allt från nye trummisen Jan-Vincent Velazcos intrikata spel till körsångerskorna Christina Booth (Magenta) och Verity Smiths (Clive Nolans musikaler She och Alchemy) harmonier. Däremellan har vi naturligtvis kärntrion Clive Nolan (keyboards), Peter Gee (bas och keyboards) samt bandledaren, gitarristen, sångaren Nick Barrett i sedvanlig högform.

Konserten inleds med huvudverket i sin helhet, från början till slut som sig bör. The Masquerade Overture lämpar sig väl för den här typen av helt album-konsert då den täcker in gruppens vid den tiden samtliga särdrag och har ett naturligt flöde som ger lyssnaren en närapå filmisk känsla. Den andra halvan av konserten vigs åt det moderna Pendragon som är betydligt hårdare, mörkare och med ett djupare textmässigt budskap än det ofta romantiska och fantasyinspirerade tidiga Pendragon.

Som nämnt är musikerna lysande rakt igenom. I synnerhet Nick som verkligen lever upp och gläds åt publikens respons åt det fina framförandet av The Masquerade Overture. Både bandet och albumet har åldrats med värdighet och jag kan utan tvekan utropa Masquerade 20 till en förädling av ursprungsverket. Nick är numera en fullfjädrad gitarrist och har utvecklat en råare version av David Gilmour (Pink Floyd) och Andrew Latimer (Camel). Att han i sången får stöd av körsångerskor är också ett plus. Jag hade gärna sett fler moderna låtar som ”Skara Brae” och ”Eraserhead”, och möjligen också den långlivade ”Queen of hearts”, men faktum är att materialet från det senaste albumet Men Who Climb Mountains (2014) växer ett snäpp i liveformatet och gör att helhetsintrycket blir starkt positivt. Pendragon är ett band som efter snart 40 år alltjämt utvecklas och samtidigt behandlar sin historia med respekt.

Pendragon – Masquerade 20
Metal Mind Productions

Masquerade 20
The Masquerade Overture
As Good As Gold
Paintbox
The Pursuit of Excellence
Guardian of my Soul
The Shadow
Masters of Illusion
King of the Castle
Schizo
Beautiful Soul
Faces of Light
Nostradamus
Explorers of the Infinite
Come Home Jack
This Green and Pleasant Land
Breaking the Spell
Indigo

http://www.pendragon.mu/

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved

Den amerikanske gitarristen Mark Papagno har släppt albumet ”The Man Whom The Trees Loved” som förutom hans eget gitarrspel innehåller väsentliga bidrag från tre välkända musiker inom Progrocken: Adam Holzman (keyboards) från Steven Wilson Band) och Bryan Beller (bas) och Marco Minnemann, båda från The Aristocrats. Den sistnämnde ingår ju även i The Mute Gods tillsammans med Nick Beggs och Roger King

Med en sådan uppsättning musiker kan väl inget gå fel, eller? Det gör det inte heller men det är å andra sidan inte den storstilade succé som man kanske först förväntade sig. Vad vi får lyssna till ligger nära det som vi brukar beteckna Fusion, d v s en sorts blandning mellan rock (med progressiva rockelement) och jazz. Förvisso ganska svängigt (mest tack vare Marco Minnemanns eminenta spel bakom trummorna) och oftast med njutbara gitarr-riff och keyboardkomp. Men jag tycker det är något som saknas. Detta något är enligt min mening gedigna kompositioner med tydlig struktur. Istället är det ett antal lösa element som blandas hela tiden. Vandringar i ackord, upp och ned, utan tydliga mål där bästa exemplet är låten ”Darkness Falls” (förutom den mycket snygga inledningen). Den låt som ändå fungerar bäst är den inledande ”The Listener”. Här kommer alla musiker till sin rätt och Marks gitarrsound är riktigt fint. Men bästa låten på plattan är för mig ändå den lugna (och trumfria) ”When the rain begins”. Lugn och stämningsfull med fin harmoni mellan gitarr och keyboards.

Slutbetyget blir klart godkänt men man känner ändå en viss besvikelse med tanke på uppsättningen musiker. Å andra sidan, den som vill höra Marco Minnemann i högform bakom trummorna kan absolut uppskatta denna platta.

Mark Papagno – The Man Whom The Trees Loved
Egenproducerad

1. The Listener
2. Where Memory Sleeps
3. Darkness Falls
4. When The Rain Begins
5. Ritual
6. A ”cause du sommeil et á cause des chats”: Because of Sleep and because of the Cats
7. The Man Whom the Trees Loved
8. The Vanishing

http://markpapagnomusic.com/

Betyg: 6/10 

Karl-Göran Karlsson

Hidden Lands – Halycon

Uppsalakvartetten Hidden Lands tredje album tar avstamp i sina båda föregångare. Det är symfonisk rock med en mjuk ljudbild som för tankarna till neoprog. Men man öppnar också nya dörrar när keyboardisten Hannes Ljunghall strängar sina gitarrer.

Melodirikedomen som strömmar från cd:n är som Mozart på ett silverfat. Det är enkelt och lättillgängligt men samtidigt finurligt arrangerat och naturligt flödande. Ljunghalls synthar har alltid en mjuk ton men alternerar mellan uppfriskande blåsfanfarer, pianomelodier, rytmiskt klämtande malletinstrument som marimba och xylofon samt svävande och susande toner man känner igen från Tony Carey (ex-Rainbow, Planet P Project). I inledande ”The prince of goofs” bubblar marimbafigurerna omlott i ett fusionlikt arrangemang med Yes-lika bas- och gitarrdrillar. Bruno Edlings verser låter djupt deltagande innan han förlöser en allsångsvänlig refräng som för tankarna till det kanadensiska Saga. ”Water spirit” avtäcker trollska bilder, som en morbid John Bauer, till toner som för tankarna till ett slags symfonisk doom. Den instrumentala ”Ulleråker” är å andra sidan som en tondikt redo att gestaltas på en balettscen medan ”No one is in this for love” öser som ett furiöst Rush med sina rafflande synt-gitarr-bas-trumsynkoper. Texterna är definitivt värda ett omnämnande. De känns personliga men ändå tillräckligt öppna för lyssnarens egna tolkningar. Hör bara den tio minuter långa och gripande balladen ”The silent service”. Och så har vi det hemliga vapnet. Oftast lutar sig gitarristen Ljunghall mot Yes och Steve Howe även om den vackra ”Songbirds” snarare gränsar till Marillion. Men oavsett vilket, när jag lyssnar på avslutande ”Rooftop farewell” känns Hannes som en gitarrist som bara väntat på rätt tillfälle att komma ut. Och Halycon är tillfället. Albumet är smockfullt med variationsrik musik som lockar till upprepad lyssning. Och med lite mer luft runt Phillip Bastins bas och Gustaf Nybergs trummor hade inspelningen varit lika suverän som musiken och framförandet.

Hidden Lands – Halycon
Progress Records

1. The Prince Of Goofs
2. Water Spirit
3. Ulleråker
4. No One Is In This For Love
5. The Silent Service
6. Songbirds
7. Octavius
8. Rooftop Farewell

https://www.facebook.com/HiddenLands

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Lonely Robot – The Big Dream

Lonely Robot – ett projekt som är helt och hållet i händerna på den suveräna sångaren och låtskrivaren John Mitchell – kommer nu med sitt andra album sen debuten 2015. Första plattan ”Please Come Home” var en sensationellt bra platta för mig även om jag kände till John sen tidigare ifrån band som It Bites, Kino och Frost*. Förväntningarna var därför höga på uppföljaren. Som vanligt har John hand om det mesta på plattan, d v s i princip allt utom trummorna som spelas av den hårt slående Craig Blundell som är känd från turnéerna med Steven Wilson. Vissa sånginslag görs dock även av Kim Seviour, Heather Findlay och Marillion-sångaren Steve Hogarth (den sistnämnde dock enbart som bakgrundssångare).

Science Fiction-känslan från första plattan är kvar och den här gången har huvudpersonen (”The Astronaut”) hamnat på en okänd planet efter att ha varit nedsövd (”in hibernation state” – vi känner igen det från filmer som t ex Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr) under lång tid. När han vaknar upp finner han att han hamnat i ett skogslandskap och att märkliga figurer med djurhuvuden finns runt omkring. Vad som sedan händer är lite svårt att få grepp om från texterna som känns tämligen surrealistiska. Istället är det temat liv och död som genomsyrar verket vilket förmodligen har sin bakgrund i själva tanken på att kunna genomföra en sån här ”inhibernation”. Till sin hjälp i resonemangen kring liv och död har John anlitat den kände brittiske skådespelaren Lee Ingleby som framförallt är känd för sin medverkan i Harry Potter-filmerna som karaktären Stan Shunpike men han har också medverkat i en mängd engelska TV-produktioner. På den här plattan fungerar han lite grand som berättare i bakgrunden på flera av låtarna, inte minst i inledningslåten ”Prologue (Deep Sleep)” där han återger funderingar och tankar på hur vi kan föreställa oss hur det är att vara död eller hur det är att födas. Exempelvis med strofer som ”to goto sleep and never wake up” eller ”waking up without remembering ever having gone to bed”! En intressant tes som framförs är att de perioder på natten då vi sover utan att drömma är det närmaste vi kan föreställa oss döden. Dessa perioder är ju helt tomma för oss – ett gap i tillvaron som vi helt enkelt inte kan få grepp om eller minnas. I vilket fall, de här korta monologerna är väldigt effektfulla, inte bara i inledningslåten utan på många andra ställen på albumet. Det ger en intressant filosofisk touch till verket som jag verkligen gillar.

Musiken då? Ja, den som skaffade förra plattan kommer att känna igen sig. Flera av låtarna (t ex ”Symbolic”) låter närmast exakt som låtar på den första plattan. Det här gör att jag kanske inte blev riktigt lika positivt överraskad av den här skivan jämfört med debuten. Alltså, lite för lite variation och spåren är heller inte riktigt lika starka som t ex ”God vs Man” och ”Are We Copies?” på debuten. Men här finns helt klart några riktigt bra låtar även på denna platta. Jag gillar exempelvis den mystiska inledningen ”Prologue (Deep Sleep)” med sköna, mystiska stämningar och utmärkt recitation av Lee Ingleby. Den därpå följande ”Awakenings” är betydligt hårdare med ett fantastiskt tätt och djupt sound (jag älskar basgångarna och pianoklinket) och fin sång (delvis i flera stämmor) av John. Låten har ett mycket skönt parti i slutet med mellotronstråkar och ett fint gitarrsolo som för tankarna till Porcupine Tree. Även följande låt ”Sigma” är fin med en mycket snygg refräng och sköna harmonier tillsammans med en distinkt takt frambankad av Craig Blundell. Det här är kanske den låt som ligger närmast ”hitlåtarna” från den tidigare plattan.

Efter denna starka inledning sjunker nivån en del. ”In Floral Green” är en lugnare, närmast lite smörig låt där vi återigen hör Lee Inglebys funderingar. ”Everglow” (som även släppts som video) är en tung, närmast lite överproducerad låt där pulsen och andhämtningen går upp rejält. Samma sak kan man nog säga om ”Symbolic”. En fin låt men, som redan sagts, det här har man hört förut. ”The Divine Art of Being” är en lite överambitiös ballad som även den känns lite väl smörig för oss som gillar Prog. Men innan plattan är slut kommer ändå en riktigt bra låt (titellåten) där man i den långa instrumentella inledningen återigen får vibbar av Porcupine Trees tidigare alster. Nya recitationer kommer på slutet kompat av härliga mellotronstråkar. Till slut kommer så den lilla textsekvensen om ”Lonely Robot” (”please, come home….”) som vi känner igen från första plattan och den avslutas med något som förefaller vara en raket som startar. Är det dags att lämna den här märkliga planeten, kanske? Det här är nog min favoritlåt på plattan, trots avsaknaden av Johns härliga sång.

Något som tyvärr drar ner betyget för mig på denna platta är Craigs sätt att spela trummor. Istället för att hålla en tät och robust takt på låtarna gör han ständiga utflykter och improvisationer som får en att känna att nu har han tappat takten helt för en stund. Det här är irriterande, tycker jag. Dessutom är jag förvånad över hur dominant spelet på bastrummorna är jämfört med spelet på de övriga mindre trummorna i de högre tonregisterna och på cymbalerna. Det känns obalanserat och onödigt ”bullrigt” (finner inget bättre ord). Här kunde kanske John haft lite stramare tyglar på den gode Craig.

Men, det här är helt klart en jättebra platta (särskilt för er som gillar John Mitchell) som jag gärna rekommenderar.

Lonely Robot – The Big Dream
InsideOut Music

Prologue (Deep Sleep)
Awakenings
Sigma
In Floral Green
Everglow
False Lights
Symbolic
The Divine Art Of Being
The Big Dream
Hello World Goodbye
Epilogue (Sea Beams)

Lonely Robot

Facebook

Betyg: 7/10 

 

Karl-Göran Karlsson

Little Hurricane – Same Sun Same Moon

Den kaliforniska alt-bluesrock-duon Little Hurricane drar sig med sitt tredje album Same Sun Same Moon ett par steg närmare den lättlyssnade mittfåran än relaterade band som White Stripes och Black Keys. Sjungande gitarristen Anthony ”Tone” Catalano låter som en blandning mellan Bono (U2), Sting (The Police) och Dicken (Broken Home, Mr Big) när han sjunger. Men det är gitarren som är hans mest flexibla vapen – ibland lätt stötigt reggaespel, ibland trasiga bluesriff och ibland spröda surfackord. Trummisen Celeste ”CC” Spina bidrar med ytterligare känslospröt till sångmelodierna i vissa av spåren men för variationens skull hade jag gärna hört mer av henne. Men utan det skönt gungande spelet från CC och de ofta elektroniskt kryddade bakgrunderna når man inte de höjder som Little Hurricane pendlar till. Pendlar skriver jag för att det emellanåt känns lite enformigt, men kvalitén på kompositionerna håller en alltigenom god nivå med några kittlande höjdpunkter. Till topparna hör den inledande programförklaringen tillika titellåten i vilken Little Hurricane med ens placerar lyssnaren i en närapå filmisk stämning. Vidare ”Lake Tahoe eyes”, även den en sugande åktur längs den amerikanska västkusten i en nedcabbad Cadillac med gungande fjädring. Den instrumentala rockabillyriviga surfrocken i ”March of the living” driver upp plattans puls i taket innan den Neil Young möter Steve Miller Band-lunkande ”Mt Senorita” ger ytterligare en nyans till gruppens repertoar. Fler godbitar som den bluesiga ”Bad business” finns men under andra halvan av skivan tenderar musiken att fastna i ett godmodigt om än skönt lunkande.

Little Hurricane – Same Sun Same Moon
Mascot

1. Same Sun Same Moon
2. Bad Business
3. OTL
4. Isn’t It Great
5. Take It Slow
6. Lake Tahoe Eyes
7. March Of The Living
8. Mt. Señorita
9. For Life
10. You Remind Me
11. Slingshot
12. Moon’s Gone Cold

https://www.facebook.com/little.hurricane.music/

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

The Texas Flood – Over Worked & Under Paid

Från Wales kommer The Texas Flood och detta möte, mitt första, med bandet är ett mycket trevligt sådant. Visst hör man att den brittiska pubrocktraditionen har haft inverkan på trion men det är över det stora havet vi måste ta oss för att hitta gruppens verkliga grundbultar. Det är de sydligare staterna i USA som mina tankar förs till när bandet andra album Over Worked & Under Paid snurrar på. Framförallt tänker jag på The Black Crowes rockigare/hårdare stunder som tillsammans med basisten Ben Govier småfunkiga tongångar får det att gunga riktigt fint. Vem av trummisen Tom Williams och gitarristen Tom Sawyer det är som sköter sången vet jag inte men att även sången gränsar en aning till Black Crowes hörs tydligt och då naturligtvis Chris Robinson. Dock tror jag inte att liknelserna är speciellt medvetna från bandets sida sett utan de har lirat in en ärlig rockplatta utan att snegla på andra allt för mycket. Det finns självförtroende och ärlighet i kompositionerna som gör att man inte bryr sig om att det kanske låter som något annat band emellanåt. Dock hade albumet tjänat på att få in ett par spår som bryter mönstret en aning. Även om refrängerna är catchy, riffen trevliga och melodierna tydliga så blir albumet aningen för rakt i sin helhet. Men men det sagt så är detta ändå ett ypperligt trevligt rockalbum med ett band som bygger broar över Atlanten.

The Texas Flood – Over Worked & Under Paid
Off Yer Rocka Recordings

1. Roses
2. Treading Water
3. Gambling Man
4. Forget About You
5. Up in Smoke
6. Shoot Me Down
7. I’m So Over
8. Ain’t No Cowboy
9. Shake That
10. Hero
11. Lucky
12. Reason to Run

https://www.facebook.com/TheTexasFlood/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Sounds Like The End Of The World – Stories

Ett ungt polskt band Sounds Like The End Of The World blir inbjudna via rekommendationer till skivbolagets festival. Detta resulterade till bolagets första postrockband där nya plattan Stories nu släppts.

Musiken är instrumental med tungt baserande gitarrspel där monotona rätt långsamma stycken genomsyrar de flesta av låtarna. Ibland får man även symfoniska vibbar som exempelvis på spåren Obsession och inte minst Outflow där Pink Floyd känslan stundtals gör sig påmind. Acceptance är ett atmosfäriskt stycke likt vatten som sakta rinner nerför floden och avslutande All over Again är kanske den mest progressiva på skivan med sina taktändringar.

Javisst postrock är basen men vi får även som nämnts symfoniska vippar och spacerocken görs sig också påmind med progressiva takter som extra krydda. Ett klart godkänt albumsläpp som jag kan tänka mig gör sig minst lika bra på livescenen.

Michał Badecki – bass
Wojciech Kowal – electric guitar
Michał Baszuro – electric guitar
Tomasz Hoffman – percussion
Michał Koziorowski – keyboards

Sounds Like The End Of The World – Stories
Progressive Promotion Records

1.No Trespassing 05:22
2.Walk With Me 06:13
3.Breaking The Waves 06:21
4.Obsession feat. Jan Gałach 04:31
5.Faults 05:25
6.Outflow 04:00
7.Acceptance 03:05
8.All Over Again 04:24

http://slew.art.pl/

https://www.facebook.com/SoundsLikeTheEndOfTheWorld

 

Betyg: 6/10

Conny Myrberg

Pat Mastelotto & Markus Reuter – Face

***English version below***

Den här CD:n består av ett enda långt stycke. Med tre adjektiv sammanfattas den lämpligen som suggestiv, vacker och störig. Ska den placeras in i någon genre blir det den Rock in Opposition-rörelse där band som Univers Zero, Henry Cow och våra egna Zamla Mammaz Manna huserade kring 1980. För där någonstans i myllret av vindlande gångar och kontrollerade upptåg finns ett rockbeat. Eller är det jazz? Det är både och, och mycket mer därtill. Den välrenommerade duon tar oss på äventyr; än i den mörka skogen, än på motorvägen, och till sin hjälp har de en rad extraordinära musiker av vilka väl Steven Wilson – här på sångackord – är den mest kände. Och än bättre: För varje gång jag hör skivan upptäcker jag nya balla saker. Summa summarum: en på alla sätt progressiv platta, som man vill höra igen och igen.

 

This CD consists of one single, long piece. Three adjectives to summarize the music are evocative, beautiful and disturbing. Placed into a genre, it will be the Rock in Opposition movement in which bands such as Univers Zero, Henry Cow and our own Zamla Mammaz Manna moved around 1980. Because somewhere in the maze of winding paths and controlled antics is a rock beat. Or is it jazz? It is both, and much more. The renowned duo takes us on an adventure; in the dark forest, then on the highway, aided by a number of extraordinary musicians of which Steven Wilson – on vocal chords – is the most famous. Even better: Every time I hear the record, I discover new cool things. To sum up: a disc in every way progressive, a disc that you want to hear again and again.

Pat Mastelotto & Markus Reuter – Face
Tempus Fugit Records

 1. Face 35:11

https://www.facebook.com/mastelottoreuter/

 

Daniel Reichberg