Wobbler – From Silence to Somewhere

Wobbler är ett norskt band som spelar symfonisk rock, starkt influerade av den gamla klassiska progressiva rocken. From Silence to Somewhere är bandets fjärde platta, utgiven på Karisma Records och består av fyra låtar.

Helhetskänslan är att plattan är ett måste för den som gillar symfonisk och progressive rock, jag fastnade redan vid första genomlyssningen och skivan blir bara bättre för varje lyssning. Fick även lust att sätta på Van der Graaf Generators mästerverk ”The Least We Can Do Is Wave To Each Other” från 1970, inte för att de är särskilt lika men för att Wobbler har lyckats fånga den genuina 70-talskänslan på nya skivan.

Något mer som uppskattades mycket var de grymma partierna med hammondorgel och chamberlin, ni vet klaviaturinstrumentet som betjänten Lurch i den gamla tv-serien ”Familjen Addams” från 60-talet spelar på.

Första låten, skivans titelspår är knappt 21 minuter lång. En bra längd för ett spår med många varierande partier. Det växlar mellan lugna delar och ösiga partier och tankarna går musikaliskt bland annat till Yes – sångarens ton har även viss likhet med Jon Anderssons sång – King Crimson och Genesis. I vissa delar av denna mångfasetterade låt finns renässansinfluenser och i andra delar infinner sig även en Kaipa-känsla. Det förekommer skönt flöjtspel och grymma partier med rikligt med mellotron och hammondorgel. Ett riktigt bra alster som inte låter sig beskrivas särskilt enkelt!

Andra låten ”Rendered in Shades of Green” är bara drygt två minuter lång, en lugn – lite ödesmättad – instrumental låt. Den känns dock mer som en övergång till ”Fermented Hours”, vilken klockar in på dryga tio minuter.

Fermentet Hours” är en ösig låt med fyllig ljudbild och proggiga taktväxlingar med skön basgång. Elgitarrerna känns inspirerade av 70-talsklassiker. En del av sången är på italienska, kanske för att förstärka renässanskänslan som återkommer i olika avsnitt på albumet.

Fjärde låten, ”Foxlight”, är dryga 13 minuter lång och börjar med ett drömlikt ljudlandskap med drillande flöjtspel och stämsång – tänk dig en grönskande solig sommaräng i den norska fjällen…. Sköna inslag av glockenspiel och percussion förstärker den drömlika känslan. Spåret övergår i tyngre partier efter en stund med blandat chamberlin ihop med flöjt och akustiska flamecogitarrer. På slutet går renässansinfluenserna igen och blandas med sång på kanon. Här kommer även bland annat chamberlinspelet åter, det funkar fantastiskt bra.

 

Bandet bildades i Hønefoss 1999 och består av medlemmarna:
Lars Fredrik Frøislie på keyboards
Kristian Karl Hultgren på bas, klarinett
Martin Nordrum Kneppen på trummor, percussion
Andreas Wettergreen Strømman Prestmo på sång, gitarr, glockenspiel och percussion
Geir Marius Bergom Halleland på gitarr

Wobbler – From Silence to Somewhere
Karisma Records

1. From Silence to Somewhere
2. Rendered in Shades of Green
3. Fermented Hours
4. Foxlight

www.facebook.com/wobblerofficial

Betyg: 9 av 10

Helena Kernell

.

Major Parkinson – Blackbox

Fjärde fullängdaren från norska kultbandet Major Parkinson som tog två år att färdigställa är nu redo för musikvärlden. Vi kan redan efter första lyssningen konstatera att detta är inget ordinärt skivsläpp och att försöka klassificera musiken i en genre är dömt att misslyckas. I ett tappert försök får vi ändå vibbar av Leonard Cohen´s mörka röst då i modern tappning som berättar/sjunger i denna lite galna musikaliska resa från den elektroniska proggen via Rammsteins Lindemann och vid tillfällen symfoniska Pink Floyd. Vokalisten Linn Frökedal gästar med sin ljuva stämma på fyra spår vilket ger ytterligare en dimension som exempelvis på inledande Lover, Lower Me Down. Albumet är genomgående en rätt mörk historia möjligtvis undantaget Madeleine Crumbles, som om en ledsen clown gör några glädjeskutt. Blackbox – titelspåret sammanfattar rätt bra Major Parkinson nya skivsläpp likt en musikal i industritappning med utsvävningar utöver det vanliga.

För er som vill ha upptäckarglädje!

Major Parkinson – Blackbox
Dark Essence Records / Karisma Records

01. Lover, Lower Me Down!
02. Night Hitcher
03. Before the Helmets
04. Isabel – A Report To An Academy
05. Scenes From Edison’s Black Maria
06. Madeleine Crumbles
07. Baseball
08. Strawberry Suicide
09. Blackbox

http://www.majorparkinson.com/

https://www.facebook.com/majorparkinson/

 

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

 

Lunatic Soul – Fractured

Den femte plattan från polske Mariusz Duda’s soloprojekt Lunatic Soul har nu släppts under titeln ”Fractured”. Mariusz, som annars i huvudsak ägnar sig åt bandet Riverside har med sitt sidoprojekt Lunatic skaffat sig en liten men fanatisk skara fans (där undertecknad ingår) som uppskattat den experimentella stilen och de ofta mycket emotionellt engagerande låtarna. Lunatic Soul antyder en personlig avvikelse från det normala (på svenska har vi ju det närbesläktade uttrycket ”mångalen”). Låtarnas texter handlar mycket riktigt ofta om svåra personliga kval, drömmar och hemskheter och detta speglas ofta det drömska och ibland kusliga landskapen som byggs upp i musiken.

Men, även om vi känner igen en del av detta även här så är denna platta faktiskt rätt så annorlunda. Den känns mer som en mer traditionell soloplatta av sångaren och basgitarristen Mariusz Duda än en experimentell avantgarde skapelse (som i alla fall flera av det tidigare plattorna nog kan kallas). Fast det kanske har sin förklaring i den tragedi som drabbade honom och bandet Riverside förra året då deras inflytelserika gitarrist Piotr Grudzinski hastigt dog under turnen. Jag får intrycket att Mariusz denna gång använt Lunatic Soul-konceptet för en sorts personlig terapi. Flera av låtarna har texter som helt klart handlar om hur man skall kunna hantera sorgen och gå vidare. Exempelvis den underbara låten ”A thousand shards of heaven” har textrader som ”I want to feel what it’s like when sorrow turns into strength” plus en massa andra liknande strofer.

Vi har ju sett tidigare hur personliga tragedier ibland lett till fantastisk musikalisk kreativitet och det mest närliggande här är ju den senaste plattan från Pain of Salvation. Men riktigt samma sensationella kreativa boom kan vi inte finna här även om det finns ett flertal mycket fina låtar på plattan. I mitt tycke finns inte riktigt samma upptäckarglädje och mysticism som präglat tidigare verk. Det känns lite avskalat och ibland lite naket med enbart sång, bas och någon sorts rätt enkelt elektroniskt komp.

Bästa låt är utan tvivel den nämnda ”A thousand shards of heaven” där både det melodiska och texten är oerhört fint. Här har Mariusz också lagt på komp med stråkar som ger en extra stadga åt kompositionen. Men skönt är också hans enkla och sköna spel på akustisk gitarr. Efter drygt 4 minuter ändrar låten karaktär med lite mer rytm och trummor. Efterhand får vi höra fina harmonier med falsettsång, gitarrkomp och stråkar och till och med lite blås. Jag gillar verkligen när Mariusz går upp i falsett. Det är få förunnat att kunna behärska detta så bra som han.

Lite oväntat får vi höra lite Opeth-tongångar på denna platta i låten ”Crumbling Teeth and The Owl Eyes”! Flera gånger under denna låt blir jag förvånad att det faktiskt inte är Mikael Åkerfelt som sjunger utan Mariusz. Ofta säger artister att de inte lyssnar på så mycket annan musik och att de inte har några särskilda influenser. Men det är helt omöjligt att inte få känslan av en stark Opeth-inspiration här. Ackordsgångarna är så typiska så det finns ingen tvekan. Men det spelar ingen roll – den första delen av låten här är oerhört vacker. Efterhand kommer sen ett parti med ostämda gitarrtoner och märkliga röstljud från Mariusz (det hör man på flera ställen – inte minst under allra första sekunderna av plattan i inledningslåten).

Den sista låten som jag speciellt vill lyfta fram är slutlåten ”Moving On”. En härlig gungande låt med en mystisk känsla (skapad av fina keyboards och fint basspel). Känns som en låt som skulle kunna gå hem lite mer än hos bara fantasterna. Texten låter betryggande, Mariusz börjar se framåt (hoppas jag vi kan tolka det som).

En fin platta för alla som älskar Mariusz röst och basspel men kanske inte så nydanande och experimentell som föregångarna.

Lunatic Soul – Fractured
Kscope Music

1 Blood on The Tightrope
2 Anymore
3 Crumbling Teeth and the Owl Eyes
4 Red Light Escape
5 Fractured
6 A Thousands Shards of Heaven
7 Battlefield
8 Moving On

http://lunaticsoul.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Supersonic Blues Machine – Californisoul

På fjolårsdebuten West of Flushing, South of Frisco så presenterade sig powertrion Supersonic Blues Machine för omvärlden på ett övertygande sätt. Med gott om gästartister och ett vasst musicerande så visade det sig att trion Lance Lopez (gitarr, sång), Fabrizio Grossi (bas) och Kenny Aronoff (trummor) bildat ett kraftfullt och lekfullt projekt. Hela skivan andades dock just projekt. Låtmaterialet höll god klass men helheten hängde inte riktigt ihop och gästartisterna satte mer sin egen färg på ”sina” låtar istället för att berika de samma och istället lyfta bandets kompositioner. Nya given Californisoul är en helt annan historia. Inriktningen och gästartisterna är i stort sett de samma men kvalitén och helhetskänslan är en helt annan. Just titeln Californisoul tycker jag passar ypperligt trots att de har rötterna i Texas för hela skivan tycks bada i en solnedgång på den amerikanska västkusten. Det är tillbakalutat, avslappnat och lekfullt. Deras kraftfulla bluesrock har injicerats med soul, funk och lite reggae men utan att det tar överhand. Istället berikas deras redan medryckande musik med dessa kryddor vilket gör Californisoul till en härligt avslappnad gungfest för bluesälskare. Spår som den Santana-osande inledningen I Am Done Missing You, den riviga Texas-bluesen i Broken Heart där ZZ Tops Billy F. Gibbons gästar och maffiga Elevate med inhopp av Eric Gales är bra exempel på vad detta album handlar om. Men tretton låtar är dock för mycket. Det finns spår som hade kunnat undvaras för att få en bättre helhetskänsla även om de inte är direkt dåliga. Men det är synd att klaga när man bjuds på ett sådant här bluesrockkalas. Supersonic Blues Machine är en av de mest spännande bluesakterna just nu och Californisoul är förmodligen bara en fingervisning om vad som komma skall.

Supersonic Blues Machine – Californisoul
Provogue Records/Mascot Label Group

  1. I Am Done Missing You
  2. Somebody’s Fool
  3. Love
  4. Broken Heart
  5. Bad Boys
  6. Elevate
  7. The One
  8. Hard Times
  9. Cry
  10. The Stranger
  11. What’s Wrong
  12. Thank You
  13. This Is Love

http://supersonicblues.com

https://www.facebook.com/SupersonicBluesMachine

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

An Electric Evening Of Antimatter

Wishlist Club, Rome. 6th October, 2017.

Review written by Karl-Göran Karlsson.

Photos by Gunilla Härefelt.

An Electric Evening Of Antimatter
An Electric Evening Of Antimatter

I had the pleasure to visit a minor rock festival in Rome arranged by Dark Veil Productions on Friday 6th of October in Rome. The event took place at a small venue called the Wishlist Club, a place obviously offering concerts with musicians and bands coming from very different musical territories. Fortsätt läsa ”An Electric Evening Of Antimatter”

Idlewar – Rite

Idlewar - Rite
Idlewar – Rite

Idlewar må komma från södra Kalifornien men någon ökenrock lirar de inte även om man kan ana att i alla fall några sandkorn har letat sig med in i studion. Istället förs tankarna till Seattle och Soundgardens tyngd, Nirvanas rivighet och Alice in Chains mörker när bandets andra fullängdare Rite rullar på. Allra mest är det dock amerikansk biffig riffrock som gäller. Tunga riff och ett småbluesigt sväng. Inte alls så illa om ni frågar mig. Jag har inga problem att stampa takten eller gunga med i bandets musik men jag blir långt ifrån hänförd men är ändå ganska nöjd. Jag hade nog blivit nöjdare om sången hade varit lite ruffigare, lite tuffare. Det är absolut inget fel på sångaren James Blakes röst. Tvärtom. Han har en kraftfull och hög stämma men ibland, för musiken, en för ljus röst. Det passar inte alltid in till den ganska mörka musiken i mitt tycke. Avsaknaden av distinkta och medryckande melodier är också något som drar ner betyget för mig. Ska sanningen fram så har jag faktiskt lite svårt att komma ihåg någon låt eller riff när skivan snurrat klart. Jag får mer känslan av ett band som letar efter en sin identitet. De har rätt verktyg att jobba med men vet de hur de fungerar? Lyckas de hittat sin grej så kan nästa skiva blir en riktigt trevlig historia.

Idlewar – Rite

Off Yer Rocka Recordings

  1. Sullen Moon
  2. Break
  3. Keep Your Word
  4. Sing Loud
  5. Come to Save
  6. Hold On
  7. Strain
  8. Panic
  9. Caught
  10. Hang
  11. You’re Gone

https://www.offyerrocka.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Silhouette -The World Is Flat (and other alternative facts)

Den holländska progrocken frodas och levererar fortfarande. Nu är det dags för bandet Silhouette från Utrecht att släppa en ny platta med den intressanta titeln ”The World is Flat and other alternative facts”. Bandet, som funnits sen 2005 och består av ett gäng kompisar med stor kärlek till progressiv rock, har sen dess släppt 4 fullängdsplattor och en live-platta.

Stilen, som väl får karakteriseras som Neoprog, påminner mycket om andra holländska band som Sky Architecht och Knight Area. Det beror kanske främst på sångaren Brian de Graeve som sjunger väldigt likt både Christiaan Bruin (även känd under artistnamnet Chris) från Sky Architect och Mark Smit från Knight Area. Tonläget är heller inte mycket olikt det som Hansi Cross hållit i sina Cross-plattor. Men jag måste också säga att jag även får kraftiga vibbar av IQ med tanke på det massiva kompet från diverse keyboards från Erik Laan och det här ger bandet ett ganska maffigt och intressant sound. Till detta kommer att man också tagit in flera gästsolister på violin och blåsinstrument och det här har verkligen lyft arrangemangen rejält, måste jag säga.

Nivån på låtarna är genomgående hög och bra men jag måste ändå säga att två låtar på plattan sticker ut rejält och det är de långa låtarna ”The Flow” och ”Six Feet Under Ground”. Det här är topp-klass progressive rock som jag tror kan tilltala de flesta. Melodiskt men fortfarande med ett rejält rockdriv och en massa instrumentalt högklassiga partier som är mer åt det symfoniska hållet än den typiska neoproggen (om jag vågar uttrycka mig så). Och sången är utmärkt och i fin balans med kompet.

Det här är en mycket njutbar platta för den som gillar melodisk och keyboard-dominerad progressiv rock. Synd att Hansi inte fick vara med och se slutresultatet av denna platta på hans eget bolag. Han hade verkligen gillat det.

Silhouette – The World Is Flat (and other alternative facts)
Progress Records

1 March of Peace
2 The Flow
3 Six Feet Under Ground
4 Symphony For A Perfect Moment
I A perfect moment
II Keep The Memory Alive
III Lost Diaries
IV Lucid Dreams
V The Promise
5 Sakura
6 Turn It Off

http://www.silhouetteband.nl/

https://www.facebook.com/silhouette.official.nl/

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson

Ironbird – Ironbird

Att Black Sabbath och Led Zeppelin har jammat ihop i en eller flera konstellationer vet vi då de inblandade har berättat om det. Legenden (eller skrönan kanske är ett bättre ord) säger att det dessutom finns inspelat! Det där sista tror jag föga på men om det skulle finnas så skulle jag inte bli förvånad om det låter lite som svenska Ironbird. Speciellt när de ger sig i kast med akustiska gitarrer eller de längre jamliknande partier. Men allra mest låter det Black Sabbath om Ironbirds andra album och jag kommer mer än en gång att tänka på just Black Sabbaths album Sabotage. Mycket tack vare sångarens Ozzy-lika stämma och de tungt rullande riffen. Men det är inte hela sanningen. Grabbarna har tillräckligt med ökensand i ådrorna för att inte fastna i ett coverbandsfack. De blir istället ett lysande bevis på att släktskapet mellan Black Sabbath och stonerrocken är lika klar som en stjärnfylld natthimmel över öknen i södra Kalifornien. I jämförelse med debuten Black Mountain (2014) så känns Ironbird som en naturlig fortsättning i ett ljudlandskap som både värmer och får mig att stampa takten. Jag har lite svårt att få grepp om helheten av någon anledning men det löser sig säker när jag väl får njuta av skivan uppspelad från varm vinyl. Då kan kanske slutbetyget till och med klättra upp en pinne?

Ironbird – Ironbird
Transubstans Records/Record Heaven

1. River
2. Friends
3. Mist
4. Equation
5. Lady
6. Chains
7. Avia
8. Sleep

https://www.facebook.com/ironbirdsweden/www.transubstans.com

 

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry- Black to Blues

Black Stone Cherry har vid mer än ett tillfälle visat prov på sina bördiga bluesrötter genom att på scen framföra klassiska nummer av de gamla hjältarna. Nu är det dags att visa upp hur de låter när de spelats in i en studio och det låter – Black Stone Cherry! Kentuckysönerna har verkligen lyckats hamra fram ett eget sound trots att de ibland är farligt nära den tunga radiorocken. Det som räddar dem är deras gungande sydstatsrockrötter samt sångaren Chris Robertson personliga stämma. Deras förmåga att skriva medryckande riff med stora refränger har gjort dem till favoriter hos en ständigt växande skara och för en ovetande så kan även låtarna på denna EP uppfattas som bandets egna. Dessa klassiker som tidigare har gjorts odödliga av Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Freddie King och Albert King har nämligen försetts snyggt med bandets feta och massiva produktion. Jag kan ibland störa mig på att deras sound är för kompakt. Ett fett riff i alla ära men inte när det tvingar ut all luft ur ljudbilden. Ett par bra exempel är när de blandar in munspel och blåsinstrument på denna skivan. De hörs men istället för att ge musiken en ny dimension så ligger de strax under ytan och smyger. Lite samma sak med slidegitarren. Men med det sagt så är detta trots allt en oerhört trevlig stunds lyssning. Built for Comfort är en blytung öppning, Champagne & Reefer är skönt svängig och bästa spåret Palace of the King nästan studsar fram. De levererar en taktfast version av Hoochie Coochie Man, skänker ett passande mörker till Born Under a Bad Sign och avslutar med en tempofylld I Want to be Loved. I sann bluesanda så har alltså Black Stone Cherry lyckats göra något eget med någon annans musik. Detta kanske inte tilltalar bluespuritanerna men bandets fans kommer förmodligen digga detta stenhårt. Och med lite tur så smittar bluessvänget av sig till nästa album med egenkomponerade musik från bandet.

Black Stone Cherry- Black to Blues
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Built for Comfort
2. Champagne & Reefer
3. Palace of the King
4. Hoochie Coochie Man
5. Born Under a Bad Sign
6. I Want to be Loved

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Caligula’s Horse – In Contact

Det australienska bandet Caligula’s Horse var en ny trevlig bekantskap för mig på den progressiva metal-scenen. Plattan ”In Contact” är deras femte skivsläpp sen debuten år 2011. Bandet som startades av gitarristen Sam Vallen och sångaren Jim Grey har stadigt ökat i popularitet i hemlandet och har på sistone också turnerat en hel del i Europa tillsammans med storheter som Opeth, Anathema och Pain of Salvation och minsann gjorde dom inte ett nedslag även på Night of the Prog-festivalen i år. Jag måste nog säga att bandet verkar ha inspirerats ganska mycket av samtliga tre sistnämnda band så jag är rätt säker på att de kan hitta fans inom samma ProgMetal-sfär. Just den här blandningen av Metal och lite lugnare melodisk rock med en hel del keyboard-komp lockar mig mycket mer än band med mer typisk Metal-inriktning.

Musiken präglas ganska mycket av snygg sång och njutbara gitarrslingor så man märker Sams och Jims inflytande ganska starkt i musiken. Sången är dock inte alltid helt ren så där finns kanske en del att finslipa. Ett litet udda inslag är återkommande talkörer i flera av låtarna (fast visst har man hört det förr i Metal-sammanhang). På tal om udda: Låten ”Inertia and The Weapon of The Wall” är ingen egentlig sång utan en helt sanslös recitation av en text som i varje fall jag inte finner någon som helst mening i. En massa gallimatias som bara har ett underhållningsvärde i det mycket teatraliska uppläsandet tillsammans med demonröster i bakgrunden. Mycket udda måste jag säga.

Flera av låtarna har gitarrslingor som sätter sig i huvudet på en, exempelvis den potentiella hitlåten ”The Hands Are The Hardest” samt låten ”The Cannon’s Mouth”. Låten ”Love Conquers All” är en annan kort skön låt som med sin släpande långsamma takt och de underbara kompande mellotron-körerna utmärker sig lite extra. Fast bäst gillar jag dock de lite längre låtarna ”Songs for No One”, ”The Cannon’s Mouth” och final-låten ”Graves”. I den förstnämnda gillar jag särskilt de lite udda tonartsbytena i refrängen (som inleder låten) och det lugna partiet efter drygt 5 minuter. Sen måste jag måste säga att när det två sistnämnda låtarna kommer (vilka också är de två sista låtarna på plattan) så lyfter plattan till höga nivåer och det blir riktigt, riktigt njutbart. Här spelar de ut både ösiga och lugna partier på ett mycket smakfullt sätt och det funkar riktigt bra tillsammans. I ”The Cannon’s Mouth” är inledningen mycket tydligt inspirerad av Opeth och stämningen byggs upp på ett spännande sätt under hela låten. Och sen har vi återigen det här med tonartsbytena i refrängen – så himla snyggt! Gitarrspelet på denna låt är också oerhört inspirerande. Det enda tråkiga med låten är slutet som är oväntat torftigt. Men som om inte detta vore nog så kommer kanske plattans bästa låt i slutet i den hela 15 minuter långa ”Graves”. Den smyger stämningsfullt igång med väldigt sköna gitarrtoner innan tempot går upp lite mer. Men låten är sen oerhört varierad och fin även om den på sätt och vis kretsar kring ett speciellt gitarrtema som återkommer då och då och som avslutar låten i ett riktigt crescendo med improvisationer kring just detta tema. Det här är ProgMetal när den är som bäst! Trots farten och fläkten i låten finns även flera avbrott med mer lågmäld men likafullt harmonisk musik. Särskilt snyggt är Sams gitarrpartier, både lugna och tunga, samt den Haken-inspirerade stämsången efter cirka 6 minuter.

Det verkar finnas god återväxt i ProgMetal-genren. Mycket bra.

Caligula’s Horse – In Contact
InsideOutMusic

1 Dream the Dead
2 Will’s Song (Let the Colours Run)
3 The Hands Are the Hardest
4 Love Conquers All
5 Songs for No One
6 Capulet
7 Fill My Heart
8 Inertia and the Weapon of the Wall
9 The Cannon’s Mouth
10 Graves

The Band

Betyg: 8/10 

Karl-Göran Karlsson