Axel Rudi Pell – The Ballads V

Ja, detta är ingen ny skiva utan en balladsamling. Den femte i ordningen. Till skillnad mot sina kollegor i Magnum så bjuder de i alla fall på tre helt nya spår och en gästsångerska i Bonnie Tyler. Javisst ni läste helt rätt. Bonnie Tyler sjunger duett i Love´s holding on och hon låter likadan som alltid. Tack för den! Själva låten är en sån där riktigt svulstig ballad extra allt. Inte illa!

Vidare kör de en cover på Ed Sheerans I see fire från Hobbit-filmen. Här bygger de upp låten och fyller den med alla klassiska Axel Rudi Pell-ingredienser. Helt ok!

On the edge of our time är däremot en helt egen ny låt som har allt man kan önska av Axel Rudi Pell! Deluxe säger jag bara. Synd bara att den aldrig tar slut. Nä, skämt åsido. Efter 7 minuter och 42 sekunder tycker de tydligen själva att det får vara nog. Hade jag varit med i studion hade jag klippt ned den med minst 2 minuter.

Kan även passa på att hylla den snygga covern på Neil Youngs Hey hey my my, ni vet den med textraden ”better to burn out than to fade away” som fanns med på Kurt Cobains avskedsbrev.

Därefter följer låtar vi hört tidigare men som är smakfullt utvalda. Däremot förstår jag inte vilken funktion live-låtarna fyller. Mistreated är såå tråkig och såå uttjatad vilket sångarna också verkar tycka. Seg dynga!

Också snålt att bara ge radio-versionen på duetten med Bonnie Tyler som bonus i den dyra deluxe-boxen. Borde ha funnits på den vanliga CD-skivan så man kunde välja vilken version man vill ha på sin samling.

Men trots detta är Axel Rudi Pells The Ballads V en helt godkänd skiva i väntan på nästa studio-släpp.

Axel Rudi Pell – The Ballads V
SPV / Steamhammer

1. Love´s holding on (feat. Bonnie Tyler) – new song
2. I see fire (Ed Sheeran cover) – new song
3. On the edge of our time – new song
4. Hey hey my my
5. Lived our lives before
6. When truth hurts
7. Forever free
8. Lost in love
9. The line (live)
10. Mistreated (live)

http://www.axel-rudi-pell.de/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Knifven – Brinner

Den tveksamhet jag kunde uppleva på debuten Skuggfigurer är som bortblåst nu när Knifven levererar sin andra slagserie med högenergisk svensk punk. Att begränsa det till svensk punk är kanske inte helt rätt i och för sig. Visst är KSMB den tydliga måttstocken men både gamla The Clash och de amerikanska tungviktarna i Bad Religion går att jämföra med. Eller jämföra, ingen idé att jämföra heller för den delen. Knifven och albumet Brinner är okonstlad punk på svenska. Det är snabbt och energiskt men ändå medryckande med en och annan klistrig refräng. Knogmackan Pusslet och titelspåret med sin popnerv är en hejdundrande inledning där bandet direkt sätter toner på sin identitet och det är toner av högsta kvalité. Tyvärr håller inte hela skivan samma pondus och karisma som den inledande duon men är ändå tillräckligt stabilt så man inte hinner stanna upp. Ett fantastiskt trevligt album som alla fans av svensk punk borde kolla upp.

Knifven – Brinner
Gaphals

1. Pusslet
2. Brinner
3. Farsan (Tarzan)
4. Grå
5. Vår Rätt
6. På!
7. Dumma
8. Flykten
9. 77
10. Mollgan

www.facebook.com/Knifven/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Cast – Power And Outcome

Hur i hela friden har jag lyckats undgå höra detta band? Känslan när man lyssnar på nya albumet är att ta tidskapsel till 70-talet då musiken lade grund till så många genre. De symfoniska/progressiva banden tog också då en alltmer plats när man satt i pojkrummet och lyssnade in sig på allt det  där ”nya”. Cast från latinamerika med rötter i Mexico har en lång karriär bakom sig med mer än tjugo album i bagaget och 30 år som band.

Titelspåret Power and Outcome blandar en härlig känsla av nostalgi med Kansas, Saga och ELP. Details: a) Circle Spins är nästa alster som direkt sätter sig, en rätt lättsamt stycke där tankarna går till neuprog och deras rockoperor. Details: b) Start Again: Emerson, Lake & Palmer kom jag ihåg var lite kluriga att ta till sig i början men växte så sakteliga in, här får vi klara ELP vibbar och mer avancerade takter. Ja plattan har många karaktärer med det gemensamma att man kommer på sig ha ett leende på läpparna allt som oftast. The Gathering är ett spår där Dream Theaters teatraliska symfoni blandas upp med spel ala Kansas, här finns således inte bara ”old fashioned prog” utan Cast blandar även in dagens progressiva rock. Önskas en resa tillbaks till den prog/symfoniska rockens begynnelse med en del modernare takter så är detta plattan.

Cast – Power And Outcome
Progressive Promotion Records

1. Rules of the Desert (Instrumental) (11:35)
2. Power and Outcome (7:25)
3. Details: a) Circle Spins (5:47)
4. Details: b) Start Again (Instrumental) (8:43)
5. Through Stained Glass (8:46)
6. Illusions and Tribulations (9:27)
7. The Gathering (8:16)
8. Conquest (Instrumental) (3:30)
9. Full Circle (1:57)
10. Dialect for the 21st Century (5:16)

http://www.castofficial.com/

https://www.facebook.com/castrockprogresivo/

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

Citizen Cain’s Stewart Bell – The Antechamber Of Being (Part 2) Stories From The Antechamber

Artrocken eller den Progressiva Rocken är egentligen ett samlingsnamn för en hel mängd av olika sorters musik. Dock finns det vissa typiska kännetecken. Till exempel en förkärlek för långa låtar med komplicerad sammansättning och med långa instrumentala partier, gärna med mycket keyboards och då framförallt med frekvent användande av de gamla klassiska mellotronsounden (stråkar och körer). För egen del är det denna huvudfåra som givit mig de största musikupplevelserna. Frågan är exempelvis hur många gånger jag egentligen lyssnat på ett sådant mästerverk som Genesis ”Supper’s Ready”? De flesta andra album man köper kommer knappast i närheten av de stora mästerverken inom genren när det gäller mängden lyssningar. Men det finns inte så många album som når denna toppstatus och det kan ibland gå mycket lång tid innan man hittar plattor som når upp till dessa höjder.

Dock, inom loppet av bara cirka tre år har jag stött på två plattor som jag tycker definitivt platsar inom Progrockens finrum. Bägge två kommer från Stewart Bell, sedan 1990 en av de drivande inom brittiska bandet Citizen Cain. Stewart beslöt nämligen att försöka sig på en solokarriär och i oktober 2014 släpptes alltså första delen i en tänkt trilogi av plattor som döpts till ”The Antechamber of Being (i fortsättningen TAOB). Denna platta (liksom nya TAOB del 2) är inget annat än en synnerligen ambitiös progressiv rockopera som utforskar (med delvis självupplevda händelser) gränsen mellan dröm och verklighet eller vad man på engelska brukar kalla ”Lucid Dreaming”. På svenska kallar man detta ”Klardrömmande”, ett medvetandetillstånd som ligger mycket nära drömmen, men där personen som drömmer är helt eller delvis medveten om att denna drömmer.

TAOB-plattorna tar sitt avstamp i Stewart Bells egen barndom när han kämpade att stå ut med mardrömmar och på så sätt lärde sig att mer eller mindre aktivt kontrollera sina tankar och fantasier. Historierna som berättas cirklar kring dessa händelser kopplade till drömmar där fantasi och verklighet blandas. Tidvis slår det rentav över till svåra existentiella grubblerier som gränsar till religiösa resonemang. Låter det flummigt? Ja, kanske är det så. Men ändå fascinerande. Det faktum att allting berättas inom ramen av starkt pådrivande och bitvis komplicerad musik gör alltihopa till en mycket märklig men stark musikupplevelse.

Stewart Bell har skrivit det mesta av musiken och dessutom står han för det mesta av keyboards och trummor(!). På gitarr hör vi tidigare Citizen Cain-kollegan Phil Allen. Men det som lyfter det hela på ett remarkabelt sätt är faktiskt hans val av solister på plattorna. Vi får höra tre utomordentliga vokalister: Simone Rosetti (från The Watch), Arjen Lucassen (mer känd från Ayreon-projektet) och den för mig mer okända kvinnliga sångrösten Bekah Mhairi Comrie. Även Stewart och Phil sjunger på plattan men huvudrollerna i rockoperan spelas av de tidigare tre nämnda. Jag älskar Simones sätt att sjunga. Jag har hört att många tycker att han spelar ut för mycket och att han oförblommat försöker härma Peter Gabriel i tidiga Genesis. Jag har inga problem med det utan tycker tvärtom att detta gör hans sångstil väldigt speciell och spännande. Arjen sjunger också mycket bra här men kanske han utmanar sig själv lite väl mycket i de högre tonregistren och ibland kan det rentav bli lite småfalskt. Men den stora sensationen på plattan tycker jag faktiskt är Bekah. Så otroligt vackert hon sjunger!

TAOB del 2 består precis som del 1 av ett antal berättelser som var och en är indelade i små partier (se spårlistan nedan). Jämförelsen med Genesis ”Supper’s Ready” är därmed inte alltför långt borta även om musikstilen är rätt så annorlunda (med mycket mera Prog Metal än klassisk Symfonisk Rock). TAOB del 1 hade framförallt två delar som jag föll pladask för, nämligen låtarna ”A World Without Limits” och ”Full Circle”. Ni som lyssnar på webradiostationen Morow.com har nog lagt märke till att dessa låtar spelats minst en gång om dagen i snart två år! Det verkar alltså som att jag inte direkt är ensam om att fascineras av denna musik även om jag tycker det är märkligt att plattorna rönt så lite uppmärksamhet i Sverige. På TAOB del 2 finns även här ett par låtar som sticker ut speciellt. Det gäller de två låtarna ”Time Dilation” (finns även en läcker video till denna låt) och ”The Probability of Improbability” (snygg låttitel!).

Jag skulle tro att många ryggar lite inför detta verk vid första provlyssningen. Musiken verkar alldeles kaotisk utan tydligt urskiljbara teman. Men detta är helt klart en vanesak och det tog ganska många lyssningar innan allt kom på plats (i nuläget kan jag snart varenda ton!). För att om möjligt lite snabbare få er som vågar prova att tycka att det här är bra så får jag be er att lyssna på plattans allra vackraste spår i partiet ”The Purpose of Experience” i den långa ”The Probability of Improbability”. Den inleds med några helt oemotståndliga partier med klassisk mellotron (stråkar och körer) innan det otroligt vackra sångpartiet med Simone och Bekah följer därefter. Lyssna speciellt på Bekahs tema! Fantastiskt vackert! Ståpäls vid första genomlyssningen, faktiskt. Och det instrumentala parti som följer därpå är minst lika vackert med underbara ackords- och tonartsskiften av Stewart Bell och Phil Allen. Dessa första fyra minuter på denna låt är helt makalöst vackra och det tror jag faktiskt man kan få en uppfattning om redan vid första genomlyssningen. Låten har sedan ett parti som är mindre inspirerande (bland annat lite falsksång av Arjen) men på mitten återkommer detta underbara inledande temat tillbaka igen. Låten är inte slut med detta utan ger sig sedan in i ett nytt likaledes välljudande spår med mer skönsång från Bekah och fina solon på keyboards.

För att inte det här skall bli en outhärdligt lång text tvingas jag runda av med några korta beskrivningar av några övriga höjdpunkter på plattan.  Exempelvis

  • Den underbara duetten mellan Simone och Bekah efter drygt tre minuter i ”Time Dilation”.
  • Det sköna samspelet mellan bas och piano genom nästan hela ”Time Dilation” liksom partierna med elektrisk gitarr och keyboards
  • Det fantastiskt intensiva samspelet mellan trummor, keyboards och gitarr efter cirka 10 minuter in i låten ”Intervention”. Avslutningen av detta parti är helt makalöst när Stewart går bärsärkagång bland trummorna!

Som ni förstår är jag helt betagen av detta verk (liksom av det tidigare TAOB del 1). Jag är övertygad om att, ifall ni liksom jag är benägna (så som Professor Snape uttryckte det i Harry Potter-böckerna) så väntar en fantastisk musikalisk upplevelse som kan sträcka sig långt framöver. Det är snudd på toppbetyg men det faktum att det finns en del transportsträckor och en del mindre lyckade sångpartier gör att jag ändå väljer att avrunda neråt!

Citizen Cain’s Stewart Bell – The Antechamber Of Being (Part 2) Stories From The Antechamber
Egenproducerad

Early Days Suite
– A Word, A Name
– Rude Awakening
– W.I.L.D
– First Awareness

Time Dilation
– Pt i – Stretched Piano
– Pt ii – She Never Was
a) First Entanglement
b) 81181

Intervention
– Pt i – Sleep Paralysis
– Pt ii – Visitation 1
– Pt iii – Tipulidae Saves The Day
– Pt iv – Visitation 2

The Probability of Improbability
– Pt i – Purpose
a) The Purpose of Experience
b) The Experience of Purpose
c) Tat Tvam Asi
d) Universal Awakening
Pt ii – Nothing (reprise)

Bonus track – The Cupboard of Fear (Chewing your Tounge in Check mix)
– Pt i – The Bogeyman
– Pt ii – The First Lesson
– Pt iii – First Awareness
– Pt iv – The Second Lesson
– Pt v – Lucidity

http://citizencain.nl/welcome-to-the-antechamber-of-being

www.facebook.com/citizen.cain.progressive.rock

 

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Quinn Sullivan – Midnight Highway

När de gamla hjältarna dör tar nya vid, hur svårt det än är att förstå att någon kommer att axla BB Kings mantel. Den som, i min värld, gjorde det är Buddy Guy.

Quinn Sullivan är 17 år gammal och Midnight Highway är hans tredje platta. Alla hans skivor är producerade av Tom Hambridge som ju också är Buddy Guys studiobollplank. Och som av en händelse är Sullivan Guys protegé sedan åtta års ålder. Så vad kan gå fel i Sullivans karriär? Han spelar gitarr som ett fullblodsproffs, håller på att utveckla såväl sångröst som låtskrivande under Hambridges överinseende och verkar under blueskungens vingars beskydd.

Midnight Highway är en bra platta. Men inte mer än bra. För det första saknas autenticitet. Att Hambridge använder auto-tuning för att få Sullivans sång att bli radiovänlig är ett laxermedel. Vidare sölar man med låtmaterialet. Om man nu ska göra andras låtar kan man väl välja riktigt starka sådana? Och för det tredje måste det till ett fokus. Ska han lanseras som bluesartist så måste majoriteten av framförandet vara blues, inte bara bluesigt i fransarna. Att jag ändå tycker att det här är bra baserar jag på det tunga inledningsspåret ”Something for me” – en riktig Bonamassapjäs! Vidare är det mjuka titelspåret visserligen väldigt strömlinjeformat, men likväl starkt bluesigt i framförande och andemening. Sedan finns här några instrumentala spår i vilka Sullivan excellerar som bluesgitarrist. Om man nu skulle behöva ytterligare argument framför han en briljant version av George Harrisons Beatlespärla ”While my guitar gently weeps”.

Quinn Sullivan – Midnight Highway
Mascot/Provogue

1. Something For Me
2. Tell Me I’m Not Dreaming
3. Midnight Highway
4. Crazy Into You
5. Eyes For You
6. Lifting Off
7. She Gets Me
8. Rocks (bonus track)
9. Going
10. Graveyard Stone (bonus track)
11. Big Sky (bonus track)
12. While My Guitar Gently Weeps
13. Buffalo Nickel

http://quinnsullivanmusic.com/

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

 

Steve Hackett – The Night Siren

Så var det då dags för ännu en release av Steve Hackett – gitarristen i tidiga Genesis som nu har en lång och mycket framgångsrik solokarriär bakom sig efter tiden i Genesis. Han verkar fortsätta med mer energi än någonsin med tanke på den strida strömmen av nya plattor och långa turnéer (som på sistone byggt mycket på Genesis Revisited-temat).

Nya plattan ”Night Siren” är ett mycket ambitiöst verk med influenser från hela världen vad gäller stränginstrument (som tar, sitar, oud, charango) och ’sångstilar’ (vi får bland annat höra lite mongolisk chöömij eller övertonssång). Steve säger själv att han vill lyfta fram det mångkulturella eftersom världsläget just nu är i starkt behov av mer positiva beskrivningar av andra kulturer än det västerländska. Vi får också lite jazzinfluenser här och där från Rob Townsend med allehanda blåsinstrument. Roger King står som vanligt värd för keyboards och på trummor hör vi både Gary O’Toole och Nick D’Virgilio. Sången sköter Steve helt själv men vi hör en hel del stämsång där vi även har bidrag från Amanda Lehman och Nad Sylvan.

Vi bjuds på elva låtar med en totaltid på strax under timmen. Störst intryck gör utan tvivel första låten ”Behind The Smoke” för vilken man också spelat in en dramatisk video (https://www.youtube.com/watch?v=IkjNNClccOI) som kanske får ses som Steves kommentar till vad som händer just nu i Syrien och Irak. Här är den österländska inspirationen naturligtvis stor vilket också videon anspelar på. Fina gitarrsekvenser (jag älskar de inledande tonerna!) och på slutet även lite klassisk musik invävt på ett snyggt sätt. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av lite B-film här (alltså viss kalkon-varning!) och att det politiska budskapet (om det nu existerar alls) är lite lättviktigt. Låten står sig exempelvis rätt så slätt i jämförelse med exempelvis en så skarp låt som ”Gaza” från Marillion.

Efter detta kommer så en räcka låtar varav egentligen ingen av dem gör ett större intryck än inledningslåten. Alltså, trots den höjda ambitionen som bevisligen finns, kan jag inte känna att den musikaliska upplevelsen matchar detta. Nej, tyvärr, det mesta känns alltför välbekant. Steves patenterade gitarrsound (jo, det går verkligen att höra att det är Steve som spelar) och gitarrsolon (som inte alltid är njutbara), hans förkärlek för smäktande stämsång (som jag antar inte är riktig körsång utan mest bara samplade Steve-röster i stämmor), maffiga stråkar (från Roger King, t ex introt till ”El Nino”), balladerna till akustisk gitarr (t ex ”Other side of the wall”), lite väl sockersöta sånger och refränger (t ex i ”In the Skeleton Gallery” och i ”West to East”) och så det där onödiga munspelet som jag har lite svårt för. Jag har hört det så många gånger förut.

Som ni förstår är jag inte alltför imponerad av låtskrivandet. Det känns lättviktigt och jag har svårt att plocka ut favoriter då samtliga låtar har sina för- och nackdelar. Men om jag redan har nämnt lite av nackdelarna (varav många helt enkelt har sitt ursprung i problemet ”Upprepning”) så måste jag väl också nämna de partier som är bra förutom den första låten.

Här har vi exempelvis det ursnygga spelet på sitar i låten ”Martian Sea” (fattar inte hur han får till de där svängningarna och vibrationerna!), den underbara stämsången och gitarren vid 1:30 in i ”Fifty miles from the North Pole”, det Flamenco-inspirerade introt på ”Anything but love” och det faktum att det i samma låt äntligen rockar till det lite i sista halvan av den låten. Vi får en snygg inka-låt i ”Inca Terra” (ni kommer väl ihåg Inti Illimani från 70-talet?) med fina gitarrtoner och flöjt men med nästan lite påträngande stämsång. Vi får lyssna till ett underbart klarinett-parti halvvägs in i ”In the Skeleton Gallery” följt av genialiska stöveltrampstakter. Och naturligtvis en avslutningslåt med mycket sköna gitarrtoner i ”The Gift”.

Det här är absolut inte ett dåligt album. För någon som inte lyssnat mycket på Steve Hackett kan det rent av vara en lysande introduktion till hans musik. Men för en som har följt Steve genom åren i hans enorma produktion av närmare 20 album verkar en Hackett-trötthet ha infunnit sig. Det saknas förnyelse trots alla ord om höjda ambitioner och nya musikaliska inspirationer. Jag vet att det måste vara en artists förbannelse det där med att alltid behöva komma med något nytt. Men jag börjar se ett problem med att komma ut med så många nya plattor utan stora inbördes skillnader. Kanske är det dags att som Steves gamle Genesis-kollega Peter Gabriel ta lite längre pauser mellan plattorna (fast i detta hänseende var väl kanske Peter extrem åt andra hållet).  

Eller varför inte återuppta samarbetet med andra vokalister? Steve är ingen större sångare även om han ibland får till det fantastiskt (som i låten ”A Place Called Freedom” från plattan ”Beyond the Shrouded Horizon”). Det här skulle kunna lyfta flera av hans låtar. Här är det speciellt låten ”Other side of the wall” på den här plattan som jag tycker hade passat jättebra till kvinnlig sång (t ex av Christina Booth eller Bekah Comrie)? Det hade höjt den vackra låten så mycket.

Mitt slutbetyg blir naturligtvis klart godkänt men inte mer. Det mesta Steve Hackett gör är värt applåder men jag tycker han får ta sig en rejäl funderare på vägvalet framöver. Det är i alla fall min högst personliga åsikt.

Steve Hackett – The Night Siren
InsideOut Music

1. Behind the Smoke (6:59)
2. Martian Sea (4:40)
3. Fifty Miles from the North Pole (7:08)
4. El Niño (3:52)
5. Other Side of the Wall (4:01)
6. Anything but Love (5:56)
7. Inca Terra (5:54)
8. In Another Life (6:07)
9. In the Skeleton Gallery (5:09)
10. West to East (5:14)
11. The Gift (2:45)

www.hackettsongs.com
www.facebook.com/stevehackettofficial

Betyg:6/10 

Karl-Göran Karlsson

House Of Lords – Saint Of The Lost Souls

James Christians House Of Lords börjar kännas som en trygg institution. De levererar skiva efter skiva så att säga. Ingen förändring på nya skivan. Här finns det ballader, lite snabbare låtar och även en och annan av halvepisk karaktär. Fina arrangemang och väl genomfört och James sjunger med samma styrka och inlevelse som vanligt.

Det jag gillar med House Of Lords är att de är lagom melodiska och variationsrika. Det blir inte tjatigt och tröttsamt att lyssna på. Man kan med stor behållning sätta på skivan och låta den gå. Det finns dock några låtar som sticker ut lite mer på den nya skivan. Hit the wall är en mycket snygg ballad som först i verserna känns lite Def Leppard men som i refrängen blommar ut till något helt eget. Najs!

Den lite ösigare titellåten Saint of the lost souls är inte heller helt oangenäm. Likaså den mer poppiga The other option faller mig i smaklökarna. Som sagt, House Of Lords överraskar kanske inte men de levererar! Gott nog!

Läste att deras skiva från 1992 Demon´s Down ska återutges och att de vill turnera med den. De fick aldrig chansen då det begav sig. Ni vet den gamla historien om hur den deppiga grungen mördade i stort sett all glad musik. Därför vill de backa bandet och försöka igen. Varför inte?

House Of Lords – Saint Of The Lost Souls
Frontiers Music Srl

1. Harlequin
2. Oceans divide
3. Hit the wall
4. Saint of the lost souls
5. The sun will never set again
6. New day breakin´
7. Reign of fire
8. Concussion
9. Art of letting go
10. Grains of sand
11. The other option

https://www.facebook.com/HouseOfLordsB

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Night Ranger – Don´t Let Up

Jag vet inte om det är jag eller Night Ranger som förändrats. I pressreleasen nämns hur många skivor de sålt och hur bra låtarna var förut (alla från 1980-talet). Efter ett par lyssningar förstår jag varför. Här finns ingenting att hämta. Låtarna är pinsamt mediokra och uselt framförda. Det enda jag fick var huvudvärk. De försöker dölja sin idéfattigdom med en orgie av sångstämmor och gitarrslingor som återanvänds om och om igen. Suck.

Jag tycker inte om att klaga för de tycker säkert själva att de har åstadkommit något intressant och bra, men som lyssnare får man inte den känslan direkt. Så om detta är det bästa som Night Ranger kan åstadkomma idag kan de lika gärna lägga ner!

(Sorgligt, gör om och gör rätt !)

Night Ranger – Don´t Let Up
Frontiers Music Srl

1. Somehow someway
2. Running out of time
3. Truth
4. Day and night
5. Don´t let up
6. (won´t be your) Fool again
7. Say what you want
8. We can work it out
9. Comfort me
10. Jamie
11. Nothing left of yesterday

Betyg: 2 / 10 

Peter Dahlberg

Regulus – Quadralith

Vi är inte direkt bortskämda med riktigt bra brittisk stoner/doom men när Sheffields egna Regulus nu kommer med sin internationella fullängdsdebut så väcks hoppet lite i alla fall. Albumet Quadralith är en smältdegel av stoner rock och doom metal med en touch av psykedeliska tongångar och lite gung från de sydligare amerikanska staterna. Andra spåret Last Chance to Die Young har ett fläskigt boggiesväng, i Seven Tales Told lyckas de få till funkgungande stoner rock, i Bones är det Black Sabbath-doom från första till sista ton och Heart of Stone bjuder på lite sköna sydstatsvibbar. Vi blir under resans gång också påminda om andra brittiska storheter som Orange Goblin samt Cathedral och är det något Regulus behöver jobba på så är det att hitta ett någorlunda eget snitt på soundet. Det är fuzzigt och det är tungt och även de lugnare partierna dras med i den feta ljudbilden men det stör mig inte så mycket, jag gillar det jag hör. Variationen på låtarna, förmågan att bjuda på medryckande riff och sättet de petar in ökenmelodierna på gör att jag trivs riktigt bra i dessa britters sällskap. Men ändå, det är inget utöver det vanliga, och speciellt personligt är det inte. Lite personlighet har dock sångaren Luke Jennings vars grovkorniga stämma både kan mullra och vara desperat på ett bra sätt men det är ändå just på grund av sånginsatsen som betyget sjunker en aning. Hans förmåga att med sången knyta samman musiken till en enhet lämnar en del att önska. De gånger han lyckas, som i tidigare nämnda Seven Tales Told och Bones, ja då lyfter sig musiken ett snäpp. Så även om Quadralith inte blir den fullträff som den brittisk stoner/dooms-scenen behöver så finns här ändå en oerhörd potential. Kan bara Regulus utvecklas åt rätt håll och på rätt sätt så kan redan nästa album bli en fullträff.

Regulus – Quadralith
Off Yer Rocka Recordings

1. Dominion
2. Last Chance To Die Young
3. Seven Tales Told
4. Bones
5. Heart Of Stone
6. The Dream Reaper
7. Poor Man’s Grave
8. Dutch
9. Overcome
10. Quadralith

www.regulusband.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

One Desire – One Desire

Detta finska band bildades runt 2012 av trummisen Ossi Sivula. Andra musiker kom och gick tills han träffade på den renommerade producenten, gitarristen och låtskrivaren Jimmy Westerlund (Pitbull, Sturm Und Drang, Joel Madden m fl). Detta hände 2014. De började spela in lite demos men behövde en bättre sångare som kunde göra låtarna mer rättvisa. Jimmy föreslog André Linman från Sturm Und Drang och han nappade. Strax därefter kom även bassisten Jonas Kuhlberg (Cain´s Offering, Paul Di´anno) med i uppsättningen. Dessa fyra killar släpper nu sin debutskiva. Vi pratar melodiös hårdrock här, en mix av Eclipse, Sturm Und Drang och Brother Firetribe ungefär.

Plattan öppnar urstarkt med mördarlåten Hurt som ni säkert redan hört. Den är skriven ensam av Jimmy. Ända sedan jag hörde den har jag gått och längtat efter denna skiva. Andra singeln Apologize är också en stark sak men inte lika direkt som Hurt. Det är så det fortsätter skivan igenom. Många bra låtar och snygg produktion, små detaljer som pimpar upp låtarna på ett bra sätt.

Jag hittar egentligen inget att klaga på här. Det ska väl i så fall vara att ett par refränger är lite lika varandra men det är petitesser.  En riktigt stark debut från i och för sig erfarna killar men ändå. Framtiden ser mycket ljus ut.

Favoritspår: Hurt, Buried alive och Turn back time

One Desire – One Desire
Frontiers Music Srl

1. Hurt
2. Apologize
3. Love injection
4. Turn back time
5. Falling apart
6. Straight through the heart
7. Whenever I´m dreaming
8. Do you believe
9. Buried alive
10. This is where the heartbreak begins

http://www.onedesire.net/

https://www.facebook.com/OneDesireBand/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg