Axel Rudi Pell – Knights Call

Vet man vem Axel Rudi Pell är så vet man också vad man får. Han är ingen överraskningarnas man precis. För er som inte vet så är Axel en stor Ritchie Blackmore-beundrare och framförallt av Rainbow-eran med Dio. Man skulle kunna säga att Axel Rudi Pell är ett andra klassens eller tredje klassens Rainbow som ibland glimmar till och har sina fina ögonblick. På denna skiva glimrar det till i den fartiga The wild and the young. Long live rock kanske är lite väl simpel men funkar också. Den episka Tower of Babylon med sina österländska toner är också en fin komposition.

Annars är det väl mest omtugg i olika variationer som inte väcker något som helst intresse. Kort sagt, ni som diggat detta innan kan lugnt fortsätta. Ni som är nyfikna på vad detta kan vara kan hellre börja med lite äldre vax. Jag kan rekommendera skivorna Kings and queens från 2004 och Mystica från 2006 som är riktigt starka i mitt tycke. Detta album får dock bara godkänt.

Axel Rudi Pell – Knights Call
Steamhammer

  1. The medieval overture
  2. The wild and the young
  3. Wildest dreams
  4. Long live rock
  5. The crusadors of doom
  6. Truth and lies
  7. Beyond the light
  8. Slaves on the run
  9. Follow the sun
  10. Tower of Babylon

www.axel-rudi-pell.de/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Tusmörke – Fjernsyn i farver

Sjätte fullängdaren från norska folkrockbandet Tusmörke ser nu dagen ”ljus”.  Albumet genomsyras av fenomenet ljus både med text och måhända i genren det folkmusikaliska uttrycksforumet. Ett slående första intryck är det gemensamma med det svenska 70-tals fenomenet prog, då med ett G. Känslan av ett norskt musikaliskt kollektiv och vi befinner oss ”tillbaks i tiden” med 70-talets bohemmänniskan och dess livsstil. Vi med några år i nacken kommer kanske ihåg den australiska serien mot alla vindar, Borgerlig Tussmörke– här får vi en norsk variant.

Plattan kräver dock sina lyssningar, är man i känslan av fenomenet ljus så……………. 🙂

Tusmörke – Fjernsyn i farver
Karisma Records

1. Fjernsyn I Farver
2. Kniven I Kurven
3. Borgerlig Tussmörke
4. 3001
5. Death Czar
6. Töyens Hemmelighet

https://www.facebook.com/Tusmorke/

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

Dobbeltgjenger – LimboHead

Bergen-baserade bandet Dobbeltgjenger släpper här andra fullängdaren LimboHead. Infolappen förtäljer musik med ett elektroniskt och busigt rockband från Norge.  Ja att katalogisera musiken är möjligen inte så lätt och ibland befriande att ej behöva. Första spåret Tin Foil Hat är ändå ett lekfullt alster i spelglädjens tecken. Like Monroe – en annan inriktning och vibbar från Manic Street Preacher kan skönjas om än med en dos fantasi. Swing – ”rebell rock” är ytterligare en musikalisk vinkling på albumet.  In Limbo och tankarna går utan tvekan till Red hot Chili Pepper fast då i en psykedelisk variant. Plattan presenterar mängder av influenser i en modern retrotappning, hehe motsägelsefullt men det är också albumets styrka. Som Lill Lindfors sjöng – musik ska byggas utav glädje, och här får man definitivt en sådan uppfattning.

https://www.facebook.com/dobbeltgjengerofficial/

https://dobbeltgjenger.bandcamp.com/

Dobbeltgjenger – LimboHead
Karisma Records

1. Tin Foil Hat
2. Calling Tokyo
3. Like Monroe
4. Locking My Doors
5. Swing
6. In Limbo
7. Keep ‘em Coming
8. Radio
9. Mangrove

 

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

PHI – Cycles

Österrike är kanske inte det första man tänker på när man talar om progressive metal, PHI är ändå ett som bör kollas upp. Inledande Children of the Rain väckte direkt intresset, här återfinns inte bara genrens taktändring,  i de melodiösa avsnitten känns vokala vibbar från en av mina favoritsångare John Payne och tiden han var med Asia. Dystopia – tungt  spår med goa riff och melodiska avsnitt, en bra rocklåt helt enkelt med progressiva  vinklingar. Liksom övriga spår håller sig  In the Name of Freedom över radioeterns normallängd som sig bör i genren, vassa gitarrsolon i en komplex ljudmatta och gungande taktsektion. Ja låtarna håller klass rakt igenom med många element från skilda genre och vinklingar men som ändå kan passa inom begreppet progressive metal. Sammanfattningsvis presenteras en helgjuten platta vilken med mersmak skulle insupas på livescenen, om man får önska något så vore ett spår helt utanför konceptet/bryta den inslagna linjen en krydda om än en kortare variant.

PHI – Cycles
Gentle Art Of Music

1. Children of the Rain (8:54)
2. Dystopia (8:50)
3. In the Name of Freedom (7:25)
4. Amber (7:38)
5. Existence (6:52)
6. Blackened Rivers (7:43)

www.phi-band.com

https://www.facebook.com/phi.progrock

Betyg:  7,5/10

Conny Myrberg

Burning Saviours – Death

Femton år in i karriären så verkar det som att Burning Saviours har hittat sin musikaliska kostym med nya albumet Death. Det betyder att de nu löper linan ut med sin traditionella doom där Pentagram och Cathedral är de tydligaste influenserna medan Black Sabbath och Candlemass står för den extra kryddan. De tunga riffen växlar mellan släpande och aningen upptempo och ljudbilden är både mörk och melankolisk. De lyckas få det att gunga bra och såväl småproggiga och halvt galopperande som snyggt atmosfäriska partier går att hitta. Jag tror att ljudbilden är rätt inrattad för att ge musiken ett episkt omfång men vet inte då jag misstänker att ljudfilerna jag har fått ta del av inte låter musiken komma till sin fulla rätt. Något som jag hoppas åtgärdas när jag väl får ta del av vinylutgåvan för bandets femte giv är en riktig godbit för oss som uppskattar klassisk doom. De bryter knappast ny mark men de har skapat ett tillräckligt starkt material för att stå väldigt stadigt på egna ben. Burning Saviours är redo att utmana de största i genren!

Burning Saviours – Death
Transubstans Records/Record Heaven

  1. Draug
  2. Crusade of Evil
  3. Nothing After
  4. Lamentations
  5. Death
  6. Häxnatten
  7. Silence
  8. Finally Free

https://www.facebook.com/burningsaviours/

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Judas Priest – Firepower

With weapons drawn we claim the future…

Så inleder Rob Halford nya albumet av Judas Priest. Ett kaxigt krav, men om man bortser från att “Firepower” – såväl låten som albumet – snarast låter som en tillbakablick, får man väl säga att det ligger stor tyngd bakom. Det här är ju genomklassisk heavy metal, framförd av några av genrens bästa. Så kommer ”Lightning Strikes”, vilken via sina härligt melodiösa bryggor får mig att tänka på all den musik som sedan Accepts dagar klassats som tysk metal. Helloween, Masterplan… Men saken är ju den att Judas Priest faktiskt är originalet! Så i ett pikant fall av rundsnack är det väl Judas Priest jag tänker på när jag hör Judas Priest. ”Evil Never Dies”, så. En sorts skräckblues. Suggestiv, men ingen av skivans höjdare. ”Never The Heroes” (antikrigslåt, om jag förstår saken rätt) går sin gilla gång och påminner om Saxon. Samt låter öronen vila till en mer tillbakalutad Halford. Men så kommer ”Necromancer”. Ond och diabolisk. Hör dubblerade Rob i refrängen. Så djävulsk han är! Snygg soloduell dessutom mellan Glenn Tipton (som på grund av Parkinsons sjukdom efter detta album avlägsnar sig) och den desto yngre Richie Faulkner.

Men kanske är det nu det börjar på riktigt. ”Children of the Sun” kan vara skivans bästa stund. Stycket pumpar frenetiskt, som vore det hämtat från Tony Martin-erans Black Sabbath. Är det månne något med Birmingham-luften? Halford sjunger ljuvligt i mellanregister. Vilken emotion! Och så en dansbandshöjning på det. ”Guardians” kommer näst: ett pianointro till ”Rising from Ruins”, ännu ett fint exempel på bra retro-metal. Slutet av instrumentalpartiet är så pompöst att det skulle kunna gå som symfrock. “Flame Thrower” är väl inte helspännande, men äger bryggor som låter pop och en refräng som på något vis för mina tankar till Iron Maiden och ”Tailgunner”. Fast går saktare. Låten är märkligt heavy-bluesig, vilket smittar av sig på gitarrsolona. Sedan har vi ”Spectre”, en sorts skräckfilm satt i musik, följd av härligt ”tyskt” pompösa ”Traitors Gate”, vilken kan vara bästa låten. Påföljande ”No Surrender” är mer anonym.

Och så kommer vi till finalen. Först ”Lone Wolf” som återknyter till industri-bluesandet från Birmingham, med vissa vinkar till black album-erans Metallica. En grovhuggen Halford kräver din uppmärksamhet. Härnäst slutet med ”Sea of Red”. Den börjar försiktigt och akustiskt, tillsammans med Halfords största sångstund på plattan. Lägerelden ersätts snart nog av konsertarenan, men styckets kärvt episka karaktär bevaras, tacknämligt nog, och Halford överlappar sig själv i lurarna. Ljuvt melodiösa gitarrsolon också, och diverse körer som doftar Uriah Heep. Högst tänkbart bästa låten. There’s stories to be told. Verkligen!

Vad är negativt? Ja, dels går det mesta i samma tonart. Dels går det mesta i mellantempo. Skivan hade kunnat bli ännu bättre med någon ballad och ett eller annat hastighetsvidunder. Men med detta i bakskallen, är det ändå ett starkt album som Judas Priest skramlat samman, 44 år efter att Halford, Tipton och basisten Ian Hill började lira ihop (nykomlingen Scott Travis på trummor räknar snart trettio år i bandet). Jag lyfter på hatten för ett överlag utmärkt låtmaterial, fyllt med glöd och melodi, och framför allt för en ljuvlig Rob Halford. Han vet att inte ens försöka uppnå forna tiders mistlurtoner, utan excellerar istället i sitt mer naturliga mellanregister.

Judas Priest – Firepower
Sony Music

Firepower
Lightning Strike
Evil Never Dies
Never The Heroes
Necromancer
Children Of The Sun
Guardians
Rising From Ruins
Flame Thrower
Spectre
Traitors Gate
No Surrender
Lone Wolf
Sea Of Red

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

Svartanatt – Starry Eagle Eye

Med öppningsspåret The Children of Revival så har Svartanatt skapat ledmotivet till en hel musikrörelse. Antalet nya band som tar inspiration och energi ifrån sextio- och sjuttiotalets rockscen börjar bli så pass många att man kan tro att genren ”retrorock” snart är överbefolkad men icke då! Det finns gott om svängrum för fler band och här i Sverige verkar vi ha extra bördig rockmylla med tanke på alla band som poppar upp. Svartanatt är ett av dessa band och även om den självbetitlade debuten för två år sedan inte lämnade några djupare fåror i myllan så var det ändå ett trevligt och väl svängande alster. På uppföljaren Starry Eagle Eye som nu har anlänt så har de dock växt till sig rejält. Ja, det både låter och känns som samma fotspår som debuten men, det är tydligare melodier och starkare låtar. Då som nu tänker jag på ett hammondförstärkt Thin Lizzy med sentida The Hellacopters tillbakalutade attityd samt den psykedeliska sidan av The Beatles. Det är smått dansant och med hjälp av de snygga balladerna Wolf Blues och Universe of… så har de nu fått till en bra dynamik. Bäst i mitt tycke blir de med Deep Purple-rökaren Duffer och Rose Tattoo-osande avslutningen Black Heart men som helhet är detta ett mycket starkt album. Ja, det finns väldigt många olika influenser men, de syr ihop det på ett väldigt bra sätt. Svartanatt visar med Starry Eagle Eye att de inte tänkt vara ett band i mängden utan de siktar mot toppen och det skall bli ett nöje att följa deras utveckling.

Svartanatt – Starry Eagle Eye
The Sign Records

  1. The Children of Revival
  2. Wrong Side of Town
  3. Starry Eagle Eye
  4. Duffer
  5. Wolf Blues
  6. Hit Him Down
  7. Universe of…
  8. The Lonesome Ranger
  9. Black Heart

www.svartanatt.com

https://www.facebook.com/svartanatt/

www.thesignrecords.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Chris Bay – Chasing The Sun

Chris Bay som vi alla förstås känner igen som sångaren i Freedom Call släpper helt överraskande en reggaeskiva. Nä, skoja bara, även om omslaget är soligt och somrigt värre är det pop som gäller här. Pop med Freedom Call-influenser kanske bör nämnas. Det blir förstås aldrig lika hårt. Andra influenser tycks ha varit Harpo, T-Rex, Steve Harley, Sparks, Cats In Space och liknande artister. På en låt, Move on, kan jag svära på att det är en duett med Blutengel. Fast det framgår ingenstans så jag får väl kanske äta upp detta påstående.

Chris Bay producerar och spelar dessutom alla instrument själv förutom trummor som hanteras av trummisen från, just det, Freedom Call. Även om låtarna är välskrivna låter det kanske lite tunt om ljudbilden. Jag hade önskat bredare ljudbild och bättre trumljud. Det skulle ha gjort låtarna mer rättvisa för de är inte så dumma. Men här framställs de i sin mest transparenta form. Detta kan förstås vara gjort med flit för att försöka återskapa en så genuin atmosfär som möjligt.

Hur som helst, så är det en helt okej platta. De lite mer glättiga låtarna vägs upp av ….eeeeh… de mindre glättiga låtarna. Svårt att välja någon riktig favorit. Är fortfarande lite osäker på om skivan kommer att hålla året ut. Det återstår att se. Klart godkänt försök dock.

Chris Bay – Chasing The Sun
Steamhammer/SPV

1. Flying Hearts 3:17
2. Light My Fire 3:42
3. Move On 4:07
4. Radio Starlight 3:50
5. Silent Cry 3:56
6. Hollywood Dancer 3:20
7. Keep Waiting 3:46
8. Misty Rain 3:59
9. Where Waters Flow In Heaven 4:20
10. Bad Boyz 3:20
11. Love Will Never Lie 3:52

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Oblivious – När Isarna Sjunger

Out of Wilderness (2015) så fanns det en märkbar påfyllnad av energi från dess föregångare Creating Meaning (2013) vilket gjorde att resultatet blev biffigare och riffigare. På nya När Isarna Sjunger så tar Oblivious i med samma energi och resultatet blir ungefär det samma men nu är melodistyrkan starkare vilket är ett stort plus. Ett annat plus är att de nu har löpt linan fullt ut och låter den svenska lyriken flöda genom samtliga låtar. Ett grepp jag har efterlyst då de gånger de har sjungit på svenska tidigare har varit några av deras starkaste stunder. Musikaliskt rör de sig fortfarande i den tunga sjuttiotalshårdrocken med ledstjärnor som Black Sabbath och Deep Purple men de tidigare Led Zeppelin-utflykterna börjar nu dock lysa allt mer med sin frånvaro. Det gör å andra sidan inte så mycket för det lite rakare och tyngre soundet passar bandet finfint och nu när melodier och refränger börjar klistra sig fast i skallen så ökar också underhållningsvärdet. Inledande Det Brinner I Fjärran, titelspåret samt Låt Stenarna Rulla är bra bevis på detta. Band som Graveyard och Abramis Brama bör känna flåset i nacken för Oblivious har vuxit sig starkare för var album och börjar nu på allvar närma sig de mer namnkunniga inom den tunga rocken i Sverige.

Oblivious – När Isarna Sjunger
Gaphals

1. Det Brinner I Fjärran
2. Fästet
3. Din Låga
4. När Isarna Sjunger
5. Låt Stenarna Rulla
6. Fler Än Vad Ni Tror
7. Sjumilakliv
8. Hitta Hem

https://www.facebook.com/obliviousofficial/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Koch-Marshall Trio – Toby Arrives

Inledande låten, tillika titelspåret, Toby Arrives bjuder direkt in till ett härligt bluessväng med ett öppet sinne. Inte sällan gränsar det åt salongsblues och jag drar liknelser vid en jammig Robert Cray. Koch-Marshall Trio fortsätter sedan att bjuda på hisnande gitarrspel, ett grymt snyggt hammondlir och ett supertajt trummande på sitt debutalbum. Men ett bländande musicerande räcker inte alltid för att få mig på fall. Denna instrumentala gryta som kokar av blues, rock, jazz och country blir allt för ofta lite långtråkig och aningen spretig. Gitarristen Greg Koch känns allt för ofta som den shredder han format sin karriär på att vara medan hans son Dylan Koch mest koncentrerar sig på att hålla takten. Låtarna kan ibland gå i stå och melodierna känns ibland plojaktiga istället för lekfulla. Men det är inte snällt att såga detta fullständigt då det trots allt är lite småtrevligt att följa med på trions musikaliska resa. Den musikaliska kompetensen är som sagt på en väldigt hög nivå vilket förmodligen just gitarrister kan uppskattat med detta album. Behållningen för min del är när de lägger fokus på att spela blues samt Toby Lee Marshall som med sitt virvlande hammondspel ger musiken både djup och tyngd. Om du uppskattar samma saker som jag samt vill ha ett hissnande gitarrspel som ibland drar ut på tiden? Ja då skall du kolla upp detta album. Personligen har jag lite problem med att uppskatta helheten och således blir betygspoängen där efter.

Koch-Marshall Trio – Toby Arrives
The Players Club/Mascot Label Group

  1. Toby Arrives
  2. Funk Meat
  3. Heat the Boogaloo
  4. Let’s Get Sinister
  5. Mysterioso
  6. Enter the Rats
  7. Boogie Yourself Drade
  8. Sin Repent Repeat

https://www.facebook.com/KochMarshallTrio/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon