Black Stone Cherry – Family Tree

Jag kan med blicken i backspegeln konstatera att jag förfördes ganska lätt av Black Stone Cherrys föregående album Kentucky (2016). De halade in mig med massiva gitarriff som rullade över mig och som den riffknarkare jag är så lät jag mig blint förföras. Nu har förtrollningen släppt och med klar blick kan jag se (höra) att skivans massivt täta produktion och de något enahanda riffen inte alls eggar mig idag. Albumet har sina stunder men faller likt sina närmaste äldre syskon på att det blir en ointressant ljudmassa efter ett tag. Nu är grabbarna tillbaka med uppföljaren Family Tree och se på tusan om jag inte börjar falla för bandet igen! Denna gång har jag dock varit mer vaksam och tror (hoppas!) att jag inte skall gå i samma fälla än en gång. Skillnaden ligger framförallt i produktionen. Den massiva ljudvägg de envisast med har luckrats upp en aning. De har äntligen börjar släppa in lite luft igen och helt plötsligt så hör man ju att det är två gitarrister i bandet! Detta gör det inte bara enklare att lyssna på hela skivan utan ger också bandets musik en lite bättre dynamik.

De inleder medryckande och rakt på sak med Bad Habit som med sitt groove lätt sätter min taktstampande fot i arbete. En stark inledning men inget som jag inte har hört med bandet förut. Festen börjar dock med de två efterföljande spåren Burnin’ och New Kinda Feelin’ där de med ett smittande sväng och härliga ZZ Top-vibbar får mig på fall. På fjärde spåret Carry Me On Down the Road fortsätter de att fjäska för mig med tydliga The Allman Brothers-melodier och den snygga kraftballaden My Last Breath visar att bandet även kan ta in lite soul i soundet. Som kontrast till detta så kommer den funkiga partystänkaren Southern Fried Friday Night och tar vid tillsammans med den nästan deltastompiga Dancin’ in the Rain där gitarristen Warren Haynes (The Allman Brothers, Gov’t Mule) gör ett snyggt gästspel. Den kärlek jag hade för bandet efter deras två första album börjar bubbla upp till ytan igen efter några magra år med allt för mycket slätstruken radiorock. Andra halvan av albumet får mig dock inte på samma sprittande humör. Ain’t Nobody är ganska trevligt studsande men ger mig inte så mycket och småfunkiga men fartfyllda James Brown är mer kul än bra. I Need a Woman är värd att nämna då den nickar åt Lynyrd Skynyrd en aning och snygga avslutningen med titelspåret är inte dum den heller.

Jag måste medge att jag har fallit för Black Stone Cherry än en gång. Mycket tack vare att de hemska Nickelback– och Shinedown-tendenserna nu håller sig på behörigt avstånd från mig. Men också för att just produktionen har lättats på en aning. Det händer lite mer i ljudbilden nu och att kunna höra både slidegitarr och piano utan att tvinga sig igenom lager på lager av gitarrer varje gång är upplyftande. De har dock en bra bit kvar innan jag är helt nöjd men det tar sig! Sen skall vi heller inte glömma att de har lyckats snickra ihop några av sina bästa låtar sedan Folklore and Superstition (2008). Problemet (om man nu kan kalla det för det) med albumet Family Tree är att det är ett par utfyllnadspår för mycket. Andra halvan känns inte alls lika inspirerande som första även om den håller en helt okej nivå. Hur som helst så är detta ett ypperligt trevligt album som bevisar att Kentuckysönerna är på rätt spår igen!

Black Stone Cherry – Family Tree
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Bad Habit
2. Burnin’
3. New Kinda Feelin’
4. Carry Me On Down the Road
5. My Last Breath
6. Southern Fried Friday Night
7. Dancin’ in the Rain (Feat. Warren Haynes)
8. Ain’t Nobody
9. James Brown
10. You Got the Blues
11. I Need a Woman
12. Get Me Over You
13. Family Tree

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Grand Design – Viva la Paradise

När jag lyssnar in nya albumet med Grand Design kommer jag att tänka på en gammal grupp från mitten av 1980-talet som hette Heavy Pettin´. Såg en recension på en skiva från 1985 där någon skrivit att det låter som att Biff Byfords lillebror skulle fronta Def Leppard. En ganska träffande beskrivning. Grand Design har ju också fått ta emot beröm för sina Def Leppard-influenser. Jag tycker dock att de putsat bort lite av detta sedan de första skivorna och gått mer mot ett sound som existerade främst 1985-1986. Ni kanske minns band som just Heavy Pettin´ men även Baby Tuckoo (1986), Kick Axe (1985), Black n Blue (1985). Det jag vill komma till är att alla dessa är bra arrangerade och bra producerade skivor i den melodiska rock-fåran, vilket även Grand Design är.

Dessa skivor hörde dock aldrig till toppskiktet vilket Grand Design i all ärlighet heller aldrig kommer att göra. Trots att skivan är välproducerad och så, så saknas låtarna. De där stora hittarna som fastnar och som man vill ha på sina samlingar. Även om sångaren har en ganska personlig (lite smurfig) röst så låter den oftast lite väl lika från låt till låt.

En låt fångar dock mitt intresse. U can´t fool love. Den sticker ut från de andra lite grann. Lite ”hårdare” och mer mörk och aningen suggestiv. Bra gitarrsolo också. Förhoppningsvis är detta ett smakprov på vad som komma skall då de lagt denna låt sist på skivan.

Hur som helst är detta inget hastverk och ni som inte var med på 1980-talet kan nog ta till er detta med glädje. Gillar ni detta så kolla gärna upp ovanstående band också!

En klart godkänd skiva!

Grand Design – Viva la Paradise
GMR Music Group

1. Face it
2. Rawk n roll hysteria
3. Viva la paradise
4. Don´t ice me out
5. Aim 4 the heart
6. I would be the wind
7. Love shouldn´t hurt
8. It´s only straight from the heart
9. Too late to fall in love
10. U can´t fool love

https://www.facebook.com/granddesignsweden/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Saffire – Where The Monsters Dwell

Man blir glad i musiksjälen när band som Saffire tar en tillbaks till rockens rötter, här i en modern tappning och dess produktionsmöjligheter. Möjligen en skröna men tredje släppet sägs vara det avgörande för ett bands framtid tillika här finner banden sitt signum. De tidigare två albumen höll även de hög klass liksom på scenen de gånger jag beskådat gruppen live. Helt klart har Saffire hittat hem med sin melodiösa hederliga hårdrock där plattans spår håller en jämn hög kvalitet som exempelvis på How Cold Is Your Blood – ett typiskt låt ala rockens rötter där sköna vibbar ekar från både Deep Purple och Whitesnake kryddat med Tobias karakteristiska sång. Fortress – 80-talets band hade sina ballader som här kan representeras av Saffire´s dito, albumets lugnaste låt med njutbart gung. The Rainmakerett minst sagt medryckande alster och en av undertecknads favoriter. Ja varför krångla till det när rockmusiken talar sitt egna språk, precis som Saffire presenterar här.  

Se bandet live finns möjlighet den 18:e maj då Saffire har releaseparty på Sticky Fingers i Göteborg.

Saffire – Where The Monsters Dwell
Perris Records

1. Wolf Among The Sheep
2. Hard To Keep, Hard To Find
3. Valley Of The Damned
4. Broken Crown
5. Where The Monsters Dwell
6. How Cold Is Your Blood
7. Road To Paradise
8. Perfectly Worthless
9. Dark Horizon
10. Fortress
11. The Rainmaker

https://www.facebook.com/saffiresweden

Saffire
Victor Olsson – gitarr
Tobias Jansson – Sång
Dino Zuzic – Hammond & Keys
Magnus Carlsson – Bas
Anton Roos – Trummor

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Frequency Drift – Letters to Maro

Frequency Drift är ett av banden i stallet hos RPWLs skivbolag Gentle Art of Music. De har släppt flera riktigt fina album med musik som kan beskrivas som ganska lättlyssnad rock med tonvikt på harmonier och melodier och mindre fokus på det lite tyngre rock-artilleriet (särskilt på den nya plattan). Det nuvarande bandet har två typiska kännetecken:

  1. En mycket skicklig sångerska i Irini Alexa. Hon påminner om både Christina Booth och Petronella Nettermalm vilket gör att man kanske kan se bandets sound som en sorts mix mellan Magenta och Paatos.
  2. Harpa (spelas av Nerissa Schwarz) förekommer på i stort sett varje låt.

Kärnan i bandet består av multi-instrumentalisten och grundaren Andreas Hack och Nerissa Schwarz (elektrisk harpa och keyboards). Det märkliga är dock att ett av bandets tydligaste kännetecken – den kvinnliga sången – har levererats av en lång rad olika sångerskor genom åren. Irina är alltså ny sångare i bandet men detta har på något märkligt sätt inte ändrat mycket på hur bandet låter. Däremot har hon tillfört ett teatraliskt drag i sångerna med texter som hon själv har bidragit med.

Jag tyckte bra om skivan men tycker nog att kvaliteten varierar starkt på alla de elva låtarna på plattan. Det är inte frågan om någon sprudlande rock så för er som vill ha lite mer fart kan detta nog verka lite tamt. Men här är gott om fina harmonier, klassiska toner och lite stämsång. Stämningsfull musik för den lite eftertänksamme och funderande människan. Det finns verkligen behov även av det emellanåt.

Jag gillar inledningslåten (om vi undantar den korta ”Dear Maro”) med titeln ”Underground” som har en spännande konstruktion med instrumentval som inte är helt vanliga. Fast man hajar till över Irinas sång när hon sjunger ”falling” och låter rösten ramla ner i skalor på ett märkligt sätt. Men efterhand inser man att detta hör till och att det höjer låtens värde. Den klart största favoriten på plattan är nog ändå låten ”Electricity” som både har lite högre tempo och en lite skarpare melodi och refräng. Fint sound med harpa och bra sång med fina stämharmonier i refrängen, särskilt på slutet. Texten verkar dock lite märklig på en låt som den här. Verkar snarare handla om teknikproblem med datorer och telefoner än om mer klassiska och typiska känslomässiga teman för hitlåtar. Till sist bör man också nämna de väldigt fina låtarna ”Deprivation”, ”Izamani” och ”Nine”. Speciellt den sistnämnda är väldigt fin med fina orgeltoner och underbar sång av Irina. Verkar vara en hemsk historia i botten och man får nästan lite filmkänsla när Irina berättar om vad som hände den stackars tjänsteflickan. Lyssna själva på den rysliga historien.

Slutbetyget blir gott tack vare ett flertal fina kompositioner som lyfter sig lite över mängden. Men kanske verket hade mått bra av en liten bantning i låtantalet. Jag tycker även mycket om Irinas sång. Här har Andreas och Nerissa troligen hittat en talang med stor potential för bandet inför framtiden.

Frequency Drift – Letters to Maro
Gentle Art Of Music

1. Dear Maro
2. Underground
3. Electricity
4. Neon
5. Deprivation
6. Izanami
7. Nine
8. Escalator
9. Sleep Paralysis
10. Who’s master?
11. Ghosts When It Rains

www.frequencydrift.com

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Hexed – Netherworld

Så kallade female-frontade band associeras allt som oftast med skönsjungande dam framför metal-influerad musik. Hexed tillhör definitivt skaran då med undantaget, urstarka rockrösten från Tina Gunnarsson. Hennes sång kan kanske beskrivas likt Fia Kempe i The Great Discord fast då med mera tyngd?! Inledande tillika videosläppet Obedience sätter ribban på högsta nivå. Andra favoritspår på plattan är blytunga titellåten Netherworld och pampiga Remake My Soul där Ronny Hemlin (Tad Morose) gästar. Musiken befinner sig inom genren metal ala Kamelot, Lacuna Coil, Cloudscape och liknande i det melodiösa tecknen. Här finns även mer radiovänlig metal bland spåren kontra tyngre progressiva. Skivan gästas även av Thomas VikströmExhaling Life vilket för tankarna till metalopera och ännu ett starkt inslag. Ett debutsläpp som lovar gott inför framtiden och ser med tillförsikt att få bevittna bandet live.

Hexed – Netherworld
ViciSolum Productions

01. Obedience
02. Roots
03. Forsaken
04. Oceans
05. Exhaling Life
06. Netherworld
07. Lightyears
08. Stars
09. Illuminate
10. Remake My Soul

http://www.hexed.se

https://www.facebook.com/hexedmetal

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live

Två år att förbereda, sexton sångare, ett otal musiker, massor av scenarbetare, trettio kameror, världens största bildskärm och mängder med musik att arrangera. Ambitiöst är bara förnamnet. Näst intill perfektion är resultatet. När Arjen Lucassen skall presentera sitt Ayreon live på scen för första gången någonsin så sparas det inte på krutet och det märks på slutresultatet. För fans av Ayreon så är detta naturligtvis en våt dröm som går i uppfyllelse men det är också en uppvisning i symfonisk och progressiv rock/metal av högsta klass. Visuellt är det ett smörgårdsbord som aldrig tycks ta slut trots sin speltid på en bra bit över två timmar. Den massiva bildskärmen ackompanjerar musiken med snygg och passande grafik medan musiker och sångare avlöser varandra om vartannat. Konserten som är uppbyggd runt väl utvalda låtar ur Ayreons katalog samt kryddad med några spår från projektet Star One har ett bra flöde trots alla byten vid mikrofonerna. De har gjort ett fantastiskt jobb med att välja ut rätt låtar för att få en fin dynamik i setet och även om jag inte är ett inbitet fan av bandet så känner jag ändå igen stora delar av låtmaterialet.

Förutom de fantastiska låtarrangemangen och starka melodierna så är detta naturligtvis ett pärlband med fantastiska sånginsatser. Den kraftfulla duetten i River of Time mellan Hansi Kürsch (Blind Guardian) och Marko Hietala (Nightwish, Tarot) samt den vackra sången av Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering), Floor Jansen (Nightwish, ex-After Forever) och Marcela Bovio (Elfonía, Stream of Passion) i Valley of the Queens är bra exempel på dynamiken i showen där den sistnämnda också hör till konsertens höjdpunkter. Sverige representeras på absolut bästa sätt av Kamelots Tommy Karevik som briljerar med sin teknik samt Katatonias Jonas Renkse som trots svartklädd och lågmäld profil blir den självklara mittpunkten på scenen. Den största överraskningen är Maggy Luyten (Nightmare) som trots liten till växten röt till med sin småhesa stämma och utmanade samtliga kollegor man som kvinna. Kungen över alla är dock Damian Wilson (Headspace, ex-Threshold) som med pondus, kraftfull sång och suverän närvaro tar över hela scenen. Kanske tycker jag så för att han har huvudrollen i setets tyngsta stunder från mina Arjen-favoriter Universal Migrator Part 1 och Space Metal?

Scenskräcken gör att huvudpersonen själv endast deltar i slutet på konserten men han ser överväldigande glad ut även om man snabbt tar en plats i skymundan på scenen. Glad är han också i den tillhörande dokumentären om konsertens tillkomst. Ett ypperligt komplement till konserten och ger en fin inblick i det enorma arbete som ligger bakom hela kalaset. Jag skulle vilja påstå att det är ett måste att se även denna minst en gång efter att man sett konserten för det höjde definitivt helhetsintrycket.

Vad drar då ned mitt betyg? Det kan låta som petitesser men bildkvalitén hade kunnat vara lite bättre (jag är svag för bluray skall tilläggas), mixen på körsången kan ibland dränka den övriga sången och alla byten av sångare gör att det blir lite rörigt. Och alla dessa fantastiska visuella effekter som publiken fick se på den massiva bildskärmen skulle man väl kunna ha bjudit på som isolerade klipp i extramaterialet? Men har du det minsta lilla intresse av symfonisk rock/metal med progressiva inslag men har mot all förmodan inte gett dig i kast med Ayreon tidigare så är denna DVD ett måste att införskaffa. Är du ett fan av Ayreon sedan tidigare? Ja då är detta en andlig högtidsstund av stora proportioner.

Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live
Mascot Label Group/Music Theories Recordings

1. Prologue
2. Dreamtime
3. Abbey of Synn
4. River of Time
5. The Blackboard
6. The Theory of Everything
7. Merlin’s Will
8. Waking Dreams
9. Dawn of Million Souls
10. Valley of the Queens
11. Ride the Comet
12. Star of Sirrah
13. Comatose
14. Day Sixteen: Loser
15. And the Druids Turn to Stone
16. The Two Gates
17. Into the Black Hole
18. Actual Fantasy
19. Computer Eyes
20. Magnetism
21. Age of Shadows
22. Intergalactic Space Crusaders
23. Collision
24. Everybody Dies
25. The Castle Hall
26. Amazing Flight in Space
27. Day Eleven: Love
28. The Eye of Ra

http://www.arjenlucassen.com/content/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Plenty – It Could Be Home

Plenty är Tim Bowness senaste projekt efter den fina plattan ”Lost In The Ghost Light” från förra året. Det är ett ganska märkligt verk som inte påminner så värst mycket om det han gjort tidigare mer än att man naturligtvis känner igen den typiska sångrösten. Det här är faktiskt en riktig retroplatta men inte så mycket inom Prog-gebitet utan i stället inom Synt- och Elektro-popen. Den för tankarna till 80-talet och band som exempelvis Ultravox, the Human League, the Blue Nile och kanske Prefab Sprout. Ganska avskalade verk med mestadels synt-trummor och diverse keyboards, en och annan gitarr och så då Tim Bowness på sång. Det var i själva verket så här som Tim började sin musikerkarriär på 80-talet tillsammans med kollegorna Brian Hulse och David K Jones. Men det blev aldrig av att man släppte något fullängdsalbum. Av någon anledning så tyckte de tre att det faktiskt var dags att nu, 27 år senare, samla ihop deras låtar i ett nytt album (med en nyskriven låt i ”The Good Man”). Kanske var det här inspirerat av den senaste vågen av ny modern elektro-pop från artister som Lady Gaga och några till?

Albumet börjar med en riktigt saftig kultur-krock, nämligen Rolling Stones låt ”As Tears Go By” i elektro-pop tappning. Intressant men kanske ändå inte det mest intressanta på plattan. Covers kan bli bra men jag tände inte riktigt på just detta försök till nytolkning av en låt. Då tyckte jag bättre om låtarna ”Broken Nights” och den avslutande titellåten ”It Could Be Home”. Gemensamt för de båda låtarna är en distinkt takt och svepande sköna keyboard-toner som passar bra till sången. Titellåten är enligt min mening den allra bästa låten på plattan. Den inleds med ett alldeles oemotståndligt tema spelat på mellotron-flöjt med en mycket tydlig och makerad takt. Riktigt, riktigt skönt! Andra halvan av låten tappar lite i intensitet och kör kanske lite för många upprepningar. Men ändå, det här var en riktigt bra låt även för en som inte riktigt tagit till sig elektro-pop genren förut.

Resten av låtarna på albumet känns bra ojämna och inte alltid så lyckade. Vissa låtar är faktiskt bra sega och på gränsen till tråkiga. Sen må herr Bowness ha en gyllene röst men, som sagt, är inte låtarna bra nog så hjälper det inte. Låten ”Strange Gods” bör dock nämnas som ett av de bättre spåren. Här får man till en spännande atmosfär i refrängpartierna.

Ett trevligt album med några höjdpunkter men tyvärr inget som kommer att läggas till favoriterna.

Plenty – It Could Be Home
Karisma Records

1. As Tears Go By
2. Hide
3. Never Needing
4. Broken Nights
5. Foolish Waking
6. Strange Gods
7. Every Stranger’s Voice
8. Climb
9. The Good Man
10. It Could Be Home

www.weareplenty.com

Betyg: 6.5/10

Karl-Göran Karlsson

Kamelot-The Shadow Theory

Kamelot kör vidare på sitt vinnande koncept, tung melodisk metal med starka vokala insatser. Grundaren Thomas Youngblood förtäljer i infobladet om flertalet av plattans texter “We are all prisoners of our own creations” Referring to today’s technology, AI, and the future of what’s to come for the human race. Musiken kretsar dock fortfarande i typiskt Kamelot´s anda som exempelvis Phantom Divine (Shadow Empire).

Bra exempel på starkt vokala får vi i In Twilight Hours, ett vackert lågtempo alster med gästande Jennifer Haben. Static får representera Kamelot`s melodiska styrka och MindFall Remedy deras tunga metalinfluenser.  Det som ändå fastnar på de inledande lysningarna är de lite utanför Kamelot ramen, Ministrium (Shadow Key) tankarna går direkt till filmmusikens värld och inledande om än korta intro The Mission som gissningsvis även inleder på Kamelot´s kommande turnè. I spåret Kevlar Skin där Kamelot´s melodiska fingeravtryck avspeglas visas bandets styrka på den melodiösa metalscenen då med diverse progressiva inslag.

Ett skivsläpp som säkerligen inte gör fansen besvikna, live ser jag med tillförsikt på kommande Göteborgskonsert då de alltid leverera på scenen!

Kamelot-The Shadow Theory
Napalm Records

The Mission
Phantom Divine (Shadow Empire)
RavenLight
Amnesiac
Burns to Embrace
In Twilight Hours
Kevlar Skin
Static
MindFall Remedy
Stories Unheard
Vespertine (My Crimson Bride)
The Proud and the Broken
Ministrium (Shadow Key)

www.facebook.com/kamelotofficial

www.kamelot.com

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Kino – Radio Voltaire

Kino är tillbaka igen med ett nytt album. Det är 13 år sen debuten med den utmärkta plattan ”Picture”. Efter så lång tid började man undra ifall sångaren och gitarristen John Mitchell och hans kollegor faktiskt skulle göra någonting mer tillsammans. Men som den arbetsnarkoman han är (inblandad i flera band och projekt som Lonely Robot, Frost och It Bites) så lyckades John pressa in ett nytt album efter att ha fått grönt ljus för medverkan av bandkompisen och Marillion-basisten Pete Trewavas (en annan arbetsnarkoman) i samband med Marillions konsert i Royal Albert Hall förra året. Det var egentligen tänkt att John skulle jobba med en tredje fullängdare i hans Lonely Robot-projekt men han ändrade sig efter viss påtryckning från skivbolaget. 

Viss ändring i bandkonstellationen jämfört med debutplattan kan dock noteras. Ny trummis är Craig Blundell (turnerar sen ett tag med Steven Wilson, annars även aktiv i Lonely Robot) sedan Chris Maitland gått vidare till andra projekt. På keyboards hör vi fortfarande John Beck (spelar även i It Bites) på flera låtar men han betraktas mer som en gästmusiker på den här plattan till skillnad från debuten där han deltog mycket mer i låtskrivandet.

Något jag slås av då jag lyssnar på plattan är att stilarna på låtarna varierar och knappast någon av dem kan sägas vara särskilt representativ för genren Progressive Rock. På det sättet skiljer sig detta verk en del från debuten. Det här är snarare finurlig och skickligt genomförd pop och rock med bra melodier och fina arrangemang. Visst finns här grannlåt som gränsar till det lite mer ambitiösa men det är tydligt att John och de andra den här gången ville spela lite mer direkt lättillgänglig musik. För oss krävande musiklyssnare kanske det låter lite oroväckande men jag ser egentligen inget större problem här. Fortfarande gäller ju att John är en alldeles utomordentlig sångare och låtskrivare samt även duktig på gitarren. Det blir alltså högkvalitativt i alla fall!  

Bäst på plattan är de tre låtarna ”Idlewild”, ”I Won’t Break So Easily Anymore” och avslutande ”The Silent Fighter Pilot”. Första nämnda låt här är rena Melodifestival-låten, (jo, allvarligt (!) – låten har till och med tonartshöjning på slutet!). En mycket vacker melodi med fint pianokomp som för tankarna till några av Steven Wilsons lugnare låtar. På denna låt passar Johns känslosamma och småhesa röst otroligt bra. Låten handlar om smärtsamma avsked på flygplatser där titeln ”Idlewild” faktiskt är det ursprungliga namnet på John F Kennedy-flygplatsen i New York. Låt nummer två i bästa-listan är den låt som svänger mest på plattan. Ett finurligt bakgrundskomp på keyboards och en otrolig svängig refräng som är rent omöjlig att värja sig mot. Låten har även ett fint Manfred Mann-inspirerat keyboardsolo i mitten. Den tredje nämnda låten (Johns favorit enligt egen uppgift) är kanske den allvarligaste av låtarna på plattan och handlar om alla dem som rycks bort för tidigt från livet p g a orsaker som är utanför deras kontroll. Det är här exemplifierat av en stridspilot sekunderna före han blir nedskjuten. Låten har en mycket dramatisk och olycksbådande inledning som just kommer från ett störtande stridsflygplan (Spitfire). Mycket stämningsfullt kompat på piano och bra sång återigen. En låt som faktiskt ger lite rysningar.

Övriga låtar är överlag bra men det finns några stycken (bland annat ”I Don’t Know Why”) som känns som man har hört 100 gånger förut. Så talet om nyskapande och gränsöverskridande i förhandsinformationen ekar trots allt lite ihåligt. Men lite kul grepp här och där märker man, exempelvis i låten ”The Dead Club” där keyboardisten John Beck bidrar med lite kul Haken-inspirerade sekvenser. Även låten ”Grey Shades On Concrete Fields”, med en ganska knasig men ändå häftig taktmarkering, kan nämnas här. Sen måste jag väl också säga att de bästa låtarna kommer från John medan däremot de som i huvudsak skrivits av Pete är (för mig) mindre intressanta. Fast ett coolt bas-solo får vi höra i låten ”Out Of Time”. Pete står även för sköna bastoner i avslutande hälften av titellåten. Hårt slående trummisen Craig gör som vanligt det han skall med precision och utan större krusiduller.

Slutomdömet blir i alla fall gott och åtminstone för er som inte är hardcore Prog-nördar utan lite mer av rockens allätare så kan nog denna platta passa perfekt. Jag njuter i alla fall av att återigen få höra en av de bästa rocksångarna just nu.

Kino – Radio Voltaire
InsideOut Music

1. Radio Voltaire
2. The Dead Club
3. Idlewild
4. I Don’t Know Why
5. I Won’t Break So Easily Any More
6. Temple Tudor
7. Out Of Time
8. Warmth Of The Sun
9. Grey Shades On Concrete Fields
10. Keep The Faith
11. The Silent Fighter Pilot

www.facebook.com/KINObandofficial

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

Axel Rudi Pell – Knights Call

Vet man vem Axel Rudi Pell är så vet man också vad man får. Han är ingen överraskningarnas man precis. För er som inte vet så är Axel en stor Ritchie Blackmore-beundrare och framförallt av Rainbow-eran med Dio. Man skulle kunna säga att Axel Rudi Pell är ett andra klassens eller tredje klassens Rainbow som ibland glimmar till och har sina fina ögonblick. På denna skiva glimrar det till i den fartiga The wild and the young. Long live rock kanske är lite väl simpel men funkar också. Den episka Tower of Babylon med sina österländska toner är också en fin komposition.

Annars är det väl mest omtugg i olika variationer som inte väcker något som helst intresse. Kort sagt, ni som diggat detta innan kan lugnt fortsätta. Ni som är nyfikna på vad detta kan vara kan hellre börja med lite äldre vax. Jag kan rekommendera skivorna Kings and queens från 2004 och Mystica från 2006 som är riktigt starka i mitt tycke. Detta album får dock bara godkänt.

Axel Rudi Pell – Knights Call
Steamhammer

  1. The medieval overture
  2. The wild and the young
  3. Wildest dreams
  4. Long live rock
  5. The crusadors of doom
  6. Truth and lies
  7. Beyond the light
  8. Slaves on the run
  9. Follow the sun
  10. Tower of Babylon

www.axel-rudi-pell.de/

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg