Richard Barbieri – Planets+Persona

Keyboard-geniet Richard Barbieri fortsätter sin långa karriär med att ge ut sin tredje soloplatta. Han startade den så tidigt som 1976 då bandet Japan bildades och de blev på många sätt stilbildande för många band därefter (t ex Human League, Duran Duran, Talk Talk m fl), inte minst på grund av hur keyboards och synthesizers användes. Men mest känd för de flesta är väl Richard för sitt samarbete med Steven Wilson i Porcupine Tree mellan åren 1993 – 2010. Personligen vill jag även lyfta fram hans samarbete med Steve Hogarth i det alldeles fenomenala albumet ”Not The Weapon but the Hand” från 2012. Han har också medverkat som inbjuden musiker i det årliga IB Expo-evenemanget i Halmstad vid flera tillfällen (2013 och 2014, vid det sistnämnda året tillsammans med Steve Hogarth).

På nya plattan möter vi som väntat en mängd sköna keyboards men också en mängd mer eller mindre skumma samplade ljud som vävts in i kompositionerna. Vi har också lite kvinnlig sång med lite indisk/orientalisk touch inklippt lite här och där som extra krydda. Och sen, inte minst, har Richard flera bidrag från musiker från Isildurs Bane (Luca Calabrese, Lisen Rylander Love, Kjell Severinsson, Klas Assarsson och Christian Saggese).

Ja, rymdtemat i titeln passar självklart bra på det ljudlandskap som målas upp. Det här är en underlig resa i något som känns bra så långt ifrån det jordiska. Man får näst intill filmmusik-känsla.

Det är ett spännande album men jag får erkänna att musiken inte lämnar mig särskilt berörd utan jag är mest fascinerad över arrangemangen. Det här är tidvis väldigt nördigt och långt ifrån mer traditionell progressiv rock. Bäst fungerar det i låtar som har mycket rytm tillsammans med de samplade sånginslagen. Absolut bäst här är låten ”Interstellar Medium” som har en helt oemotståndlig rytm. En bit in i låten kommer en basgång som passar så otroligt bra till den samplade kvinnliga indiska (tror jag) sången. Och, minsann, är det inte gamle basisten Percy Jones från Brand X som också bidrar lite grand i låten (och även i sista låten ”Solar Storm”). Även den nästföljande låten ”Unholy” är väldigt bra med fina stämningar och intressant samplad sång. Cirka 2 minuter in i låten ökas takten och spänningen med lite trummor och passager på harpa. Sen faller musiken tidvis in i ganska märkliga och lite halvfalska improvisationer med en ostämd gitarr. Dock fina saxofon-toner från Lisen på slutet av låten. Bland övriga deltagande musiker så är det väl Luca och hans trumpet som hörs mest (särskilt i ”Shafts of Light” där även Christians fina gitarrspel märks på slutet).  

Det är en spännande platta och jag rekommenderar den varmt till er som gillar lite mer experimentell musik. Men jag har svårt att tro att den kan finna något större gehör bland de lite bredare lagren av rockfans.

Richard Barbieri – Planets+Persona
Kscope Music

1. Solar Sea
2. New Found Land
3. Night of The Hunter
4. Interstellar Medium
5. Unholy
6. Shafts of Light
7. Solar Storm

 http://www.richardbarbieri.net/
 https://www.facebook.com/RichardBarbieriOfficial/

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Wonderland – Seven Wonders And Four Little Miracles

Att få ta del av Wonderlands nya platta Seven Wonders And Four Little Miracles, ja det är som att återse en gammal god vän man inte träffat på åratal. Och att finna att man verkligen saknat sällskapet. Ja det var min omedelbara känsla när jag första gången hörde plattan. Inte så konstigt kanske, detta att igenkänningsgraden var hög, då plattan inleds med en fullständig nyinspelning av de sju spår deras debutplatta Seven Wonders innehöll när den kom för nästan åtta år sedan. Med det sagt och i minnet vill jag absolut trycka på att hela inledande delen verkligen känns ny, fräsch och spännande.

Wonderland, ett band med sitt geografiska säte i Kungälv, Göteborg och Alingsås har levt ett liv i det tysta under dessa åtta år, bara givit en och annan ströspelning, men nu satsar Pelle Andersson, gitarrist, motor och låtskrivare tillsammans med de övriga i bandet på en nystart i och med detta nya album. Bandet som i övrigt består av Patrik Adiels på bas, Joakim Jansson på trummor, Bo Karlsson på keyboards och Klas Ling på sång.

Vad gäller de första låtarna då, mycket mer gitarr från Pelles sida, tight trumljud, fylligare keyboards, ja mer av allt, vilket sammantaget verkligen givit redan bra rocklåtar nytt liv och ny finess. Ett klart lyft! Tight som sagt, variationsrikt, lekfullt och tyngd på samma gång och inte minst medryckande… Grym mixning av Stefan Karlsson och mastring av Dragan Tanaskovic och givetvis även eloge till Mattias Norén för ännu ett läckert skivkonvolut.

Låt för låt i korthet; Man river igång med Hold My Soul, en i mitt tycke grymt bra inledandning. Den sätter lyssnarens förväntan på resten av plattan på en hög nivå. Slagkraftig refräng och ett tema att återkomma till längre fram…

Cant´t Get Too Much är en medryckande historia det också. Tunga riff blandas med softare passager.

Som tredje låt följer lite bluesigare Playing Your Game, en gungande gammal hederlig bluesrocklåt med massor av både Richie Blackmore och Rainbowkänsla som dessutom passar Klas Lings röst ypperligt. Instrumentalt örongodis och vasst gitarrsolo av Pelle kryddar verkligen anrättningen…

Into The Deep, en kortare passage följer som en drömsk musikalisk resa där små klipp från skivans samtliga låtar passerar som i revy, och detta fungerar på ett snyggt sätt som brygga till femte spårets inledning, go gitarr och In Too Deep. En fin låt med stark och tänkvärd text och musikaliskt är det mig inte främmande att tro att man funnit inspiration från tidiga Marillion. Även här ett fantastiskt snyggt instrumentalt mellanparti.

Sjätte spåret, kallat Afraid – lite mer ballad med touch av progmetal, lättsmält, snyggt och smittsam refräng. Mer sologitarr av klass.

Så avslutas det äldre materialet med Devil And The Deep Blue Sea. En riktigt vass låt som för mig personligen är fullkomligt omöjlig att få ur huvudet efter att ha hört den. Riktigt gott ös och som sagt, den fastnar.

Den nyare delen inleds med ett sexton minuter långt instrumentalt stycke kallat ”667” som i sig är uppdelat på tre tydliga avsnitt. Del I heter Youth, piano, klassisk akustisk gitarr, stillsamt trumkomp och klaviaturslingor. Intensiteten ökas allt eftersom och det är väldigt snyggt och vilsamt örongodis.

Del II Falling är ett parti fullt i min smak, ja jag skulle rent av vilja säga att detta är mitt favoritstycke på hela plattan. Härlig insats av samtliga musiker och jag skulle inte bli förvånad om Pelle låtit sig inspireras av Andrew Latimer i Camels sätt att spela. I like!

Avslutningsvis Del III Gammal Fäbodvals; och här är stycket som sticker ut lite då det är det enda som inte är egenproducerat material på plattan. Riktigt snyggt arrangemang.

Övergången till sjögångsgungande och lite vemodiga Abandoned Ship känns emellertid naturlig. Klas röst fyller låten med sitt härliga, berättande djup, lite Thåström och Briggen Blue Bird Of Hull och man känner verkligen hur övergivet och långt från land detta skepp befinner sig. Man skulle faktiskt kunna tro att Klas flirtar lite med Mark Knopfler här i sitt sätt att sjunga… Låten innehåller även ett mycket snyggt jazzigt pianoparti av Bo kryddat med lite saxofonklingande ljud som verkligen förgyller!

The Rush Of Possibilities
får oss att börja knyta ihop säcken. Tungt rockriff, och vi närmar oss Wonderland som vi känner dem, och även om låten knappast bryter ny is så är det en rapp och helt ok låt. Klas sjunger med inlevelse och desperation.

Så avslutande In Anticipation som inleds med gungande Wonderlandrytmer och jag kan inte annat säga annat än att den verkligen fulländar detta alster genom att låta plattan avsluta med samma känsla och ton som den inleder, inte minst då man hittar tillbaka till temat från Hold My Soul i inledningen. På nytt ett riktigt bra gitarrsolo av Pelle, och jag förstår nu tanken med att den utgåva som släpptes 2009 med de första sju låtarna inte var ett komplett album utan att tanken hela tiden varit att få knyta ihop säcken som nu gjorts.

Synd att vi behövde vänta i nästan åtta år på det färdiga resultatet, men den som väntar på något gott, väntar som bekant sällan förgäves!

Har man nu inte stött på Wonderland och deras musik tidigare, kan man utan tvekan se fram mot en sprudlande musikalisk upplevelse med många positiva vibbar som absolut leder till rent fysiskt välmående och man nynnar lätt med i refrängerna. 

Plattans stora variation gör att den absolut bör kunna vända sig till en bred publik, och det är något jag verkligen unnar både Wonderland och alla ”därute” som inte haft möjlighet att lära känna bandet tidigare – gör det! Må musiken nå ut så många får ta del.
Rekommenderas. Varmt.

Wonderland – Seven Wonders And Four Little Miracles

1. Hold My Soul
2. Can´t Get Too Much
3. Playing Your Game
4. Into The Deep
5. In Too Deep
6. Afraid
7. Devil And The Deep Blue Sea
8. 667 Youth (Part I)
9. 667 Falling (Part II)
10. 667 Gammal Fäbodspsalm (Part III)
11. Abandoned Ship
12. The Rush Of Possibilities
13. Anticipation

www.wonderlandmusic.se

Betyg 8/10

Niklas Kindahl

Devin Townsend Project – Pustervik/Göteborg 23/2-2017

En ordinär konsert är en sak, hur recenserar man en med ett geni kontra smått galenskap som samtidigt verkar ha alla bokstäver 🙂 Naturligtvis är det en del av framträdandet och helhetskonceptet.

Sett Devin Townsend Project ett antal gånger och är lika fascinerad vid varje tillfälle, denna ljudmatta och mannen i fråga är bara så smittsamt medryckande. Z2 och Rejoice inleder kvällen med en ljussättning i blått och Night tar sedan vid, jag sneglar mot publiken och ser bara leenden. Ja Devin har den inverkan på åskådarna vare sig det är på de stora arenorna eller klubblokalen. Stormbending och Failure från senaste släppet ljuder nu ut i högtalarna.

Det är inte bara musiken som drar till sig publikens  uppmärksamhet, Devin är även mästare i mellansnack med sina hypervassa kommentarer. Några lugnare alster med Hyperdrive och Where We Belong innan det åter blir fullt ös och tunga Planet of the Apes samt Ziltoid Goes Home levereras. Nu verkar det som om det är publikens tur att ha alla bokstäver, fullt ös i lokalen. Mr Townsend är inte bara ett musikaliskt snille, han behärskar det vokala från tyngsta growl till de till högsta tonerna i skönsången. Tunga Suicide står på tur och en av mina favoritlåtar med Devin den härliga Supercrush! . March of the Poozers måste vara den ultimata publikfriaren, ett sånt härligt gung! Det är bara att insupa stämningen i den fullsatta lokalen. Denna teatraliska afton avslutas ”med  mycket av allt ljudmattan” Kingdom.

Naturligvis vill vi ha mer och den sedvanliga extranumret körs, nu Ih-Ah!  akustiskt version och Devin kör solo med sin gitarr. Han frågar vad ” här ej namngivna ord” heter på svenska. Publiken svarar enhälligt och sjunger med i allsången. Bandet ansluter och efter Higher är det jag som går hem med ett leende på läpparna och förmodligen har alla bokstäver.

Betyg: 9/10

Bonafide – Flames

Tioårsjubilerande Bonafide slutar inte att imponera på mig. Deras svängiga boogiehårdrock är intakt och även om de knappast bryter ny musikaliskt mark så lyckas de ändå få det att låta ärligt och genuint. Framförallt står de inte och stampar på samma ställe utan har genom åren fått in bland annat en ådra av blues och nu även en gospelkör! Det senare ger nya albumet Flames lite sköna The Black Crowes-vibbar men även lite soulkänsla. Detta passar också väldigt bra till sångaren och gitarristen Pontus Snibbs personliga röst som bara blir bättre av att få ta ut svängarna lite. Den mäktiga avslutningen Under Your Spell är ett bra bevis på hur det kan låta när allt detta faller på plats och det liknar ingenting vi har hört med bandet tidigare. Men älskare av riffrock skall icke misströsta för musikaliskt känner vi igen oss här på bandets sjätte alster. Passningarna till AC/DC finns naturligtvis kvar om än inte i samma utsträckning som tidigare. Lite ironiskt då albumets bästa låt, Bottle of Jack, kan vara deras mest AC/DC-aktiga låt någonsin. En galet medryckande och hårt slående låt vars enkla refräng kan komma att bli ett ledmotiv på framtida förfester. Det kan i och för sig alla andra låtarna på det här albumet också bli för Flames känns som bandet mest solida giv så här långt i karriären. Ett gott tecken inför de kommande tio åren!

Bonafide – Flames
Off Yer Rocka

  1. Back in Flames
  2. Smoke and Fire
  3. Power Down
  4. Bottle of Jack
  5. Written in Stone
  6. Like it Now
  7. Keep a Safe Distance
  8. Gotta Go
  9. Flipside Groovin’
  10. Under Your Spell

http://www.bonafiderocks.com/
https://www.facebook.com/Bonafiderocks/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Retrospective – RE:SEARCH

Polen har som många vet inom de progressiva kretsarna producerat en rad kvalitativa band, här får vi ännu ett skivsläpp från det produktiva landet inom genren.  Retrospective grundlades 2005 och efter några medlemstillskott kom debuten Stolen Thoughts 2008. Musikaliska inspirationskällorna kan härledas till band som Riverside, Tool och King Crimson mm.

Inledande Rest Another Time sätter direkt ribban högt, härligt monotomt tungt gung där Tool inte känns långt borta. Right Way vilken även släppts som video tar vid och ett klart favoritspår på plattan. Här fastnar direkt de underbara vokala insatser från såväl Jakub och Beata, melodi och arrangemang känns inte bara genomarbetade utan drar tills sig mitt direkta gillande liksom vid flertalet lyssningar upptäckarglädje. The End Of Their World fortsätter på den inslagna linjen här med en del  Iron Maiden vibbar. Jo Retrospective blandar de mer välkända medeltempo progressiva/neuprogressiva takterna med andra genre av hårdare art. Medeltempo är dock huvudtemat med återkommande taktslinga som på avslutande tillika längsta spåret  The Wisest Man On Earth, en smygande melodislinga uppenbarar sig och vassa gitarrslingor tar vid. Albumet avslutas lika starkt som den inleds om än med något annan karaktär.

Retrospective har hittat en kombination av finstämda arrangemang kontra något mera ”oborstade” med den s.k. progressiva musiken som grund. En rad riktigt starka spår höjer skivsläppet över mängden och Retrospective tillhör definitivt ett av Polens kvalitativa band.

Retrospective – RE:SEARCH
Progressive Promotion Records

01. Rest Another Time
02. Right Way
03. The End Of Their World
04. Roller Coaster
05. Heaven Is Here
06. Look In The Mirror
07. Last Breath
08. Standby
09. The Wisest Man On Earth

 

http://www.retrospective.pl/

https://www.facebook.com/retrospectivepl

 

Betyg: 7,5/10      

Conny Myrberg

Eric Gales – Middle of the Road

Middle of the Road innebär en stilmässig utveckling för amerikanske bluesrockgitarristen och sångaren Eric Gales. Och det är en berikande lyssning. Han har gett ut album sedan 1991 och det har alltid handlat om bluesig rockmusik av varierande tyngd. Middle of the Road är däremot en soul- och r´n´b-skiva som i sina bästa stunder visar upp Gales som en fantastisk soulsångare. Hans gitarrspel är respekterat i såväl blues- som i rockkretsar och han spelar naturligtvis briljant även här. Men vilken innerlig sång han ger oss i soulpopballaderna ”Carry yourself” och ”Help me let go”. De funk- och reggaekryddade ”Change in me (the rebirth)” och ”Been so long” får mig att vilja vicka på höfterna och vilja dricka paraplydrinkar till karlns ära. Gales har en naturlig pondus, en djup själ och så spänstiga stämband att han får dagens amerikanska soulstjärnor att verka teatrala. Det finns inget spelat i Gales sång – han är genuin. Det finns givetvis bluesiga spår även på den här plattan, men utöver den Texasgungande ”Help yourself” och i viss mån ”Boogie man” är de sekundära. Det är det mjuka gunget och Gales känsliga sång och gitarrspel som står i fokus.

Tyvärr blir det lite trögflytande under albumets andra halva. Låtarna är långt ifrån svaga men här hade albumet behövt en tempoväxling. ”I don´t know” bryter visserligen mönstret med sitt funkiga sväng men de enda snabba låtarna inleder respektive avslutar albumet i snärtig bluegrass/boogiestil.

Eric Gales – Middle of the Road
Mascot/Provogue

1. Good Time
2. Change In Me (The Rebirth)
3. Carry Yourself
4. Boogie Man
5. Been So Long
6. Help Yourself
7. I’ve Been Deceived
8. Repetition
9. Help Me Let Go
10. I Don’t Know
11. Swamp

http://www.ericgalesband.com/

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Black Sites – In Monochrome

Albumdebuterande Black Sites från Chicago är helt okända för mig och så är även de band som medlemmarna associeras med. Tur då att musiken talar för sig självt. De har uppenbarligen plockat inspiration från lite varstans men utan att för den skull få det att spreta åt alla håll. Deras lätt progressiva metal bär spår av så väl dåtid som nutid men det är svårt att sätta tummen på en speciell inspirationskälla. Efter ett kort intro så tuggar bandet igång med Dead Languages där thrashriff blandas med modernare tongångar och sången pendlar mellan rena toner och ett lätt morrande. Över detta har det lagt sig ett melankoliskt mörker som passar in perfekt men luckras samtidigt upp av den renare, lite positivare, sången. Låtstrukturen är böljande progressiv utan att vara varken för enkelspårig eller för meckig och jag gillar det jag hör. Efterföljande Monochrome följer lite samma spår och avslutar en väldigt stabil inledning innan tredje låten Burning Away the Day bryter mönstret en aning med ett rakare, nästan simpelt, framförande som jag inte uppskattar lika mycket. Skivan tuffar sedan på utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt vart man skall placera bandet. Progressivt men inte för konstigt och ömsom hårt ömsom snällt men alltid med en snygg svärta över alltihopa som jag gillar. Beseech-osande Watching You Fall kittlar på ett smågotiskt sätt men skivans höjdpunkt, och det spår där bandet använder alla sina verktyg på rätt sätt, är Locked Out – Shut Down vars thrashtuggande gitarrer faller mig helt i smaken. Dock är In Monochrome en anrättning musik jag sällan smakar på i dessa dagar. Jag skulle bli förvånad om detta album kommer snurra speciellt många gånger till hemma hos mig men med det sagt så måste jag ändå medge att jag är imponerad av vad grabbarna har åstadkommit här. Ett välkomponerat album där låtarna uppenbarligen är viktigare än att medlemmarna glänser med sina individuella kunskaper i onödan. Jag skulle tro att fans av till exempel Evergrey kan uppskatta Black Sites men jag har som sagt svårt att placera in dem i ett fack. Det är i och för sig en positiv sak i dessa dagar då alla låter som någon annan.

Black Sites – In Monochrome
Mascot Records

1. M Fisto Waltz
2. Dead Languages
3. Monochrome
4. Burning Away the Day
5. Hunter Gatherer
6. Watching You Fall
7. Locked Out – Shut Down
8. In the Woods
9. The Tides

www.facebook.com/pg/blacksites

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

IQ – Scrape Across The Sky – Live

IQ brukar betecknas som Storbritanniens just nu bästa band inom den progressiva rocken (eller neo-progen som en del skulle säga). Det ligger mycket i det även om denna status inte är helt självklar. Den nya Blue-Ray DVDn ger i alla fall rejält med argument härvidlag för jag tror det är få brittiska band som kan mäta sig med IQ som live-band. DVDn är inspelad i Holland (The Boerderij) i december 2014 under ”Road of Bones”-turnén. Naturligtvis är repertoaren dominerad av låtar från albumet ”Road of Bones” från 2014 men här finns också en hel rad andra live-favoriter. Vad sägs om klassiker som ”Awake and Nervous”, ”Leap of Faith” och sista extranumret ”Widow’s Peak”? Alltså, det här är en ganska tung release med näst intill ”Best-Of”-karaktär. Naturligtvis finns här också lite extra lullull som extramaterial (t ex en video från spelningen på Night of the Prog 2011, en video på konsertens projektioner bakom bandet, en massa foton samt en intervju med sångaren Peter Nicholls).

Som så många band har även IQ genomgått en del byten av bandmedlemmar. Men det dröjde faktiskt ända till plattan ”Frequency” 2009 (d v s hela 27 år sedan debuten) som detta skedde och fortfarande finns 4 originalmedlemmar med i bandet (förutom sångaren Peter Nicholls, Mike Holmes, gitarr, Tim Esau, bas och Paul Cook, trummor). Men 2007 hoppade en av de allra mest drivande av – Martin Orford på keyboards. Då IQ gjort sig kända för det solida soundet med orglar och mellotroner så undrade man väl lite hur det skulle gå. Martin ersattes av Mark Westworth men 2010 lämnade även han bandet för att ersättas av Neil Durant. Dock, Neil framstår som en mycket kompetent ersättare och hans insatser på denna konsert kan egentligen bara betecknas som – fullkomligt lysande!

Som relativt ny lyssnare av IQs musik måste jag säga att denna live-platta/DVD fullkomligt blåser iväg den lilla tveksamhet som jag tidigare haft för bandet p g a förekomsten av en del lite svagare spår på tidigare plattor. Men här har man samlat en repertoar som jag tycker är alldeles enastående. En del band brukar få kritik för att det låter för likt studioinspelningarna men det tycker jag bara är trams. Med tanke på trixen som man kan göra i studion så är det egentligen bara ett plus ifall man kan reproducera sina inspelningar något så när. Här låter det minst lika bra som i studion men här finns också live-dimensionen som dessutom ökar på intensiteten och kraften i vissa låtar. Och en vanlig svaghet på live-inspelningar brukar vara att sångaren inte riktigt kan leverera. Men Peter Nicholls insatser här är helt enkelt enastående. Med tanke på turné-intensiteten är det imponerande att han kan behålla intensiteten och säkerheten i rösten på detta sätt. 

Det finns inte ett enda svagt spår på plattan och skall jag plocka ut några favoriter så blir det ”The Road of Bones”, den långa ”Without Walls (början av denna låt är helt makalöst vacker – när orgeln tar vid i bakgrunden efter 1 minut och 32 sekunder är ståpälsen som igelkottstaggar!!), det fartiga och lite annorlunda extranumret ”Ten Million Demons” och sen det allra sista extranumret ”Widow’s Peak” (vars inledning är så där makalöst fin med både klanger och en medryckande melodi – lyssna också på Neil Durants fina spel på moog och mellotron!). Men det som kanske gladde mig allra mest var den alldeles enastående versionen av låten ”The Seventh House” från plattan med samma namn från år 2000. Avslutningen på denna låt är ju utan tvivel inspirerad av slutpartiet på Genesis mästerverk ”Supper’s Ready” (avslutningen ”Apocalypse in 9/8” och ”As sure as eggs are eggs”) och det låter nästan lika bra. Får erkänna att jag missade denna platta helt när den kom vilket jag nu beklagar. Men sent skall syndaren vakna!

Jag kan verkligen rekommendera denna CD/DVD för både nya och gamla fans. IQ kröner verkligen sin imponerande långa karriär med ett riktigt praktverk. Jag hoppas att DVDn också ger rättvisa åt showen som lär innehålla mycket av specialprojektioner och annat visuellt godis.

IQ – Scrape Across The Sky – Live
GEP

1. Intro
2. Awake And Nervous
3. The Darkest Hour
4. From The Outside In
5. The Road Of Bones
6. Frequency
7. Without Walls
8. Ocean
9. Leah of Faith
10. Until The End
11. Outer Limits
12. The Seventh House
13. Ten Million Demons
14. Widow’s Peak

http://www.iq-hq.co.uk/  
https://www.facebook.com/IQHQLive  

Betyg:9/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Tokyo Motor Fist – S/T

Detta är ett samarbete mellan de gamla vännerna Ted Poley och Steve Brown. Ted sjunger ju i Danger Danger och Steve hanterar guran i Trixter. Steve sitter denna gång även i producentsätet. Tillsammans gör de glad solig kalifornisk hårdrock med smittande refränger. Det är melodiskt och kvalitativt också. Alltså inget hastverk som de bara slängt ihop för att göra lite snabba cash. 80-talet gör sig påmint även här så målgruppen är klar. Det är vi gubbar och tanter som vill minnas the good old days när solen alltid lyste och människorna var glada och lyckliga. Eller minns jag fel?

Hur som helst har ni här en stark debut från Ted och Steve. Är även värt att nämna att ingen mindre än Chuck Burgi (Rainbow) sitter bakom trummorna och Greg Smith sköter basen (Rainbow, Alice Cooper, Ted Nugent). Ett kompetent gäng således vilket hörs. Låtarna är starka och produktionen är bra. Gitarrljudet är väldigt bra. Inte illa!

Favoritlåtar: You´re my revolution, Love me insane och Love

Tokyo Motor Fist – S/T
Frontiers Music Srl

1. Pickin´up the pieces
2. Love me insane
3. Shameless
4. Love
5. Black and blue
6. You´re my revolution
7. Don´t let me go
8. Put me to shame
9. Done to me
10. Get you off my mind
11. Fallin´apart

Betg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Unruly Child – Can´t go home

För 25 år sedan släpptes den självbetitlade debuten som idag är en AOR-klassiker producerad av Beau Hill. Sångaren hette då fortfarande Mark Free (King Kobra, Signal) och han återförenades med bandet inför plattan 2010 som också var mycket bra. Därefter släpptes några låtar digitalt 2014 som påvisade ett lite vuxnare sound. Det soundet har de delvis behållit på denna skiva. Det är vuxenrock typ Little River Band blandat med lite AOR skulle man kunna säga. Denna gång har de jobbat extra mycket med sång och sångstämmor och har man en sångare extraordinär så är de förstås i första klass. Låtarna är ibland lite svårsmälta men det finns några mer lättsmälta också. Framförallt Point of view sticker ut som en favorit. En annan mer direkt låt är avslutande Someday somehow som minner om debutskivan. Likaså See if she floats och Get on top. Övriga kräver lite mer lyssning. Hoppas att de växer på sig och blommar ut till blivande favoriter.

Trots att skivan inte omedelbart fastnar som helhet vill jag ändå ge den ett ganska högt betyg för att den är så genomarbetad och att den har en av mina absoluta favoritsångare som idag kallar sig Marcie Michelle Free. Fantastisk röst! Jag vill även tro att skivan är en så kallad ”växare” som sagt.

Jag vet inte vem som producerat denna skiva men det är snyggt producerat kan jag avslöja i alla fall. Lite roligt är även att gitarristen Bruce Gowdy gjorde två skivor (1984 och 1986) under namnet Stone Fury med ingen mindre än Lenny Wolf (Kingdom Come). Jag kan verkligen rekommendera dessa även om de är svåra att hitta idag.

Unruly Child – Can´t go home
Frontiers Music Srl

1. The only one
2. Four eleven
3. Diving into the future
4. Get on top
5. See if she floats
6. She can´t go home
7. Point of view
8. Ice cold sunshine
9. When love is here
10. Sunlit sky
11. Someday somehow

https://www.facebook.com/unrulychildband/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg