The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough.

 

Fjärde fullängdaren från ett av Sveriges främsta Old School Rockband kör på utan pardon. Grundarna Björn Strid och David Andersson levererar minst sagt ännu ett grymt album som sätter sig direkt i rockhjärtat. Jag med många andra vilka är frälsta i de lite hårdare takterna där metal ala Soilwork med nämnda Björn Strid (då med growlsång) har nog ändå våra musikaliska DNA-rötter i hederlig rock?!  Inledande This Time sätter direkt ribban på de högre höjderna, melodisk medryckande och visst svänger det rejält här. Turn To Miami och aor-rocken med Toto känsla presenteras med den äran. Sometimes The World Ain’t Enough 70/80-tals vibbarna får en att genast vilja bläddra bland de gamla vinylerna och Moments Of Thunder för tankarna till Peter Cetera och Chicago när de var på topp. The Last Of The Independent Romanti  avslutar plattan med svängig rock och ett nästan fånigt leende på läpparna infinner sig.

Sången sitter där liksom melodierna och en produktion som inte tar överhand. Tycker du om melodisk rock med positiva influenser är detta ett givet val. Att bandet som också inkluderar medlemmarna Sharlee D’ Angelo (ARCH ENEMY, SPIRITUAL BEGGARS) Richard Larsson, Jonas Källsbäck och Sebastian Forslund även levererar live vilket undertecknat kan intyga så har du möjlighet att beskåda The Night Flight Orchestra, gör det!

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough
Nuclear Blast

01. This Time
02. Turn To Miami
03. Paralyzed
04. Sometimes The World Ain’t Enough
05. Moments Of Thunder
06. Speedwagon
07. Lovers In The Rain
08. Can’t Be That Bad
09. Pretty Thing Closing In
10. Barcelona
11. Winged And Serpentine
12. The Last Of The Independent Romanti

https://www.facebook.com/thenightflightorchestraofficial/

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

RanestRane – Starchild

RanestRane - Starchild
RanestRane – Starchild

Det italienska bandet RanestRane avslutar nu sin albumtrilogi inspirerad av Stanley Kubrick’s film ”År 2001 – ett rymdäventyr” (eller ”2001: A Space Odyssey” på engelska) med det nya albumet ”Starchild”. De tre plattorna formar ett mäktigt epos och tar absolut sammantaget bandet ytterligare ett steg framåt i jämförelse med det tidigare alstret ”Shining” (som även det bygger på en Kubrick-film).

Bandet introducerades väl i Sverige egentligen först (men då med buller och bång) i samband med ett Musikens Hus Goes Progressive evenemang i Göteborg i mars förra året. Innan dess var det nog få här i landet som kände till dem. Nu har de genomfört också ett andra besök i Sverige i samband med introduktionen av nya skivan, även det på Musikens hus i Göteborg i maj i år och på nytt med en väldigt väl genomförd och uppskattad konsert. Deras konserter är väldigt speciella i och med att de då även visar att de synkat många av sina låtar direkt mot speciella partier av de filmer som de bygger sin musik kring. Av denna anledning har ibland deras konserter fått beteckningen ”Cine-concert”. Den allra mest spektakulära synkningen här får väl sägas vara scenen med Jack Nicholson i filmen ”The Shining” där han går lös med yxa på en dörr och detta har man lyckats väva in på ett fenomenalt spännande och dramatiskt sätt i musiken (sekvensen ”Here’s Johnny”).

För er som fortfarande inte har lyssnat på bandet kan man nog säga att de nog hamnar i neoprogfacket med väldigt stark inspiration av Marillion. Inte bara inspiration, de samarbetar också flitigt med Marillion och både Steve Hogarth och Steve Rothery har på olika sätt medverkat på skivor och konserter med bandet. Det rör sig alltså om mycket melodisk och ibland oerhört sentimental musik framfört av imponerande skickliga musiker. Drivande i bandet är sångaren, tillika trummisen och låtskrivaren Daniele Pomo. Det är en fröjd att se honom hantera både trummor och sång under konserterna. Övriga i bandet är Riccardo Romano på keyboards, Massimo Pomo på gitarr och Mauricio Meo på bas.

Nya skivan inleds med en väldigt vacker låt i ” L’insieme delle cose” där Daniele sjunger ett tema i falsett som repeteras genom en stor del av låten. Vi hör väldigt fina keyboards från Riccardo och ett gitarrsound från Massimo som otvivelaktigt är väldigt inspirerat av Steve Rothery. Vi hör också genomgående mycket fin och stämningsfull sång av Daniele. En riktig kanonstart på skivan och kanske rent av den bästa låten både instrumentalt och vokalt.

Efter detta följer en instrumental låt med en mer direkt koppling till filmen i ”Do You Read Me Hal”. Det här är en av de mer dramatiska scenerna i filmen där rymdskeppets centraldator HAL vägrar släppa in en av astronauterna efter en reparationstur utanför skeppet. HAL har nämligen förstått att de båda aktiva astronauterna tänker försöka koppla bort datorn. Vi får höra originaldialogen med kompande musik som faktiskt för tankarna väldigt mycket till Pink Floyd. Det här följs sedan av en sångmässig kommentar (tror jag) i låten ”Ambasciatore Delle Lacrime”. Låten har en väldigt snygg avslutning med ett mycket fint gitarrsolo där man återigen vävt in lite ljudklipp från filmen.

I låten ”Sognero Mai?” hör vi sedan i början lite hårdare och tuffare gitarrtoner och en distinkt takt. En bit in får vi höra ett härligt solo på Hammondorgel från Riccardo. I slutet hör vi sedan den helt makalösa upplösningen på historien ombord på rymdskeppet när HAL efter att ha fått nästan alla minnesenheter bortkopplade börjar sjunga en sång (”Daisy”) som den lärt sig en gång i början av sin ”master”. En sång som långsamt försvinner allteftersom den sista minnesenheten kopplats bort. Det här har en otäck koppling till verkligheten i vetskapen om att sånger som man en gång lärt sig i barndomen ofta är någon som gamla människor med alltmer bristande minne med ökande ålder trots allt kan komma ihåg ända till slutet.  Det här partiet av låten ackompanjeras av kyrkorgel och man får verkligen känslan av ett Requiem, även i det avslutande vokala partiet med komp av akustisk gitarr. Mäktigt och faktiskt väldigt sorgligt.

Därefter kommer nog min favorit på plattan, den långa i huvudsak instrumentala ”Stargate”. Efter en lugn och stämningsfull inledning når vi efter cirka 3 minuter ett mer taktfast parti där trummorna tar mer plats och vi hör ett fint samspel mellan keyboards och gitarr. Men det bästa kommer efter 5 minuter när Daniele får briljera med alldeles utmärkt spel på trummorna under ett långt påföljande parti. Här presterar bandet alldeles ypperlig instrumental rockmusik. Låten fortsätter sen med ett vokalt parti kompat enbart med akustisk gitarr. Trots att man inte förstår vad Daniele sjunger så måste jag säga att det är oerhört vackert. Italienskan är verkligen ett melodiskt språk som passar utmärkt i sångform. Till sist avslutas låten med oerhört fina melodiska insatser på både gitarr och keyboards där man återigen känner starka Marillion-vibbar. Ett riktigt praktverk!

Låt nummer 6 ”Prometeo Tra Le Stelle” är också bra men sticker inte direkt ut. Till sist kommer så den avslutande ”Abandoned” där vi så får höra Steve Hogarth i de vokala partierna fint ackompanjerad på piano. Eller skall vi säga de talade partierna för här reciterar han mest med sin lite sargade röst som spricker ibland. Texten verkar vara väldigt filosofisk om människans roll i universum. Som en sorts experiment av Gud som misslyckats. Sista textstroferna antyder detta (”The experiments failed, God shook his head, and walked away”). Möjligen är detta ett försök att på något sätt tolka slutet av filmen som åtminstone jag hade väldigt svårt att förstå.

Slutomdömet om detta album blir mycket gott. Det här är en väldigt bra slutpunkt på trilogin och kanske deras bästa album överhuvudtaget, även om en del enskilda låtar på tidigare album också måste lyftas fram bland höjdpunkterna. Men jag tycker absolut att nuvarande koncept där man inte har med så mycket dialoger från filmerna i fråga fungerar bättre. Det banar onekligen vägen också för internationella framgångar. Jag önskar bandet lycka till framöver med nya utmaningar och ser fram emot nästa besök i Sverige.

Betyg: 8/10 

RanestRane – Starchild

MaRaCash Records

  1. L’insieme delle cose
  2. Do You Read Me HAL
  3. Ambasciatore Delle Lacrime
  4. Sognero’ Mai?
  5. Stargate
  6. Prometeo Tra Le Stelle
  7. Abandoned

https://www.ranestrane.net/

https://svse.facebook.com/RanestRane/

http://ranestranefanwebscandinavia.blogspot.com/

Ryders Creed – Ryders Creed

Brittiska albumdebutanterna i Ryders Creed parerar snyggt de värsta radiorockfällorna och levererar ett tungt och melodiskt rockalbum som andas både dåtid och nutid. Låtarna är ganska okonstlade men skiftar snyggt mellan blytunga brottarriff, svängig pubrock från Australien och lite mer luftigare stunder. Variationen är ganska god men färdsträckan är ganska rak även om det svänger till lite emellanåt. Albumet kan nästan delas in i tre delar där första delen är den med mest potential för rotation på radion med enkel uppbyggnad på låtarna. Mittendelen är mest varierad med den AC/DC-osande Set You Free och tempostarka Ryder och avslutande delen är den bästa enligt mig med sin härliga tyngd och mustiga muskelriff. Det hade kanske inte skadat med några fler utmärkande refrängmelodier men sångaren Ryan Antony tar igen det med en stark och klar stämma. Hans teknik påminner en del om Metallicas James Hetfield vilket ger musiken ett skönt Load-skimmer vilket jag uppskattar. Där slutar dock liknelserna med de amerikanska giganterna och att hitta andra band att jämföra med är svårt trots att det inte är speciellt nyskapande. Jag brukar vanligtvis avfärda musik som påminner allt för mycket om det som går att höra på den nischade rockradion men Ryders Creed verkar ha något som jag inte kan värja mig emot. Okonstlade melodisk tungrock med hitpotential är kanske min nya grej?

Ryders Creed – Ryders Creed
Off Yer Rocka Recordings

1. Headspace
2. Promise
3. On the Road
4. Set You Free
5. The Only Thing I’m Good At
6. Ryder
7. Begging for More
8. Raise the Hoof
9. My Life
10. Rise

https://www.ryderscreed.co.uk/

https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Not A Good Sign – Icebound

Tredje albumet med titeln ”Icebound” från italienska Not a Good Sign damp plötsligt ner hos mig för att recenseras. Bandet som tidigare givit ut två alldeles utmärkta album på skivbolaget AltrOck sen debuten 2013 har denna gång valt att helt på egen hand producera och distribuera den nya fullängdaren.

Bandet leds av keyboardisten Paolo ”Ske” Botta (där mellan-namnet kommer från hans förra band) som också skriver det mesta av materialet. Tredje plattan innebär också en nystart för bandet med en ny ambitiös, komplex och tidvis abstrakt inriktning. Vi ser också lite nya musiker vid sidan av Paolo, basisten Alessandro Cassani och trummisen Martino Malacrida, bl a gitarristen Gian Marco Trevisan som också skrivit en låt på plattan och som nu också sjunger på flera låtar tillsammans med ordinarie sångare Alessio Calandriello. Förutom detta ser vi också några högst kompetenta gästmusiker i saxofonisten David Jacksson (Van der Graaf Generator) och violinisten Elosia Manera.

Tidigare plattor har framförallt haft stark inspiration av band som King Crimson och en melankolisk touch av Genesis i vissa spår. Det tilltalade mig väldigt mycket. På denna platta måste jag säga att deras still är mycket mera komplex och inte alls så tydligt i sina rötter. Men i princip kvarstår experimentlustan med diverse upptåg och tidvis ganska råa toner varvat med underbart vackra partier som gör att man ryser av välbehag. Min uppfattning är att bandet nu har blivit ännu bättre än tidigare (vilket inte säger lite). Det här är ett album som tål att lyssnas till många, många gånger och där man kommer på sig själv med att upptäcka nya saker hela tiden. Alltså, verket har inte alltför mycket upprepning utan det är skarpa kast och väldigt mycket variation på olika teman. På detta sätt hålls intresset vid liv hela tiden och jag har verkligen njutit av att lyssna på detta verk.

Det som jag framförallt gillar med denna musik är bredden och variationen. Sen är jag väldigt svag för partierna som har lite svärta och melankoli i sig. Det här finns verkligen i låtar som ”Frozen Words” och även i delar av den väldigt komplexa och varierade ”Trapped In”. Vi har också några oerhört vackra inledningar på låtarna i exempelvis helt instrumentella ”Hidden Smile” och den underbara ”Down Below”. På den sistnämnda fungerar sången och keyboardkompet underbart tillsammans. Missa inte heller de underbara violintonerna i inledningen på ”Down Below”. Rysarvarning! Jag måste också framhålla att den nye sångaren Gian Marco kompletterar Alessio alldeles fantastiskt. Deras sång i inledningen på denna låt är helt underbar med massor av harmoni och känsla. Gian Marco sjunger sedan även alldeles utmärkt ensam på hans egna (?) låt ”Truth”.

Jag måste också framhålla att bandet har en alldeles oerhört skicklig trummis i Martino Malacrida. Han har en diger meritlista och spelar i en mängd olika konstellationer och sammanhang. Lyssna på hans fullkomligt sanslöst inspirerande spel i inledningen av ”Truth”! Och han håller hög klass igenom samtliga låtar på plattan.

För den som gillar det lite mer experimentella och galna så finns också mycket att hämta. Inledningslåten ”Second Thought” liknar inget man hört förut med en massa tvära infall och vändningar. Lyssna också cirka 3 minuter in på låten ”Truth” där en väldigt märklig kanon mellan ett par keyboardsekvenser inleder och långsamt bygger upp en riktig kakafoni med riktigt råa toner och rivigt spel. 

Någon favoritlåt går faktiskt inte att plocka ut från albumet men man kan kanske säga att låten ”Trapped In” på något sätt sammanfattar hela konceptet för bandet. Här finns nämligen allt av det bästa bandet har att bjuda på i en salig blandning. Efter en något kaotisk inledning kommer man till ett oerhört vackert parti cirka 3 minuter in i låten med känslosam sång och underbara violintoner och blås. Avslutningen är sedan återigen varierad men mycket fin.

Som ni förstår har denna platta tagit mig med storm. Efter en i min mening väldigt trög inledning på detta prog-år var det förlösande att äntligen igen få lyssna på en riktig toppklass-produktion. Det är egentligen bara en sak som hindrar mig från att ge absolut toppbetyg och det är att jag är tveksam till om någon enskild låt på plattan får någon sorts evighetsstämpel som klassiker på sig. Så är det nog knappast men likväl är detta album något av det mest inspirerande jag någonsin har hört. Rekommenderas varmt! Vill ni ha den i CD-form får ni snabba på för den finns bara i 500 exemplar, i övrigt säljs albumet bara digitalt.  Forza Italia och italiensk prog!    

Not A Good Sign – Icebound
Egenproducerad

1 Second Thought
2 Frozen Words
3 Hidden Smile
4 As If
5 Down Below
6 Truth
7 Not Yet
8 Trapped In
9 Uomo Neve

www.notagoodsign.org
www.facebook.com/notagoodsign/

Betyg: 9.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Spock’s Beard – Noise Floor

Så var det då dags för ännu en release från ett långkörande band, Spock’s Beard, som ger ut sitt 14:e album sen debuten 1995. Line-upen denna gång är lite spännande då trumvirtuosen Nick dVirgilio är tillbaka i bandet igen efter ett längre uppehåll. Det är som i gamla tider alltså, med undantag för sången som sköts av Ted Leonard. Det är dessutom fråga om ett dubbelalbum (2CD eller snarare en fullängdare och en EP) med upp emot 70 minuter musik. Man kan ana stor förväntan inför releasen bland alla fans (inklusive undertecknad).

Om bandets utveckling denna gång säger Ted att man satsat lite mer på lätt-tillgängliga melodier än på ’crazy prog’. Och det märks. Tyvärr. Enligt min åsikt har det gjort musiken betydligt mindre intressant denna gång och faktiskt tidvis riktigt tråkig (nu sticker jag absolut ut hakan här då jag vet att fanskaran är stor och hängiven!).

Verket startar hyfsat bra med den långa ”To Breathe Another Day” vars introduktion genast får oss att känna igen Skäggens sound (och Nicks inspirerade trumspel). Den andra hälften av låten tappar tyvärr fart och känns inte lika medryckande. Några rätt taffliga solon och instrumentala partier hörs här innan grundtemat kommer tillbaka.

Men efter detta lite tama slut på inledningslåten tänds hoppet återigen rejält. Inledningen på låten ”What Becomes of Me” är riktigt, riktigt snyggt (älskar de där mellotrontonerna från Ryo Okumoto samt det sköna basspelet från Dave Meros). Sen övergår låten i sång och ändrar karaktär men låter fortfarande bra. För mig är detta plattans absolut bästa låt.

Men efter denna låt går det tyvärr bara utför resten av albumet. Jag finner mig själv att i låt efter låt bara halvdigga och tidvis helt tappa intresset för låtarna. Och fler lyssningar hjälper tyvärr inte. Man undrar vad som har hänt. Jag känner inte riktigt igen det här. För svagt låtmaterial uppenbarligen. Eller är det att jag egentligen inte är så förtjust i Ted som sångare? Det finns något i hans sångstil som jag inte riktigt tänder på. Men det är nog ändå låtmaterialet som jag helt enkelt inte tycker är så pass engagerande som tidigare. Typiskt nog finns undantagen i låtarna som är helt instrumentala, t ex ”Box of Spiders” och ”Armageddon Nervous”. Här kommer också Nick mer till sin rätt och kan blomma ut i härlig intensitet och tempo. I ”Box of Spiders” är det Ryo som får blomma ut ordentligt på sina keyboards. Annars tycker jag hans keyboardsolon för övrigt på denna platta är rätt så intetsägande. Sen måste man ändå älska slutet på denna låt som är så där härligt knasigt och kaotiskt.

Nej, det här var en svårsmält platta för mig även om jag naturligtvis inte kan säga att den är dålig. Vi hör ännu ett band som dras in mot mer populär och lätt-tillgänglig musik. Jag gillar inte den trenden. Kanske är det en kommersiell nödvändighet för att överleva som band. I så fall känns det väldigt trist vad gäller framtiden för progressiv rock. Det här är tyvärr enligt min åsikt den svagaste releasen hittills i Spock’s Beards karriär. Man undrar hur det här skall sluta. 

Spock’s Beard – Noise Floor”
InsideOut Music

CD 1 Noise Floor (51:52)
1 To Breathe Another Day (05:38)
2 What Becomes Of Me (06:11)
3 Somebody’s Home (06:32)
4 Have We All Gone Crazy Yet (08:06)
5 So This Is Life (05:35)
6 One So Wise (06:57)
7 Box Of Spiders (05:28)
8 Beginnings (07:25)
CD 2 Cutting Room Floor EP (17:06)
1 Days We’ll Remember (04:14)
2 Bulletproof (04:41)
3 Vault (04:39)
4 Armageddon Nervous (03:32)

 

http://www.spocksbeard.com
https://www.facebook.com/spocksbeard
https://twitter.com/spocksb
http://www.youtube.com/Spocksbeard

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Hartmann – Hands On The Wheel

Den gamle At Vance-sångaren Oliver Hartmann är på gång med ett nytt album. Ingen mindre än Sascha Paeth (Avantasia, Kamelot) har hjälpt till att producera denna gång. Då kanske ni anar att folkmusiktonerna från förra albumet 2016 mer eller mindre är bortslipade. Hartmann har inte heller återgått till den lite poppiga stilen som han hade på sina första album. Man skulle kunna jämföra lite med FM som nu kör en lite bluesigare och rockigare variant av sig själva. Likadant tycks Hartmann ha resonerat. Han har slängt in mer blues och rock för att variera sitt eget sound.

Man kan definitivt skönja drag av gamla Whitesnake. Lyssna på The harder they come så förstår ni. Även I remember och Heart of gold. Speciellt i Olivers sätt att sjunga. Vill dock lägga till att det bara påminner om herr Coverdale. Oliver har inte alls lika mäktig eller känslig röst. Nämnas kan även duetten med Mr. Bigs Eric Martin, Simple man. Här kommer det fram lite folkmusik och det låter snyggt när gitarren och flöjten/violinen spelar tillsammans. Det för tankarna lite till Nik Kershaws The riddle, fast inte alls lika catchy då förstås.

Favoriten är dock Dreamworld som låter mer som den Hartmann som han lät på de första skivorna. Men bara lite.

Nä, detta är ingen skiva som jag kommer återkomma till något mer. Den varken berör eller engagerar på något sätt. Tyvärr.

Hartmann – Hands On The Wheel
Pride & Joy Music

1. Don´t want to back down
2. Your best excuse
3. Cold as stone
4. Simple man
5. Last plane out
6. Soulmates
7. The harder they come
8. Dreamworld
9. I remember
10. Lost in translation
11. The sky is falling
12. Heart of gold

Betyg: 4/10

Peter Dahlberg

Subsignal – La Muerta

Radiovänlig musik med progressiva vinklingar, ja det är flera tunga namn inom den progressiva musikvärlden som sneglat åt populärmusikens kanske mer lättlyssnade sida. Genesis, ja till och med Yes är några exempel och nu senast  Steven Wilson vilket tydligen upprörde en del  i ”progvärlden”.

Subsignal gav oss ett försmak i form av singeln/videon Even Though the Stars Don’t Shine som just visar att en bra låt är en bra sådan även om den är radiovänlig. Inledande om en korta 271 Days ger oss en ren klassisk progressive sida från bandet som snyggt övergår till titellåten La Muerta. Ett av favoritspåren Every Able Hand med taktändringar och allt visar även prov på symfonirockens rötter, snyggt arrangemang  och körer, med andra ord mycket av allt vilket undertecknat är så förtjust i. Raka motsatsen ger Subsignal oss med spåret Teardrops Will Dry in Source of Origin, här så avskalat, vackert  och dessutom instrumentalt. The Approaches ett pompöst alster ala Yes och ännu ett framförande som ger mersmak. Ja nya plattan med Subsignal har det mesta, dessutom görs det med som så många band nuförtiden förknippar med progressive musik (komplicerat, skickliga musiker och kräver många turer i musikanläggningen) fast här får man allt men ändå så lättlyssnat redan vid första lyssningen.

Gästmusiker som Kalle Wagner, Yogi Lang, Markus Jehle visar att bolaget satsar helhjärtat och sista spåret Some Kind of Drowning med gästande Marjana Semkina på vacker sång avslutar detta lyckade skivsläpp.

Subsignal – La Muerta
Gentle Art Of Music

1. 271 Days
2. La Muerta
3. The Bells of Lyonesse
4. Every Able Hand
5. Teardrops Will Dry in Source of Origin
6. The Approaches
7. Even Though the Stars Don’t Shine
8. The Passage
9. When All the Trains Are Sleeping
10. As Birds on Pinions Free
11. Some Kind of Drowning

https://www.facebook.com/subsignal/

https://www.subsignalband.com/

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

DeWolff – Thrust

Mitt förhållande med Nederländska DeWolff har sedan deras debut Strange Fruits and Undiscovered Plants (2009) varit lite av och på. För varje släpp har mitt intresse väckts och jag har gillat det jag hört men sedan glider vi ifrån varandra ganska fort. Vi fastnar liksom inte för varandra. Känslan är att det blir ändring på det nu när deras sjätte album Thrust är här. De har höjt sig ett snäpp och kompositionerna känns både skarpare och mer målinriktade. Deras tunga psykedeliska bluesrock som går i klinch med den Amerikanska södern är fortfarande intakt men även soundet känns uppdaterat. Jag brottas ständigt med om det låter 1978 eller 2018 om bandet. För att spela den musik de gör så låter det nämligen oerhört fräscht om Thrust. Musiken är en eklektisk blandning där vi ena stunden får medryckande riffrock för att i nästa utmanas med småprogressiva tongångar eller snygga lite lugnare partier. Tankarna dras ibland åt The Allman Brothers och The Black Crowes för att i nästa stavas Deep Purple, Budgie och Rush men DeWolff står helt på egna ben. De har ett eget sound som de har mejslat fram genom ett gediget turnerande samt att inte bry sig om rådande musikaliskt klimat. Denna powertrio går alltså sin egen väg i en redan bekant värld och denna gång lär nog inte mitt intresse svalna i första taget. Thrust är för bakåtsträvare med ett öppet sinne och förhoppningsvis får nu fler upp ögonen för DeWolff och deras utmanande riffrock.

DeWolff – Thrust
Mascot Records/Macot Label Group

1. Big Talk
2. California Burning
3. Once In a Blue Moon
4. Double Crossing Man
5. Tombstone Child
6. Deceit & Woo
7. Freeway Flight
8. Tragedy? Not Today
9. Sometimes
10. Swain
11. Outta Step & Ill At Ease

http://www.dewolff.nu/

https://www.facebook.com/dewolfficial/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Bullet – Dust to Gold

I musikalen Kristina från Duvemåla så blev allt till sand när utvandrarna letade guld i Amerika. Grabbarna i Bullet från Växjö tog en tur till Tyskland via England och hem till Småland igen och förädlade dammet till guld när det var dags att skapa material till deras sjätte album Dust to Gold. Att låtmaterialet de skapat har en guldkant är inte bara en rolig liknelse med albumtiteln utan stämmer också in på dess kvalité. Efter ett par lite svagare plattor där det blivit mer rock än metal så är nu bandet på rätt spår igen. Accept-riff trängs med Judas Priest-gitarrer som ackompanjeras av Hell Hofers riviga stämma i låtar som lockar till både luftgitarrspel och att vifta med knytnäven i luften. Ett par refränger till med rejäla gängkörer hade inte skadat men det är synd att klaga när man blir bjuden på en sådan här heavy metal-karamell! Att AC/DC-influenserna i stort sett har suddats ut skadar inte heller för Bullet är som bäst när de levererar klassisk åttiotals heavy metal utan krusiduller. Ain’t Enough, Fuel the Fire, Highway Love och titelspåret hör till favoriterna men faktum är att Bullet kan ha gjort sitt jämnaste album så här långt i karriären. Ja, kanske till och med sitt bästa.

Bullet – Dust to Gold
Steamhammer/Border Music

1. Speed and Attack
2. Ain’t Enough
3. Rogue Soldier
4. Fuel the Fire
5. One More Round
6. Highway Love
7. Wildfire
8. Screams in the Night
9. Forever Rise
10. The Prophecy
11. Hollow Grounds
12. Dust to Gold

http://www.bulletrock.com/

https://www.facebook.com/bulletband

http://www.spv.de/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun

Ibland slås man med häpnad över hur mycket nostalgisk retro som kan influera en del musiker och band. Ring Van Moebius från Kopervik i Norge spelar musik som om man vore tillbaka i första halvan av 1970-talet, ja kanske ännu tidigare innan de första stora prog-banden blev riktigt kända. Massor med Hammond-orgel och Mellotroner, bas (ofta rejält distad) och ett trumsound med slappa trumskinn som man sällan hör numera. En sorts sanslös blandning av King Crimson, Van der Graaf Generator och Deep Purple. Notera dock avsaknaden av gitarr vilket ju gör att de trots allt får ett ganska säreget sound.

Albumet innehåller bara tre låtar varav den första (titellåten) är drygt 20 minuter lång. Det är flummigt, häftigt, psykedeliskt (liksom det fina albumomslaget) och kan säkert uppskattas av många prog-fans. Jag gillar bäst den avslutande halvan av titellåten som har en lite mer skönt avslappnad stämning och massor av riktigt stämningsfulla mellotroner och orgeltoner. Där fungerar också sången lite bättre för jag får nog säga att sången annars inte är det som imponerar mest på plattan. Här ligger de klart i lä av de band som de själva så tydligt har inspirerats av. På den sista låten lyckas man heller inte så bra med mixningen där sången ofta dränks helt av alla keyboards. Fast ibland kan jag faktiskt tycka att jag får nog av de gamla ramarna i musiken. Exempelvis låten ”End of Greatness” ligger lite för nära King Crimsons ”Epitath” för att den skall kännas riktigt genuin.

Slutsatsen är att ifall saknaden är stor efter 70-talsmusiken och tidigare nämnda band så kan den här plattan nog fungera utmärkt. Dock, för egen del känner jag att jag hellre vill lyssna på ny musik med inspiration av de gamla legenderna men utan att hela tiden behöva tänka på att det låter som någon av dem.    

Ring Van Moebius – Past The Evening Sun
Apollon Records Prog

1. Past The Evening Sun
2. End of Greatness
3. Chasing The Horizon

https://www.facebook.com/RING-VAN-MÖBIUS

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson