Uriah Heep – Living The Dream

Efter snart 50 år i branschen så behöver Uriah Heep ingen presentation längre. Det finns dock idag bara en originalmedlem kvar och det är gitarristen Mick Box. 71 år ung. Som ni vet har Uriah Heeps karriär varit lite upp och ner genom åren, och precis när man trodde de var helt uträknade så kom de tillbaka starkt 2008 med en skiva i klassisk stil efter 10 års uppehåll. De har därefter turnerat och släppt ett par skivor till. Nu är det dags för ett nytt alster Living the dream. Om jag räknat rätt är det 25:e studioalbumet sedan starten 1970. Producent på nya skivan är kanadensaren Jay Ruston som tidigare jobbat med bl a Europe, Black Star Riders och Stone Sour för att nämna några. Mick Box säger själv att Jay tillfört en ny approach och att han var väldigt lätt att jobba med.

Det är med spänning jag börjar lyssna. Efter de två första låtarna på nya skivan undrar jag om inte organisten fått några olagliga substanser i sig. Det enda som ekar i mitt huvud är den överdoserade orgeln som verkligen ges utrymme. Inte på ett positivt sätt utan mer enerverande. Var det denna approach som Mick predikade om? Tredje låten Take away my soul är dock en mycket fin komposition där alla inblandade spelar ihop på föredömligt sätt. Här ges Mick Box mycket utrymme på slutet att få bända ordentligt på strängarna också! Klassisk Heep!

En annan låt värd att lyfta fram är Waters flowin´som låter som en blivande klassiker. Låter väldigt 70-tal där trummorna kommer in först efter drygt två minuter in i låten. Kanske rentav en ny Stealin´?

Vidare kan jag rekommendera ett extra öra till Falling under your spell som har lite drag av Easy livin´. Snyggt arrangemang och återigen suveränt musicerande och sång!

Summa summarum en skiva att vara stolt över så här långt in i karriären. Kanske lite för mycket (?) Deep Purple-vibbar här och var men tre mycket starka typiska Heep-låtar är inte alls illa. Med det sagt är övrigt material inget avfall direkt men dessa tre höjer sig över de andra. I min smak i alla fall!

Uriah Heep – Living The Dream
Frontiers Records

1. Grazed by heaven
2. Living the dream
3. Take away my soul
4. Knocking at my door
5. Rocks in the road
6. Waters flowin´
7. It´s all been said
8. Goodbye to innocence
9. Falling under your spell
10. Dreams of yesteryear

http://www.uriah-heep.com

https://www.facebook.com/uriahheepofficial/

Betyg: 7/10

Peter Dahlberg

 

Paul McCartney – Egypt Station

McCartney goes progressive!

Ja, det är faktiskt känslan jag får av att lyssna på legendarens nya album. Jovisst har Paul McCartney varit nyskapande åtskilliga gånger förut. Men den här skivans två längre (nåja, båda är under sju minuter) sviter liknar inte mycket han har gjort förr. Det skulle väl i så fall vara medleyna på ”Abbey Road” och ”Red Rose Speedway”. Men ”Despite Repeated Warnings” och ”Hunt You Down/Naked/C-link” är något annat. Den förstnämnda börjar som en ny ”C’mon People”. Eller rentav ”Hey Jude”? Men den är mer orosbådande än dessa. Och så bryter vi av med helyllerock med piano, akustisk gitarr och köttiga trummor. Och därefter lite mollstämd tivolirock. Den senare öppnar med Pauls hårdaste riff sedan ”Helter Skelter”. På med blås och körer. Sedan gör vi en avstickare i Wings inför ett avslutande gitarrsolo (McCartney själv?) som hämtat från Pink Floyd. Ifall man som undertecknad är både progfreak och Beatlestok är detta manna för hjärta och själ.

I övrigt? Singellåtarna ”I Don’t Know” och ”Come on To Me” är bekanta sedan en tid. Den förra en typisk småsentimental McCartney-snyftis som hämtad från hans tidiga 80-tal; den senare en svåremotståndlig grooverocker. ”Fuh You” är också känd från sommaren. Väldigt elegant pop som borde bli hit. I söta, huvudsakligen akustiska ”Happy with You” minns Paul dåliga tider och konstaterar att han är glad idag. Väldigt levande sak, stundtals med rösten som percussion. Är det från ”The Fool on the Hill” han hämtat flöjten? ”Who Cares?” är en livfull rocklåt med spottande text och snygga stick. Dansant bas också, men lite avkapt slut. ”Confidante” bygger på genomklassiska McCartney-melodier, vacker stämsång och gripande instrumentalprylar. Han har fortfarande gåvan! ”People Want Peace” börjar som hämtad från de mer experimentella delarna av ”McCartney II”, för att strax brista ut i hockeykörer. Ja sedan har vi den härligt jazziga ”Back in Brazil” i dansanta halvelektroniska sambarytmer. Vi hör den härligt helknasiga ”Ceasar Rock”, där Paul fräser ut sin kärlek till frugan. Och så ett par mer ordinära låtar.

Slutsatser: Vill man ha gamle trygge Paul lär man bli besviken. För här händer nytt kring vartenda hörn. Själv har jag inte tråkigt en endaste stund. Tänka sig att Paul McCartney, 76, fortfarande söker sig nya vägar.

Paul McCartney – Egypt Station
Capitol/Universal

1.Opening Station
2. I Don’t Know
3.Come On to Me
4.Happy with You
5.Who Cares
6.Fuh You
7.Confidante
8.People Want Peace
9.Hand in Hand 2:35
10.Dominoes
11.Back in Brazil
12.Do It Now
13.Caesar Rock
14.Despite Repeated Warnings
15.Station II
16.Hunt You Down / Naked / C-Link

https://www.paulmccartney.com/

 

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Treat – Tunguska

Treat är på ingång igen. Ett band som haft sina berg och djupa dalar genom åren. Aldrig riktigt slagit igenom utan funnits med där i bakgrunden sedan 1984. Inget band man saknar när de inte släpper skivor utan det är mer ”ojdå, håller de fortfarande på?” när de väl släpper nytt. Så tänkte jag denna gång med och började lyssna för att se hur de låter idag.

Jag tror Treats största problem är att de inte berör på något sätt. De sjunger inte om något speciellt och arrangemangen är ganska tråkiga och förutsägbara. Produktionen är ordinär och fantasilös. Likaså låtarna denna gång. Ordinära och fantasilösa. Låter grymt men dessvärre sant.

Det finns dock två låtar som skulle kunna ha blivit något. Creeps är ganska snygg med sina pop-influenser. Den börjar bra men sen verkar det som om man inte riktigt vet vad man skulle göra med den. Samma med den mer melankoliska Tomorrow never comes. Börjar bra men det händer inte så mycket sen. Bägge känns halvfärdiga. De borde jobbat mer på dessa två låtar. Då kunde de ha blivit riktigt bra.

Nä, som ni märker har de inte riktigt lyckats denna gång. Hjärtat verkar inte ha funnits med helt enkelt.

Treat – Tunguska
Frontiers Music Srl

1. Progenitors
2. Always have, always will
3. Best of enemies
4. Rose of Jericho
5. Heartmath city
6. Creeps
7. Build the love
8. Man overboard
9. Riptide
10. Tomorrow never comes
11. All bets are off
12. Undefeated

https://www.facebook.com/treatofficial/

Betyg: 3/10

Peter Dahlberg

Ally the Fiddle – Up

Progressive violin-rock/metal som infolappen förtäljer är kanske inte ett begrepp vi är så vana vid. Grundaren Ally Storch som är klassisk skolad violinist frontar sin konstellation med violin och sång. Här presenteras en variant där violinen tar över mycket från de mer vanliga gitarrspelet i progressive metal. Vi får dock betydligt fler influenser presenterade som jazz/fusion, 70-talsvibbar och ett hopkok från de klassiska till experimentella. Med andra ord en varierad presentation av diverse musikstilar med den gemensamma nämnaren violinen i centrum.

Med på albumet återfinns även gästmusiker som Marco Minnemann (The Aristocrats/The Mute Gods/Steven Wilson), Jen Majura (Evanescense), Rockviolinisten Jerry Goodman den legendariske tillika en av Ally`s idoler från 70-talets fusionenband The Flock and Mahavishnu Orchestra.

Plattan är i huvudsak instrumental och kanske inte en som direkt sätter sig med sin breda variation över de olika musikstilarna. Med andra ord här krävs en del genomlyssningar men snart fastnar spår som Living in a Bubble där rockmusiken tar överhand. Tree en något lugn lågmält alster som efterhand drar i de högre taktspakarna. Center Su(o)n även här lite rockigare toner och på spåret The Path där känns en del vibbar från 70-talets Ekseption.

Ett något svårbeskrivligt album som ändå tilltalar om en liten bit i taget.

Ally the Fiddle – Up
Gentle Art Of Music

01 Sisyphos
02 Aphotic Zone
03 The Bass Thing
04 The Path
05 Tree
06 Try to stop me
07 Living in a Bubble
08 Entering Stratosphere
09 Center Su(o)n
10 Surfing with the Alien (Bonustrack)

https://www.facebook.com/AllyTheFiddleBand

www.ally-fiddle.de

Betyg:7/10

Conny Myrberg

 

Nosound – Allow yourself

 Giancarlo Erra och hans kollegor i italienska Nosound släpper i höst sitt nionde album med titeln ”Allow yourself” sen debuten 2005. Bandet har ett säreget sound med influenser från både typisk prog som Pink Floyd men också från ambient (Brian Eno) och mer moderna ambitiösa rockband som Radiohead och Sigur Roos. Men framförallt är det Giancarlos sångröst som är det som sätter prägel på musiken. Han är (om man skall vara ärlig) ingen vidare sångare men är ändå mästerlig på melankoliska och varma lågmälda sånger kompade med många atmosfäriska keyboards, piano och stråkar. Förra plattan ”Scintilla (2016)” tyckte jag rent av var en av de bästa releaserna det året.

Den nya plattan är väldigt annorlunda mot ”Scintilla”. Den känns mycket mer experimentell och innehåller betydligt mer av diverse elektroniska ljudeffekter. Mer rebellisk och utforskande på ett sätt som jag tycker är mer avlägsen från vad vi normalt kallar progressiv rock. Definitivt inspirerad av band som North Atlantic Oscillation men kanske framför allt isländska Sigur Roos. Det jag skriver är ju lite av en motsägelse vilket också på nytt kastar frågetecken på vad vi egentligen med progressiv rock.

Något som stör mig med denna release är att jag tycker att Giancarlo slarvar lite med sången. Hans stora styrka tycker jag ligger i de partier när han sjunger någonstans i mellanregistren utan att ta i för kung och fosterland. Men på denna platta ger han sig ut på stora eskapader i de högre registren i flera låtar och det passar honom inte enligt min åsikt. Det här drar ner betyget för mig och särskilt gentemot föregångaren ”Scintilla” där hans sång var väldigt bra. Sen är jag själv inte alltför lockad av de lite halvpunkiga och stökiga tendenserna i vissa låtar med överdissade trummor och lite för mycket repetitiva partier.

Men här finns ändå tillräckligt många låtar som har det där sköna melankoliska anslaget med mycket keyboards och stråkar som jag gillar så mycket från Nosound. Plus de sköna pianotonerna som kommer lite här och där. Exempelvis låtarna ”At peace”, ”Growing in me (Steven Wilson-känsla, dock även ett exempel på låt där hans sångförmåga sätts på svåra prov), ”Weights” (kanske bästa låten på plattan), ”This Night” och ”Shelter”.   

Nosound – Allow yourself
Kscope

  1. Ego Drip
  2. Shelter
  3. Don’t You Dare
  4. My Drug
  5. Miracle
  6. This Night
  7. At Peace
  8. Growing In Me
  9. Saviour
  10. Weights
  11. Defy

http://nosound.net
http://www.kscopemusic.com/no
https://www.facebook.com/nosoundnet

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

3.2 – The Rules Have Changed

Ni som har levt ett tag vet att första skivan kom redan 1988 och var ett samarbete mellan Keith Emerson och Carl Palmer samt Robert Berry. Skivan var relativt poppig och kanske hade ASIAs tidigare framgångar påverkat skrivprocessen. Vad vet jag? Undertecknad kommer dock framförallt ihåg låtarna Talkin´about och On my way home.

Innan Keith Emerson gick bort 2016 så hade han och Robert Berry pratat om en uppföljare till 3. De diskuterade låtideér, arrangemang och även skivomslag. Ingenting var dock inspelat när Keith gick bort. Robert visste inte riktigt vad han skulle göra med det som han och Keith påbörjat. Men när den värsta sorgen lagt sig så bestämde han sig för att genomföra projektet som en hyllning till Keith Emerson.

Resultatet är mäktigt och pompöst. Jag kommer att tänka på skivan med Emerson, Lake & Powell från 1986. Ni vet den med Touch and go. Lyssna bara på Powerful man. Kanske ville Robert använda liknande synthar som Keith använde sig av på 1980-talet. Det låter så i alla fall. Somebody´s watching ger också mersmak med sina fanfarer och små soloutflykter. Dessa två låtar har även släppts som singlar.

This letter känns lite malplacerad i sammanhanget med akustisk gitarr som bas. Lite som en blandning av John Mellencamp och The Waterboys. Orkar man lyssna på texten kanske ni hittar något av värde där. Annars ganska intetsägande.

Kort sagt är denna skiva för er som gillar progressiv rock som det lät på 1980-talet och även gamla ELP-takter kan skönjas här och var. Själv känner jag att den säkert kommer att växa lite med tiden. Det finns mycket detaljer som måste sätta sig och det brukar ta ett antal lyssningar. Gillar ni ELP generellt och plattan 3 från 1988 så får ni ert lystmäte här. En helt okej uppföljare om ni frågar mig. Robert Berry har varsamt rott projektet i hamn. Även om inte Keith själv spelar på skivan så finns han med helt klart, i anden som man säger. Ni kommer förstå när ni lyssnar.

3.2 – The Rules Have Changed
Frontiers Music S.r.l

1. One on one
2. Powerful man
3. The rules have changed
4. Our bond
5. What you´re dreamin´now
6. Somebody´s watching
7. This letter
8. Your mark on the world’

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Airrace – Untold Stories

Airrace härstammar ända från 1984 när ingen mindre än Jason Bonham bankade skinn i detta melodiska hårdrocksband. Det blev bara en skiva då de begav sig men Airrace återuppstod 2011 igen. Dock utan Jason Bonham. Oklart vilka medlemmar som varit med sen begynnelsen men gitarristen Laurie Mansworth är ett namn som envisas med att dyka upp i alla fall. Nu släpps tredje plattan och jag gnuggar öronen.

Hmm…det börjar inte så tokigt men sedan börjar det spreta lite väl mycket. Inledande Running out of time lovar gott med vibbar från första skivan.  Likaså följande Innocent och Eyes like ice. Men sen kommer en låt som är rippad från Led Zeppelins Black dog. Ähum, hur kom den in här?

Raset fortsätter med den svaga New skin. Balladen Lost förvånar också men mer för sångarens svaga insats. Han viskar mer än sjunger här. Förvånansvärt. Demo-varning.

Därefter lyfter det något igen. Love is love har lite Foreigner-vibbar i verserna. Men i Come with us så är ordningen tillbaka helt. Grymt bra låt som det lät i början av 1980-talet. Avslutande Here it comes är också very good.

Sammanfattningsvis går de vilse efter en stark inledning men avslutar lika starkt så godkänt får de i alla fall.

Airrace – Untold Stories
Frontiers Music S.r.l

1. Running Out Of Time
2. Innocent
3. Eyes Like Ice
4. Different But The Same
5. New Skin
6. Lost
7. Love Is Love
8. Men From The Boys
9. Summer Rain
10. Come With Us
11. Here It Comes

https://www.facebook.com/Airraceofficial/

Betyg: 6 /10

Peter Dahlberg

Primal Fear – Apocalypse

I år när förebilderna Judas Priest har levererat ett album av blivande klassikerstatus (?) så kan det inte ha varit lätt för Primal Fear. Hur ska vi göra nu har de säkert tänkt? 

Jo, pumpa på i gammal god anda och hålla tummarna förstås. Vi släpper en skiva om undergången. Det är väl heavy metal om något, tycks de ha resonerat i sina små kamrar. Lyckas de prestera och ro hem det hela då?

Det hela är väl kanske att ta i men mestadels lyckas de väldigt väl. Inledande New rise öppnar hårt och fångar intresset på en gång. Följande The ritual fortsätter i samma spår. De låter hårda och kompromisslösa men inget nytt under solen konstaterar jag. Gediget hantverk men inget mer. Men oj, vad händer efter det? Nu slänger de in hela artilleriet och levererar en låt av högsta klass, King of madness. Med sitt växlande och spännande arrangemang känns den alldeles för kort trots att den är fyra och en halv minuter lång. Hur ska de toppa detta?

Den mer episka Supernova försöker och gör en bra insats. Stark låt. Den lite tyngre Hail to the fear bidrar till dynamiken på skivan. Första singeln Hounds of justice är en bra metal-låt som kommer in fint innan de tar fram den stora trumman med Eye of the storm. Med sina åtta variationsrika minuter under bältet så konstaterar jag att de lyckats väldigt väl med nya skivan. Primal Fear har verkligen överträffat sig själva denna gång.

Känslan bara stärks efter ytterligare några lyssningar. Primal Fear kan lugnt resa sina huvuden och bära fanan vidare med stolthet. En sådan här skiva får man bara ur sig om man älskar det man gör. Starkt jobbat!

Primal Fear – Apocalypse
Frontiers Music S.r.l

1. Apocalypse
2. New Rise
3. The Ritual
4. King Of Madness
5. Blood, Sweat, & Fear
6. Supernova
7. Hail To The Fear
8. Hounds Of Justice
9. The Beast
10. Eye Of The Storm
11. Cannonbal

http://www.primalfear.de/home/

https://www.facebook.com/PrimalFearOfficial/

Betyg: 7,5 /10

Peter Dahlberg

Oh – Metallia

 

Oh  tillika Olivia Hadjiioannou är en ung grekisk konstärlig multiartist med många lyror på sitt cv. Hon behärskar bara inte diverse instrument,  här finns mycket att hämta för den intresserade. Har tidigare hört vackra musikaliska skapelser från Olivia, inte minst med sin sång. Här väljer hon dock att presentera en EP i sex delar och som namnet antyder ett konceptalbum i genren progressive metal fast då utan vokala texter. Konceptet kan kanske bäst beskrivas av henne själv?! (se video nedan).

Då några reflektioner till Musiken och Red Lion är ett hopkok av metal ala hårdare takter. Bee -spanska influenser inleder som senare fullkomligt övertas av industritakter inom metalgenren. Androgyny – tankarna går till Kate Bush, fast här i en definitivt hårdare art. Resurrection – skitigt, tungt och varför inte ett koncept för en filmscen?! Dragon’s Kiss – vibbar får vi från Peter Gabriels Afrika-takter som kanske även är en inspirationskälla? Triumph – Tung progressive metal med en väldans attityd.  

Efter en del genomlyssningar växer Ep`n vilken ger oss musik  i en liten annorlunda tappning , så för den nyfikne är det bara att släppa handbromsen och upptäcka!

Oh – Metallia

I. Red Lion (4:30)
II. Bee (5:08)
III. Androgyny (3:21)
IV. Resurrection (3:56)
V. Dragon’s Kiss (5:03)
VI. Triumph (3:24)

https://www.facebook.com/olitunes/

Betyg: 7/10 

Conny Myrberg

Krakow – Minus

Det här är tungt. Definitivt mer Doom än Prog Metal. Mer Sleep än Dream Theater om ni förstår hur jag menar. Bandet beskriver sig själva som Post Rock på sin Facebook sida.

Minus är norska Krakows femte studioplatta. Senast kom det en live platta som hette Alive rätt och slätt.

Av de sex låtarna på plattan så fastnar det instrumentala titelspåret lättast. Det är tungt och episkt. Låten liksom gungar sig fram i ett sakta mak med snygga gitarrslingor. Under nio minuter byggs det upp till ett crescendo i  god postrock anda. I avslutande ”Tidlaus” finns ett snyggt,  långsamt gung som liksom drar in en  i musiken. Här sjungs det  dessutom på norska.

Den före detta Motörhead-gitarristen Phil Campell är med och solar på öppningslåten ”Black Wandering Sun”. Det är dock långt ifrån ”Overkill” eller ”Born To Race Hell” vilket är kul. Mer valium än speed om man så säger.

Bandet känns tight. Man vet vad man gör och vad man vill. Jag kanske hade önskat en låt som kanske stack av. Kanske ett akustiskt stycke eller något ditåt. För även om låtarna är välgjorda blir det i mina öron lite enahanda efter ett tag. Visst, även om en låt som ”Sirens” har olika delar och en del lugnare partier så är vi strax tillbaks till det tunga manglandet igen. Det är ju i och för sig det som är meningen och det här är inte dåligt, men för mig blir Minus visserligen en stabil  platta  bland proggenrens tyngre garde men en platta i mängden.

Krakow – Minus
Karisma Records

(CD/LP släpps 31 augusti 2018)

Black Wandering Sun
Sirens
The Stranger
From Fire From Stone
Minus
Tidlaus

Krakow:
Frode Kilvik – Bass/Vocals
René Misje – Guitar/Vocals
Kjartan Grønhaug – Guitar
Ask Ty Arctander – Drums

https://www.karismarecords.no/artists/krakow/

https://m.facebook.com/krakowband/

Betyg: 6/10

Pontus Norshammar