Crowbar – The Serpent Only Lies

crowbartheserpentonlylies_web

I snart tre årtionden har New Orleans, och ett av världens, tyngsta band gett oss doomtung sludge metal som inga andra. Trots att det är de karriärsinledande albumen som oftast nämns när Crowbar kommer på tal så känns det ändå som att bandets bästa tid är nu. Efter nästan sex år utan nytt material så släppte de 2011 Sever the Wicked Hand vilket också var det första albumet som gitarristen och sångaren Kirk Windstein spelade in i nyktert tillstånd. Albumet var ett styrkebesked som hette duga utan att avvika från bandet inslagna musikaliska bana. Efterföljande Symmetry in Black (2014) ökade bara på känslan av ett band som hittat sig själva igen. Med originalbasisten Todd Strange tillbaka i bandet och en medveten tillbakablick på sina äldre album så har New Orleans-veteranerna nu åter igen levererat ett album av högsta klass. För den oinvigde så kan nya The Serpent Only Lies te sig lite enformig men inget kunde vara mer fel. När man börjar tycka att de blytunga och långsamt rullande doomriffen är på väg att bli enformiga så kommer det en tempohöjning eller ett rivigare stycke. När ljudmattan tycks vara för kompakt för vårt eget bästa så kommer en nyansförändring eller ett snyggt melodiparti. Det är en omvälvande upplevelse men det tar ett antal omgångar innan musiken visar sitt rätta jag så det gäller att ha tålamod. Men det är det värt för The Serpent Only Lies kan vara bandets starkaste giv till dags dato. Det finns garanterat band som rent ljudmässigt kan kategoriseras som tyngre än Crowbar men få, om något, band kan få till deras gung och variation. Inte konstigt att de fortfarande är nummer ett i genren.

Crowbar – The Serpent Only Lies
Steamhammer/SPV

1. Falling While Rising
2. Plasmic and Pure
3. I Am the Storm
4. Surviving the Abyss
5. The Serpent Only Lies
6. The Enemy Beside You
7. Embrace the Light
8. On Holy Ground
9. Song of the Dunes
10. As I Heal

www.facebook.com/crowbarmusic

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

The Kyle Gass Band – Thundering Herd

kyle-gass-band-thundering-herd-2016web

Om den självbetitlade debuten av naturliga skäl andades Tenacious D så står uppföljaren Thundering Herd mer på egna ben. Kyle Gass och hans oerhört talangfulla band har hållit fast vid de humoristiska texterna och blandar gärna in både akustisk gitarr och flöjt som brukligt är men det är mer classic rock nu än tidigare. På debuten fanns det ett par riktiga stänkare varav i alla fall en borde få Ted Nugent avundsjuk och av någon anledning är det just Uncle Ted jag kommer att tänka på mer än en gång när Thundering Herd snurrar på. Man kan säkert blanda ner Aerosmith och flertalet andra gamla amerikanska rockband i mixen också beroende på vilket musiköra man har. Oavsett vad man hör så kan man enkelt konstatera att det är fler elektrifierade riff nu än tidigare. Inledande Cakey är till exempel ett riktigt glädjepiller med en smittsam refräng och Regretta är medryckande bluesrock innan Bro Code tar vid med ett mer akustiskt drivet gitarrspel. Riktigt tungt blir det med Hell (Or High Water) medan Bring Her Back Better är en liten virvelvind och trion Bone, Uncle Jazz och Mike Bray (Don’t Drink the Water) är aningen spretigare. Spretigt, men på rätt sätt, blir det i Gypsy Scroll II: Toot of the Valley där Kyles flöjt ackompanjeras av nästan Iron Maiden galopperande gitarrer. Resterande två låtar, Mamas’ Ma och The Best We Could Do (In the Time Allotted), känns aningen anonyma och inget jag fastnar för direkt. Jag har lite svårt att fastna för Thundering Herd i sin helhet också i och för sig. Det är absolut inte dåligt, jag uppskattar deras humor och det svänger ganska gott emellanåt men skivan känns ändå mer som ett komplement till debuten än en skiva med en egen identitet. Skillnaden mellan de två är att debuten har ett klart starkare låtmaterial men Thundering Herd är definitivt underhållning om man som jag höjde debuten till skyarna.

The Kyle Gass Band – Thundering Herd
Steamhammer/SPV

1. Cakey
2. Regretta
3. Bro Code
4. Hell or High
5. Bring Her Back Better
6. Bone
7. Uncle Jazz
8. Mike Bray (Don’t Drink the Water)
9. Mamas’ Ma
10. Gypsy Scroll II: Toot of the Valley
11. The Best We Could Do (In the Time Allotted)

https://www.facebook.com/kylegassband/

http://thekylegassband.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Sodom – Decision Day

Sodom - Decision Day - 2016WEB

Ursäkta språket men detta är en förbannat elak liten jävel till skiva. Tom Angelripper väser och gormar som om han vore arton igen medan han tillsammans med Makka och Bernemann levererar teutonisk thrash metal som om deras liv hängde på det. När tyska Sodom trettioårsjubilerar som albumartist så gör de det med en förkrossande bra skiva som bevisar att den tyska thrashtronen tillhör Sodom och ingen annan. Jag anade att en ny formtopp närmade sig med ettriga In War and Pieces (2010) men blev lite besviken när Epitome of Torture (2013) inte infriade mina högt ställda förhoppningar. Tur då att Sodom sällan gör en besviken för nya Decision Day är thrashondska av bästa snitt. De har kommit lång väg från den Venom-influerade thrash de hamrade fram på åttiotalet till dagens mer polerade och genomarbetade låtmaterial. Själen i bandets musik är intakt men det låter helt enkelt bättre idag än för trettio år sedan. De mer hårdhudade nostalgikerna lär nog inte hålla med mig men jag tycker Sodom är bättre nu än då. Oavsett vilket så kan vi nog ändå vara överens om att Sodom fortfarande levererar elak jävla thrash metal.

Sodom_band

Sodom – Decision Day
Steamhammer/SPV/Border Music

1. In Retribution
2. Rolling Thunder
3. Decision Day
4. Caligula
5. Who is God?
6. Strange Lost World
7. Vaginal Born Evil
8. Belligerence
9. Blood Lions
10. Sacred Warpath
11. Refused to Die

http://sodomized.info/

 

Ulf Classon

Betyg: 9/10

Mob Rules – Tales from beyond

Mob Rules_Tales From Beyond
Mob Rules – Tales from beyond

Mob Rules är ett power metal band som såg dagens ljus 1999 då de debuterade med Savage Land. Personligen är detta första gången vi knyter våra band. Tidigare har de inte gjort så mycket väsen ifrån sig utan hängt kvar i förbandsfåran. Nya skivan Tales from beyond vittnar om ett band som kanske inte har så mycket eget att komma med men som ändå inte är att förakta. Bandet låter seriösa och tänk er en blandning mellan Black Sabbath under Tony Martin-eran och dagens Iron Maiden så får ni en ganska bra bild av hur de låter.

Sångaren Klaus Dirks är duktig och gör sitt yttersta för att låtarna ska få en dramatisk touch trots sina ”sjunga med”-refränger här och var. Jag gillar när det blir lite mer renodlad heavy metal som i The healer och Dust of vengeance. Då svänger det som mest. Men trippel-opuset  A tale from the beoynd är också en snygg och varierad ljudupplevelse.

Sammanfattningsvis är detta band bättre än jag förväntade mig och jag är övertygad om att skivan kommer att växa sig starkare under året. Ni som saknar Dios dramatik och Black Sabbaths 80-tal med en touch av Iron Maiden får här ert lystmäte. Kanske ingen blivande klassiker men en genomgående bra skiva tycker jag.

Mob Rules – Tales from beyond
Steamhammer/SPV

1.Dykemaster’s Tale 8:50
2. Somerled 5:56
3. Signs 5:21
4. On The Edge 6:00
5. My Kingdom Come 5:11
6. The Healer 4:29
7. Dust Of Vengeance 4:54
8. A Tale From Beyond (Part 1: Through The Eye Of The Storm) 5:48
9. A Tale From Beyond (Part 2: A Mirror Inside) 4:55
10. A Tale From Beyond (Part 3: Science Save Me!) 5:08
11. Outer Space 3:29

http://www.mobrules.de/

 

Betyg: 7 /10

Peter Dahlberg

42 Decibel – Rolling in Town

42 Decibel - Rolling In Town - 2015
42 Decibel – Rolling in Town

42 decibel är inte speciellt högt men skall man lyssna på det argentinska bandet 42 Decibel så krävs det att volymknappen går upp till 11. Det de presenterar på sitt andra album Rolling in Town är nämligen rå party-rock’n’roll som kan få vilken frikyrklig nykterist som helst att riva sin fasad, höja volymen och börja halsa öl. Det krävs dock att du är ett fan av framförallt Bon Scott-erans AC/DC då flera spår på skivan är rena stölder på deras sjuttiotalskatalog. När de låter som AC/DC som allra mest så är det heller inte så spännande vilket är lite konstigt då jag avgudar australiensarna. Men jag vill heller inte avfärda 42 Decibel som ytterligare ett ”AC/DC-band” i mängden för här finns så mycket mer. Jag faller framförallt pladask när de släpper lite på tyglarna, låter kanterna blir lite råare och de närmar sig Rose Tattoo. Det är då jag känner att bandet är som bäst och sångaren Junior Figueroa annars så skitnödiga imitation av Bon Scott passar in så mycket bättre. När de även slänger in en slidegitarr emellanåt så tas vi från Australien till den amerikanska södern istället. Vi färdas alltså runt hela världen men så är också grundstommen i 42 Decibels musik svängig boogierock. En musikstil som går hem i alla läger och som har fått folk att bli festsugna sedan Chuck Berrys första stapplande duckwalk. Rolling in Town är inte det bästa genren har att erbjuda men är ändå tillräckligt ärlig, svängig och medryckande för att i alla fall jag skall bli rejält ölsugen. Det räcker fint för mig.

42 Decibel – Rolling in Town
Steamhammer/SPV/Border Music

1. Cant Keep Control
2. Short Fused
3. Rude and fast
4. Drop of Booze
5. Burning Down the Road
6. Eye of the Hawk
7. Down The Hatch
8. Midnight Teaser (Evil Woman)
9. Cold Steel Rider
10. Smooth Talker

www.facebook.com/42Decibelofficial

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

 

Mad Max – Thunder, storm and passion

MAD MAX Thunder, Storm and Passion
Mad Max – Thunder, storm and passion

Mad Max kommer aldrig att bli några hårdrocksgudar. De är för intetsägande för det. Michael Voss röst påminner inte så lite om Mikael Erlandssons fast svagare. Han försöker ta i emellanåt men då börjar man själv automatiskt sträcka sig efter en halstablett. Tolka det som ni vill. Låtarna i sig är inte så pjåkiga men hade nog låtit bättre i andra händer och stämband. Gitarrsolona är ofta pinsamt usla och jag förstår inte riktigt syftet med denna skiva. Förutom att sänka sig själva som band lyckas de inte med mycket.

Tyvärr är det inget som består och då har jag ändå offrat mig på flera lyssningar. De försöker förtvivlat kopiera Mötley Crues trashiga 80-tals sound men då det saknas både talang och energi faller det väldigt platt och hårt här. Kort sagt måste ni vara väldigt utsvultna på hårdrock för att finna några pärlor här. Jag gör det inte i alla fall. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att stampa en takt eller två till Heroes die lonely men där tar det slut.

Mad Max – Thunder, storm and passion
Steamhammer/SPV

1. Fly Fly Away 04:33
2. Losing You 04:08
3. Rollin`Thunder 04:24
4. Thoughts Of A Dying Man 05:58
5. Never Say Never 03:16
6. Lonely Is The Hunter 05:40
7. Stormchild 03:46
8. Heroes Die Lonely 03:37
9. Burning The Stage 05:35
10. Wait For The Night 04:21
11. Night Of Passion 03:52
12. Hearts On Fire 03:45

 

Betyg: 3 / 10

Peter Dahlberg

 

Kyle Gass Band – Kyle Gass Band

Kyle Gass Band - Kyle Gass Band - 2015
Kyle Gass Band – Kyle Gass Band

Ur askan av bandets Trainwrecks urspårning så tog för några år sedan Kyle Gass Band form för att kunna ge just Kyle Gass något att pyssla med när huvudbandet Tenacious D inte turnerar eller skapar musik. Med bland annat Tenacious Ds gitarrist John Konesky vid sin sida så släppte de sitt självbetitlade debutalbum 2013 men det är först nu som skivan når den europeiska marknaden. För den inbitne Tenacious D-diggaren så är Kyle Gass Band ett måste för rent musikaliskt är det inte allt för stor skillnad mellan de två akterna. Man skulle kunna beskriva Kyle Gass Band som ett mindre humoristiskt Tenacious D. Det är inte humorbefriat som tur är utan bara mindre Jack Black helt enkelt. Musikaliskt betyder det alltså amerikansk rock med en del akustiska gitarrer och en skvätt inspiration från de brittiska öarna. Låten Dyin’ Day bjuder till exempel på Spin Doctors-sväng, Our Job to Rock är så mycket The Who att jag blir glad av bara introt och Ram Damn Bunctious skulle Ted Nugent nog inte tacka nej till. Dom är inte rädda för att variera sig med raka rocklåtar eller akustiska ballader eller som i avslutande Gypsy Scroll där de bakar ihop allting i ett och skapar ett episkt crescendo. Allting toppat med fantasifulla texter med glimten i ögat framfört av utomordentligt duktige sångaren Mike Bray. Kyle Gass Band är inte för alla, speciellt de som anser att humor och musik inte hör ihop. Men det tycker jag att de gör och jag blir på ett oerhört gott humör när jag lyssnar på skivan. Folk kommer tycka att jag är galen som sätter ett så pass högt betyg men då får de tycka det. Jag mår i alla fall bra av att lyssna på Kyle Gass Band och då spelar det inte så stor roll vad andra tycker.

Kyle Gass Band – Kyle Gass Band
Steamhammer/SPV

1. Manchild
2. Dyin’ Day
3. Bro Ho
4. Our Job to Rock
5. Tremendous
6. Ram Damn Bunctious
7. Questionable
8. Getting the Band Back Together
9. Road Chops
10. Gypsy Scroll

www.thekylegassband.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

UFO – A Conspiracy of Stars

UFO - A Conspiracy Of Stars - 2015
UFO – A Conspiracy of Stars

 

Att lägga King of the Hill som ett bonusspår känns för mig aningen felplanerat. Inte nog med att det är skivans bästa låt av de som går i ett högre tempo. Den hade även passat in ypperligt någonstans i mitten för att ge albumet en bättre dynamik. Men jag skall inte klaga för UFOs nya giv A Conspiracy of Stars innehåller tillräckligt med urbrittiskt rockgodis för att förgylla min tillvaro en lång tid framöver. Inledande The Killing Kind är en viril start i ett bra tempo medan efterföljande Run Boy Run, med sitt tunga riffande och lite elakare aura, kommer bli en perfekt konsertöppnare på kommande turnén. Sedan kommer en löjligt stabil fyrklöver som inleds med Ballad of the Left Hand Gun vars rullande sväng och slidegitarr för tankarna till sydstatsrocken. Efter följer Suger Cane som tar ner tempot en aning men vars bluesgung är omöjligt att värja sig mot och samma sväng går igen i snygga Devils in the Detail. Sista bladet på fyrklövern består av Precious Cargo som får näring av en orgel som driver låten framåt och avslutar en löjligt stabil första del på skivan. Avslutningen på albumet är inte alls dålig men når inte samma höjder som första halvan trots den småerotiska Messiah of Love samt medryckande Rolling Rolling.

Att ljudgeniet Chris Tsangarides (Gary Moore, Y&T) har plockats in för att ratta i studion är inget annat än ett genialiskt drag. Bandet kändes aningen krampaktiga och tillbakahållna på den annars positiva överraskningen och föregångaren Seven Deadly (2012). Där föregångaren kändes kompakt och stabbig så känns A Conspiracy of Stars luftig och levande vilket gör att samtliga i bandet får komma till tals och visa vad de kan. Och det gör de. Nya basisten Rob De Luca (ex-Sebastian Bach) gör sig hörd och evigt unge Phil Mogg rör sig ledig mellan tonerna när han återger lyriken på ett mästerligt sätt som bara han kan. Dock är skivans klarast lysande stjärna gitarristen Vinnie Moore. Hans gitarrspel ger liv åt de musikaliska kreationerna och det ena utsökta solot efter det andra levereras med inlevelse och känsla. Samtidigt har han ett inte allt för stort ego vilket gör att han aldrig tar över en låt helt och hållet.

UFO har efter comebacken på nittiotalet blandat och gett med underskattade Sharks (2002) och lysande You Are Here (2004) som höjdpunkter för min del. De har nu fått sällskap av A Conspiracy of Stars som ett av de starkaste sentida UFO-albumen och det skulle inte förvåna mig om betyget åker upp ett litet snäpp när väl vinylen anländer och har fått snurra några varv.

UFO – A Conspiracy of Stars
Steamhammer/SPV

1. The Killing Kind
2. Run Boy Run
3. Ballad of the Left Hand Gun
4. Sugar Cane
5. Devils in the Detail
6. Precious Cargo
7. The Real Deal
8. One and Only
9. Messiah of Love
10. Rolling Rolling
11. King of the Hill (Bonus Track)

www.ufo-music.info

 

Betyg: 7,5/10

Ulf Classon